margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Januari 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, February 03, 2019 21:14:07

En månad har gått

Januari 2019

31 dagar in på det nya året. Det nya året kryper inte från början, kan redan gå och det fort! Så var det inte förr, då kröps det ett tag först, men 2019 börjar som gamla året slutade - i hög hastighet. Jag hinner inte med. Var det Jan Malmsjö som sjöng Stoppa världen, jag vill hoppa av. Jag vet inte om jag vill hoppa av direkt, men jag tror att allt och alla skulle må bra av en inbromsning, en eftertänksamhetsstund.

Jag ger mig direkt på ”Trumpen”. Hur mår han egentligen med alla sina miljoner och unga vackra hustru? Inga pengar till statsapparaten utan pengar till en mur. Nu lättar han några veckor på sitt hot. Hur trovärdig är en sådan person? Vem är jag, som tror att jag vet? Jag vet inte, men nog verkar han behöva ett glas Samarin!

Det rasslar i krigsmateriel, luftrum som kränks, mer pengar till det militära. Vad har vi att sätta emot? Jag blir liten och rädd.

Jag ser program om Förintelsen, eftersom det har varit Förintelsedagen. Hur stod människor ut? Jag förstår inte att det kunde komma en levandes människa ut från dessa läger, jag som klagar om det gör lite ont ibland. Orkar inte göra det eller det. Att de orkade hålla kvar vid livet! Se sin familj svälta ihjäl eller dödas inför deras ögon. Hur överlever man det? Soldaterna, som kom till lägren som räddare, hur hanterade de allt de såg? Hur gick de vidare med alla dessa fasor de ställdes inför? Att det då finns människor som kan förneka detta. De går inte att få friska med alla medikamenter i världen. Hela jag fylls med gråt, men vad hjälper det mot människor som inte tänker, som inte vill se!

Uppe i alla dessa tankar, så har vi haft en blodmåne. En stor en! En full en! Till och med månen gråter blod. Undrar vad våra gamla förfäder (finns inga unga förfäder) hade för funderingar, när månen gick upp och var alldeles röd. Vad var det för oväder, oår, bedrövelser som skulle följa uti den röda månens sken? Innan det var klarlagt.

Olle är så intresserad av månen och det som syns på himlavalvet. Han fick på sin 7-årsdag av GaggaMoffa en rund ”kartbok” som visar alla planeters olika framfart. Han visade oss vilka han redan lärt sig. Tänk när sinnet är vidöppet och inget glöms bort. Till 7-års kalaset, så hade han och mamma bakat en tårta. Denna gång var det en grön marsipanvulkan. Ur kratern längst upp, så var det orangeröd lavagrädde och därifrån rann det silverchokladkulor. Mamma har tålamod och tillåter. Tänk om man hade gjort så själv... låtit det bli en tårta av önsketänkande. Men nejdå, en tårta skulle se ut som en tårta. Basta.

Lille Ebbe hade gjort en rulltårta till sin storebror. I den var det kákáooooo! Med betoning på vokalerna.

Jag skrev om fotot vi fick av småknattarna i förra krönikan, men jag nämnde inte en annan helt underbar julklapp, som vi fick. Det var varannan-veckostädning av våra golv i ett helt år! Man blir så otroligt glad, så otroligt tacksam över den omtanken, men den hade en biverkan. När de som städade kom, så visste vi inte vart vi skulle ta vägen! Vi blev husvilla. Till slut så gick Herbert och satte sig i soffan och drog upp fötterna. Jag tog min tillflykt dit jag med. Där satt vi och tittade på varandra och brast ut i skratt. Det här var något alldeles nytt. Bortskämda kände vi oss och ganska muntra.

Mindre muntert är att Herbert har drabbats av gikt. Det verkar vara oerhört smärtsamt. Jag är gift med Sveriges tåligaste man, men då både svor han och lät illa! Stortån, svullen, röd, varm och såg arg ut. Tån alltså. ”Kom inte nära för då hugger jag!” En läkare på hälsocentralen skrev ut några dundertabletter och redan på kvällen lade sig den där mest akuta smärtan. Det är fortfarande ont och begränsar livet. Det värsta är ju att gikt har en tendens att återkomma.

Människokroppen är en mystisk skapelse. Urinsyran blir till kristaller, som sätter sig i stortån i stället för att rinna ut. Varför till stortån av alla leder?!

Fler mystiska saker, som jag har tänkt på är hur en amaryllislök kan vara funtad. I de där lagren av lökblad, så finns det energi till att först skicka upp en lång stjälk, en knopp med kanske 4-6 stora blommor + en stjälk till med 4 blommor och sen en massa hängiga gröna blad. Detta från en enda lök! Var tar den energin ifrån? Jo, från den där löken som bara är en klump med blad egentligen. Magiskt var ordet, sa Bull.

Nu börjar eftermiddagarna att bli lite ljusare. Oj, är klockan så mycket och det är ljust, är en vanlig kommentar i slutet av januari.

Jag vet inte om det är ett ljusets tecken, men skatorna samlas i stora flockar. En dag var det 18 stycken i grannens stora, höga pilträd. De satt en god stund och lät i sig. Morrade och pep, och lät som om de hade diskussioner. Och vad vet man! Kanske de har ett pratspråk och ett kraxespråk. Om trevliga boträd, någon som lägger ut frikostigt med mat och den som bara schasar bort dem.

Ja, nu har det varit en gudstjänst utan ”min” Helen. Konstigt. Än har vi inte någon som har fått en fast tjänst. Vi har en pensionerad kyrkoherde. Han godtog mina dikter och ville att jag skulle göra det som jag brukar, skriva dikter om det som jag funderar över, och att jag skulle fortsätta läsa dem. Så jag knogar på. Undringar och frågor finns ju, men också mycket glädje.

Jag börjar undra om mina 80 år har hunnit ikapp mig. Jag känner mig trött, ibland lat, ibland uppgiven. Är det så här att vara 80? Men inte kan man väl bli trött/gammal på någon månad? Jag förstår med mitt förstånd att benbrottet har en stor del i det hela, men skall jag inte snart komma igen? Vara glad som vanligt, gå fort och lätt. Inte stånka och stöna. Jag har svårt att somna och det gör ta mej tusingen ont överallt ibland. Men inte bara på någon månad? Märkeliga saker hända! Att krypa ihop i sängen och ligga på armen kan man glömma. Det är nog besvärligt att lägga sig alldeles själv. Men jag kan ta Herberts hand och säga God-Natt, det är inte så dumt det heller. Att känna tillit och tillhörighet.

Självömkan slutar jag med i dag, men med glimten i ögat och det ljusnar ute. Då kanske det ljusnar inom mig också. Vi får se.



En månad har gått December 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, January 03, 2019 16:16:53

En månad har gått

December 2018

Där slank svansen av 2018 ut genom dörren. Den kom inte i kläm, men nära var det. För så fort som tiden går så kan både det ena och det andra komma i kläm, inte hinna undan.

Jag förstår inte vart detta år har tagit vägen. Det är väl bara vi ”gamla”, som tycker att tiden går fort. Inte barnen, som får vänta på julen ända sen i början av november med tomtar och annat jullikt i alla affärer. Detta var första klagolåten.

Prästen Helen, min kära vän, slutar i Odensalakyrkan. Hon gör sin sista predikan i mitten av januari här hos oss. Det känns bedrövligt, vi har hållit varandra i handen i sex år. Vi har diskuterat dikter, vi har skrattat åt roliga historier, vi har gråtit över sorgesamma saker och vi har delat så mycket av det som har gjort livet varmt och gott.

Jag har mått så bra av Helen och hennes humor, allvar och glädje. Så hädanefter kommer jag att ha hängläpp över att hon slutar. Livet förändras oftast för oss.

Hängläpp fick jag, när jag snavade i kyrkan och bröt lårbenshalsen. Det har varit jobbigt men lärorikt. Att få känna på att allt inte går som på räls alla gånger. Jag har fått lära mig ett och annat och fått lära om en del. Detta var två ”klagor” på en gång.

Mia, min sjukgymnast, var och är ett stort stöd, när jag klagar att jag inte kan göra det eller det. ”Du ska tänka på att du är nyopererad”, säger hon. Men ändå. Varför? Jag känner mig som en treåring, som hela tiden frågar: Varför?

Det gjorde Ebbe ett tag. När man sa något så kom det på en gång: Varför? Ibland blev det svårt att svara.

Nu är Lill-familjen i Småland. Jag frågade Olle om de hade snö hos GaggaMoffa. (Mormor och morfar har hetat så i ett enda ord sen Olle var liten.) Svaret blev så här: ”Knappast något, bara litet så det syns att det är vitt!” Så svarar Olle, 6 år strax sju. Resan ner till Oskarshamn hade gått bra. Man är ju alltid orolig, när de är ute på vägarna och nu kan jag ju börja oroa mig för deras hemfärd.

Det är som Erik säger: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.” Någon är ju född till det också. Det blev jag.

I julklapp fick vi en underbar present, en förstoring av de båda pojkarna. Det är ju klart att de är världens finaste pojkar, men jag beundrar fotografen som har lyckats få den där bilden att spegla pojkarnas olika sidor. Olle ser glad men allvarsam ut. Som han är. Går det att förstå? Ebbe lyser det bara charmig spjuver om. Sammantaget så är det bara så rätt. Åh, tänk att de är våra barnbarn. Man blir varm i hela kroppen.

Erik har varit Ida behjälplig med att klara av en ny telefon, eller vad det heter nu för tiden. Han satte sig ner och ”programmerade” eller vad det kan kallas. Han tryckte, skuffade, sköt bilder och texter uppåt och neråt, från sida till sida, hummade, jaha-ade. Ida nickade och förstod! Sen kunde hon skajpa, lägga patiens, ta kort, ta reda på ett telefonnummer åt mamma, allt möjligt och omöjligt. Då flög mina tankar till att Erik har lovat mig att försöka skaffa någon sån där apparat som jag åtminstone kan ta emot bilder på och skicka sms! Men ur ska han få in detta mirakeltryckande i mitt huvud? Jag kommer definitivt inte att sitta där och nicka och förstå. Måtte det finnas en enklare variant för dumhuvuden. En klagolåt till, innan det har börjat ens.

Jag såg i en gammal decemberkrönika att jag var rädd att tallgrenarna skulle gå av, när de tyngdes ner av snö. Nu har det hänt. En stor gren har brutits och ramlat in hos grannens. Vi tar oss inte dit att hämta den, men de får väl försöka få över den till vårat, när de kan ta sig dit för snön. De är ju unga och rörliga, så det blir väl inget stort besvär, hoppas jag.

Ja, nu har jag haft boksläpp på biblioteket av mina två nya diktsamlingar. 30 personer kom och lyssnade till lilla mej! Det blev en härlig stund och många frågor efteråt. Det känns så roligt, när de som lyssnar ställer frågor. Ingegerd, som hade förlaget, har varit mitt moraliska stöd under arbetet, kommit med glada tillrop och varit ett bra bollplank.

Så trots att vi blir äldre, så kan vi prestera litet omkring oss. I januari fortsätter Herbert med akvarellen i kyrkan. Jag skall fortsätta med att serva med kaffe och disk. Hur det blir med mina dikter på gudstjänsterna vet jag inte, vet inte vem som tar över efter Helen-präst. Den som kommer kan ha helt andra tankar om sina gudstjänster.

Nu fick jag telefon att Ida hade kommit fram till sitt Stockholm. Tågresan hade gått bra och vi har önskat varandra God Fortsättning på 2019, och så gör jag också med er som läser mina rader varje månad.



En julberättelse

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, December 22, 2018 15:46:05

En god jul och ett gott nytt 2019!

I år får ni ett annorlunda julbrev från Margareta och Herbert.

En julberättelse

Han hette Sven Warling, mannen som min bror hade med sig hem från ett SGU-möte. Det stod då för Svenska Godtemplar Ungdomen. En annorlunda människa, en, som det visade sig, bli en annorlunda vän.

Han liknade ingen annan som jag har träffat. Han var vegetarian, han var en fri och annorlunda man. Hans hygien lämnade annat att önska. Han hade nog Sveriges svartaste fötter. Han hade en sångröst som ingen annan och med visslandet härmade han våra fåglar. Han kunde sitta i ett träd och härma göken, så göken trodde att han hade fått en rival; den kom närmare och närmare.

Han var ringaktad, sedd över axeln för sitt leverne. Han anlitades ofta till tunga arbeten, för han var stark som en björn. Dåligt betalt, för med Sven var det inte så noga. Jag tyckte hela tiden att han behandlades illa. Kom han in någonstans och där fanns blommor på bordet, så sa alltid någon: ”Ta bort blommorna för nu kommer Warling!” Som om han åt blommor.

Vad har det här med julen att göra? Jo, lyssna ska ni få höra.

Varje julafton sen jag var kanske 13 år, så kom Sven hem till oss på julaftonskvällen. Vi bodde isolerat i djupa skogen. Ingen el, inga utelampor, var det kväll så var det svart. Julaftonens kväll började vi speja och sent omsider, så skymtade vi ljus nere i kurvan. Svagt, svagt. När ljuset kom närmare, så visade det sig att han hade kälke, en tomtesäck och tända facklor.

När han hade stampat av sig snön, så blev han välkomnad in i stugvärmen. Han var sminkad till en gammal farbror, ingen konstlad, stel tomtemask. Han stannade och åt gröt, fick sina paket efter att vi hade fått våra.

Dessa julaftnar fortsatte tills mina barn blev stora. Vår vänskap fördjupades och under åren hade vi många goa samtal om livet och om döden.

Sen jag flyttade till Jämtland, så blev träffarna färre. Sven var i Sunne kyrka, min hemkyrka i Värmland, varje söndag. När jag var hemma, så åkte vi till kyrkan och satte en lapp under vindrutetorkaren på hans Duett. Jag skrev bara: Nu är jag här!

När det var slut i kyrkan dröjde det inte länge, innan han svängde upp vid vårt hus. Han hade munspelet i beredskap och i det vackra sommarvädret började han spela. Jag sparkade av mig skorna och så dansade vi i gräset till pojkarnas stora häpnad. Åtminstone första gången, sen vande de sig.

En dag ringde min bror och sa: ”Tomten är död.”

Mina syskon berättade att i kyrkan vid hans plats på läktaren hade kyrkvärdarna tänt ett ljus och slagit upp hans psalmbok. Tröst för mig, som inte kunde vara med.

Det är inte alla som får vara med på en tomtebegravning.

Detta blev min julberättelse.



En månad har gått November 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, December 09, 2018 14:09:33

En månad har gått

November 2018

Ja, nu har det gått ett helt år då jag har varit utan ”min” Elisabet i Gränna och som jag följde hela hennes sjukdomstid, och ni följde med oss på den resan. Ett helt år utan hennes underbara brev, men ett helt år med bläddrande och läsande av hennes ord och underfundigheter. Saknad är ett för litet ord.

Nu är det tre månader sen jag landade på stengolvet i kyrkan och slog mig. Det gick väldigt fort att slå sönder sig, och vad jag förstår så har jag repat mig bra. Men jag tycker det går för sakta nu när det har gått så lång tid. Att promenera går bra, men det blir det ingen mat av och inga bullar heller! Jag blir väldigt trött och har slut på orken, när jag skall stöka inne. Alla rörelser som behövs i hushållet gör ont och tar emot. Framförallt - det går så hemskans sakta!

Jag har ju rullatorn när jag är ute och går. En dag så kom jag på att nu skulle jag gå runt Lillsjön. Sagt och gjort! Men tre kilometer med rullatorn och halva vägen knaggligt grus var att ta i, om jag säger. Jag tog mig runt med äran i behåll, men nu får det vänta tills nästa krok runt sjön. Det räcker med att gå en timme i rask takt på planare underlag.

När vi är ute och går så har jag lagt märke till att någon eller några rökare orkar bära sitt cigarettpaket tills det blir tomt, men sen så tynger det väldigt i fickan. De hivar det där de står och går. Det blir som farmor sa: De går som koa ifrå lorten! Lämnar där de är, på samma ställe ungefär och samma märke; en punktlig, ordentlig människa som det ser ut!

Å, denna Trumpen i USA slutar aldrig att förvåna. Han skyllde ju på guvernörerna i delstaterna där det brann så fruktansvärt, att de skulle ha sett till att det var krattat i skogarna. Han visste att i Finland var skogarna krattade. Det finska skogsfolket skulle ha låtit honom traska in i någon urskog i mörkaste Finland, så hade han nog inte ens andats om krattning! Han kan ju inte ens dra normala slutsatser den karl´n. Men han har ju lovat mer jobb i Amerikat, så kanske det kan anställas krattare i skogarna innan det brinner nästa gång. De måste nog snart be vår Herre bevara oss för den mannen.

Det är fler gubbar vi måste bevaras ifrån. Jag blir så rädd när det skramlas med vapen här och där. Putin börjar brösta upp sig, visa sin överkropp igen.

I Jemen lästa jag att människorna har börjat äta löv i sin förtvivlan. Kanske vi skulle skicka ut alla stridsbenägna gubbar och gummor till de krattade skogarna i Finland, så finge de livnära sig på lövhögarna, det som naturen ger dem, så får vi vanliga leva ett lugnare liv.

Men se det går inte i alla fall, det blir alltid någon som skall basa över det som går att basa över. Någon som vill bestämma, som anser sig veta lite mer, när de som bestämt är borta! Oj, oj, oj, så hopplös denna kretsgång ser ut att vara. Men nej, jag måste tänka positivt, se med ljusare ögon och försöka leta upp ett leende.

Vi har träffat småpojkarna väldigt lite den här månaden. Bara en gång och de bor bara nästgårds. Men så är det när Olle har börjat skolan, Ebbe går på förskolan, mamma och pappa som jobbar. Men Ebbe hade talat om för faster Ida följande: ”Pappa jobbar, mamma jobbar, men Faffa han jobbar inte! Faffa är för gammal!”

Olle berättade en dag att han skulle få läxa nästa dag, så jag måste ringa och höra vad läxan bestod av. Den bestod av att i klassen finns en nalle som heter Björne, som får bo hos en elev en vecka. Med den följer en bok där nu Olles föräldrar skulle anteckna vad som gjordes under veckan och Olle skulle teckna. Sen när veckan var slut skulle Olle redovisa inför klassen vad de och nallen hade gjort från torsdag till onsdag. Vilken bra idé. Föräldrarna lär känna klassens föräldrar och barn genom Björnes veckobok. Barnen lär sig berätta och känna sig trygga med det. Men det är klart att det pirrar i små magar, det tror jag.

Lillfamiljen far till Småland i jul så vi ska fira en jul före eller efter med dem. Vilket det blir har inte bestämts.

Utanför vår uteplats stod en adventsgran så där helt hux flux. Mia och Peder hade varit hit med den en dag, när vi inte var hemma. Den stod bara där! Jag kunde inte förstå, för det satt en talgoxe i fria luften, tills jag upptäckte grantoppen den satt på! De hade till och med lagt granris vid fotsteget som det gjordes förr vid alla farstubroar. Sååå härligt att se!

Ja, nu drar det ihop sig till boksläpp på Östersunds bibliotek. Lånar dig en stund och Bara några ord, det är titlarna på mina nya diktsamlingar. Åter så står jag där med nya alster. Jag har fått dem i min hand och är fundersam hur de ska tas emot. Jag är lite stolt, det är jag som har gjort dem, lite nervös inför presentationen av dem, men har god hjälp av Anna-Kari på biblioteket och sen kommer Mia och hennes flickor att hjälpa till på ”släppdagen”. Ingegerd, som var min förläggare förut innan FB Förlag upphörde, har kommit med glada tillrop och är mitt stöd när det gäller att ”kara ihop” mitt självförtroende, när det behövs.

Våra små bevingade vänner utanför köksfönstret är väldigt matglada. Varannan dag måste nötautomaten fyllas på. Det är en väldig trafik av talgoxar och blåmesar. Jag saknar talltitan eller entitan, men i bostadskvarteret är det skogsglest, kan man säga. Vi har två stora tallar på baksidan av huset, men det är inte en skog utan bara ett par träd. De är kräsnare än så. Pilfink och gråsparv är det också mycket av, men bara en grönfinkhona har vi sett. Det har blivit mindre av den fågeln de sista två åren, tyvärr.

Domherren kommer ibland och jular till det för oss. Är det som det har varit några dagar nu, en underbar tjock kristallrik rimfrost, då kan man tala om julkort. Då är det bara tomtegubben som fattas.

Får se om min ork kan utbredas till att skriva ett julbrev i år också. Om det finns ork så kanske det inte finns tid. Eller tvärtom. Det är ju det här med att prioritera rätt. Det vet man inte om man har gjort förrän tiden har gått. Då är det kanske för sent. Jag hann inte, jag orkade inte … eller Jo, jag hann och orkade! Får se.



En månad har gått Oktober 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, October 30, 2018 15:46:14

En månad har gått

Oktober 2018

Jag måste nog ha varit lite ur funktion när jag skrev förra krönikan, då jag skrev att jag var inne på min femte vecka med ny lårbensprotes. Icke! När jag skrev, var det bara tredje! Så det kan bli.

Nu har jag räknat på fingrarna och nu är det 8 veckor sen. Tro mig! Jag har klarnat lite i tankarna. Jag får väl skylla på, att en del ny medicin har gjort mina tankar lite luddiga. Men nu har jag börjat trappa ner på värktabletterna till halv dos. Det betyder att jag frisknar till allt eftersom. Så det är att vänta lite mer klartänkta krönikor längre fram. För både er och mig, förhoppningsvis, men hoppandet från det ena till det andra det slipper ni inte.

Vi fick härom dagen som vanligt en massa reklam, 7 hg, jag vägde på köksvågen! Omkring denna reklam fanns något som hette Uppslaget. Som överskrift fanns där följande: Håller du på att dö? Sen visades det snabbval till olika val att ta, för hur sjuk man kände sig. Men hur känner de sig som får det där skrivet i ansiktet, som nyss har en anhörig som har dött? Hur känner sig den som fått ett cancerbesked av värsta slag? Då går det inte att göra ett snabbval till 1177 eller ringa och göra ett besök på nätet till en leende läkare. Appen som lovordades hette Kry.Det stod att läsa mer om dem på sista sidan, men hade jag varit förtvivlad hade jag inte läst baksidan. Jag hade kastat allt, uppriven och i behov av annat än en sida omkring min reklam. Jag blir bara så betänksam, allt skall ske på nätet. Inom några minuter.

Tidningar kan vidarebefordra andra saker. Jag läste en underbar berättelse som Stefan Nolervik hade skrivit i Östersundsposten, om distriktssköterskan Anna-Lisas fantastiska insatser i Hotagen på 1950-talet, bland människor vars tillvaro var utan några bekvämligheter alls, utan det som vi i dag tar för givet. Deras krav var noll och ingenting. Det var att existera och inget mer.

Då går tankarna till att vi återigen har varit tvungna att koka vårt dricksvatten. Denna gång inte i månader som sist, men nog lång tid för att vi skulle hinna ojja oss och pusta. Neeej, inte nu igen! Visst blev det så, som det hördes unisont, från oss alla Östersundare med omnejd.

Då dyker det upp på näthinnan kvinnan som håller på att ösa upp vatten ur en grop någonstans i Afrika, för att sen bära på huvudet någon kilometer. Hon kanske tänker: Neeej inte nu igen, när hinken med det gråbruna vattnet är slut. De kan existera, men kvinnors krav är små eller intet i en del av världen.

Det fanns en professor som sa, att på 1950-talet då var vi här i Sverige inte längre fram än i slutet av 1800- talet på en del ställen i vårt land. Så sant så sant. Kraven hade inte nått så långt.

I dag kommer kraven direkt på din mobil, din app eller annat. Det senaste i elektronikväg, det senaste i modevärlden. Allt kan du köpa genom något snabblån på din mobil, för att du skall räknas och vara med. Även om pengarna fattas. Då blir det som i Lyxfällan. Förtvivlade människor som har tagit lån för att betala redan befintliga lån! Har de inte hört talas om att 2+2 =4. Var fanns de på matematiklektionerna.

Nej, nu måste jag sluta gnälla.

Ulrica, pojkarnas mamma, talade om att de haft en rörmokare hos sig som har gjort några arbeten. Lille Ebbe var fascinerad av det han höll på med och blev väldigt bekant med honom. En dag så ville han göra en teckning till jobbarkillen. Han målade med blå krita på hela pappret, väldigt energiskt. ”Jaha”, sa Ulrica, ”skall han få en bild med vatten på.” ”Neeej, mamma det är himlen!” Är det inte underbart.

På Olles skola hade de något som hette Skoljoggen. En bana på en kilometer skulle springas. Olle sprang den 4 gånger! Den lille parveln på 6 år!

När pojkarna kom hit en dag, så hade de teckningar med till oss. Olle hade gjort ett kuvert genom att häfta ihop ett större ark som en påse. Där fraktades många teckningar från båda pojkarna. Man förundras och gläds.

Ett annat kuvert fick jag en dag, ett kuvert med ett helt annat innehåll, men så kärt. Ett porträtt av min väninna Alice från Karlstad, som lämnade oss för en månad sen. Hennes syster Nancy hade letat fram ett kort, där Alice hade gått till fotografen för att bli avporträtterad. Kortet är i svart/vitt säkert från 50-talet. När jag tittar på bilden, så hör jag hennes skratt. Hennes tvärarga röst när något gick fel. Men också när hon stod ute på tunet hos oss och joddlade, så tonerna rullade ut över tjärnen i sommarkvällen. Å dessa minnen som gör så ont, men som är så betydelsefulla nu när det är Alla helgons dag. Hon är ett av mina helgon.

I dag har det återigen kommit en liten affisch i postlådan om barnen som kommer att ringa på vår dörr på fredag kväll. Med föräldrar som samlas på vår gata och följer sina småbarn runt kvarteret för att de skall kunna ropa ”Bus eller godis” under trygga former. Vill vi inte ha besök finns det en teckning av en överkorsad pumpa, som vi skall sätta på vår postlåda. Då ringer de inte på. Vi vill att de skall ringa på och tacka för att föräldrarna har tagit detta härliga beslut.

Tänk, det finns alltid positiva saker att ta fram i en krönika. Som tur är.



En månad har gått September 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, October 03, 2018 17:27:55

En månad har gått

September 2018

”Farmor, har du en sån där roll...rull...äsch, vad heter det du har när du går?”
”Det heter rollator, Olle. Du tänkte rätt.”

Ja, den här krönikan blir lite annorlunda än vanligt. Det blir en rapport om vad som har hänt mig; en rapport inte från en skurhink utan från en rollatordriven tid.

Här sitter jag med en åtgärdad bruten lårbenshals! Jag som aldrig har brutit så mycket som ett finger ens, men så blev det i alla fall, och mer än ett finger också. Jag kan tala om för er att stengolvet i Odensalakyrkan är väldigt hårt, när man landar på det från fallhöjd. Så går det när man har för bråttom.

För fyra veckor sen så hastade jag iväg i ett ärende till ett annat rum och, som sagt var, hade bråttom, fast jag inte behövde. Duktig och effektiv ska man ju vara.

Efteråt gick jag på det där benet hela dagen, men till slut, klockan 21 på kvällen, var min ork slut. Det gick inte att vara envis längre. Mia såg mitt dilemma och beslutade på en gång att det blev akuten nästa. Där fanns hon hos mig tills mitt i natten. Välsignade människa!

Inne på akuten fanns en massa människor som bara ville mig väl. Jag röntgades och tyvärr, sade doktorn, så var det brutet. Nästa dag kördes jag ner på operation med en konstig känsla av att inte ha några fungerande ben, men då var det inte heller ont.

Nästa dag på avdelningen, så var det bara att stiga upp och tvätta sig. Om man nu kan tala om tvätt. Lite vatten i handflatorna och till ansiktet. Tandläkaren skulle ha rivit sitt hår om han sett hur jag försökte borsta mina tänder. Sådana saker blir sakta bättre.

Meeen, jag var så duktig och fick åka hem tre dagar efter operationen. I min enfald trodde jag, att när jag kom hem så skulle allt vara som vanligt. Inte var det så heller.

Jag orkar inte, sover inte, gråter för den minsta lilla motgång, gråter för annat som poppar upp. Gläds åt att jag ibland kan ta mig ur sängen utan att det gör ont. Får hängläpp när natten blir onödigt lång med smärta som gör mig otålig. Håhåjaja. Sen kommer oron. Är jag för lat, lägger jag mig för ofta, skulle jag vara uppe mer Jag tränar och försöker, men jag är trött.

Nu är jag inne på min femte vecka med att leva lite avskärmat. Jag är absolut inte lämnad åt mitt öde. Här kommer en jättegullig lite tjej som duschar av mig tisdag och fredag. Att få sätta sig på en konstig stol i duschen och känna det varma vattnet bara fara omkring mig är som att uppleva en dröm. Jag blir intvålad och schamponerad och bara njuter. Välsignade lilla människa, som hjälper mig.

Hit kommer mina barn med matportioner och andra med kaffebröd. Jag får en massa kryapådig-telefon från när och fjärran. För att inte tala om min Herbert som får vara någon sorts livvakt och uppassare. Han har ingen kostym med guldknappar, men han är guld värd, det lovar jag.

I går var mina småpojkar från Rödön hit. Jag skjutsade dem på rollatorn fram och tillbaka från köket till hallen. En ovanlig och rolig upplevelse för både dem och mig. Det togs kort med mobiler, kort som sen skickades till pojkarnas mormor och morfar i Oskarshamn och till faster Ida i Stockholm.

Ett litet inlägg om Olle:
Jag frågade honom vad han gör i skolan.
Svar: ”Vi håller på med matematik! Vet du farmor, det finns matematik i allt som vi gör och som finns!”

Så rätt, så rätt. När jag går fram och åter med rollatorn och tränar från kök till hall blir det ibland 10 gånger, ibland 15. När jag gör andra rörelser, så blir det 5-6 gånger av varje. Jag räknar och står i.

Vänlig hälsning från en annorlunda värld, som bjuder på upplevelser varje dag.



En månad har gått Augusti 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, September 02, 2018 17:10:54

En månad har gått

Augusti 2018

I rummet där jag sitter och skriver finns i fönstret den mest otroliga blomma eller växt vi har sett. Vi köpte den i våras som en krukblomma, men den kanske skulle ha placerats ut, men då hade den väl torkat bort. Det är en väldigt grön växt med mörklila stjälkar och nerver. Praktfull att skåda. Blommorna är små, oansenliga och skulle kunna vara en nepetasläkting. Lilablå spiror som inte pockar på uppmärksamhet. Men - den pockar på, flera gånger i veckan om att få vatten. Den slokar, ser riktigt döende ut. Förebrående skriker den ut: Skall jag stå här och dö torkdöden eller... kan ni masa er hit med lite vatten!

Jag få alltid höra att jag oroar mig för allt möjligt och kanske ännu mera för det omöjliga. Min fantasi skenar iväg med stora kliv och när jag har fått upp farten finns det ingen broms alls.

En dag oroade jag mig för Erik, alldeles obefogat. Han svarade inte när jag sökte honom. Då var han sjuk eller någon annan i hans närhet, han hade säkert råkat ut för något, vad kunde jag inte komma på, men något var det, absolut. När jag fick tag i honom så sa jag som det var, att jag min vana trogen hade oroat mig. Erik kom hit några dagar senare, la armen om mig och sa: ”Jag skulle så gärna vilja veta hur dina tankegångar går mamma, när du lyckas skrämma upp dig själv som du gör.” Han har en gång dragit följande kloka slutsats: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.” Så sant, så sant. Men håll med om att det kan inträffa saker, som inte ens jag i min fantasi kan hitta på. Otroliga, oväntade saker. Så det så!

Nu har aktiviteterna i kyrkan börjat. Akvarell och luffarslöjd drar i gång första veckan i september. Tiden bara går och går. Om fyra månader så står vi vid spisen och värmer på köttbullarna, och barnbarnen springer mellan fönstren och tittar efter tomten. Yes, då är det jul. Då vänder det och blir ljusare igen. Så får vi se det.

Men ingen anade i fjol till jul att denna sommar skulle bli kontrast till sommaren före, då det var kallt och regn mest varje dag. Vi önskade oss en bättre och varmare sommar och det fick vi, så sannerligen.

Det är smärtsamt att se bilder från skogarna där elden drog fram. Allt levande som lågorna slukade. Alla drömmar som skogsägare hade om sin skog, som de röjt, föryngrat, planterat och skött om i generationer med både händer och hjärta. Nu står de där i en svartnande skog med drömmarna som har rasat ner till marken och är omöjliga att göra synliga inom en snar framtid. Ack.

Jag som sörjer en växt som inte kommer upp i rabatten när det våras för att kung Bore har gnagt i sig den. Sorger är så olika och har så olika dimensioner för oss allihop. Har då blomman följt med från pappas trädgård är sorgen än större, då kommer det här med generationers slit med i bilden.

Sorger kantas våra liv med mer än en gång. En nära släkting har fått besked om att cancern har hälsat på igen. Hon skall ge sjukdomen ett kraftfullt motstånd, som hon har gjort en gång förut, men sorgen och oron skall ha sin plats i alla fall. Kommer objuden, frågar inte om det passar utan slår sig bara ner.

Vi har fått uppleva, att unga människor som känner att döden är att föredra, framför ett liv som ligger där framför dem. En lång rad med dagar som känns innehållslösa och ogörliga. Ett liv som ter sig så outhärdligt att ljuset är inte skönjbart för dem. När vi står inför fullbordat faktum, får vi i tankarna hålla dem i famnen och försöka förstå och förlåta. Hur svårt det än är.

Tänk att nu är det valår. Vi kan gå till valurnorna utan att vara rädda att vi blir förföljda, dödade eller råkar ut för fusk av något slag. Vi har flera partier och partiledare att rösta på. Fria demokratiska val! Det låter nog som en saga för de väljare som har en enda kandidat eller riskerar sitt liv för att lägga sin röst för någon som inte behagar ledningen i landet. Huvvaligen säger jag.

Hörde att för Olle, som nu har börjat skolan, hade första dagen bland annat bestått av att de hade fått rösta på olika partier. Jag blev så nyfiken på vad de hade att rösta på. Det enda jag fick reda på var att partypartiet hade vunnit! Han såg nöjd ut när han berättade, så det var nog bra då. Nästa gång han kommer hit, så ska jag fråga mer om alternativen de hade att välja på.

Ebbe hjälpte farmor att duka och berättade hela tiden vem som skulle sitta var. När vi kom till bordet så ville han bestämma vem som skulle få vilken kaksort. Det ordnade sig innan kalaset var över. Det räckte åt alla och alla var nöjda och belåtna. Det hurrades för farmor och så sjöngs det Ja må hon leva. Tänk att det är roligt att fylla år, trots att det på samma gång är vemodigt och lite skrämmande.

När jag ser småpojkarna, tänker jag på när jag började skolan. Jag hade en bit att gå till skolan, där det huserade en fasligt sträng lärarinna. När jag började var 1:an, 3:an, 5:an och 7:an i samma klassrum. Det togs in barn vartannat år. Ivan och jag började då första klass. Inte att undra på att ”fröken” var stressad och svår. Hon skulle lära ettorna stava och sjuorna hade kanske historia samma timme. Man kunde ju ha blivit kollrig för mindre. Jag var rädd hela mitt första skolår. Mamma var ju väldigt lynnig och svår, men det här var en annan skräck’ en annan ”farlighet”, som skulle mötas på sitt sätt.

Vår skola där i skogsbrynet bommades igen och det blev åtta kilometers skolväg till nya skolan. Där fick vi världens snällaste hönsmamma till ”fröken”. Där var det bara värme och ännu mera värme. Om man ramlade och slog sig, så höll hon om. En stor mjuk varm famn. Tack, vad jag behövde det!

Ida kommer hem den här veckan. Jag har bakat vaniljehorn, bullar och stekt hamburgare. De ska enligt vana serveras första middagen med kokt potatis, svampgräddsås och stekt lök. Vanor som uppskattas är svåra att bryta. Som med småkillarna som nästan alltid vill ha våfflor till lunch.

Nu sist så blev de konkurrenter om att hjälpa farmor att lägga kaffe i bryggarfiltret. De skulle få lägga i fyra skedar var. Först Olle, en, två, tre, fyra, sen Ebbe, det vinglade och for, men det mesta kom dit det skulle, en, två, tre, fyra. ”Å så en till”, sa jag. Då tittade Ebbe upp på mig, lite undrande: ”Det blir ju fem!” Han kunde ju inte veta den där extra skopan för kannan. Det blev som hans pappa sa när han var liten: ”Det äj ojättvist mamma!” Här var det jag som tokade till det. Jag förklarade att han fick hälla i min egen kaffedutt och då var det bra. Olle var inte så noga med en sked hit eller dit.

Jag har i alla fall inte börjat anteckna några julklappstips, fastän jag såg att dagstidningen annonserade om julbordsresor till andra länder. Jag känner mig inte stressad alls. Vi-skogen och Smile är bra julklappar till de mina om inte andra önskemål inkommer inom en snar framtid. Jag måste hinna med också.



En månad har gått Juli 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, August 02, 2018 14:07:06

En månad har gått

Juli 2018

Höstgentianan har snart blommat färdigt, i slutet av juli! Varma grader hela månaden, åska och regn någon timme senaste dagarna, skog för miljarder brinner upp, folk som plankar in på Yran, bönderna får nödslakta sina kor, sädesåkrarna är ett minne blott, gröna gräsmattor likadant, att åka bil längre än till affären är otänkbart, ingenting är roligt. Tänk om det här är framtiden mina vänner. Vad ger vi då våra barn och barnbarn?

Tänk om vi står inför nödår! Stora årskullar som inte vet vad det är att försöka få till av det lilla som finns. Så tänker jag att vi spolar våra toaletter med friskt drickbart vatten, varje dag, varje familjemedlem, dag efter dag, år efter år. Utan att vi tänker på det och utan att vi kan göra något åt det. Det bara är så inriktat vårt samhälle. Att det bara finns obegränsade tillgångar av det som naturen ger. Men en dag blir vi tagna i nackskinnet och något säger oss att det är bra skört det vi kallar liv. Både vårt liv och det vi lever av.

På tal om miljön, så var Herberts bensinräkning på 62 öre! Vi har varit så lyckligt lottade, så vi har inte behövt tanka så ofta som ni förstår. Vi måste inte åka miltals till jobbet utan klarar oss med resor till Kvantum och någon enstaka gång till stan för sjukgymnastik. Lyckligt lottade var ordet.

I dag, den sista dagen i juli, så har jag bara fått vräka ur mig allt som har gjort mig modstulen, gråtledsen och beklämd, men också några rader om ”glädjeämnet” bensinräkningar.

Juli har också haft en annan sida, det lovar jag. Besök av mitt barnbarn Anton från Arvika och hans mamma Ulla. Vi har grävt upp lite växter i vår trädgård, som Ulla skulle sätta ner hos sig. Växter som har sina ”rötter” från Antons farmorsfars trädgård. Kanske att de kan fortsätta att finnas i våra framtida släktingars grönska till glädje och lyst. Kanske att Anton en dag tar över där, Anton som ger så mycket värmlandsglädje trots sin bokstavskombination. Innerlighetsstunder och skrattstunder blir det när han är här.

Växter har också flyttats denna sommar till Rödön och som kommer att vattnas av Olle och Ebbe. Min pappas blodtopp bland annat, några funkia, och lammöron.

Olle och Ebbe har varit till Småland, där mormor och morfar inte har fått regndroppe sen i april. De talade om att björkar och ekar var alldeles bruna och vilda bär var inte att tala om.

Ebbe är en erfarenhet rikare efter den här månaden. Han har trillat i vår damm. Det var en överraskning. Först negativ men sen ganska positiv. Han slog sig inte och ombyte fanns med.

Ja, nu nästa månad då börjar Olle i skolan. Kan ni förstå att det har ”tidat” iväg så han blir skolpojke. Tänk när han börjar läsa, när han lägger ihop siffror till resultat. Han har även lärt sig simma någon meter utan armpuffar. Alla sjöar har ju varit bad- och människovänliga denna sommar.

De senaste gästerna var min yngste bror Alf och vår gode vän Stor-Mats. De kom, två grånade skäggprydda herrar i sportbilen. Alf är inte direkt trådsmal, men hade lyckats kränga på sig sin sittplats. Båda fulla av humor, så jag förstår att det har varit bra många skratt som lämnats i etern mellan Charlottenberg och Östersund både på ner och uppfärd. Vi fyra hälsade på småpojkarna en fikaeftermiddag och var till Mia på Frösön och åt en god middag. Det blev en familjesväng så att säga. För både Stor-Mats och Mia hör till oss.

Här har under några dagar pratats värmländska, berättats historier, druckits kaffe, ätits hembakad ”káak”, go-ost och kex, men se surströmming det är inte ät- och bjudbart för dem. Så jag har blivit lite jämtska med att längta efter det inimellanåt.

Jag brevväxlar ju med den unga flickan Maja, som jag har nämnt förut. Hon skrev utanpå sitt kuvert nu senast följande rader: Vi slutar inte leka för att vi blir gamla utan vi blir gamla om vi slutar leka.Så sant så sant. Men det är inte så lätt att leka skall jag säga. Nu när kroppen blir lite mer otålig när det blir varmt och inte bara kroppen utan också sinnet.

Jag undrar om ni som jag har ett minnesskåp. Ibland är dörrarna svåröppnade för då är det bara de där minnena som man inte vill befatta sig med. De där som gör ont eller bara är obehagliga. När man gjort bort sig eller någon har varit dum, men de går inte att bortse ifrån. Det finns andra minnen, som vi måste plocka fram för att uthärda eller bara för glädjens skull. Berömmet från ”fröken” i skolan över uppsatsen, den fina klänningen som jag ärvde av en av upptäcktsresande Sten Bergmans döttrar, när jag slutade sjätte klass. Den var av vit organza med blå blommor och gröna blad. En sommargranne gav en till mig och en till min syster, Å, vad vi var fina! Men, det finns bara minnen inga kort. Det går inte att ta kort av den glädje och kanske triumf som vi kände, vi skogsungar i något så fint.

Mitt minnesskåp har blå dörrar och är högt och smalt, där i min fantasi. Undrar var glädjehyllorna är placerade. Vet inte var sorger och skam ligger heller, men bakom de blå dörrarna finns de. Vad har ditt minnesskåp för färg? Fundera.

Vad gör man om man inte orkar varken städa eller baka? Jo, man letar fram ett korsord eller två. Sätter sig i ett lagom korsdrag med Allers-tidningen, som bjuder på olika nivåer av svårigheter. I de svåraste lyser det oftast många vita rutor, som jag måste spara tills Ida kommer. Då! Det gäller också i större grad Vi-tidningens korsord. Där är svårighetsgraden flera snäpp svårare. Roligt, roligt. Jag måste medge att de går långt över mitt förstånd, och som kyrkoherde Börjesson sa: ”Långt över mitt förstånd och långt inpå prästen.” Det blev ju roligt när han sa det, men inte om jag säger det. Har ni tänkt på att om man går bet på några ord i ett korsord, så kan man nästa dag lösa flera av dem. Är det, det undermedvetna eller kanske den där lilla räven bakom örat som har jobbat. Varför fanns det inte där när man funderade? Märkunnela! Man kanske har gnuggat geniknölarna i kudden. Varför heter det geniknölar? Är det någon som vet, är ni välkomna med svar.

I dag, den sista juli, har det kommit några millimeter regn men vi borde kanske gå ut och försöka en regndans. En regndans av det svåraste slaget har ju all brandmänniskor fått utöva de senaste veckorna och det är inte över än det slitet. Eldningsförbud skulle vara en självklarhet, men det har varit människor som inte kan leva utan grillat kött! Hur har de det med geniknölar? Det kanske är gropar där de skulle vara eller svarta hål. För det blir det av deras ovarsamhet.

Neeeej, nu har jag klagat igen, men den här månaden har inte liknat något annat i mitt liv. Just nu hör jag brandflyget cirkulera i luften. Måtte det inte brinna.

Om ni kan: Sätt er i lagom korsdrag och tänk på en ruskig höstdag. Det är räddningen.



Next »