margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått November 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, December 09, 2018 14:09:33

En månad har gått

November 2018

Ja, nu har det gått ett helt år då jag har varit utan ”min” Elisabet i Gränna och som jag följde hela hennes sjukdomstid, och ni följde med oss på den resan. Ett helt år utan hennes underbara brev, men ett helt år med bläddrande och läsande av hennes ord och underfundigheter. Saknad är ett för litet ord.

Nu är det tre månader sen jag landade på stengolvet i kyrkan och slog mig. Det gick väldigt fort att slå sönder sig, och vad jag förstår så har jag repat mig bra. Men jag tycker det går för sakta nu när det har gått så lång tid. Att promenera går bra, men det blir det ingen mat av och inga bullar heller! Jag blir väldigt trött och har slut på orken, när jag skall stöka inne. Alla rörelser som behövs i hushållet gör ont och tar emot. Framförallt - det går så hemskans sakta!

Jag har ju rullatorn när jag är ute och går. En dag så kom jag på att nu skulle jag gå runt Lillsjön. Sagt och gjort! Men tre kilometer med rullatorn och halva vägen knaggligt grus var att ta i, om jag säger. Jag tog mig runt med äran i behåll, men nu får det vänta tills nästa krok runt sjön. Det räcker med att gå en timme i rask takt på planare underlag.

När vi är ute och går så har jag lagt märke till att någon eller några rökare orkar bära sitt cigarettpaket tills det blir tomt, men sen så tynger det väldigt i fickan. De hivar det där de står och går. Det blir som farmor sa: De går som koa ifrå lorten! Lämnar där de är, på samma ställe ungefär och samma märke; en punktlig, ordentlig människa som det ser ut!

Å, denna Trumpen i USA slutar aldrig att förvåna. Han skyllde ju på guvernörerna i delstaterna där det brann så fruktansvärt, att de skulle ha sett till att det var krattat i skogarna. Han visste att i Finland var skogarna krattade. Det finska skogsfolket skulle ha låtit honom traska in i någon urskog i mörkaste Finland, så hade han nog inte ens andats om krattning! Han kan ju inte ens dra normala slutsatser den karl´n. Men han har ju lovat mer jobb i Amerikat, så kanske det kan anställas krattare i skogarna innan det brinner nästa gång. De måste nog snart be vår Herre bevara oss för den mannen.

Det är fler gubbar vi måste bevaras ifrån. Jag blir så rädd när det skramlas med vapen här och där. Putin börjar brösta upp sig, visa sin överkropp igen.

I Jemen lästa jag att människorna har börjat äta löv i sin förtvivlan. Kanske vi skulle skicka ut alla stridsbenägna gubbar och gummor till de krattade skogarna i Finland, så finge de livnära sig på lövhögarna, det som naturen ger dem, så får vi vanliga leva ett lugnare liv.

Men se det går inte i alla fall, det blir alltid någon som skall basa över det som går att basa över. Någon som vill bestämma, som anser sig veta lite mer, när de som bestämt är borta! Oj, oj, oj, så hopplös denna kretsgång ser ut att vara. Men nej, jag måste tänka positivt, se med ljusare ögon och försöka leta upp ett leende.

Vi har träffat småpojkarna väldigt lite den här månaden. Bara en gång och de bor bara nästgårds. Men så är det när Olle har börjat skolan, Ebbe går på förskolan, mamma och pappa som jobbar. Men Ebbe hade talat om för faster Ida följande: ”Pappa jobbar, mamma jobbar, men Faffa han jobbar inte! Faffa är för gammal!”

Olle berättade en dag att han skulle få läxa nästa dag, så jag måste ringa och höra vad läxan bestod av. Den bestod av att i klassen finns en nalle som heter Björne, som får bo hos en elev en vecka. Med den följer en bok där nu Olles föräldrar skulle anteckna vad som gjordes under veckan och Olle skulle teckna. Sen när veckan var slut skulle Olle redovisa inför klassen vad de och nallen hade gjort från torsdag till onsdag. Vilken bra idé. Föräldrarna lär känna klassens föräldrar och barn genom Björnes veckobok. Barnen lär sig berätta och känna sig trygga med det. Men det är klart att det pirrar i små magar, det tror jag.

Lillfamiljen far till Småland i jul så vi ska fira en jul före eller efter med dem. Vilket det blir har inte bestämts.

Utanför vår uteplats stod en adventsgran så där helt hux flux. Mia och Peder hade varit hit med den en dag, när vi inte var hemma. Den stod bara där! Jag kunde inte förstå, för det satt en talgoxe i fria luften, tills jag upptäckte grantoppen den satt på! De hade till och med lagt granris vid fotsteget som det gjordes förr vid alla farstubroar. Sååå härligt att se!

Ja, nu drar det ihop sig till boksläpp på Östersunds bibliotek. Lånar dig en stund och Bara några ord, det är titlarna på mina nya diktsamlingar. Åter så står jag där med nya alster. Jag har fått dem i min hand och är fundersam hur de ska tas emot. Jag är lite stolt, det är jag som har gjort dem, lite nervös inför presentationen av dem, men har god hjälp av Anna-Kari på biblioteket och sen kommer Mia och hennes flickor att hjälpa till på ”släppdagen”. Ingegerd, som var min förläggare förut innan FB Förlag upphörde, har kommit med glada tillrop och är mitt stöd när det gäller att ”kara ihop” mitt självförtroende, när det behövs.

Våra små bevingade vänner utanför köksfönstret är väldigt matglada. Varannan dag måste nötautomaten fyllas på. Det är en väldig trafik av talgoxar och blåmesar. Jag saknar talltitan eller entitan, men i bostadskvarteret är det skogsglest, kan man säga. Vi har två stora tallar på baksidan av huset, men det är inte en skog utan bara ett par träd. De är kräsnare än så. Pilfink och gråsparv är det också mycket av, men bara en grönfinkhona har vi sett. Det har blivit mindre av den fågeln de sista två åren, tyvärr.

Domherren kommer ibland och jular till det för oss. Är det som det har varit några dagar nu, en underbar tjock kristallrik rimfrost, då kan man tala om julkort. Då är det bara tomtegubben som fattas.

Får se om min ork kan utbredas till att skriva ett julbrev i år också. Om det finns ork så kanske det inte finns tid. Eller tvärtom. Det är ju det här med att prioritera rätt. Det vet man inte om man har gjort förrän tiden har gått. Då är det kanske för sent. Jag hann inte, jag orkade inte … eller Jo, jag hann och orkade! Får se.



En månad har gått Oktober 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, October 30, 2018 15:46:14

En månad har gått

Oktober 2018

Jag måste nog ha varit lite ur funktion när jag skrev förra krönikan, då jag skrev att jag var inne på min femte vecka med ny lårbensprotes. Icke! När jag skrev, var det bara tredje! Så det kan bli.

Nu har jag räknat på fingrarna och nu är det 8 veckor sen. Tro mig! Jag har klarnat lite i tankarna. Jag får väl skylla på, att en del ny medicin har gjort mina tankar lite luddiga. Men nu har jag börjat trappa ner på värktabletterna till halv dos. Det betyder att jag frisknar till allt eftersom. Så det är att vänta lite mer klartänkta krönikor längre fram. För både er och mig, förhoppningsvis, men hoppandet från det ena till det andra det slipper ni inte.

Vi fick härom dagen som vanligt en massa reklam, 7 hg, jag vägde på köksvågen! Omkring denna reklam fanns något som hette Uppslaget. Som överskrift fanns där följande: Håller du på att dö? Sen visades det snabbval till olika val att ta, för hur sjuk man kände sig. Men hur känner de sig som får det där skrivet i ansiktet, som nyss har en anhörig som har dött? Hur känner sig den som fått ett cancerbesked av värsta slag? Då går det inte att göra ett snabbval till 1177 eller ringa och göra ett besök på nätet till en leende läkare. Appen som lovordades hette Kry.Det stod att läsa mer om dem på sista sidan, men hade jag varit förtvivlad hade jag inte läst baksidan. Jag hade kastat allt, uppriven och i behov av annat än en sida omkring min reklam. Jag blir bara så betänksam, allt skall ske på nätet. Inom några minuter.

Tidningar kan vidarebefordra andra saker. Jag läste en underbar berättelse som Stefan Nolervik hade skrivit i Östersundsposten, om distriktssköterskan Anna-Lisas fantastiska insatser i Hotagen på 1950-talet, bland människor vars tillvaro var utan några bekvämligheter alls, utan det som vi i dag tar för givet. Deras krav var noll och ingenting. Det var att existera och inget mer.

Då går tankarna till att vi återigen har varit tvungna att koka vårt dricksvatten. Denna gång inte i månader som sist, men nog lång tid för att vi skulle hinna ojja oss och pusta. Neeej, inte nu igen! Visst blev det så, som det hördes unisont, från oss alla Östersundare med omnejd.

Då dyker det upp på näthinnan kvinnan som håller på att ösa upp vatten ur en grop någonstans i Afrika, för att sen bära på huvudet någon kilometer. Hon kanske tänker: Neeej inte nu igen, när hinken med det gråbruna vattnet är slut. De kan existera, men kvinnors krav är små eller intet i en del av världen.

Det fanns en professor som sa, att på 1950-talet då var vi här i Sverige inte längre fram än i slutet av 1800- talet på en del ställen i vårt land. Så sant så sant. Kraven hade inte nått så långt.

I dag kommer kraven direkt på din mobil, din app eller annat. Det senaste i elektronikväg, det senaste i modevärlden. Allt kan du köpa genom något snabblån på din mobil, för att du skall räknas och vara med. Även om pengarna fattas. Då blir det som i Lyxfällan. Förtvivlade människor som har tagit lån för att betala redan befintliga lån! Har de inte hört talas om att 2+2 =4. Var fanns de på matematiklektionerna.

Nej, nu måste jag sluta gnälla.

Ulrica, pojkarnas mamma, talade om att de haft en rörmokare hos sig som har gjort några arbeten. Lille Ebbe var fascinerad av det han höll på med och blev väldigt bekant med honom. En dag så ville han göra en teckning till jobbarkillen. Han målade med blå krita på hela pappret, väldigt energiskt. ”Jaha”, sa Ulrica, ”skall han få en bild med vatten på.” ”Neeej, mamma det är himlen!” Är det inte underbart.

På Olles skola hade de något som hette Skoljoggen. En bana på en kilometer skulle springas. Olle sprang den 4 gånger! Den lille parveln på 6 år!

När pojkarna kom hit en dag, så hade de teckningar med till oss. Olle hade gjort ett kuvert genom att häfta ihop ett större ark som en påse. Där fraktades många teckningar från båda pojkarna. Man förundras och gläds.

Ett annat kuvert fick jag en dag, ett kuvert med ett helt annat innehåll, men så kärt. Ett porträtt av min väninna Alice från Karlstad, som lämnade oss för en månad sen. Hennes syster Nancy hade letat fram ett kort, där Alice hade gått till fotografen för att bli avporträtterad. Kortet är i svart/vitt säkert från 50-talet. När jag tittar på bilden, så hör jag hennes skratt. Hennes tvärarga röst när något gick fel. Men också när hon stod ute på tunet hos oss och joddlade, så tonerna rullade ut över tjärnen i sommarkvällen. Å dessa minnen som gör så ont, men som är så betydelsefulla nu när det är Alla helgons dag. Hon är ett av mina helgon.

I dag har det återigen kommit en liten affisch i postlådan om barnen som kommer att ringa på vår dörr på fredag kväll. Med föräldrar som samlas på vår gata och följer sina småbarn runt kvarteret för att de skall kunna ropa ”Bus eller godis” under trygga former. Vill vi inte ha besök finns det en teckning av en överkorsad pumpa, som vi skall sätta på vår postlåda. Då ringer de inte på. Vi vill att de skall ringa på och tacka för att föräldrarna har tagit detta härliga beslut.

Tänk, det finns alltid positiva saker att ta fram i en krönika. Som tur är.



En månad har gått September 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, October 03, 2018 17:27:55

En månad har gått

September 2018

”Farmor, har du en sån där roll...rull...äsch, vad heter det du har när du går?”
”Det heter rollator, Olle. Du tänkte rätt.”

Ja, den här krönikan blir lite annorlunda än vanligt. Det blir en rapport om vad som har hänt mig; en rapport inte från en skurhink utan från en rollatordriven tid.

Här sitter jag med en åtgärdad bruten lårbenshals! Jag som aldrig har brutit så mycket som ett finger ens, men så blev det i alla fall, och mer än ett finger också. Jag kan tala om för er att stengolvet i Odensalakyrkan är väldigt hårt, när man landar på det från fallhöjd. Så går det när man har för bråttom.

För fyra veckor sen så hastade jag iväg i ett ärende till ett annat rum och, som sagt var, hade bråttom, fast jag inte behövde. Duktig och effektiv ska man ju vara.

Efteråt gick jag på det där benet hela dagen, men till slut, klockan 21 på kvällen, var min ork slut. Det gick inte att vara envis längre. Mia såg mitt dilemma och beslutade på en gång att det blev akuten nästa. Där fanns hon hos mig tills mitt i natten. Välsignade människa!

Inne på akuten fanns en massa människor som bara ville mig väl. Jag röntgades och tyvärr, sade doktorn, så var det brutet. Nästa dag kördes jag ner på operation med en konstig känsla av att inte ha några fungerande ben, men då var det inte heller ont.

Nästa dag på avdelningen, så var det bara att stiga upp och tvätta sig. Om man nu kan tala om tvätt. Lite vatten i handflatorna och till ansiktet. Tandläkaren skulle ha rivit sitt hår om han sett hur jag försökte borsta mina tänder. Sådana saker blir sakta bättre.

Meeen, jag var så duktig och fick åka hem tre dagar efter operationen. I min enfald trodde jag, att när jag kom hem så skulle allt vara som vanligt. Inte var det så heller.

Jag orkar inte, sover inte, gråter för den minsta lilla motgång, gråter för annat som poppar upp. Gläds åt att jag ibland kan ta mig ur sängen utan att det gör ont. Får hängläpp när natten blir onödigt lång med smärta som gör mig otålig. Håhåjaja. Sen kommer oron. Är jag för lat, lägger jag mig för ofta, skulle jag vara uppe mer Jag tränar och försöker, men jag är trött.

Nu är jag inne på min femte vecka med att leva lite avskärmat. Jag är absolut inte lämnad åt mitt öde. Här kommer en jättegullig lite tjej som duschar av mig tisdag och fredag. Att få sätta sig på en konstig stol i duschen och känna det varma vattnet bara fara omkring mig är som att uppleva en dröm. Jag blir intvålad och schamponerad och bara njuter. Välsignade lilla människa, som hjälper mig.

Hit kommer mina barn med matportioner och andra med kaffebröd. Jag får en massa kryapådig-telefon från när och fjärran. För att inte tala om min Herbert som får vara någon sorts livvakt och uppassare. Han har ingen kostym med guldknappar, men han är guld värd, det lovar jag.

I går var mina småpojkar från Rödön hit. Jag skjutsade dem på rollatorn fram och tillbaka från köket till hallen. En ovanlig och rolig upplevelse för både dem och mig. Det togs kort med mobiler, kort som sen skickades till pojkarnas mormor och morfar i Oskarshamn och till faster Ida i Stockholm.

Ett litet inlägg om Olle:
Jag frågade honom vad han gör i skolan.
Svar: ”Vi håller på med matematik! Vet du farmor, det finns matematik i allt som vi gör och som finns!”

Så rätt, så rätt. När jag går fram och åter med rollatorn och tränar från kök till hall blir det ibland 10 gånger, ibland 15. När jag gör andra rörelser, så blir det 5-6 gånger av varje. Jag räknar och står i.

Vänlig hälsning från en annorlunda värld, som bjuder på upplevelser varje dag.



En månad har gått Augusti 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, September 02, 2018 17:10:54

En månad har gått

Augusti 2018

I rummet där jag sitter och skriver finns i fönstret den mest otroliga blomma eller växt vi har sett. Vi köpte den i våras som en krukblomma, men den kanske skulle ha placerats ut, men då hade den väl torkat bort. Det är en väldigt grön växt med mörklila stjälkar och nerver. Praktfull att skåda. Blommorna är små, oansenliga och skulle kunna vara en nepetasläkting. Lilablå spiror som inte pockar på uppmärksamhet. Men - den pockar på, flera gånger i veckan om att få vatten. Den slokar, ser riktigt döende ut. Förebrående skriker den ut: Skall jag stå här och dö torkdöden eller... kan ni masa er hit med lite vatten!

Jag få alltid höra att jag oroar mig för allt möjligt och kanske ännu mera för det omöjliga. Min fantasi skenar iväg med stora kliv och när jag har fått upp farten finns det ingen broms alls.

En dag oroade jag mig för Erik, alldeles obefogat. Han svarade inte när jag sökte honom. Då var han sjuk eller någon annan i hans närhet, han hade säkert råkat ut för något, vad kunde jag inte komma på, men något var det, absolut. När jag fick tag i honom så sa jag som det var, att jag min vana trogen hade oroat mig. Erik kom hit några dagar senare, la armen om mig och sa: ”Jag skulle så gärna vilja veta hur dina tankegångar går mamma, när du lyckas skrämma upp dig själv som du gör.” Han har en gång dragit följande kloka slutsats: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.” Så sant, så sant. Men håll med om att det kan inträffa saker, som inte ens jag i min fantasi kan hitta på. Otroliga, oväntade saker. Så det så!

Nu har aktiviteterna i kyrkan börjat. Akvarell och luffarslöjd drar i gång första veckan i september. Tiden bara går och går. Om fyra månader så står vi vid spisen och värmer på köttbullarna, och barnbarnen springer mellan fönstren och tittar efter tomten. Yes, då är det jul. Då vänder det och blir ljusare igen. Så får vi se det.

Men ingen anade i fjol till jul att denna sommar skulle bli kontrast till sommaren före, då det var kallt och regn mest varje dag. Vi önskade oss en bättre och varmare sommar och det fick vi, så sannerligen.

Det är smärtsamt att se bilder från skogarna där elden drog fram. Allt levande som lågorna slukade. Alla drömmar som skogsägare hade om sin skog, som de röjt, föryngrat, planterat och skött om i generationer med både händer och hjärta. Nu står de där i en svartnande skog med drömmarna som har rasat ner till marken och är omöjliga att göra synliga inom en snar framtid. Ack.

Jag som sörjer en växt som inte kommer upp i rabatten när det våras för att kung Bore har gnagt i sig den. Sorger är så olika och har så olika dimensioner för oss allihop. Har då blomman följt med från pappas trädgård är sorgen än större, då kommer det här med generationers slit med i bilden.

Sorger kantas våra liv med mer än en gång. En nära släkting har fått besked om att cancern har hälsat på igen. Hon skall ge sjukdomen ett kraftfullt motstånd, som hon har gjort en gång förut, men sorgen och oron skall ha sin plats i alla fall. Kommer objuden, frågar inte om det passar utan slår sig bara ner.

Vi har fått uppleva, att unga människor som känner att döden är att föredra, framför ett liv som ligger där framför dem. En lång rad med dagar som känns innehållslösa och ogörliga. Ett liv som ter sig så outhärdligt att ljuset är inte skönjbart för dem. När vi står inför fullbordat faktum, får vi i tankarna hålla dem i famnen och försöka förstå och förlåta. Hur svårt det än är.

Tänk att nu är det valår. Vi kan gå till valurnorna utan att vara rädda att vi blir förföljda, dödade eller råkar ut för fusk av något slag. Vi har flera partier och partiledare att rösta på. Fria demokratiska val! Det låter nog som en saga för de väljare som har en enda kandidat eller riskerar sitt liv för att lägga sin röst för någon som inte behagar ledningen i landet. Huvvaligen säger jag.

Hörde att för Olle, som nu har börjat skolan, hade första dagen bland annat bestått av att de hade fått rösta på olika partier. Jag blev så nyfiken på vad de hade att rösta på. Det enda jag fick reda på var att partypartiet hade vunnit! Han såg nöjd ut när han berättade, så det var nog bra då. Nästa gång han kommer hit, så ska jag fråga mer om alternativen de hade att välja på.

Ebbe hjälpte farmor att duka och berättade hela tiden vem som skulle sitta var. När vi kom till bordet så ville han bestämma vem som skulle få vilken kaksort. Det ordnade sig innan kalaset var över. Det räckte åt alla och alla var nöjda och belåtna. Det hurrades för farmor och så sjöngs det Ja må hon leva. Tänk att det är roligt att fylla år, trots att det på samma gång är vemodigt och lite skrämmande.

När jag ser småpojkarna, tänker jag på när jag började skolan. Jag hade en bit att gå till skolan, där det huserade en fasligt sträng lärarinna. När jag började var 1:an, 3:an, 5:an och 7:an i samma klassrum. Det togs in barn vartannat år. Ivan och jag började då första klass. Inte att undra på att ”fröken” var stressad och svår. Hon skulle lära ettorna stava och sjuorna hade kanske historia samma timme. Man kunde ju ha blivit kollrig för mindre. Jag var rädd hela mitt första skolår. Mamma var ju väldigt lynnig och svår, men det här var en annan skräck’ en annan ”farlighet”, som skulle mötas på sitt sätt.

Vår skola där i skogsbrynet bommades igen och det blev åtta kilometers skolväg till nya skolan. Där fick vi världens snällaste hönsmamma till ”fröken”. Där var det bara värme och ännu mera värme. Om man ramlade och slog sig, så höll hon om. En stor mjuk varm famn. Tack, vad jag behövde det!

Ida kommer hem den här veckan. Jag har bakat vaniljehorn, bullar och stekt hamburgare. De ska enligt vana serveras första middagen med kokt potatis, svampgräddsås och stekt lök. Vanor som uppskattas är svåra att bryta. Som med småkillarna som nästan alltid vill ha våfflor till lunch.

Nu sist så blev de konkurrenter om att hjälpa farmor att lägga kaffe i bryggarfiltret. De skulle få lägga i fyra skedar var. Först Olle, en, två, tre, fyra, sen Ebbe, det vinglade och for, men det mesta kom dit det skulle, en, två, tre, fyra. ”Å så en till”, sa jag. Då tittade Ebbe upp på mig, lite undrande: ”Det blir ju fem!” Han kunde ju inte veta den där extra skopan för kannan. Det blev som hans pappa sa när han var liten: ”Det äj ojättvist mamma!” Här var det jag som tokade till det. Jag förklarade att han fick hälla i min egen kaffedutt och då var det bra. Olle var inte så noga med en sked hit eller dit.

Jag har i alla fall inte börjat anteckna några julklappstips, fastän jag såg att dagstidningen annonserade om julbordsresor till andra länder. Jag känner mig inte stressad alls. Vi-skogen och Smile är bra julklappar till de mina om inte andra önskemål inkommer inom en snar framtid. Jag måste hinna med också.



En månad har gått Juli 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, August 02, 2018 14:07:06

En månad har gått

Juli 2018

Höstgentianan har snart blommat färdigt, i slutet av juli! Varma grader hela månaden, åska och regn någon timme senaste dagarna, skog för miljarder brinner upp, folk som plankar in på Yran, bönderna får nödslakta sina kor, sädesåkrarna är ett minne blott, gröna gräsmattor likadant, att åka bil längre än till affären är otänkbart, ingenting är roligt. Tänk om det här är framtiden mina vänner. Vad ger vi då våra barn och barnbarn?

Tänk om vi står inför nödår! Stora årskullar som inte vet vad det är att försöka få till av det lilla som finns. Så tänker jag att vi spolar våra toaletter med friskt drickbart vatten, varje dag, varje familjemedlem, dag efter dag, år efter år. Utan att vi tänker på det och utan att vi kan göra något åt det. Det bara är så inriktat vårt samhälle. Att det bara finns obegränsade tillgångar av det som naturen ger. Men en dag blir vi tagna i nackskinnet och något säger oss att det är bra skört det vi kallar liv. Både vårt liv och det vi lever av.

På tal om miljön, så var Herberts bensinräkning på 62 öre! Vi har varit så lyckligt lottade, så vi har inte behövt tanka så ofta som ni förstår. Vi måste inte åka miltals till jobbet utan klarar oss med resor till Kvantum och någon enstaka gång till stan för sjukgymnastik. Lyckligt lottade var ordet.

I dag, den sista dagen i juli, så har jag bara fått vräka ur mig allt som har gjort mig modstulen, gråtledsen och beklämd, men också några rader om ”glädjeämnet” bensinräkningar.

Juli har också haft en annan sida, det lovar jag. Besök av mitt barnbarn Anton från Arvika och hans mamma Ulla. Vi har grävt upp lite växter i vår trädgård, som Ulla skulle sätta ner hos sig. Växter som har sina ”rötter” från Antons farmorsfars trädgård. Kanske att de kan fortsätta att finnas i våra framtida släktingars grönska till glädje och lyst. Kanske att Anton en dag tar över där, Anton som ger så mycket värmlandsglädje trots sin bokstavskombination. Innerlighetsstunder och skrattstunder blir det när han är här.

Växter har också flyttats denna sommar till Rödön och som kommer att vattnas av Olle och Ebbe. Min pappas blodtopp bland annat, några funkia, och lammöron.

Olle och Ebbe har varit till Småland, där mormor och morfar inte har fått regndroppe sen i april. De talade om att björkar och ekar var alldeles bruna och vilda bär var inte att tala om.

Ebbe är en erfarenhet rikare efter den här månaden. Han har trillat i vår damm. Det var en överraskning. Först negativ men sen ganska positiv. Han slog sig inte och ombyte fanns med.

Ja, nu nästa månad då börjar Olle i skolan. Kan ni förstå att det har ”tidat” iväg så han blir skolpojke. Tänk när han börjar läsa, när han lägger ihop siffror till resultat. Han har även lärt sig simma någon meter utan armpuffar. Alla sjöar har ju varit bad- och människovänliga denna sommar.

De senaste gästerna var min yngste bror Alf och vår gode vän Stor-Mats. De kom, två grånade skäggprydda herrar i sportbilen. Alf är inte direkt trådsmal, men hade lyckats kränga på sig sin sittplats. Båda fulla av humor, så jag förstår att det har varit bra många skratt som lämnats i etern mellan Charlottenberg och Östersund både på ner och uppfärd. Vi fyra hälsade på småpojkarna en fikaeftermiddag och var till Mia på Frösön och åt en god middag. Det blev en familjesväng så att säga. För både Stor-Mats och Mia hör till oss.

Här har under några dagar pratats värmländska, berättats historier, druckits kaffe, ätits hembakad ”káak”, go-ost och kex, men se surströmming det är inte ät- och bjudbart för dem. Så jag har blivit lite jämtska med att längta efter det inimellanåt.

Jag brevväxlar ju med den unga flickan Maja, som jag har nämnt förut. Hon skrev utanpå sitt kuvert nu senast följande rader: Vi slutar inte leka för att vi blir gamla utan vi blir gamla om vi slutar leka.Så sant så sant. Men det är inte så lätt att leka skall jag säga. Nu när kroppen blir lite mer otålig när det blir varmt och inte bara kroppen utan också sinnet.

Jag undrar om ni som jag har ett minnesskåp. Ibland är dörrarna svåröppnade för då är det bara de där minnena som man inte vill befatta sig med. De där som gör ont eller bara är obehagliga. När man gjort bort sig eller någon har varit dum, men de går inte att bortse ifrån. Det finns andra minnen, som vi måste plocka fram för att uthärda eller bara för glädjens skull. Berömmet från ”fröken” i skolan över uppsatsen, den fina klänningen som jag ärvde av en av upptäcktsresande Sten Bergmans döttrar, när jag slutade sjätte klass. Den var av vit organza med blå blommor och gröna blad. En sommargranne gav en till mig och en till min syster, Å, vad vi var fina! Men, det finns bara minnen inga kort. Det går inte att ta kort av den glädje och kanske triumf som vi kände, vi skogsungar i något så fint.

Mitt minnesskåp har blå dörrar och är högt och smalt, där i min fantasi. Undrar var glädjehyllorna är placerade. Vet inte var sorger och skam ligger heller, men bakom de blå dörrarna finns de. Vad har ditt minnesskåp för färg? Fundera.

Vad gör man om man inte orkar varken städa eller baka? Jo, man letar fram ett korsord eller två. Sätter sig i ett lagom korsdrag med Allers-tidningen, som bjuder på olika nivåer av svårigheter. I de svåraste lyser det oftast många vita rutor, som jag måste spara tills Ida kommer. Då! Det gäller också i större grad Vi-tidningens korsord. Där är svårighetsgraden flera snäpp svårare. Roligt, roligt. Jag måste medge att de går långt över mitt förstånd, och som kyrkoherde Börjesson sa: ”Långt över mitt förstånd och långt inpå prästen.” Det blev ju roligt när han sa det, men inte om jag säger det. Har ni tänkt på att om man går bet på några ord i ett korsord, så kan man nästa dag lösa flera av dem. Är det, det undermedvetna eller kanske den där lilla räven bakom örat som har jobbat. Varför fanns det inte där när man funderade? Märkunnela! Man kanske har gnuggat geniknölarna i kudden. Varför heter det geniknölar? Är det någon som vet, är ni välkomna med svar.

I dag, den sista juli, har det kommit några millimeter regn men vi borde kanske gå ut och försöka en regndans. En regndans av det svåraste slaget har ju all brandmänniskor fått utöva de senaste veckorna och det är inte över än det slitet. Eldningsförbud skulle vara en självklarhet, men det har varit människor som inte kan leva utan grillat kött! Hur har de det med geniknölar? Det kanske är gropar där de skulle vara eller svarta hål. För det blir det av deras ovarsamhet.

Neeeej, nu har jag klagat igen, men den här månaden har inte liknat något annat i mitt liv. Just nu hör jag brandflyget cirkulera i luften. Måtte det inte brinna.

Om ni kan: Sätt er i lagom korsdrag och tänk på en ruskig höstdag. Det är räddningen.



En månad har gått Juni 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Fri, July 06, 2018 16:02:29

En månad har gått

Juni 2018


Jag har varit till Värmland!

Jag och min låtsasdotter Mia lassade in oss i bilen en lördagsmorgon och gav oss iväg. Första anhalten blev Sveg, där vi åt upp all matsäck på en enda gång. Som småbarn! Det blev lite problem när ”ac:n” på bilen inte fungerade. Med vidöppna bakrutor så klarade vi av + 29 grader, men det var jobbigt med denna värme.

När vi passerade värmlandsgränsen, blev det ett tjoande och ett hurrande. På eftermiddagen hade vi åkt nästan 60 mil, kom fram till Charlottenberg och ”våran Stor-Mats”. Nästa morgon, efter en härlig frukost på altanen, så fortsatte vi till Sandgrund och Lars Lerin. Där vandrade vi stilla in i skogslandskap, kände nickande igen gamla syner från lutande innanfönster på en vind. Vackra orientaliska byggnader och tanter som matar katter. Kommer på sig själv att bli som Lars Lerin, snäll och go och mild. Där hördes inga höga röster, där var det ett lugn. Kanske igenkännandeglädjen gör oss sådana.

På eftermiddagen for vi till ”mitt” Sunne, där vi vinkade hejdå till Mats, som hade varit snäll och följt oss på andra dagen. Vi Installerade oss på Frykenstrand, ett fd vilohem för uttröttade och svaga mammor. Ingen likhet med oss, men visst var det skönt med denna lilla minisemester för oss båda.

Dagen efter gjorde vi ett besök till mitt bardomshem och det lilla hus, som var mitt eget hem några år. Allt var målat i gult, trädäck och badtunnor. Inget gick att känna igen. Ingen av de danska ägarna var hemma, så vi strosade runt ett tag, men det som var svårt att se var att pappas fina trädgård nu var fylld med singel, stora delar av den i alla fall. Jag kunde bara känna igen den mastodontstora rhododendronbusken och sockertoppsgranen. Visst blev jag ledsen.

Jag fick visa Mia var min skola låg, en kilometer därifrån. Där välkomnades vi av ett manligt par som hade bott på Annefors herrgård sen över 40 år tillbaka. Terje och hans vän Sten Åke berättade med stor humor hur gården blev deras. Terje, då en grön stockholmare som inte visste något om livet i skogen. Det blev en del komplikationer men nu är de väldigt mycket skogsmänniskor och värmlänningar. De räddade mitt ”hembesök” ska jag säga. Med mycket hjärtevärme och gôtt kaffe.

Vi var och hälsade på pappa och mamma på kyrkogården i Sunne. Det är svårt att hitta igen efter många års bortovaro. Buskar växer fort på 10- 12 år. Mia fann igen sin farmors och farfars grav på Ransäters kyrkogård. Så vi har klappat på dem och pratat en stund, men jag talade inte om för pappa om hans trädgård, kanske han har sett förödelsen ändå. Då slog mig tanken att han kanske har en paradisträdgård där han är. En själv-vattnande - inte som förr, då han fick bära hinkar uppför källarbacken till den sandiga jorden som trädgården bestod av. Vilket arbete efter avslutade arbetsdagar i skogen.

Jag återvänder nog inte till hemgården igen, men gärna till Annefors och killarna där. För där fanns glädjen och värmen.

Resan gick hem på Nationaldagen, efter att vi hade övernattat hos min lillebror Alf och hans Marie. Resan gick utan problem och när vi kom hem var det jämtländsk sommarvärme, som det ska vara.

Nu när jag skriver det här, så kan jag tala om att på framsidan av vårt hus blommar klätterhortezian. Vilken sång det är bland de vita blommorna. Kanske inte tusen miljoner humlor men nåt´ ditåt. Tillsammans blir det en sommarsång. Flera olika sorts humlor, stora som små, men bara något enstaka bi, det gör mig lite rädd.

Rädd blir man när man hör att många jordbrukare måste slakta sina kossor. Torkan minimerar höskörden. Men den amerikanske presidenten han river upp det amerikanska avtalet om att vara rädd om klimatet eller att dra in på det som förstör. Istället så struntar han i allt sådant, då vi små nationer och människor källsorterar och försöker vara rädda om jorden, som vi har till låns av våra barn. Alla byttor och kassar där vi stoppar än det ena än det andra och är noga när vi far till sorteringen.

Men vi ska inte slå oss för vårt bröst och säga ”Hurra vad vi är bra”, för jag läste i tidningen att det finns småpresidenter här också som struntar i det hela. Jag får säga som Herberts goda vän och arbetskamrat Låstbom sa: ”Ja festår inte!” Han var stockholmare och la aldrig av med Rolle Stoltzidiomet.

Ja, ingen kan väl undvika vad som försiggår i världen? VM i fotboll. Hur dessa män än sparkar och springer, ramlar och grinar illa, så gör de aldrig som tyckarna tycker att de skall göra. En som missar målet med ett par decimeter skulle ha siktat bättre, någon som blir frånsprungen skulle ha kutat bättre och målvakterna ska inte släppa in några mål. Det är ju därför de står där! Oj,oj,oj.

Ja, nu har Ida varit hemma första omgången av sin semester. Hon bodde hos småpojkarna några nätter och man måste säga att de kör hårt med faster Ida. Säkert ropad på och delgiven deras liv sen förra gången i ett, i ett. Olle fick visa allt som hade hänt i deras trädgård och sen när de kom hit, så var det för Olle att hjälpa till med allt skräp som hade ramlat i dammen. Ebbe fick en liten hink att samla kottar i, men det var roligare att blöta fötterna i dammen.

De båda pojkarna ger våra liv ett nytt innehåll. Till hösten börjar Olle skolan. Kan inte ”festå” att tiden har dragit iväg så fort, men då tänker jag: Se dig i spegeln människa! Sex års rynkor till de andra årens rynkor sätter sina spår. Men observera - en del av rynkorna är skrattrynkor.

Ja, för att återgå till trädgården så har en del blommor redan blommat över. Det är säker månaden för tidiga en del. Pionerna är nästan utblommade och vi har en mjölkört vid bäcken som snart blommar. En del blommor har inte överlevt vintern, som ändå hade lagt ett tjock snötäcke över dem. Löjtnantshjärtan och riddarsporrar finns inte längre. Konstigt.

Denna värme måste göra sitt till. När solen skiner varje dag, då går mina tankar till de ställen på jorden där det inte har regnat på flera år. Hur kan människor överleva? Hur fungerar deras liv? Bara lite ynka vattendroppar, långt från vårt friska kalla fjällvatten. Tala om fattigdom. Så lyckligt lottade vi är, som får se småpojkarna springa ute på gräsmattan som små glada lekfulla människobarn. Detta får vi vara med om, glädjas åt och bli varma i hjärtat av.

Nästa månad kommer Anton, barnbarnet, och hans mamma Ulla. Han springer inte särskilt ystert på gräsmattan längre. Det gör inte 22-åriga ynglingar/män har jag förstått.

Längre fram kommer värmlandsfrämmande av Stor-Mats och ”lillebror” Alf. Kan man säga lillebror om en som är pensionär?

Nu i dagarna ska Ulrica och pojkarna flyga till Småland. Så i nästa krönika ska jag ha en berättelse om killarna och hur de upplevde det. Hur spännande det har varit och hur det har gått. Då har de gjort det som inte deras farmor har haft mod till.



En månad har gått Maj 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, June 06, 2018 15:22:03

En månad har gått

Maj 2018

Ute skiner solen och har så gjort i en hel månad - skiner på allt grönt som har börjat spira och knoppas och har börjat blomma. Vi har vid vår lilla damm både vitsippor och gulsippor. Det konstigaste är, att där vid dammen har de blivit dubbla. På andra ställen i trädgården är de som vanliga sippor. Om det är något särskilt i jorden som gör dem dubbla eller vad det kan vara, förstår jag inte, men som vanligt är det bara att glädjas över dessa naturens under.

Ja, nu är det vårterminsavslutningar som väntar. Akvarellgruppen och luffarslöjdarna skall ha sommarlov. Herbert har beslutat att försöka än ett ”läsår” med sina ”gamla” elever. Han tycker att han kanske ska avsluta ”lärandet”, men han har roligt, hans elever har roligt och vi ser när vi hänger utställningarna av deras alster att de går framåt, tillgodogör sig fler aha-upplevelser under tidens gång. Träffarna är en stor social uppgift. Vi pratar om utställningar, böcker, personliga händelser, bekymmer, glädjeämnen, kändisskvaller, matrecept, pensionärsfrågor. Ja som ni ser vanligt mänskligt prat som förgyller och även lindrar ibland.

Jag har fått äran att vara med på barntimmarnas avslutning i kyrkan. Jag skall vara berättare för en Astrid Lindgrenskavalkad. När jag skriver det här, så skall vi ha genrep (visst låter det proffsigt). Personalen skall vara plussiluskor, kommandoror, Paradis-Oskar, Emil, Alfred och många av Astrids figurer. Underbara människa med sin fantasi. Jag fick då också räkna mig som personal i Odensalakyrkan. Där också med barnen, med akvarellen och vid gudstjänsterna tillsammans med Helen-präst och Ingrid-musiker. Känns som en tillhörighetstrygghet.

Nu till mina små-följetonger. Olle och Ebbe. Vi var hem till dem på Mors dag och där visade Ulrica att Olle hade hjälpt henne gräva en ny rabatt. Han hade grävt, kört bort grästorvor och djupgrävt, bara för att det var roligt. Han jobbar, svettig och andfådd, ivrig och glad. Hoppas att denna iver sitter i längre fram i åldrarna, men att han inte blir så att han skall prestera och prestera utan kommer ihåg att efter möda kommer vila.

Nu har Olle börjat hälsa på i riktiga skolan ett par halvdagar i veckan. Det har varit väldigt spännande. Tänk att nu börjar han skolan.

Ebbe var hos oss, bara han en dag. Då stod han med ramen där storebrors foto finns. Kramade den i famnen och sade: Jag älskar Olle! Den här tavlan vill jag ta med mig hem! Jag förklarade då att han hade ju Olle hemma hos sig varje dag, men vi hade bara den där bilden. Får vi ha den kvar, blir vi glada. Det fick vi. Tack!

Jag tänkte, när pojkarna skulle komma hit, att vi skulle ha haft en beige matta i badrummet i stället för en blå. Då hade inte Olle sett allt damm. Skrattande säger vi: ”Nu kommer Olle, då får vi städa.” Ebbe tittar inte med samma städpolisögon. Stöpta i samma form men inte med samma tankegångar. Visst är livets mysterier förunderliga.

På tal om barn, så tänkte jag på hur olika som vår tillvaro var mot vad deras är. När jag låg sjuk när jag var barn, så hände det ibland att jag fick låna knappburken. En ganska stor plåtburk med tusen millioner knappar. Stora och små. Några, vad jag trodde, var av guld. Några såg ut som en blomma. En del blå av glas - höll man upp dem mot ljuset så var det säkert en ädelsten. I dag leker troligen inga barn med knappburkars innehåll, om det överhuvud finns några. I dag är det säkert paddan eller teven som gäller för att få den långsamma tiden att gå. Olika tillvaro, olika förutsättningar men tröst och lugn gav och ger båda delarna. Konstigt.

Nu har det kommit en ny blom- och trädgårdsbutik till köpcentret vid Lillänge. Hur skall de små affärerna eller kanske även de lite större med samma utbud klara sig? Mycket billigare, mycket mer att välja på. De kunder som inte har tillgång till bil, hur skall de bära sig när allt dras från centrum? Det skulle från början bara vara större varor som skulle säljas i området, vad jag förstår. Nu finns det klädaffärer, leksaker, ja allt du kan behöva plus parkeringar som nästan aldrig är överfulla och som inget kostar. Det är väl att styra dem som ska handla från stan, eller hur?

Jag har svårt att förlika mig med att snart för allt skall man gå in på www. Tävlingar, recept, andra upplysningar. Skall jag säga, som sänder de här raderna på www. Det är ju tack vara att ”min” Ingegerd förmedlar mina tankar över sitt nätverk.

Jag måste väl snart foga mig och ställa mig i samma fåra som alla andra. Jag funderar skarpt på att skaffa mig en telefon, nej det heter mobil, som jag kan skicka tankar och bilder på till vänner, men än är jag inte redo som det känns. Hur det känns att vara en bakåtsträvare? Kanske jag är en sådan? Har aldrig flugit i hela mitt liv. Det måste ju glädja miljövänner. Det är rädslan som gör det. Inte att flyga, men att ramla ner. Jag är inte bara en bakåtsträvare, jag är en fegis också.

Men lite modig är jag också, för nu har jag snart lagt sista handen på mina nya diktsamlingar. De finns nu hos layout-tjejen Natalie för sista korrigeringen. Jag har beslutat att lanseringen av böckerna troligen kommer att ske i september. Lånar dig en stund. Så heter den lite större samlingen med runt 80 sidor. Den andra med kort-korta dikter får namnet Några ord. Den blir mindre. Känslorna, när boken kommer från tryckeriet, när man står där med sina tankar svart på vitt, så blir man glad, stolt och lite rädd.

Jag var på konfirmation på pingstdagen i Odensalakyrkan. En liten grupp på fem konfirmander. Åh, då sitter man där och jämför sin egen konfirmation med dagens. Lite tagna av stundens allvar tågade de in, men sen fick vi uppleva unga människor som deltog med säkerhet, med sång och glädje. Min egen konfirmation var präglad av att bara vara rädd. Tänk om jag gjorde fel, svarade tokigt. Skillnad på i går och i dag.

Jag började med att tala om trädgården, jag slutar med en trädgårdsiakttagelse som gör mig förbryllad. Min väninna Elisabeth som bodde i Gränna och som dog ifrån mig kommer i mina tankar i det som jag har noterat. I en rabatt, som vi skulle lägga igen, kom det en massa förgätmigej sommaren innan hon dog. Massor. Jag skrev en dikt till henne då, om att när hon far från denna jord, så kommer hon att fara i en sky av mina blå förgätmigej. Hon lovade. I år finns inga förgätmigej i rabatten. Fyra, fem stycken på en kant och lite mer i den andra änden. Hon for i den blå skyn! Hon tog med sig mina blåa förgätmigej!

Det finns något, som jag inte förstår, men som ger tröst. Med den funderingen slutar jag maj månads tankar.



En månad har gått April 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, April 28, 2018 15:42:40

En månad har gått

April 2018

Hurra!

Våren gör vad den ska, solen gör vad den ska, flyttfåglarna gör vad de ska. Det är så att i trädgården mot baksidan blommar några mörklila crocus och tre vita julrosor. För en månad sen var där meterhög snö och vi kunde inte ta oss från altanen. Tala om att det är skillnad på då och nu.

På tal om skillnad, så tycker jag att det låter konstigt det här att någon gör skillnad. Det är ett av de där nya ”sakerna”, som jag reagerar på. Jag förstår, men det talar emot mitt sätt att tänka skillnad.

En annan sak som blir mer och mer vanligt är att engelska ord, till och med i korsord, dyker de upp. Möte blir date - är det rätt i ett svenskt korsord? Jag har nog bra lite att oroa mig för, när jag hakar upp mig på sånt. Lite kan det bero på att jag inte är kunnig i engelska alls. De vanliga fraserna, som jag hör lite här och där på teven eller annorstädes, är väl kända för mig.

Annorstädes, vilket vackert ord. Det kunde säkert användas i ett korsord, men för dagens yngre lösare är det kanske lika svårt, som de engelska orden är för mig.

Har man som jag varit med att få uppsatserna rättade med rödpenna och att det i marginalen var infogat det ord som var rätt, då är man nog en ”upphakare”. Jag kan känna glädjen än i dag, när jag hade skrivit en uppsats och fröken lämnade tillbaka den rättad på tisdagsmorgon. En del röda krumelurer: Ja. En del anmärkningar på ordföljd: Ja. En del felstavningar: Ja. En del fel tempus: Ja. Det har jag problem med än idag. Hav överseende! Men det stod också, ofta, ofta: Bra eller Mycket bra. Det var så att man skrev en uppsats i en bok, skrev med blyerts. Sen när den var rättad, så fick man skriva rent med bläckpenna. Den av stål med pennskaft! Hjälp! Hur gammal är jag? Denna renskrivning var en plåga. Tunt papper, stålstift och bläck som rann iväg. De sista två åren fick jag göra så, att jag istället för att skriva rent, fick skriva en ny uppsats som fröken gav mig titeln på. Vad jag skrev! Långt in på rasten ibland. Mina pennor var inte söndertuggade i väntan på uppslag och idéer.

Men vi ska inte tala om min räknebok, där sidorna ibland var så suddade, att jag kunde se både sol och måne genom dem. Som en skir trådgardin, men skönheten saknades. Som jag mödades och våndades inför provräkningarna. Där stod det nästan aldrig ens Bra, utan i bästa fall Med tvekan godkänt.

Så går jag över till barnbarnsföljetongen. Lille Ebbe, han med påskärringsyndromet, kan redan alla siffror, räknar till tio och nu börjar han känna igen familjens bokstäver. Storebrors O och pappas M. Mammas U blir en uggla i vårt pussel. Så och fasters I, och så sitt eget E förstås.

En dag när de var här, så upptäckte Ebbe att jag hade några sår bakpå nacken. Han frågade: ”Farmor har du gjort dig illa bakom ryggen?” ”Ja, jag har nog rivit mig när det har kliat”, svarade jag. Då kom det en replik, blixtsnabbt från Olle: ”Hon har för långa naglar, då blir det så!” Han satt och ritade och jag trodde inte att han var medveten om vad vi höll på med. Tji fick jag.

Ibland så kan jag hitta någon papperslapp, där jag har skrivit några ord eller ännu värre ett namn eller ett telefonnummer. Jag vet inte meningen varför. Glömt! Hemska tanke, kanske någon jag skulle ha ringt! Kanske jag lovat. Men än har ingen ringt och sagt att här står jag och väntar på dig, var är du någonstans. Det är mardrömmen. En gång hade jag ”glömt” tiden hos sjukgymnasten. Hur kan man göra så? Uppskrivet på två ställen, ändå bara borta! Vet att min pappa sa en gång: ”Ôm hövve dett, sôtt löst på dej så glömd du väl dä å!”

Jag var på apoteket härom dagen och skulle betala med kortet och slog in koden. En gång, icke, en andra gång, nej inte. Expediten frågade lite försiktigt: ”Du kanske inte har några pengar på kortet?” Jooo! Ett tredje försök med samma resultat. Jag blev orolig, skämdes för det var kö bakom mig. Herbert fick gå dit istället och lösa ut mina tabletter. Så förargligt. När jag kom hem därifrån, så kom jag att tänka på att jag hade ju fått ett nytt bankkort för ganska länge sen och som skulle ersätta det gamla efter mars 2018. Det fanns inte i mitt medvetande, fastän jag hade det med mig.

Har ni, som jag, försökt att gå till botten med vad ni har i frysen? Jag har ett tag nu haft en del konstiga kombinationer på vår meny. Ibland finner man någon liten knöl eller burk som man har lagt in och tänkt: Det här behöver jag inte skriva på vad det är, det ser vi! Katten heller att jag gör. Står där och tummar på det där konstiga. Är det en burk, så skakar jag på den eller får med möda upp locket och kikar på något oidentifierbart, något gråbrunt, lite knöligt. Kan vara pastasås eller någon svampstuvning eller något annat ihoprört, som skulle passa nån gång.

Det är så lätt att skyffla in det i frysen på brahahyllan. Men det vore lättare ställa det på ett kaffefat, så det blir grön plysch på. Då går det att kasta utan samvetskval. Men först ska det frysas, man ska ju vara duktig och ta vara på.

Jag har lätt för att få en liten slatt sallad att bli kvar i sin plastförpackning. Bara något litet. Varför jag inte häller det i salladsskålen, vet jag inte. Nej, jag ska finna den som en grön, blöt liten konstifikation i kylens grönsakslåda. Då, men inte förrän då, så kan jag försöka få det till kompostpåsen. Eller de där tre sista småtomaterna, som blir som russin. Då kastar jag dem! För att inte tala om de långvitskäggiga morötterna, de där två sista, små. Hej med dem! Men inte förrän de blivit behårade.

Vi ska på treårskalas. Tre år har Ebbe fyllt, den lille spjuvern med det lockiga håret. Då kommer vi att få en föreläsning av Olle hur de har gjort, när de har tagit ner flera stora träd på tomten. Bland annat en jättestor gran, som de har varit rädda att någon stormvind från fjället skulle välta över till grannarnas. Den där granen tyckte jag såg ut som en gammal tant, som stod där med sin fotsida gröna klänning och viftade, när man kom dit. Nu är jag där med min fantasi igen.

Nu har jag tagit er med på en upptäcktsfärd, när jag har fått beröm och när jag har kommit till korta, men så är det ju, månad för månad för mig. Kanske för dig också.



Next »