margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Maj 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, June 04, 2019 18:15:10

En månad har gått

Maj 2019

Gått och gått. Den månaden har haft hundrameterstidsfart, tycker jag. Ingen hejd, men mig är det hejd på! Allt går så sakta att snart stannar det av, allt som skall gå framåt. Men vi får vara glada att vi får vara med, se att en försommartid kommer oss till mötes, fast vi möter den med dunkappa, mössa och handskar! Fyttiattan, vad kallt det är plus att det blåser kraftigt från fjällen.

Vi får vara glada att vi får vara med, men i dag har vi hälsat på, på hälsocentralen. Herbert har inte känt sig bra senaste dagarna. Både han och jag har tyckt att han har varit lite oföretagsam och lite låg. Väldigt olikt honom. Men skall han fylla 88 år, så kanske att vi får räkna med att det kommer att bli ”såna där” orkeslösdagar inemellan. En trevlig läkare vid namn Lina tyckte att det skulle följas upp med mer provtagningar, så nästa vecka hör hon av sig. Tack!

Mer framåt är ju småpojkarna. Vi var till Rödön och blev bjudna på Morsdags-tårta. Olle hade ritat av farmor. Jag hade gråsilvrigt, lockigt hår och såg glad ut. Där fanns det en massa ballonger, som svävade runt mig. Lille Ebbes teckning bestod av sex ballonger i alla färger. Det var för svårt att rita en farmor. Däremot hade Olle visat Ebbe bokstäverna och Ebbe hade skrivit ”Herbert kram. Farmor Grattis!” Duktigt av de båda att samarbeta.

Ida hade ”skajpat” med dem och Olle hade visat sin nya fina cykel. ”Nu du, faster Ida, är jag utfattig. Har inte ett öre på bankboken! Nu blir det att börja spara igen.” Typiskt för den som är född i Stenbockens tecken.

Ja, det är vår, när vår granne Harry plockar fram humlestörarna från vinden och monterar dem vid väggen. Det dröjer inte länge alls förrän det är en grön matta av humlegrenar som bara har att växa allt de orkar. Förr fanns det, på en del större gårdar i alla fall, några humlestörar som skulle producera humleblommor till höstens ölbryggning. Vet inte var den humlen odlades som lades i soldaternas kuddar, när de var skadade. Humlen hade en lugnande effekt. Odlades kanske på regementets gårdar eller i sjukhusens närhet. Skulle säker gå att googla på om jag kunde. Minns att farfar lade humleblommor i örngottet om han hade svårt att sova.

På tal om växter som drar till sig bin och annat av pollinerande flygfän, så ser jag annonser för insektsdödare. Ja, där det är myriader av myggor är de befogade, men inte kan vi behöva en insektsdödare på våra uteplatser. Vad skall våra större flygfän i form av fåglar leva av? Svalor, flugsnappare och annat som lever av insekter. Förr fanns det något som kallades för myggspiraler. Något som luktade elände, den röken skulle hålla undan de bitska små myggen och knotten. Knotten kröp nog in överallt i alla fall. Sen var det säkert hälsofarligt det vi andades in där vid fikabordet!

Jag har skrivit en del dikter för kyrkan, som jag läser upp vid våra gudstjänster. Jag trodde inte, när jag började för flera år sen, att jag skulle ha en särskild pärm som det står ”Kyrkan” på och som jag snart har fyllt med ”söndagsdikter. Det har varit väldigt nyttigt för mig att få tänka i andra banor. Att det inte bara har varit att fantisera ihop något, utan att det ska ha anknytning till söndagens texter. Jag som kommer från ett ateistiskt hem, så nog har det varit utmaningar. Ibland blir jag en trotsig treåring som stampar och säger: Det här kan jag inte tro på. Då kommer det fram i mina texter att jag tvivlar och ibland tvivlar jag mycket kan jag säga. Men ibland blir det ett glädjens tacktal till det som skapats. Jag har mötts av människor som har sagt att så har jag också tänkt och då känns det bra.

Att fylla någon anteckningsbok med text, det är jag inte ensam om. Jag läste i Illustrerad Vetenskap att Marie Curies anteckningsbok fortfarande är skadlig att hantera! Radioaktiv, så det bara brakar om det! Efter över 100 år sen! Den anteckningsbok, som hon bar i sin ficka, som hon hade med sig överallt, strålar fortfarande av farliga saker men det strålande resultat som denna kvinna kom fram till kommer aldrig att släckas. Kanske att anteckningsbokens strålar falnar och dör, men när det sker kan man undra.

Jag fick en tidning, som heter Värmländsk Kultur, och där visades en ung konstnärs färdigheter som målare. Han hade skickat in några tavlor till Liljevalchs vårsalong. Den första som såldes där i år var av hans alster. Såldes för 40 000 kronor. En stor tavla som föreställde grangrenar! Realism i allra högsta grad. Men med drömska vibbar. Leif Engström - slå upp det och läs vidare om honom. Spännande.

I veckan så är vi bjudna på studentfest till ett av våra ”fådda” barnbarn. Astrid, hon har klarat av sin kockutbildning med glans. Hennes inbjudan var så rar, bilden som fanns i kortet föreställer en liten Astrid, kanske 3 - 4 års ålder, med mammas mjuka jumper som är jättestor, räcker till fötterna och upprullade ärmar hundra gånger. Väldigt okammad och solen som strålar genom trasslet. En underbar liten trollunge som säger ”Välkommen till mig!” Rikedom, det är vad det är.

Ja, nu har en av mina äldsta Jämtlandsvänner avlidit. Hon fanns i Nälden, när jag kom flyttande. Edith, hon som tog mig med till olika begivenheter inom hennes bekantskapskrets. Som såg till att vi var välkomnade på olika ställen, både jag och Ida. Sånt som är så värdefullt, när man kommer ny. Flera av Idas klasskamrater hade hon bjudit till sig för att de skulle träffas innan skolan började efter jul. Sen skrattades och fnittrades det hos oss utan uppehåll. Härliga minnen som ingen kan ta ifrån varken Ida eller mig. Ett stort tack till en kär vän.

Som sagt, Herbert känner sig inte kry, så i går kom det kära vänner och klippte gräset åt oss. Doffan tog med sig en till ”sådan där - fådd” flicka, Calle-Maria, som for runt här i en väldans fart, koncentrerad och full av iver. Tänk att, som det nu för tiden heter, ett nätverk är så otroligt värdefullt att kunna ta del av. Det klipptes och krattades och ytterligare en godsak som kom som grädde på moset, var att vi fick ha labradoren Dunder inne hos oss. Det var mycket gosande och krafs.

Jag låg i natt och tänkte på så mycket som man inte vet, så mycket man aldrig hört talas om och ändå har klarat sig utan. Denna gräsklippande Calle-Maria och jag började tala om korsord, om bokstäver och siffror. Jag har alltid älskat bokstäver och varit ”skiträdd” för allt som har med matematik att göra. Lugn, jag kan min multiplikationstabell som ett rinnande vatten, men det var med stor möda den fastnade. Jag hoppas att den sitter där, har inte testat, kanske skulle rabbla den på försök. Nåja, Calle-Maria nämnde matematiska termer som jag aldrig hört talas om och kanske inte ens kan stava till. Det kunde hon, därtill att hon var en fena på korsord.

Jag har ju klarat mig hittills, med det jag kan, men kanske hade livet sett annorlunda ut om jag hade mer kunskap om mer saker, men vid 80-års ålder så kan jag inte göra så stora förändringar.

Kanske skulle jag försöka att smyga mig på en mobiltelefon. Jag skall lägga huvudet på sned och be Erik att hjälpa mig. Det skulle vara roligt att skicka små meddelanden hit och dit och att kunna skicka bilder och framför allt ta emot bilder.

Stackars er, då blir ni nedlusade med ord, så fort jag kommer på nå`t. Men tills dess så får ni stava er igenom min krönika som Ingegerd så oförtrötterlig vidarebefordrar till er. Ha det gott och som tiden rusar, så sitter jag väl inom kort och skriver igen. Kram.



En månad har gått April 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Fri, May 03, 2019 14:51:34

En månad har gått

April 2019

Jag läser igenom några krönikor av apriltankar sen några år bakåt och tänker att jag inte skall upprepa mig, men det är ju så att det som händer på vår tomt, det händer ju varje vår. Likadant. Bara lite olika långt gånget eller att våren är senare något år.

Jag gick i alla fall och luktade på Klätterhortenzians stora gröna knoppar alldeles intill husvägen, där de har bekänt färg. De doftar grönt. Alldeles riktigt som jag skrev 2014.Krocusmångfalden har klingat av, det har varit för torrt och varmt. De stod kanske bara en vecka i all sin prakt, sen lade de sig ner, såg ut som om de vilade. De tänkte kanske stiga upp igen. Inte en humla, inte ett bi såg jag i dem. En nässelfjäril som knappt hade styrfart var det enda glädjande i flygfä som jag har sett i vår. Någon ensam fluga har surrat på. Undrar om vi ska köpa ett sånt där bihotell, sätta fast det i Hortenzian i sommar. Dit når solens strålar ganska tidigt, ingångarna vänder mot solsidan. Försöka duger.

Men ett som är sig likt är att jag ser Herbert städa trädgården. Han kommer in och är förbannad för att han inte orkar lika långa pass som han har gjort. Nu bemöter jag hans klagan med bara de här orden: ”Hur gammal är du?” Svar: ”87 år”. Mer tycker jag inte behöver sägas. Har man inte rätt att arbeta kortare pass, när man närmar sig 90 år? Har man inte rätt att ta paus oftare? Och kan man inte vara glad över att man tar sig ut i trädgården, tar sig ner på knä, kan rensa och klippa och göra fint? Kan man inte det?

Jag bakade matbröd härom dagen och skulle sen laga middag. Det var allt jag klarade den dagen. Kände mig stolt och glad och lite ledsen. Förut har man inte reflekterat över att man orkat två saker på en dag. Nu blir man stolt.

Lite stolt kände jag mig, när jag gick ut från Kyrkans hus i Sundsvall, inbjuden av Erica att föreläsa om mitt arbete med Helen-präst och kyrkan. Jag var spänd och nervös inför arbetet.

Först skulle Herbert och jag resa med tåg. Det är tusen år sen. Allt var nytt. Numreringen på sittplatserna höll vi inte på att hitta. Biljetterna var en hel A4 sida. Slöseri med papper? Biljetten förr var bara en del av det fladderpapper som vi skulle hålla reda på. Men en del hade ju biljetten i sin mobil, det var ju klimatsmart.

Jag skulle föreläsa om Från ett ateistiskt hem till ett hem i kyrkan. Jag klarade det och de som lyssnade var en grupp damer: Kvinnor för mission. Jag blev väl mottagen, först med en god middag hos Erica och hennes man Erik. Efter det en hotellnatt med tillhörande frukost. När vi skulle plocka för oss, så stirrade vi på säkert hundra olika ätbara saker. Gryn, frön, bröd, safter, sylter, mjölk, fil, ostar, korvar och andra pålägg. Gröt i olika fasoner, äggröra, prinskorv, pannkakor! Allt möjligt och en del omöjligt. Vi tittade inte under alla lock! Lite mätt blev man innan man hade börjat.

På kvällen, när vi var hemma igen, så var vi glada för det vi hade upplevt, men minst lika glada över att känna igen sin egen kudde och våra tofflor gladdes över att känna igen golven de gick på! Vi var glada över upplevelsen och att det var genomförbart. Kroppen är gammal och lika så hjärnan.

Över till barnbarnsföljetongen. Hit har pojkarna kommit, faster Ida har varit hemma över påsk. Vi har firat 4-årsdag med Ebbe ute på Rödön. En dag, när han var här, satt han och ritade och faster Ida sa: ”Jag tycker du är söt Ebbe.” Han tittade inte ens upp, svarade bara: ”Ja, jag vet.”

Han har svårt att veta vilka tal som kommer efter 30-40-50 etc. Han räknade och kom fram till 37, 38, 39, tittade klurigt med rynkade ögonbryn och sa väldigt utdraget och frågande ”Seeextiiii?” Han fick omtalat att det var 40 och han var nöjd. Men kanske det var rätt med seextii. Gör inget att försöka, det kan vara rätt.

En dag var Olle här, faster Ida och han väntade hem oss från affären. De skulle gömma sig i en filt och fåtöljkoja i vardagsrummet. De räknade fel på tiden och vi dröjde. En hel timme (!!) satt de där och väntade. Olles kommentarer under den timmen kunde låta så här: ”Tycker du inte att jag har ett väldigt tålamod, Ida?” En annan kommentar: ”Man skulle kunna kalla dem sniglar!” Det gulligaste var följande: ”Det här är livet, faster Ida, sitta med dig i en koja, äta chips och mysa!” Faster Idas hjärta växte sig väldigt stort och rymde mycken kärlek skall sägas.

Från ung till gammal. Jag läste att PRO skulle försöka få regeringen att lägga fram ett lagförslag om att bankerna skulle vara tvungna att hantera kontanter! Vad i herrans namn har vi bank till annars? Alla som bor på landsbygden, alla som inte kan betala med kort. De får skylla sig själva, så känns det! Att tvätta svarta pengar det går bra, det som kan kosta miljarder i böter. Men att nedlåta sig att ta emot en spargris från ett litet barn, det lönar sig inte! Är det någon som begriper resonemanget? Vi, de små människorna som är ”mindre lönsamma”, är inget värda. Men ser de nu vad de stora gesterna med penningtvätt kostar? Vad det kostar i tillit och förtroende?

Jag lyssnade på Fråga doktorn, där det sägs gång på gång: ”Ta kontakt med din hälsocentral så får du hjälp.” Ja, visst får man hjälp, men man ska ta sig fram till en svarande människa i telefonen först. Telefontid mellan 8-10. Har man en vanlig telefon, så är kön full tre minuter efter 8. Försök igen! Om man kommer fram den dagen får man då en telefontid till sin läkare om ett antal veckor. I stället för att ha en lista och skriva in mig för ett besök, så ska doktorn ringa upp för att boka en tid med mig! Boka en tid direkt, så är ett moment borta av doktorns så dyrbara tid. Har jag två problem så måste jag ställa mig i kö för nästa krämpa. För tiden är bara för ett problem i taget.

Jag har uppmärksammat att unga föräldrar har ett konstigt beteende nu för tiden. Inte alla, men många. De går med sina mobiler, skjuter sin barnvagn och noll ögonkontakt med sitt barn. Okej, kanske barnet sover, men inte sover väl alla barn alltid? Eller? Man kan säga att dagens samhälle är ”mobiliserat” på något vis. Barn vill ju ha kontakt, pekar på något de ser eller kanske kan säga mamma och mamma hör inte!

På tåget blev det väldigt tydligt också. Det var en ung familj med mamma, pappa, barn - en liten söting på 3 månader kanske. Pappan, som jag upplevde som ”svår”, hade proppar i öronen och stora svarta solglasögon! Han tittade på sitt barn ibland och log. Hur såg det ut i den lillas ögon? Han sa inget utan bara log! Mamman ammade, men var också uppbunden på nätet långa stunder. Ingen pratade med den lilla! Jag blev så bedrövad för jag skulle ha velat ta henne i min famn, sökt hennes ögon och bara ha pratat en massa obegripliga saker, men hade funnits för hennes blick och öron.

Nu har jag skrivit en hel aprilkrönika, ni har fått höra om frånvarande humlor, arbetande äldre herrar, kojbesökare, tågresor, bankelände och lite stolthet. Önskar er alla en ljummen vår med lagom mycket regn.



En månad har gått Mars 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Fri, April 05, 2019 14:49:33

En månad har gått

Mars 2019

Tiden knaprar i sig månad för månad. Snömånaderna har kanske tillryggalagts, så och stormarna. Det har blåst ordentligt kring öronen på oss denna vinter/vår. Än tar det ett tag innan vår trädgård töar fram. Vilken längtan att se de första gröna bladen.

På tal om gröna blad så såg och hörde jag en meteorolog i tv, som inte kunde namnen på varken blåsippa eller tussilago. Han gissade på krokus och maskros. Jag började himla med ögonen och: ”Vaaa, kan han inte det!” Men så kom jag på att han kan namnen på alla molnformationer och väderfenomen där i skyn. Jag kan intet om det! Man får tänka sig för innan man tycker hurra vad jag är bra och duktig.

Bra, tycker jag, att Krokoms kommun är som har tagit hand om sina nysvenskar, när Migrationsverket skulle flytta dem från deras hemort Krokom. De fixade hyreskontrakt och banade väg för dem som vill bli kvar där och inrätta sitt liv efter vad som de kämpat sig till. Först med att fly från sitt eget land, de umbäranden som de har genomlevt, tragglat på ett för dem alldeles konstigt språk, vant sig vid nya ljud, nya smaker och dofter. Börjat inrätta sig, Heder åt den kommunen.

Mindre hedervärt är väl kvinnan som basade för Swedbank, vilken duperade så många om vad banken höll på med. Men hon var ju inte ensam. Styrelsen hade ju vilselett någon granskande nämnd. Efteråt stod nya styrelsens ordförande Herr NN och talade om att styrelsen hade gjort ett gott jobb! Vad hade de för referensramar för ett gott jobb? Därtill får hon som fick kicken 21 miljoner i avgångsvederlag. Jag undrar i mitt stilla sinne, gjorde hon rätt för det?

Människoöden från förr läser jag om i Herberts historietidning. Jag läste om Margaret Sanger som 1916 startade en klinik för födelsekontroll i USA. Hon fängslades och burades in i 30 dagar. Ja, ja.

1856 var året då kvinnor fick tillträde till caféerna i Wien. Där hade förut bara männen möjlighet att gå på fiket och läsa de över 40 olika dagstidningarna som fanns! Kvinnorna skulle hållas borta från både fika och nyheter. Med så många tidningar i en stad, så måste det ha varit som nu, hittepånyheter, också. Lästes och troddes på, som vi gör i dag. Vi kanske måste vara mer kritiska till vad vi tar till oss.

På tal om kvinnors rättigheter, så ska visst kvinnorna Saudiarabien få ta körkort! 2019. Heja på! Lycka till. Jag undrar när den första kvinnan i Sverige tog körkort. Jag bad Ida googla på det och svaret på min begäran är att kvinnan hette Alexandra Gjestwang och året var 1907. Det låter som om namnet är norskt, ganska typiskt att det var en norska om man får rätta sig efter namnet.

Jag fortsätter med gammelnyheter. I Finland har de vid utgrävningar av en stenåldersboplats hittat ett 5000 år gammalt tuggummi. Avtryck av tänder syntes tydligt. Tuggummit var inte en Toy, utan en stor tugga kåda. Visst har ni också tuggat kåda? Undrar om stenålderspappan tillrättavisade sitt barn med: ”Det var väl ett väldigt tuggande och smackande. Spotta ut den där tuggbussen.” Eller kanske det var den tidens tandvård.

Det går en serie på tv, som heter Vem bor här? Jag skulle egentligen inte uttala mig om det, har bara sett sådana där glimtar, som lite reklam, men i tidningen häromdagen uttalade sig programledaren Malin Olsson så här: ”I år har vi överträffat oss själva med att åka norrut, ända till Umeå! Vi ville se hur stilen på inredning ser ut så långt upp.” Vadå? Skulle det vara annorlunda Ikeamöbler här? Eller, en gustaviansk soffa ser ut likadan var den står. Varför skulle det vara annorlunda här än i Malmö eller Djursholm. Jag vill bara tala om att det finns olika inkomstgrupper ovanför Dalälven också! Olika människor som inreder efter sitt eget tyckande och behov, var de än bor, så tror jag. Så det så. Inte undra på att det är skillnad på norr och söder även i programskaparnas tänkande, när det är skillnad i politiken och lite varstans. Ett vet jag i alla fall; det finns hemlösa på alla ställen och de kan inte välja sina möbler eller bostäder.

På tal om boende. Till steget från vanligt boende till att vara hemlös, till mat i värmestugan är steget bara en tröskel, eller en skilsmässa eller arbetslöshet. Frida som driver en lunchrestaurang Fridas kök här i stan skall försöka att ha någon sorts servering på lördagar och söndagar för dem som brukar gå till värmestugan. Vad jag förstår, så behövde hon kanske hjälp att förbereda maten. Kan du, så spring inom, du som har tid och ork över. Som hon sa, kanske kunde någon skala lite morötter eller annat.

Jag talade med Ida om att hon hade skajpat med pojkarna. Olle väntade på pappa som hade varit tillsammans med arbetskamraterna på någon samling från lördag till söndag. Han tyckte det var konstigt att pappa hade varit borta på natten. Då jobbade man väl inte i alla fall.

Ebbe han hade talat om för Ida att veckan i förskolan hade varit bautarolig ända tills i fredags, men då hade det inte varit bra alls. Varför då, hade hon frågat. ”Jo, ser du, jag längtade så efter dig! Jag vill att det ska bli påsk snart!” Kan man smöra faster mer än så?

Erik och Ghita ska få (eller köpa) en hundvalp, ett fyrfotabarnbarn till helgen. En sorts spaniel, brun och vit, som ska heta Rut. Ghitas farmor, som hette Rut, blev över 100 år, så de hoppas att den här Rut ska bli jättegammal. De har ju haft otur med ett par hundar förut. Men det kanske är så att heter man Rut kanske chanserna är större, och så lite magi till det. När Ida kommer nu i påsk, så ska de komma hit och vi ska få lyfta, klia, gosa och bara ta in doften av hundvalp! Med sylvassa tänder som biter här och var, så skall vi ändå förtjusas av henne.

Vi brukar ha främmande av en fyrfotavän som heter Dunder. En brun labrador, som verkar vara gjord av brun betong, stooor och tung och alldeles så go som en hund kan vara. Han är tillsagd att inte rusa fram mot oss, för vi kan ju tratta omkull, men han är så lugn och fin. Det blir mycket krafs kan jag lova. Doffan, hans matte, gör sig något ärende hit ibland, när vi blir hundsjuka.

Jag oroar mig för vad det ska bli för framtid för våra barnbarnsbarn. Med två eller fyra fötter. Har de möjlighet att se isbjörnar i det fria livet. Inte bara på zoologiska parker. Jag läste nu att 23 arter av våra vildbin håller på att utrotas. Tänk om vi alla skulle skaffa ett insektshem och sätta någonstans. Har man ingen trädgård kanske man kan höra sig för att få sätta dem i något träd vid en blomsteräng. Vad vet jag. Det finns färdiga på Lantgården och som Olle sa: ”Det finns på Jula, det har farfar och jag sett.” Ja, jag oroar mig och oro är omtankar som tar långa omvägar.

Tills våra vägar möts igen vill jag önska tövädersdagar och humlesurr.



En månad har gått Februari 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, March 02, 2019 12:08:55

En månad har gått

Februari 2019

Ny månad, nya insatser av välvilja, duktighet, försumligheter och ren glömska. Hela det registret och mycket till kan rymmas i en äldre kvinna, jag lovar. Det känns ibland som om sinnet, kanske inte har stagnerat, men tar längre tid och är mindre töjbart.

Jag satte mig och läste, igen, i brevpärmen från Elisabet, underbara brevvännen som inte finns längre, om vad hon skrev om att åldras: Det är inte svårt att bli gammal, det svåra är att inte vara ung längre! Så sant, så sant. Hon skrev också om att hon hade en bok med vackra pärmar, som hon skrev i varje kväll. En bok för tacksamhetstankar. Stort som smått. Om solens strålar, om sockerkaksreceptet som kom med ett brev från mig, om talgoxesång, om pionen som blommade med tallriksstora blommor. Vi kanske skulle skaffa oss en sådan bok allihop. Det finns ju en del goa saker varje dag. Skriver man ner dem på kvällen, så tar man med sig dem i minnet, när man skall sova. Om det inte är fullmåne.

Jag är inte tillbaks riktigt efter lårbenshalsbrottet (oj vilket starkt, stabbigt ord) än. Än kan jag inte få på mig vänster strumpa utan Herberts eller någon annans hjälp. Tänk om jag aldrig kan! Men jag har då inte mycket att oroa mig för, kan det tyckas. Det finns strumppådrädare, en av världens enklaste hjälpmedel, men har man glömt bort hur den används får man aldrig på sig strumpan! Jag lovar. Eller också kommer strumpan på, men påträdaren får man inte av! Teknisk idiot är jag.

Här kommer en annan värre oro. I min dagstidning läste jag att det finns tonåringar i våra skolor, som inte tror att förintelsen har varit verklighet. Har högerextrema grupper lyckats hjärntvätta? Ser de inte på teven högen av barnskor i montrarna från kriget? Ser de inte filmerna när de från människor förvandlade, vandrande utmärglade skuggor, av sig själva försöker le mot räddarna? Ser de inte? Jag skulle vilja att varje förälder skaffar en sådan film, sätter sig med sina tonåringar, sätter sig med dem och de får sitta tills filmen är slut. Bara för vanlig human medmänsklighet! Eller finns det andra sätt, som jag gamla människan inte kan tänka fram? Sitta med en vuxen, en vuxen som förklarar och upplyser är för mig det bästa. Eller finns det inte tid och engagemang hos de vuxna heller? Hjälp!

En oro till. Våra banker. Kan vi snart lita på en enda människa? Dessa bestämmare som lånar ut till oss, eller lånar av oss, ska inte de bete sig så att de inte kan klandras för något. Det är ju inte bara småsummor som de rör sig med. Blir de till slut blinda för alla siffror? Och mer pengar vill de dra in! Deras aktieägare gnuggar händerna och vill ha mer ändå. Utan att lyfta på ögonbrynen så förnekar de höga tjänstemännen all kännedom. Skulle jag stå där framför alla journalister skulle jag vilja sjunka genom marken eller gå upp i rök. Poff! Men nej då, banken är inte intrasslad i någon härva! Iskallt!

Experter står mig upp i halsen, de där experterna som har gett bankerna information, vad ger man för dem. De där experterna som står timmevis och diskurterar hur skidåkarna ska åka i den backen eller den backen. Hur de ska vara poserade för att ta den utförslöpan fortare och säkrare än alla andra. Bah, säger jag. För sen så misslyckas någon av våra, så då är det vilka fel som gjordes. Herre, min je, loppet är ju kört! Det fattas bara att det dyker upp någon reporter och sticker en mikrofon under näsan på den som har åkt så det är svårt att få åt sig den luft som behövs för att överleva. Ska det grattas så ska det! Om det har gått dåligt ska det krävas en förklaring varför och hur känns det.

Ja på tal om skidåkning, så har småpojkarna varit den sedvanliga veckan i Orsa med ”gaggamoffa,” kusiner och smålandsfolk. Ebbe, snart fyra hade skajpat med faster Ida, talat om att han hade åkt slalom och längd och när han talade med henne satt han och åt ”schipps”! Olle hade varit lycklig för att få en hel vecka med kusinmys och bara få vara ute. Dessa pojkar som får ha en sådan underbar barndom med ett ”uteliv” som många barn inte får och inte kan av olika skäl.

Vi har inte träffat pojkarna så mycket efter jul. Det har varit snuva hit och dit, feber ibland, och denna förhatliga vinterkräksjukan som sprider sig som en löpeld. Vem fasen hittade på ett så hemskt namn på magsjuka? Men väldigt passande, ska jag säga.

En dag var de hit och då åkte farmors stora puzzel fram. Julklappspuzzlet som jag tiggde till mig som julklapp när vi var på leksaksaffären för att handla julklappar åt pojkarna. 1000 bitar och ett gytter av folk i en cirkusmanege. Jag läste ju i tidningen att det puzzlas i en ort här i Jämtland varje januari. Orten har jag glömt, förstås, men glädjen som deltagarna förmedlade därifrån var inget att ta fel på. Tillresta från hela landet samsas för att bygga ihop 40 000 bitar! Här går det sakta och jag har ”bara” 1000 bitar, men minst lika roligt, tycker jag.

Det är en nackdel, att jag måste ha puzzlet under en soffa, när jag inte lägger på det. När vår julklapp, golvstädet, kommer måste vi lyfta upp det så inte bitarna far in i dammsugaren. Lyfta upp fötterna måste vi också, när de far fram med dammsugaren och moppen. Första gången de kom tittade Herbert och jag på varandra och kände oss husvilla. En ny känsla! Vart skulle vi ta vägen? Till slut inne i lilla rummet sittande som några fjäderfän med fötterna i soffan. En ny känsla! Sen känslan efteråt, när huset kändes fräscht och rent utan att vi hade gjort mer än lyft på fötterna. En ny känsla. Tänk att ”barnen” kunde tänka ut en sådan underbar julklapp som denna varannanveckasgolvsstädning i ett helt år! Det är sådant som gör en så innerligt glad och tacksam. De har tänkt på oss!

Jag tänker på Helen-präst mest varje dag. Jag går till Odensalakyrkan, där jag träffar de andra som jobbar där. Den som vikarierar för henne, Göran Modén, pensionerad kyrkoherde, gör att vi är väl ledda, inte tal om det. Men för mig är det ett tomrum, en saknad, en själsfrände i tankar och funderingar. Som förstod, många gånger utan ord, bara en blick eller en kram, så var det bra. Jag vänjer mig sakta men säkert, medan tiden far iväg. Som småbarnen när de börjar på dagis. De gråter en tid när mamma åker, men sen blir de avvanda. Så och jag. Sen finns Helen bara ett samtal bort. Sjukhuskyrkan är ju inte på andra sidan jordklotet precis.

Mina dikter till gudstjänsterna skall jag fortsätta med. Det känns så roligt och givande och besvärligt och tankebråkigt och berikande, så det är jag glad för.



En månad har gått Januari 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, February 03, 2019 21:14:07

En månad har gått

Januari 2019

31 dagar in på det nya året. Det nya året kryper inte från början, kan redan gå och det fort! Så var det inte förr, då kröps det ett tag först, men 2019 börjar som gamla året slutade - i hög hastighet. Jag hinner inte med. Var det Jan Malmsjö som sjöng Stoppa världen, jag vill hoppa av. Jag vet inte om jag vill hoppa av direkt, men jag tror att allt och alla skulle må bra av en inbromsning, en eftertänksamhetsstund.

Jag ger mig direkt på ”Trumpen”. Hur mår han egentligen med alla sina miljoner och unga vackra hustru? Inga pengar till statsapparaten utan pengar till en mur. Nu lättar han några veckor på sitt hot. Hur trovärdig är en sådan person? Vem är jag, som tror att jag vet? Jag vet inte, men nog verkar han behöva ett glas Samarin!

Det rasslar i krigsmateriel, luftrum som kränks, mer pengar till det militära. Vad har vi att sätta emot? Jag blir liten och rädd.

Jag ser program om Förintelsen, eftersom det har varit Förintelsedagen. Hur stod människor ut? Jag förstår inte att det kunde komma en levandes människa ut från dessa läger, jag som klagar om det gör lite ont ibland. Orkar inte göra det eller det. Att de orkade hålla kvar vid livet! Se sin familj svälta ihjäl eller dödas inför deras ögon. Hur överlever man det? Soldaterna, som kom till lägren som räddare, hur hanterade de allt de såg? Hur gick de vidare med alla dessa fasor de ställdes inför? Att det då finns människor som kan förneka detta. De går inte att få friska med alla medikamenter i världen. Hela jag fylls med gråt, men vad hjälper det mot människor som inte tänker, som inte vill se!

Uppe i alla dessa tankar, så har vi haft en blodmåne. En stor en! En full en! Till och med månen gråter blod. Undrar vad våra gamla förfäder (finns inga unga förfäder) hade för funderingar, när månen gick upp och var alldeles röd. Vad var det för oväder, oår, bedrövelser som skulle följa uti den röda månens sken? Innan det var klarlagt.

Olle är så intresserad av månen och det som syns på himlavalvet. Han fick på sin 7-årsdag av GaggaMoffa en rund ”kartbok” som visar alla planeters olika framfart. Han visade oss vilka han redan lärt sig. Tänk när sinnet är vidöppet och inget glöms bort. Till 7-års kalaset, så hade han och mamma bakat en tårta. Denna gång var det en grön marsipanvulkan. Ur kratern längst upp, så var det orangeröd lavagrädde och därifrån rann det silverchokladkulor. Mamma har tålamod och tillåter. Tänk om man hade gjort så själv... låtit det bli en tårta av önsketänkande. Men nejdå, en tårta skulle se ut som en tårta. Basta.

Lille Ebbe hade gjort en rulltårta till sin storebror. I den var det kákáooooo! Med betoning på vokalerna.

Jag skrev om fotot vi fick av småknattarna i förra krönikan, men jag nämnde inte en annan helt underbar julklapp, som vi fick. Det var varannan-veckostädning av våra golv i ett helt år! Man blir så otroligt glad, så otroligt tacksam över den omtanken, men den hade en biverkan. När de som städade kom, så visste vi inte vart vi skulle ta vägen! Vi blev husvilla. Till slut så gick Herbert och satte sig i soffan och drog upp fötterna. Jag tog min tillflykt dit jag med. Där satt vi och tittade på varandra och brast ut i skratt. Det här var något alldeles nytt. Bortskämda kände vi oss och ganska muntra.

Mindre muntert är att Herbert har drabbats av gikt. Det verkar vara oerhört smärtsamt. Jag är gift med Sveriges tåligaste man, men då både svor han och lät illa! Stortån, svullen, röd, varm och såg arg ut. Tån alltså. ”Kom inte nära för då hugger jag!” En läkare på hälsocentralen skrev ut några dundertabletter och redan på kvällen lade sig den där mest akuta smärtan. Det är fortfarande ont och begränsar livet. Det värsta är ju att gikt har en tendens att återkomma.

Människokroppen är en mystisk skapelse. Urinsyran blir till kristaller, som sätter sig i stortån i stället för att rinna ut. Varför till stortån av alla leder?!

Fler mystiska saker, som jag har tänkt på är hur en amaryllislök kan vara funtad. I de där lagren av lökblad, så finns det energi till att först skicka upp en lång stjälk, en knopp med kanske 4-6 stora blommor + en stjälk till med 4 blommor och sen en massa hängiga gröna blad. Detta från en enda lök! Var tar den energin ifrån? Jo, från den där löken som bara är en klump med blad egentligen. Magiskt var ordet, sa Bull.

Nu börjar eftermiddagarna att bli lite ljusare. Oj, är klockan så mycket och det är ljust, är en vanlig kommentar i slutet av januari.

Jag vet inte om det är ett ljusets tecken, men skatorna samlas i stora flockar. En dag var det 18 stycken i grannens stora, höga pilträd. De satt en god stund och lät i sig. Morrade och pep, och lät som om de hade diskussioner. Och vad vet man! Kanske de har ett pratspråk och ett kraxespråk. Om trevliga boträd, någon som lägger ut frikostigt med mat och den som bara schasar bort dem.

Ja, nu har det varit en gudstjänst utan ”min” Helen. Konstigt. Än har vi inte någon som har fått en fast tjänst. Vi har en pensionerad kyrkoherde. Han godtog mina dikter och ville att jag skulle göra det som jag brukar, skriva dikter om det som jag funderar över, och att jag skulle fortsätta läsa dem. Så jag knogar på. Undringar och frågor finns ju, men också mycket glädje.

Jag börjar undra om mina 80 år har hunnit ikapp mig. Jag känner mig trött, ibland lat, ibland uppgiven. Är det så här att vara 80? Men inte kan man väl bli trött/gammal på någon månad? Jag förstår med mitt förstånd att benbrottet har en stor del i det hela, men skall jag inte snart komma igen? Vara glad som vanligt, gå fort och lätt. Inte stånka och stöna. Jag har svårt att somna och det gör ta mej tusingen ont överallt ibland. Men inte bara på någon månad? Märkeliga saker hända! Att krypa ihop i sängen och ligga på armen kan man glömma. Det är nog besvärligt att lägga sig alldeles själv. Men jag kan ta Herberts hand och säga God-Natt, det är inte så dumt det heller. Att känna tillit och tillhörighet.

Självömkan slutar jag med i dag, men med glimten i ögat och det ljusnar ute. Då kanske det ljusnar inom mig också. Vi får se.



En månad har gått December 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, January 03, 2019 16:16:53

En månad har gått

December 2018

Där slank svansen av 2018 ut genom dörren. Den kom inte i kläm, men nära var det. För så fort som tiden går så kan både det ena och det andra komma i kläm, inte hinna undan.

Jag förstår inte vart detta år har tagit vägen. Det är väl bara vi ”gamla”, som tycker att tiden går fort. Inte barnen, som får vänta på julen ända sen i början av november med tomtar och annat jullikt i alla affärer. Detta var första klagolåten.

Prästen Helen, min kära vän, slutar i Odensalakyrkan. Hon gör sin sista predikan i mitten av januari här hos oss. Det känns bedrövligt, vi har hållit varandra i handen i sex år. Vi har diskuterat dikter, vi har skrattat åt roliga historier, vi har gråtit över sorgesamma saker och vi har delat så mycket av det som har gjort livet varmt och gott.

Jag har mått så bra av Helen och hennes humor, allvar och glädje. Så hädanefter kommer jag att ha hängläpp över att hon slutar. Livet förändras oftast för oss.

Hängläpp fick jag, när jag snavade i kyrkan och bröt lårbenshalsen. Det har varit jobbigt men lärorikt. Att få känna på att allt inte går som på räls alla gånger. Jag har fått lära mig ett och annat och fått lära om en del. Detta var två ”klagor” på en gång.

Mia, min sjukgymnast, var och är ett stort stöd, när jag klagar att jag inte kan göra det eller det. ”Du ska tänka på att du är nyopererad”, säger hon. Men ändå. Varför? Jag känner mig som en treåring, som hela tiden frågar: Varför?

Det gjorde Ebbe ett tag. När man sa något så kom det på en gång: Varför? Ibland blev det svårt att svara.

Nu är Lill-familjen i Småland. Jag frågade Olle om de hade snö hos GaggaMoffa. (Mormor och morfar har hetat så i ett enda ord sen Olle var liten.) Svaret blev så här: ”Knappast något, bara litet så det syns att det är vitt!” Så svarar Olle, 6 år strax sju. Resan ner till Oskarshamn hade gått bra. Man är ju alltid orolig, när de är ute på vägarna och nu kan jag ju börja oroa mig för deras hemfärd.

Det är som Erik säger: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.” Någon är ju född till det också. Det blev jag.

I julklapp fick vi en underbar present, en förstoring av de båda pojkarna. Det är ju klart att de är världens finaste pojkar, men jag beundrar fotografen som har lyckats få den där bilden att spegla pojkarnas olika sidor. Olle ser glad men allvarsam ut. Som han är. Går det att förstå? Ebbe lyser det bara charmig spjuver om. Sammantaget så är det bara så rätt. Åh, tänk att de är våra barnbarn. Man blir varm i hela kroppen.

Erik har varit Ida behjälplig med att klara av en ny telefon, eller vad det heter nu för tiden. Han satte sig ner och ”programmerade” eller vad det kan kallas. Han tryckte, skuffade, sköt bilder och texter uppåt och neråt, från sida till sida, hummade, jaha-ade. Ida nickade och förstod! Sen kunde hon skajpa, lägga patiens, ta kort, ta reda på ett telefonnummer åt mamma, allt möjligt och omöjligt. Då flög mina tankar till att Erik har lovat mig att försöka skaffa någon sån där apparat som jag åtminstone kan ta emot bilder på och skicka sms! Men ur ska han få in detta mirakeltryckande i mitt huvud? Jag kommer definitivt inte att sitta där och nicka och förstå. Måtte det finnas en enklare variant för dumhuvuden. En klagolåt till, innan det har börjat ens.

Jag såg i en gammal decemberkrönika att jag var rädd att tallgrenarna skulle gå av, när de tyngdes ner av snö. Nu har det hänt. En stor gren har brutits och ramlat in hos grannens. Vi tar oss inte dit att hämta den, men de får väl försöka få över den till vårat, när de kan ta sig dit för snön. De är ju unga och rörliga, så det blir väl inget stort besvär, hoppas jag.

Ja, nu har jag haft boksläpp på biblioteket av mina två nya diktsamlingar. 30 personer kom och lyssnade till lilla mej! Det blev en härlig stund och många frågor efteråt. Det känns så roligt, när de som lyssnar ställer frågor. Ingegerd, som hade förlaget, har varit mitt moraliska stöd under arbetet, kommit med glada tillrop och varit ett bra bollplank.

Så trots att vi blir äldre, så kan vi prestera litet omkring oss. I januari fortsätter Herbert med akvarellen i kyrkan. Jag skall fortsätta med att serva med kaffe och disk. Hur det blir med mina dikter på gudstjänsterna vet jag inte, vet inte vem som tar över efter Helen-präst. Den som kommer kan ha helt andra tankar om sina gudstjänster.

Nu fick jag telefon att Ida hade kommit fram till sitt Stockholm. Tågresan hade gått bra och vi har önskat varandra God Fortsättning på 2019, och så gör jag också med er som läser mina rader varje månad.



En julberättelse

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, December 22, 2018 15:46:05

En god jul och ett gott nytt 2019!

I år får ni ett annorlunda julbrev från Margareta och Herbert.

En julberättelse

Han hette Sven Warling, mannen som min bror hade med sig hem från ett SGU-möte. Det stod då för Svenska Godtemplar Ungdomen. En annorlunda människa, en, som det visade sig, bli en annorlunda vän.

Han liknade ingen annan som jag har träffat. Han var vegetarian, han var en fri och annorlunda man. Hans hygien lämnade annat att önska. Han hade nog Sveriges svartaste fötter. Han hade en sångröst som ingen annan och med visslandet härmade han våra fåglar. Han kunde sitta i ett träd och härma göken, så göken trodde att han hade fått en rival; den kom närmare och närmare.

Han var ringaktad, sedd över axeln för sitt leverne. Han anlitades ofta till tunga arbeten, för han var stark som en björn. Dåligt betalt, för med Sven var det inte så noga. Jag tyckte hela tiden att han behandlades illa. Kom han in någonstans och där fanns blommor på bordet, så sa alltid någon: ”Ta bort blommorna för nu kommer Warling!” Som om han åt blommor.

Vad har det här med julen att göra? Jo, lyssna ska ni få höra.

Varje julafton sen jag var kanske 13 år, så kom Sven hem till oss på julaftonskvällen. Vi bodde isolerat i djupa skogen. Ingen el, inga utelampor, var det kväll så var det svart. Julaftonens kväll började vi speja och sent omsider, så skymtade vi ljus nere i kurvan. Svagt, svagt. När ljuset kom närmare, så visade det sig att han hade kälke, en tomtesäck och tända facklor.

När han hade stampat av sig snön, så blev han välkomnad in i stugvärmen. Han var sminkad till en gammal farbror, ingen konstlad, stel tomtemask. Han stannade och åt gröt, fick sina paket efter att vi hade fått våra.

Dessa julaftnar fortsatte tills mina barn blev stora. Vår vänskap fördjupades och under åren hade vi många goa samtal om livet och om döden.

Sen jag flyttade till Jämtland, så blev träffarna färre. Sven var i Sunne kyrka, min hemkyrka i Värmland, varje söndag. När jag var hemma, så åkte vi till kyrkan och satte en lapp under vindrutetorkaren på hans Duett. Jag skrev bara: Nu är jag här!

När det var slut i kyrkan dröjde det inte länge, innan han svängde upp vid vårt hus. Han hade munspelet i beredskap och i det vackra sommarvädret började han spela. Jag sparkade av mig skorna och så dansade vi i gräset till pojkarnas stora häpnad. Åtminstone första gången, sen vande de sig.

En dag ringde min bror och sa: ”Tomten är död.”

Mina syskon berättade att i kyrkan vid hans plats på läktaren hade kyrkvärdarna tänt ett ljus och slagit upp hans psalmbok. Tröst för mig, som inte kunde vara med.

Det är inte alla som får vara med på en tomtebegravning.

Detta blev min julberättelse.



En månad har gått November 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, December 09, 2018 14:09:33

En månad har gått

November 2018

Ja, nu har det gått ett helt år då jag har varit utan ”min” Elisabet i Gränna och som jag följde hela hennes sjukdomstid, och ni följde med oss på den resan. Ett helt år utan hennes underbara brev, men ett helt år med bläddrande och läsande av hennes ord och underfundigheter. Saknad är ett för litet ord.

Nu är det tre månader sen jag landade på stengolvet i kyrkan och slog mig. Det gick väldigt fort att slå sönder sig, och vad jag förstår så har jag repat mig bra. Men jag tycker det går för sakta nu när det har gått så lång tid. Att promenera går bra, men det blir det ingen mat av och inga bullar heller! Jag blir väldigt trött och har slut på orken, när jag skall stöka inne. Alla rörelser som behövs i hushållet gör ont och tar emot. Framförallt - det går så hemskans sakta!

Jag har ju rullatorn när jag är ute och går. En dag så kom jag på att nu skulle jag gå runt Lillsjön. Sagt och gjort! Men tre kilometer med rullatorn och halva vägen knaggligt grus var att ta i, om jag säger. Jag tog mig runt med äran i behåll, men nu får det vänta tills nästa krok runt sjön. Det räcker med att gå en timme i rask takt på planare underlag.

När vi är ute och går så har jag lagt märke till att någon eller några rökare orkar bära sitt cigarettpaket tills det blir tomt, men sen så tynger det väldigt i fickan. De hivar det där de står och går. Det blir som farmor sa: De går som koa ifrå lorten! Lämnar där de är, på samma ställe ungefär och samma märke; en punktlig, ordentlig människa som det ser ut!

Å, denna Trumpen i USA slutar aldrig att förvåna. Han skyllde ju på guvernörerna i delstaterna där det brann så fruktansvärt, att de skulle ha sett till att det var krattat i skogarna. Han visste att i Finland var skogarna krattade. Det finska skogsfolket skulle ha låtit honom traska in i någon urskog i mörkaste Finland, så hade han nog inte ens andats om krattning! Han kan ju inte ens dra normala slutsatser den karl´n. Men han har ju lovat mer jobb i Amerikat, så kanske det kan anställas krattare i skogarna innan det brinner nästa gång. De måste nog snart be vår Herre bevara oss för den mannen.

Det är fler gubbar vi måste bevaras ifrån. Jag blir så rädd när det skramlas med vapen här och där. Putin börjar brösta upp sig, visa sin överkropp igen.

I Jemen lästa jag att människorna har börjat äta löv i sin förtvivlan. Kanske vi skulle skicka ut alla stridsbenägna gubbar och gummor till de krattade skogarna i Finland, så finge de livnära sig på lövhögarna, det som naturen ger dem, så får vi vanliga leva ett lugnare liv.

Men se det går inte i alla fall, det blir alltid någon som skall basa över det som går att basa över. Någon som vill bestämma, som anser sig veta lite mer, när de som bestämt är borta! Oj, oj, oj, så hopplös denna kretsgång ser ut att vara. Men nej, jag måste tänka positivt, se med ljusare ögon och försöka leta upp ett leende.

Vi har träffat småpojkarna väldigt lite den här månaden. Bara en gång och de bor bara nästgårds. Men så är det när Olle har börjat skolan, Ebbe går på förskolan, mamma och pappa som jobbar. Men Ebbe hade talat om för faster Ida följande: ”Pappa jobbar, mamma jobbar, men Faffa han jobbar inte! Faffa är för gammal!”

Olle berättade en dag att han skulle få läxa nästa dag, så jag måste ringa och höra vad läxan bestod av. Den bestod av att i klassen finns en nalle som heter Björne, som får bo hos en elev en vecka. Med den följer en bok där nu Olles föräldrar skulle anteckna vad som gjordes under veckan och Olle skulle teckna. Sen när veckan var slut skulle Olle redovisa inför klassen vad de och nallen hade gjort från torsdag till onsdag. Vilken bra idé. Föräldrarna lär känna klassens föräldrar och barn genom Björnes veckobok. Barnen lär sig berätta och känna sig trygga med det. Men det är klart att det pirrar i små magar, det tror jag.

Lillfamiljen far till Småland i jul så vi ska fira en jul före eller efter med dem. Vilket det blir har inte bestämts.

Utanför vår uteplats stod en adventsgran så där helt hux flux. Mia och Peder hade varit hit med den en dag, när vi inte var hemma. Den stod bara där! Jag kunde inte förstå, för det satt en talgoxe i fria luften, tills jag upptäckte grantoppen den satt på! De hade till och med lagt granris vid fotsteget som det gjordes förr vid alla farstubroar. Sååå härligt att se!

Ja, nu drar det ihop sig till boksläpp på Östersunds bibliotek. Lånar dig en stund och Bara några ord, det är titlarna på mina nya diktsamlingar. Åter så står jag där med nya alster. Jag har fått dem i min hand och är fundersam hur de ska tas emot. Jag är lite stolt, det är jag som har gjort dem, lite nervös inför presentationen av dem, men har god hjälp av Anna-Kari på biblioteket och sen kommer Mia och hennes flickor att hjälpa till på ”släppdagen”. Ingegerd, som var min förläggare förut innan FB Förlag upphörde, har kommit med glada tillrop och är mitt stöd när det gäller att ”kara ihop” mitt självförtroende, när det behövs.

Våra små bevingade vänner utanför köksfönstret är väldigt matglada. Varannan dag måste nötautomaten fyllas på. Det är en väldig trafik av talgoxar och blåmesar. Jag saknar talltitan eller entitan, men i bostadskvarteret är det skogsglest, kan man säga. Vi har två stora tallar på baksidan av huset, men det är inte en skog utan bara ett par träd. De är kräsnare än så. Pilfink och gråsparv är det också mycket av, men bara en grönfinkhona har vi sett. Det har blivit mindre av den fågeln de sista två åren, tyvärr.

Domherren kommer ibland och jular till det för oss. Är det som det har varit några dagar nu, en underbar tjock kristallrik rimfrost, då kan man tala om julkort. Då är det bara tomtegubben som fattas.

Får se om min ork kan utbredas till att skriva ett julbrev i år också. Om det finns ork så kanske det inte finns tid. Eller tvärtom. Det är ju det här med att prioritera rätt. Det vet man inte om man har gjort förrän tiden har gått. Då är det kanske för sent. Jag hann inte, jag orkade inte … eller Jo, jag hann och orkade! Får se.



Next »