margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

Julbrev 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, December 14, 2017 16:53:08

Julbrev 2017

Kära vänner!

Julbrevskrivande, ett kärt besvär. Här är det, när jag skriver det här, vintervitt, kallgrader. På söndag Första advent. Då sjungs alla de där välkända psalmerna som ”vi” har sjungit i alla år. Jag skriver vi, för som norskarna säger: jej kan icke synge jej! Men jag är en duktig lyssnare och jag gläds därinne i mitt hjärta för att det känns tryggt och hemvant. Så är det att bli äldre, då ska det vara som det alltid har varit.

Något som inte var som vanligt, var när det i Olles kök på Rödön kom in en levandes ren! Olle hade blivit så besviken på att renen nere i Småland hade farit innan han hann se den. Nästa otröstligt. Detta hörde Ghita och Erik, ordnade en egen ren, när vi firade julafton på Rödön sen de hade kommit hem till Jämtland. En ren som stod där och mumsade lav i godan ro på deras köksgolv! Olles ordningssinne tog överhanden sen allas vår häpnad hade lagt sig. Då sa han: ”Nu farmor måste vi nog dammsuga!” En annan sak när det gäller Olle är att han inte litar på att farmor har någon ordning alls. En dag tyckte han att vi skulle städa bland pojkarnas böcker. En del var lästa, en del var inget bra, en del skulle vara kvar och så sa han så här: ”Herbert, vill du se till att de här böckerna kommer undan!” Fastän jag stod där intill...

Lille Ebbe han har fullt upp med att köra bilar och att vara charmig, medan Olle är mer allvarsam och tar ansvar. Ebbe har nu lärt sig säga Farmor, men när han ropar på mig blir det i alla fall Omma.

Två olika personligheter, som jag letar igenkännande drag och fallenheter hos människor bakåt i leden. Intressant och roligt.

Bakåt i leden går tankarna till dem som inte är bland oss längre. Vi har fått säga adjö till flera av våra vänner. Thomas, Björn och nu sist Elisabet i Gränna. Alldeles för unga och det har gjort alldeles för ont i hjärtetrakten. De hade så mycket mer att ge, hade så mycket oupplevt och framförallt går det inte att fylla tomrummen för varje människa lämnar en personlig minnesbank, som inte fylls på. Döden är skoningslös och svårtolkad.

Det är ju skilsmässor för oss alla. Något som handlat om en annan sorts skilsmässa är vad Helen-präst, dansaren Cecilia och jag har pusslat ihop till en liten föreställning. Vi har genomfört den både i Odensalakyrkan och på Östersunds teaterverkstad. Vi var tre personer men hade 4 skilsmässor bakom oss. Ni vet vem som är överrepresenterad, eller hur? Helen har tänkt på att det finns något vi samlas kring vid dop, vigsel och begravning, men inget när kärleken kraschar. Sagt och gjort. Vi har fått fint gensvar och bekräftelse på att det behövs både samling och samtal omkring det vi har åstadkommit.

Sommargäster har vi haft förstås. Anton och hans mamma hälsade på några dagar med vad som tillhör för en farmor att göra då. Steka falukorv och stuva makaroner. Diskutera allsköns nya makapärer som går att sända allsköns text och bilder på. En ny värld blandas med den gamla, ibland skär det sig i att kunna förstå. Meeeen farmor begriper du inte? Jag vet att det är bara ettor och nollor som far där i etern, men hur ska man begripa sånt?

Stor-Mats, som inte alls är större än Lill-Mats, kom från Charlottenberg och ur framsätet stånkade sig min bror Alf, krängde av sig sportbilen och sa: ”Håhåjaja!” Jag var alldeles ovetande om att han skulle följa med. Vi blev jätteglada att han kom och hälsade på oss. Ida var hemma då också, så här var det mycket resonemang och fôlkprat ska ni veta. Några vaniljhorn försvann då också. Några korsord lades i lösta-högen också.

Vi har fått sagt adjö till Doffans bruna, underbara labrador Elton. Efter ett tag, så dök det upp en liten rultig brun labradorvalp vid namn Dunder. Vassa valptänder och han undersöker, som alla andra småbarn, allt som kommer i hans väg.

Vi får besök av Erik och Ghita och Plåster med jämna mellanrum. Plåster hämtar sig ett ben inne i ateljén och sen så gnags det. Alla våra hundgäster vet var benen finns, knuffar upp dörren hämtar sig något som passar, lägger sig på randiga mattan och sysselsätter sig alldeles själv.

Jag har räknat ut att vi har en egen Erik-hjälp som kommer när man kallar. När datorn inte beter sig, det beror på mig, när snöslungan inte vill vara snöslunga, när bilen vill bli omskodd, ja säg vad han inte kan.

Herbert gjorde en kullerbytta i garaget och då får vi veta av vad vänner ställer upp för oss. Mia som följde med till akuten, grannar som handlade, ”våra” pojkar som fanns där, grannar som var på affären och undrade om vi behövde något. Nu börjar axeln och armen, som fick sig en redig smäll, att återgå till ett godtagbart läge igen. Men det har varit motigt och som vanligt, så har Herbert tränat och tränat. Tre timmar efter att han hade varit på akuten stod han och tränade ”onnarmen”! Det kallar jag envishet och en tåga för att bli bra igen.

Ulrica har varit här och flyttat lite växter åt oss. Stora bladväxter gör att Herbert inte behöver jaga ogräs, där de växer. De kväver ogräsen med sina blad. Tack. Mats har hjälpt till med saker, som vi har varit lite ovissa på vad vi skulle handla, var vi skulle handla och då vet han. Vi tar hjälp av våra barn lite här och där.

Ja, det var vårt år i stora drag. Livet är väl lite upp och ner, ibland blir vi ledsna över att inte orka. Men klaga kan man göra på den så kallade posten, på banker som inte ids hjälpa till, att allt ska skötas på nätet eller i appen. Snart finns väl inte papperstidningen. Är det ingen som saknar prasslet? Jag kan ju inte lära mig en modernare mobil, inte ens en gammal!

Vi har sommarblomstglädje under snön. Barnbarnskramar, någon att prata med när tårarna rinner över, hjortronsylt och grädde till våfflorna, dubbskor, vedkaminen när jag fryser, många goda vänner, julfrimärken med änglar på, diskmaskin som fungerar och vi tar oss upp själva på morgonen, även om vi ligger lite längre på morgonen med ålderns rätt.

Ett gott nytt 2018 önskas er alla.



En månad har gått November 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, December 02, 2017 13:27:04

En månad har gått

November 2017

Nu har jag pratat med min väninna Elisabets dotter Sabina. Det är bara frågan om dagar innan vi mister henne. Jag har hennes över 90 brev i en pärm stående intill mig här på golvet. Jag bläddrar och gråter, skrattar åt någon underbar formulering, men ingen mer gång kommer det att finnas brev från henne, ingen mer gång kommer jag att höra hennes röst säga: ”Men hallå!” Inga mer Gränna-skratt, inga mer överraskningar i brevlådan, inget mer alls av någonting ... Nu ska jag klä på mig, gå till kyrkan och tända ljus och tacka för allt jag har fått vara med om från den 21 augusti 2012 till den 26 juni 2916 då det var sista gången som hon orkade skriva till mig. Jag skall tacka för hennes vänskap, hennes 450 sidor tokiga, roliga, tänkansvärda och ibland lite sorgliga brev.

Jag har i min tur skrivit närmare 100 brev. Vykorten, som jag har skickat när hon har legat på sjukhusen, nästan 90 stycken, som personalen har sprungit och förmedlat fastän de har så mycket annat! Jag lovade ju henne när hon insjuknade, att jag skulle gå vid sidan om, putta på, hålla i och hålla om. Motvilligt måste jag nu släppa taget. Det är en svår del av det vi kallar livet.

Rimfrost i träden. Småfåglar vid nöt- och fröstugan. Redan vinter. En del dagar bara svischar förbi, en del dagar segar sig fram, men det är förunderligt att vi närmar oss julmånaden. Då Lucia i form av alla, oftast mammor får springa sitt maratonlopp varje år.

Så tänkte jag en dag, är det jag som är dålig att organisera upp tillvaron? Jag hinner mindre och mindre av det som skall ha varit gjort och det som ska göras. Eller är det kroppen som inte hänger med?

Jag har en ”deltid” i Odensalakyrkan. Senaste månaden har Helen-präst, Cissi-dansare och jag framfört Skilsmässa. När kärleken kraschlandar. Tre föreställningar På Teaterverkstaden i stan. Repetitioner därtill. Mycket för en gammal människa, meeen jag klarade det. Det har varit jobbigt, men jag tycker att allt det med skrivandet och framförandet av dikter är roligt och ger mig väldigt mycket. Samarbetet med Helen och kyrkan är så fyllda av nya saker, som jag får ta del av och upptäcka. Men, som sagt, det där med kroppen... åldern... ja, ni vet.

Herbert ramlade en dag i garaget och slog sig ganska illa i vänster arm. Den friskare sidan, förstås, men hans goda iver att göra som sjukgymnasten Mia säger ger resultat. Tre timmar efter att han hade varit på akuten, så stod Herbert lätt framåtböjd vid köksbordet och gjorde ringar i luften ”mä onnarmen”! Han skyller inte på någonting. Han bara gör!

Pojkföljetongen: En dag när jag talade med Olle, så sa han efter att ha pratat lite med mig: ”Nu farmor vill jag veta hur det är med Herbert och hans arm!” Vi har träffat dem väldigt lite den här månaden, för de har varit bärare av de där ettergröna bacelurerna som så lätt angriper den äldre generationen.

Ebbe har haft både öron- och ögoninflammation. När han var hos doktorn för öronen, så var han väldigt duktig. Grät inte. När det blev en utdragen granskning av hans ena öra, hörde pappa Mats hur Ebbe sa: ”Dä ä för mycke nu!”

Man blir alltid tillrättavisad av Olle. Häromdagen, när vi var barnvakter, så såg han en pappersnäsduk i min fåtölj: ”Vad är det här farmor? Ett snorpapper? Skall det ligga i fåtöljen??” Han frågade inte om det var Herberts! Det är bara farmor, som är slarvig.

Ja, återigen har vi fått läsa om ”storgubbarna” som har varit ”tvungna” att fly till skatteparadisen för att rädda sin enorma pengapåse. De som inte vill betala skatt! Som frågar sig vad f-n de får för pengarna. De åker ju på ”våra” vägar, de har flygplatser som funkar när de ska på sina lyxresor och när de ska på möten med sina bra-banker! När det drar ihop sig till att deras år blir många, då duger säkert det där de får igen här hemma i Sverige. Men då kanske de skulle stanna kvar i sina paradis!

Sen har jag en stilla undran. Är det bara manliga människor som försöker hålla undan skattepengar. Hur ser det ut på den fronten? Jag hör bara om och ser bara övervägande pös-män, som onekligen är driftiga och duktiga, men då det bara gynnar plånboken.

Ett vet vi, det är övervägande män som tar sig friheter utöver det medmänskliga, när det gäller att tro att de är oemotståndliga, trots ett nej. De behöver gå till doktorn, ifall det är vaxproppar som utgör hindret för att ta till sig kvinnors nej. Detta sätt att hantera sina kvinnor både hemma och på arbetsplatser är ett gissel, som vi har fått foga oss i, i alla århundraden. Men nu...

Men vi får inte glömma bort att stordelen av det manliga släktet är artiga, ömma, snälla, rara, omtänksamma medmänniskor.

Jag blir så retad på dessa nya pengar som vi har blivit påtvingade. Min bror, som har besvär med ”gula fläcken”, har väldigt svårt att se skillnad på dessa tre småpengar. Så löjligt, kunde de inte ha haft kvar 5-kronan, att det hade gått att betala parkeringen med 5 kronor; då hade alla automater funkat. Nu tar en del av dessa ” djävulens påfund” inte emot bankkortet alla gånger eller också tar det en sådan tid att det hinner komma fyra, fem till som skall betala. Ännu mer stressande för en till åren kommen, lite fumlig att komma därifrån. För det finns alltid de som suckar högljutt där bakom.

Jag har inte varit så vådligt förtjust i Strindberg, men en av hans meningar kan jag stämma upp och ropa hurra över och det är: Det är synd om människorna. När de där bestämmandemänniskorna aldrig frågar hur vardagen fungerar för oss.

Så går det när de där storgubbarna ska förstämma. Fråga oss som har den vanliga vardagen att tampas med. Fråga oss hur vi skulle vilja ha det, men det är de för goda för. Och vi är för små. Vi, som inte ens tar oss utanför landets gränser med någon skatteflykt. Vi, som har lite pension och högre skatt. Jag har inte ens möjlighet att skyffla in pengar i madrassen, för de tar pengarna innan jag kan göra det.

När jag skriver det här, så ringer Elisabets dotter och säger att ”min” Elisabet har fått somna in. Min och deras och alla andra som Elisabet har lyst för, berikat livet för. Rik är jag, som har fått vara i hennes närhet. Rik och tacksam.



En månad har gått Oktober 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 28, 2017 15:11:30

En månad har gått

Oktober 2017

Ibland kan jag bara tänka: Kyla, mörker, regn, blåst, halka, dubbskor, yllemössa, vantar och allt möjligt besvärligt. Istället för: Höstfärgade löv, röda nypon, sidensvansar, värmeljus, extrafilten och stjärnhimmel och brasa i kaminen. Med andra ord: Det kan bli någon deppardag extra, när det börjar komma fram till vintertiden. Ofrånkomligt men det går att skingra tankarna ibland. När man möter världens gulligaste hundvalp i form av en brun labrador som heter Dunder, eller när man hör lille Ebbe ropa: ”Heeej Omma, nu kommer vi!”

Pappa Mats hade väl ropat en förmaning med ganska hög stämma:” Olleee! Då hade lillebror ropat tillbaka med den grövsta röst en tvååring kan åstadkomma:”Pappaaa!

Pojkarna kom hit en dag och när Olle kom in genom dörren så sa han: ”Jag har hört att ni behöver hjälp att rensa dammen. Men innan dess behöver jag lite fika för att orka!” Då blev det att plocka fram jämtländskt tunnbröd och göra en ”Bebbemacka”. Ebbe behövde lite macka han också innan han ville blåsa såpbubblor. Det blåstes och då for bubblorna högt över taken, men Olle jobbade effektivt och energiskt. Kan det vara det småländska arvet, som kommer en sådan gång? Nu är dammen utan både ”slajm” och barr. Tack.

För att fortsätta på mina följetonger, så har jag inga glada besked om min Elisabet. Får inget svar över telefonen utan nu går mina vykort till gästhemmet. Jag vet inte om hon kan ta till sig innebörden av det jag skriver men jag fortsätter. Jag har lovat att gå bredvid och då gör jag det, men nu puttar jag inte längre, är rädd att det gör mer ont än är till nytta. Nu tycker jag att det är uppför och en kall motvind. Det som ger mig lite sinnesro är ljusen jag tänder i Odensalakyrkan så ofta jag kan.

Var rädd om era vänner. Man vet inte när något förändras. Säg att du tycker om och håller av, hellre en gång extra än en gång för lite.

Jag läser överallt om sextrakasserier och tafsande. Män har alltid tagit sig friheter det vet jag, som själv har varit utsatt som barn. Men var går gränsen? Jag hörde en tjej som sa, att om någon kommer åt henne när hon är på ett evenemang, om någon nuddar vid hennes midja eller höft, då är hon beredd att anmäla. Nu undrar jag i min enfald om männen måste gå med händerna lyfta över huvudet för att inte råka ut för anmälan eller det som anmäls nu, som har skett för flera år sen, hur många män kan inte då bli kallsvettiga. Vad kan jag få för anklagelser, vad skall jag hängas ut för, kanske oförskyllt? Men ett är säkert en kvinna ska respekteras när hon säger nej! Tänk att pendeln slår för långt åt alla håll. Ständigt.

Jag har varit på en unik dag i ”min” kyrka. Den hette: En dag för mig. En dag för sinnet. Yogapass, rörelser för att lära sig ta lite plats, skapa saker, måla mandalas, promenad, läshörna, enskilda samtal. Gemenskap över en tallrik soppa. Vi dansade om vi kunde, ”yogade” efter förmåga, på mattor eller stolar - vad kroppen tillåter. Nya bekantskaper knöts och igenkännande nickar blev det också. Bara kvinnor förstås. Ja, männen törs ju inte, som ofta när det är sådana aktiviteter.

Vet ni, jag har varit på stan och jagat långbyxor. Ett par svarta med raka ben och resår i midjan. Men icke! En del expediter tittar på en som något som katten släpat in på mattan. En del letar pliktskyldigast på något ställ. Nej tyvärr det finns inga. Men snälla nån, är det ingen marknad för vanliga tantbyxor? Jag ser ju fler tanter som går omkring på stan. Eller är de modernt inriktade allihop utom jag? Jag vill ha tag i ett par byxor som är lätta att ta på, som inte gör ont i både rygg och armar för att jag måste dra allt vad tygen håller. Är det bara jag? Lyckliga alla andra tanter!

Jag ska byta bank. De två sista gångerna som jag har varit in på ”min” bank (som inte känns som min bank längre) blev jag så otrevligt bemött. Det syns säkert att här kommer någon som inte är så mycket värd. Möttes inte ens av en blick. Pennan jag behövde fick jag hämta innanför killens område. Inte en gest att skicka mig den. Andra gången tog jag med Mats. Då fick vi höra att tjänstekvinnan inte hade ätit lunch, så lunchlådan skulle bli kall. Det var lite besvärligt det som jag skulle ha hjälp med!

Då skulle jag ha velat kunna göra som den rike lite illa klädde mannen som kom in i en ”fin” affär och frågade vad kristallkronan kostade. Lite nedlåtande fick han reda på att det inte var aktuellt att ge honom priset. Då tog han sin käpp slog sönder några prismor och sa: ”Nu kanske jag kan få reda på vad den kostar.” Jag har ingen käpp och banken har inga kristallkronor, men ledsen blir jag på den bank som jag har varit trogen i 46 år. Fy på dem!

Gamla tanter som vill handla resårbyxor, vill ha hjälp på banken, inte klarar av mobilen, hör lite illa, inte tillför, de ska inte finnas har jag räknat ut. Sa det till en som låssasletade ett par byxor, hon bara vände sig och gick! Tänk om hon lagt handen på min arm och sagt: ”Det tycker jag visst att de ska få, jag har både farmor och mormor.” Men hon vände mig ryggen!

Nu till ett Mirakel! Mirakeltrasan för fönsterputs! Jag har köpt på Dollarstore för 10:- Man bara blöter den, gnor runt på rutan. Efteråt använder jag gummiskrapan, men det ska inte behövas heller. Inget putsmedel, sprayflaskor eller tung elektrisk utrustning! Min Ida bara torkar med urvriden trasa. Det blir också blankt. Där är reklamen sanning och inget lur. Det är ett mirakel för mig som byggstädat och pustat över fönster till leda. Den trasan är som ett solsken för mig.

Nu har jag gnällt och hängt upp mig på en massa saker och mer blir det. Tomtarna i affärerna! Vad tre/fyraåringarna ska längta, julen kommer ju aaaaldrig. Alla föräldrar som tusen gånger får säga: ”Du får vänta vännen!” Vad är vänta för små barn? Om fem minuter eller en dag, inte längre. Jag väntar bara på att få höra julsångerna till veckan, när jag skall göra ett nytt försök, att utforska resårbranschen.

Vi äldre behöver inte vänta, tiden bara häver sig över oss och vi står här och förbluffade tänker vi: Det var den månaden det, vart den blev av, det hann vi aldrig uppfatta.



En månad har gått September 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 07, 2017 15:52:18

En månad har gått

September 2017

Tre månader till jul... är det någon som hinner med? Jag gör det inte, men jag blir lite glad i sinnet för efter jul vänder det och blir ljusare. Visst var jag äckligt positiv nu? Annars har jag svårt att se det positiva, när alla färgglada blad och löv dalar så sakteliga till marken.

Våra ”Hostor”, som finns lite här och där i trädgården, lyser gula som de vackraste solar i höstmörkret. Men i år får vi inte se Silveraxets blomknoppar utslagna. Det är för länge tills dess. Frosten hinner före. Utanför sovrumsfönstret har fem, sex blad på vildvinet börjat bli vackert höströda. Hoppas på flera innan frosten. Något år har hela väggen varit som en färgkarta av nyanser från mörkt vinrött till ljusaste gult. Man har kunnat ropa halleluja för mindre.

Jag är sen några år tillbaka medlem av Sveriges ornitologiska förening och får en tidning en gång i kvartalet.

I senaste Vår fågelvärld stod det att läsa att vindkraftverken går hårt åt fåglarna. I Åsele finns en stor vindkraftspark där vadarfåglarna har gått från att vara många vadare 2009 till 2016 då det inte fanns en enda vadare kvar. Det är ju inte vetenskapligt belagt men det finns i dag ingen annan förklaring säger de experter som har varit inkopplade. Det som är bra på en kant är illa på en annan. Hur vi bär oss åt, så blir det fel när vi är med och petar än på det ena än på det andra.

Men skulle våra stenåldersbarn ha varit lydiga hade vi fortfarande varit i stenåldern! Framgångar och utveckling har ett pris men hur mycket kan vi offra? Jag har inte kunskaper eller insikter, men läser jag sådant så har jag i alla fall mina tankar och de är ju fria. Kanske mina tankegångar visar hur lite jag kan, vad vet jag.

Mina följetongspojkar var här en dag och vi skulle rensa en myriad tallbarr från den lilla dammen. Olle har en vanlig kökssil på en lagom lång stång, som han fiskar upp allt skräp som har hamnat i dammen, och en annan pinne för att fiska upp ”slajm” som bildas. Det är jätteäckligt så lille Ebbe står vid sidan om och säger ”bläää” med jämna mellanrum vartefter som de långa gröna slamsorna fiskas upp. Var och en gör så gott man kan. Den här gången så var Ebbe duktig på att plocka kottar, försökte inte hysta iväg dem ner i dammen heller. Kanske att han blir lika duktig som storebror på att jobba. Det är barnarbete vi utnyttjar, säger faster Ida. Men så länge de små knaggarna skiner som solar, när de är i trädgården så må det vara oss förlåtet.

Skiner som solen försöker jag att göra för ”min” Elisabet, men det är bara med korten som jag kan skina. Jag sänder ett kort var tredje dag ungefär, ett kort med skiftande framsidor och innehåll; kort som har målats av målarvänner, kort av storfräsmålare som Zorn och Lerin men också många kort som är både hemska, ekivoka och konstiga över huvud taget. Vad personalen där på sjukhemmet tror om Elisabet och vad de tror om mig törs jag inte tänka på, men de strävar på och förmedlar till henne och jag är tacksam.

Härom dagen så kom det ett kort från Elisabet! Tjoooohooo! Hon hade inte skrivit det själv, utan en av hennes döttrar hade förmedlat. Det föreställde en blå, livad, glad, sprallig kanin som slår ut med armarna och säger: ”Bara en liten hälsning!” Att hon känner sig som kaninen! Då förstår ni hennes positivism, som går utanpå allt annat. Jag har hållit kortet intill mitt hjärta och varit lycklig även om det känns att hon inte orkar så mycket, meeeen glad i sin håg. Vi delar också på de där stunderna som är grå, tunga och livssvåra. Då pustar jag, stånkar, men puttar på med hjärtat! Jag får i alla fall vara med.

I tidningen Skriva läste jag en artikel om och av en flicka, Wajiha från Afghanistan, som kom hit till Sverige som flykting när hon var 19 år och kunde varken läsa eller skriva. Det tog ett tag innan en uppmärksam lärare förstod att hon inte kunde varken läsa eller skriva. Innan, tänkte hon aldrig på framtiden, innan, tänkte hon inte i de banorna, trodde inte att det fanns en framtid för henne. En lärare frågade henne vad hon tänkte göra om 10 år. svaret blev: ”Då kanske jag är död.”

Hon hade svårt att passa tider, kunde inte ens klockan och hennes pappa var lärare! Så behandlas kvinnor! Att inte kunna läsa en nyhet, en skylt utanför en affär, att inte förstå sin framtid. Ändå hade hon tur, eftersom Turkiet hade sökt uppehållstillstånd för henne, annars hade hon inte fått börja skolan så på en gång! Hon kan bli en tillgång som på nolltid har börjat lära sig och upptäckt att hon kan berätta med bokstäver om sin barndom och om sina drömmar.

Tänk om jag inte hade kunnat läsa och skriva! Vilket litet liv. Så avskärmat och förkrympt!

Vet ni, jag har börjat fundera på hur mycket saker jag har, hur mycket prylar som är undanstoppade. I en liten ask ligger en träkula, en liten sten, ett litet minne bara förståeligt för mig. Många skrivna små lappar med ”börjor” till en dikt eller en novell, en liten tyglapp med någon diffus härkomst från forna dagar. Nu måste jag börja kasta saker. När jag nu öppnar den där asken, blir jag sittande. Inte kan jag kasta den där kulan! Den där papperslappen kan bli en dikt bara den får mogna 20 år till... Kanske. En sak per dag skulle väl inte vara orimligt...eller. Att det skall vara så svårt att göra sig av med!

På min anslagstavla vid skrivplatsen finns det 8-9 vykort från kära vänner, några foton, ett på Elisabet, där hon bara strålar med ett hjärtestort leende. Det måste ju bara få vara kvar! Ett litet tankespråk: För krig finns inget försvar! Plus mycket, mycket annat som trängs där. Jag blir glad, när jag ser den underbara röran av allt som tillför, inte kan jag sålla i det... Kanske skall jag försöka kasta en liten sak varje dag. Vi får väl se längre fram vad det försöket är värt.

Jag har varit på Teaterverkstaden och tränat! Vi tre kvinnor, som hade föreställningen När Kärleken kraschar, skall köra den skilsmässoberättelsen tre gånger på Teaterverkstaden i november. När vi kom dit första gången, så uppdagade Torben som hjälper oss, och jag, att vi kommer från Värmland båda två. Då blev det plötsligt lättare för mig. Jag blev inte så räddhågsen, för han kan ju inte vara farlig han som kommer från Karlstad! Så nu slänger vi oss med lite dialektuttryck, som får mig nostalgisk och upprymd.

Sist talade Torben om att det var en tjej från Värmland, som spelade trumpet och som sagt ett gammalt dialektalt ord: Jäspalt. Ja, ni läste rätt! Man hivar iväg det ordet i stället för ett kraftuttryck. Nej, jäspalt, nu har jag glömt ringa till fotvården! Ett exempel på hur det kan se ut. Det var hur många år som helst sen jag hörde det ordet. Sånt gör ju att åtminstone jag slappnar av och känner mig glad. Jag var lite rädd att det skulle vara agasamt det där med teatern, fastän jag känner mig trygg med Helen och Cissi.

Jag slutar mina septembertankar med att önska er en färgglad höst.



En månad har gått Augusti 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, September 04, 2017 20:46:57

En månad har gått

Augusti 2017

Blåsten sliter och drar i vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen. Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung Bore, så är det kört.

Vi har inte gjort annat än väntat på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är, som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) - kan det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville tala om.

Det började ett program på teven som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen, även för en femåring.

Lille Ebbe fortsätter att vara den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag skall stänga av!” Klick!

När jag fyllde år, så ringde pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när alla drar sitt strå till stacken.

Till min vän Elisabet som nu bor på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden. Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen - kan beskriva dem som små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg. Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta sänder jag till henne.

Såg att ”generaldirektörskan” som har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel, så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man skulle ha skött, kan det vara försvarbart?

Jag hörde att vi pensionärer skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”

Nu har datorn börjat vänja sig vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut en liten ordlista för tokiga.

Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för ”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?

Vet ni, vi väntade främmande av vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua, Huua!”

Gissa om jag blev glad och överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far mellan oss.

En som däremot har fått känna på kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för att de anses farliga med bara en penna i handen.

Nu har skolorna börjat, semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma. Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.



En månad har gått Juli 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, July 31, 2017 14:11:44

En månad har gått

Juli 2017

För 7:de året skriver jag: En månad har gått. Juli. Jag har hittills skrivit 84 krönikor. Det känns väldigt många ord. Får jag vara som jag är, så blir det fler. Hoppas jag, för jag tycker det är roligt. Jag brukar, innan jag sätter igång, läsa ”tillbaks” några krönikor från den månaden. Bara för att se vad som har varit i mitt huvud av tankar, glädjeämnen och ”reta upp” saker.

Då måste jag gå till trädgården igen, för varje krönika så har jag nämnt pionerna, de rosa, att de har varit utblommade när juli varit till ända. I år har de precis slagit ut! Så mycket senare är det i år. De gula spirstånden brukar också blomma, de är ännu bara i knopp. Däremot så har det hänt, att våra riddarsporrar inte har klarat vintern. En enda liten stackare står vid vårt nygjorda staket på framsidan. En ynklig liten riddarsporre. De, som jag förut har benämnt som stridande arméer, är inte ens en spillra blott. I vinter var det ingen riddarsporrevinter det kan vi konstatera. Säkert 20 stycken har dött.

Vi har fått riva ner vårt originella staket vid uteplatsen på framsidan. Det var gjort av tallgrenar, som brakade ner det året som stormen härjade som värst. Nu hade det ruttnat det som var underjordiskt. Vi åkte till Bejers och köpte ett staket, det skulle slås ner tre långa jordankare innan vi skruvade upp staketet. Inte orkade vi det. Men jag säger grannar! Svenn kom med en stor slägga, det tog kanske fyra minuter för honom. Han svingade släggan med den kraft, som bara yngre vältränade män kan ta till när det behövs. Tack för hjälpen. Å, det är bara roligt att kunna hjälpa till!

Vi har grannar på baksidan huset, som har satt upp ett jättehögt ”plank” alldeles utanför vår tomt. Över två meter högt och därtill brett. Det kommer att ta tid att vänja sig vid att se det. De frågade visserligen, men inte trodde vi att det skulle bli så högt och så kompakt. Kanske bara halvmetern från vårt staket. Vi vänjer oss säkert, men det är det första vi får syn på, när vi går in i ateljén. Våra gäster har reagerat väldigt starkt på skapelsen.

Nu över till något helt annat som det heter. Jag såg en reklam med en kvinna som smörjer in sina ben och armar med någon undergörande ”smorning”. När det är gjort, sträcker hon upp armarna mot taket och vips så kommer det en underbart blågrå klänning farande från ingenstans. Bara så där. Sen står hon där och ler, alldeles lycklig och vacker i denna kreation.

Sist jag duschade, så försökte jag mig på denna förvandling. Men icke! Jag stod nog där som förut, trots att jag smort in mig. Visserligen inte med den smörja som det reklamerades för, men ändå... Nej, nu vet jag varför jag inte lyckades, jag har aldrig tyckt om trollerier. Jag blir arg och irriterad, kanske bara för att jag aldrig har lyckats räkna ut hur de gör, de där trollerimänniskorna.

Jag läste någonstans om att det har stiftats någon lag i USA om att deras president inte kan göra något impulsivt längre utan att senaten skall säga sitt. Att ha en president som det inte går att lita på måste vara ganska darrigt.

Ganska darrigt har det ju varit i våra led, när generaldirektörer går utanför sina befogenheter. Kanske det var makten som berusade henne, så omdömet inte stämde med lagen? Som en treåring, jag gör som jag vill! Nej mer fordras det under pannbenet om man har blivit generaldirektör. Eller... Hur trodde hon att det skulle gå att låtsas som det regnar. Att det kanske gick att tiga ihjäl. Det går inte att tiga ihjäl hål på hälarna, det måste åtgärdas, eller hur? Nu får regeringen försöka att stoppa till hålen, gå till grunden och försöka gå vidare. Framtiden utvisar väl de fel och brister som inte skulle ha blivit begångna. Det är nog skakigt som det är i vår omvärld, både nära och långt bort.

Fel och brister måste det vara i huvudet på den som ville Hej främling i Östersund så illa. Det som människor har jobbat med, samlat ihop, fått genom gåvor, ville visa att vi kan och vill deras bästa, det eldades upp! Ett sådant bakslag, för denna Emma, som har lagt ner själ och hjärta för att ta emot. Det ser ut som om pyromanen inte har fått henne att ge upp ändå. Heder åt henne, heder åt alla som nu sluter upp igen.

Följetongerna, först till barnen. Olle och jag skulle göra våfflor en dag. Jag har försökt att lära Olle att knäcka äggen i ett glas för att lukta så inget ä dåligt. Den här dagen var jag jäktad och när jag hade knäckt äggen, så tittade Olle på mig och sa: Du har luktat på dem eller??? Man skäms och blir på samma gång så överraskad över hans sätt att tala om för farmor att nu gör du inte som du lär! Liten som en lort kan man bli en sådan gång. Tillrättavisad med all rätt. Å, tänk att man får vara med!

Lille Ebbe har börjat att prata långa sammanhängande haranger med ett språk som inte är uppfunnet förrän nu. När han var som värst talför, så frågade jag helt apropå: ”Kan du säga farmor, Ebbe?” ”Ja”, blev svaret snabbt och klart, men inte sa han det, för han kunde inte, men svaret var på plats. Ja! Han måste ha någon kastrullmagnet inom sig, för varje gång så åker alla grytor ut ur grytskåpet. Sen steks det och rörs och kokas. Han älskar korv, säger det som en skåning med ganska grov röst. Jag upplevde att han öste med en stekspade ur en gryta över till stekpannan, varje tag så sas det korrrv! Tänk att man får vara med!

Så till Elisabet. Jag sänder mina vykort och ibland ett brev, ringer bara för att höra hennes röst och då böljar våra ord och tankar fram och tillbaka. Jag läste bland några av hennes första brev följande mening: Det finns ögonblick som aldrig tar slut. Så beskrev hon hur det kändes, när vi träffades. Jag skrev en dikt till, och om, när det tar slut. Våra ögonblick är begränsade, även om jag inte vet om det är hon eller jag... garantier har vi inga. Jag berättade för henne om dikten och att jag hade skrivit fler om hur det ska kännas för mig, när hon inte finns mer. Skicka dem ögonblickligen till mig! Jag blir så nyfiken! Är det någon som kan förstå hur det känns, jag har fått förtroendet att sända dikterna till henne för läsning. Det känns som en ynnest att hon har godkänt min sorg.

Det finns ögonblick som aldrig kan ta slut, så sant så sant.

Kan man känna sig mer utvald? Jag har läst hennes, nästan 90 brev, som jag har i en pärm. Jag skrattar, jag gråter och framförallt jag blir alldeles hjärtevarm inom hela mig. Att ödet, försynen, änglarna eller något annat förde henne i min väg, det är jag tacksam för.

Jag slutar min julikrönika med vemodiga tankar. Vemodiga men fyllda av kärlek till medmänniskor och hopp om att det är räddningen, att värna om och ta vara på varandra i den lilla världen. Den stora världen är det andra som sköter illa eller väl. Det beror på vilka vi är, var vi bor och vad vi tror på.

Ögonblick

Det finns ögonblick

som aldrig tar slut.

Så skrev du min vän

i ditt andra brev.

Nu håller jag på att mista dig.

Ögonblicket kommer att ta slut.

Hur gör jag med alla ögonblick

som skulle varit våra,

de framtida?

De ögonblick

som varit,

blir minnen.

De ögonblick

som skulle ha blivit,

får jag bara fantisera om.

Molnen blir aningar av dig,

fågelkvittret din röst

Trösten blir skrivandet.

Det finns ögonblick

som aldrig kan ta slut.



En månad har gått Juni 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, July 04, 2017 20:48:48

En månad har gått

Juni 2017

Ja, nu har det vänt! Nu blir det mörkare! Är det någon som har hunnit med? ”Icke eg”, som de säger i Norge. Men det är bara att följa med, för alternativet är sämre. Att inte vara med alls.

Jag har läst ”tillbaka” i några krönikor ifrån det jag började och där står att maj och juni har varit kalla och höstlika. Precis som vanligt och jag skulle inte klaga, för som pensionär är det bäst om ingenting rubbas utan att det går den vanliga lunken.

Jag kan börja med trädgården där det prunkar och lyser. Den orangeröda vallmon på framsidan av huset är som en eldsvåda inne i de mörklila alliumen. Ganska vågat i färgkomposition. I gårkväll så märkte jag att vallmoblommorna drar ihop sig på kvällen, det har jag aldrig tänkt på förut. Jag upptäcker nya saker fastän jag är gammal. Tjoho! Upptäcker sånt jag skulle ha sett förut men som har slunkit förbi medvetandet i alla år. Konstigt. Men roligt att.

Vi tittade på vår trädgård från gatan en dag, låtsades vara ”promenanter” och upptäckte att den bestod mest av vita och lila blommor. Detta var någon dag innan vallmon hade exploderat. Vi blev lite imponerade av att den var så finstämd och genomtänkt. Det är bara det att det bara har blivit så nästan av sig självt, men andra kan ju få tro att vi är duktiga på trädgårdsplanering.

Ja, jag gläds åt våra blommor, men Elisabet i Gränna får inte glädjas längre åt att kunna vandra i sin egen trädgård. Analyser och röntgen har visat, att cancern tar allt större utrymme. Mina böneremsor hjälper nog inte längre. Jag tycker mig se att de inte har samma styrka i färgen längre, fladdrar inte lika muntert längre, men mina tankar och mina ord fortsätter att hålla i och hålla om. Fastän vi båda vet om att det kommer att bli tidsbegränsat, så kan vi fortfarande skratta och hitta på tokiga saker. Jag försöker så ofta jag kan skicka kort till avdelningen på sjukhuset, där snäll personal delar ut eftersom korten kommer. Om ni visste hur rik jag känner mig att få ha Elisabet i min vänkrets, som hon har berikat min tillvaro, gett mig inspiration och hjärteglädje.

Olle har ramlat ur klätterställningen på förskolan och slagit ett jack i pannan ganska nära ögat. Han var in till läkarstationen och fick det tejpat, duktig och samlad. Han talade om för mig att doktorn var en hon och att hon var snäll. Så nu vet han hur det är att göra sig illa på grovt grus. Han och jag hade en liten pratstund om detta att få tejp i stället för att de ska sy ”i-hopén”.

Han och faster Ida var i trädgården en hel eftermiddag och plockade tallkottar, röjde undan kring bäcken och jag lovar er att han pratade hela tiden med sin faster. Vi har upptäckt att Olle talar undervisande till sin lillebror: Om man gör så här, så blir det så här förstår du! Det här är ett A! Titta ska du se, nu bygger vi så.

Lillebror Ebbe måste ju lära sig en hel massa på detta vis, men ibland blir han less. Då struntar han i den lille professorn och ger sig ut på egna vägar. Pappa Mats säger att det behövs tre man för att passa honom. Han är snabb som en vessla - och Olle försöker förklara vad som händer om han går ut på vägen.

De var här en eftermiddag och Ebbe kom fram till mig och hade, för mig en oförståelig utläggning om, att han hade en ficka på sina byxor. Sen vände han andra sidan till och samma föredrag en gång till! Det var inte för mina öron trots hörapparater, men det var säkert väldigt betydande utläggning, när man såg hans ansikte. Han pratade och gestikulerade. Tack vare gesterna kunde jag förstå att jag skulle observera byxfickorna.

Herbert har fyllt år för bara några dagar sen, 86 år är en hög och aktningsvärd ålder, tycker jag. Han jobbar i trädgården stundvis, han går runt Lillsjön de dagar då vädret är människovänligt och han känner sig ”gångbar”. Han klagar att han inte orkar med trädgården som han har gjort förut. Jag försöker med motargumentet att det finns de som inte ens tar sig ur sängen och är mycket yngre. Men inte biter det. Det och det har han ju gjort i alla år, varför inte i år? Han är så mogen att han skulle kunna förstå att åren gör en inte raskare precis, men nej, som vanligt ska det vara. Där är vi väl ganska lika allihop. Jag har ju orkat förut!

Ulrica var här i höstas och grävde ur en rabatt som vi skulle göra om till gräsmatta igen. Nu denna försommar så är den fylld av tusen millioner förgätmigej! Kan ni tänka er någon vackrare rabatt. På kvällen när det börjar skymma är den som vackrast. Den blå färgen blir så intensiv, så förgätmigejblå att ingenting annat blått kan slå det. En fröjd ska jag säga.

Vi, Helen präst, Cecilia dansare och jag har i Odensalakyrkan gjort något ovanligt. Vi har haft en Skilsmässoföreställning! Helen berättade, Cecilia dansade och jag läste sex dikter, som var skrivna enbart för detta. Vi var väldigt spända på hur det skulle tas emot, men nu vet vi. Mottagandet blev varmt, hjärtligt och vi förstod att vi berörde och rörde vid något som det av sed inte talas om.

Helen kunde bland annat berätta om att 30 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Att ändå fler samboförhållanden går samma öde till mötes. Bara det tål att tänkas på. Två föreställningar har vi haft och fler hoppas vi på för allas vår skull. Hela tiden, när vi övade in det som vi skulle göra, märkte vi att vi bearbetade våra egna skilsmässor.

Varför?

Varför behandlade vi kärleken så.

Det finaste som finns.

Vi trodde kärleken var järnskodd,

armerad

och pålitlig.

Vi trodde den gick att utsätta för

hagelskurar, gassande sol.

Vi trampade på den,

drog den i smutsen.

Vi stod där och grät,

visste inte

vart vi skulle göra av våra händer,

de som smekt och tröstat.

De hängde slappa utmed våra sidor

tyngda av hårda ord,

omöjliga att lyfta.

Varsågod, en av mina dikter.

Vi har varit på studentfirande. Två av våra ”fådda” barnbarn Anitra och Anders har tagit studenten. Tänk att stå där och blicka mot framtiden. Tänka sig att stå där och inte veta vart livet för, just där och då är det bara fest, glädje, framtid och leenden. Framtiden hur kommer den att bli för unga i dag. Vilken värld lämnar vi över till dem? Vilka värderingar? Vilket jäkt, vilken press, vilken glädje?

Å, vad jag önskar dem allt gott, men man vet ju att den framtid vi hade framför oss var mycket enklare men också mycket snävare. Inte kunde vi ta oss ett ”friår” för att ge oss ut på utlandsluffarresor. Hur många av oss hade ett pass? Hur många av oss hade möjlighet att studera. Skillnaden är ju för mig hisnande. Meeen vi kunde få ett jobb ganska enkelt, vi kunde flytta hemifrån ganska enkelt. I dag måste många unga bo kvar hos sina föräldrar alldeles för länge. Stackars unga och stackars föräldrar som skulle ha kunnat navelsträngen för flera år sen.

Ja, världen ja, nu lägger en del festivaler ner för att dessa män med sneda föreställningar om tjejer och vad man får eller inte får, förstör för de som har seriösa anledningar att gå och lyssna på musik och artister.

Världen ja, där det bråkas och krigas och lemlästas, när den skulle kunna vara ett paradis. Ett paradis med snälla människor som bara vill väl! Hur skulle det kännas tro? Nja, kanske mesigt och utan nyfikenhet och äventyr, men den skull inte behöva ta till ytterligheter. Man kan ju vara snäll fastän man gillar äventyr.

Men vet ni, om ni kan, gå ut en ljum kväll, om det finns någon ljum kväll kvar i sommar, fyll era lungor med all denna doft och friskhet och känn att det finns ett paradis här och nu.



En månad har gått Maj 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, May 30, 2017 15:59:57

En månad har gått

Maj 2017

Nu kan jag tala om att Klätterhortenzians knoppar har blivit blad närmast inne vid väggen, men det har varit en kall månad. Vildtulpanerna har exploderat i en sky av gult och vitt. Vår dubbla blåsippa har överträffat sig själv med att bjuda på många, många blommor. Vitsipporna på baksidan är som små snötussar lite här och där. Nu väntar jag på att den dubbla vitsippan skall slå ut. Inte vet vi var den kom ifrån, utan en vår, för några år sen så fanns den bara där vid kanten av dammen och gladde oss.

Tiden går, men inte så sakteliga! Den rusar! Går det så här i fortsättningen fyller jag 90 år om bara ett par år. Tro mig.

Jag fick några kort från Varberg från min väninna Gun. De bilderna var tagna nere i Värmland för kanske 25 år sen. Det var ju i går! Men när jag tittar hur jag ser ut, så ser jag ju att tiden har gått. De korten är många rynkor sen, jag lovar.

Det är konstigt det här med rynkor och att man åldras. Jag såg en filmsnutt på oss tre som genomförde en skilsmässokväll i Odensalakyrkan. Vi var tre generationer och jag hade kunnat vara mormor. Det var filmat en lite sekvens av oss var och en för att vara som reklam. Jag läste en dikt, och hjälp, där stod det en rynkig gammal tant och läste. Vem kunde det vara? Är det jag?! Jag känner mig inte varken rynkig eller gammaltantig, när jag står och läser mina dikter, men då fick jag mig en tankeställare. Jag ser mig ju som den jag har varit! Men är det så att ska jag göra annat än att stå och läsa, att jag skall göra något som kräver en del kroppsrörelser som att torka golv, då känns det att jag har både år och rynkor. När jag såg den där filmen, så tänkte jag: Så kan jag väl ändå inte stå och se ut! Men efter en stund så sansade jag mig och tänkte: Ja, du Margareta så är det nu, gå fram och läs och var stolt över både din ålder och dina rynkor!

Jag nämnde Skilsmässokväll. Vi var tre, Helen-präst, Cecilia-dansare och jag. Vi hade satt ihop ett program, där det var berättelse, dans och dikter om hur vi har upplevt skilsmässorna som vi har varit med om. Det var en banbrytande föreställning som vi hoppas kan leda till mer öppna samtal om vad och hur det kan drabba både nära och omgivning. En magisk kväll i kyrkan med mycket känslor och hjärtevärme.

Jag har alldeles nyss jobbat mig igenom en förkylning. Det var säkert en fé eller ängel av något slag som höll ett skydd över mig, så att jag inte skulle drabbas förrän uppträdandet var över. Bara dagen efter, så var jag nästa däckad.

Följetong 1, Olle och Ebbe: Beskydd kanske vår lille Ebbe behöver för han är rymningsbenägen (det lät väl fint). Hans pappa sa att det behövs snart tre personer för att hålla honom på plats. Allt som inte Olle har gjort, det gör Ebbe! Rymmer, äter med händerna och allt annat möjligt och omöjligt. Med andra ord en företagsam liten man. Det blir så stora kontraster mellan storebror som har varit så försiktig och hörsam, men man skall väl som förälder få känna på alla möjliga egenheter.

Nu har lillfamiljen börjat utforska sin tomt. De har kört bort två stora myrstackar till skogs; släpvagnen var ett bra fordon för ett sånt göromål. Morfar och mormor har kommit bilande från Småland, så nu är Olle lycklig. Han älskar dem väldigt mycket. Olle och mamma har grävt fram en massa skifferplattor under en del gräs. Han jobbar som en hel karl och har även haft användning för sin lilla sekatör som han har fått. Som vanligt jätteduktig och koncentrerad. Ebbe försökte vi få att plocka tallkottar här hos oss, men vi kan säga att han var mindre intresserad. Jo, om han fick kasta dem i dammen!

Följetong 2: Jag har talat med ”min” Elisabet i dag för att höra hur det mås. Hon säger alltid att det är bra, men jag kan ju göra mig en vag föreställning över hur hon har det. Gång på gång cellgifter. Nya röntgenbilder och försök med någon ny celldrink. Men hennes humör och hennes framåt-tankar kan inga gifter i världen ta död på! Vi färdas framåt, hand i hand, kanske inte skuttande men ändå med näsan mot nya stigar.

Herbert brukar gå runt Lillsjön och i två dagar har han sett en Mandarinandshane i den lilla dammen som finns där. Från början är det nog en rymling från någon djurpark. Det är en asiatisk fågel, som ser ut som om den är målad av en japan med stark känsla för sitt land. En orange/svart/vit/brun skapelse. Jag tittade i Fågelboken och såg att honan är ”bara ” gråvit och oansenlig - som det brukar vara i fågelvärlden och på en del ställen i människovärlden också, då en del män inte tillåter, inte låter frun varken synas eller märkas men ruva och föda barn.

Det finns en hjälporganisation som heter Erikhjälpen. Vi har en egen privat Erik-hjälp, när det klantar till sig med tekniska prylar. En dag gick inte teven att manövrera. Vi fick bara in en kanal. Jag gjorde som Erik sagt, dra ur alla kontakter och starta på nytt, sen var mitt tekniska kunnande uttömt. Telefon till Erik som kom och skulle till att dra ur kontakterna. Då sa jag med stolthet i rösten: ”Det där har jag redan gjort!” Hans nästa drag var att byta batterier i fjärrkontrollen. Det hade jag inte gjort fastän det hade hänt förut. Så min stolthet ramlade ner runt mina fotknölar och där låg den en lång stund. Han är en tröst-erik kille på många olika sätt.

Jag plockade fram min allra första diktsamling härom dagen: Det går en drömmerska. Då kom jag på en episod som gjorde att jag blev nedplockad på jorden. Man skall inte tro att man är nån! Strax efter att jag hade gett ut boken skulle jag medverka på en fest. Jag hade lämnat en bok till deras lotteri som en vinst. Det blev dragning och en man fick min bok. Efter en stund så såg jag att han hade vikt ihop den, trots de styva pärmarna, stoppat den i bakfickan av byxorna. Han var inte intresserad alls, han hade kanske hoppats på kaffepaketet eller sockerkakan. Så jag stod där och tänkte att undrar var drömmerskan hamnar innan kvällen. I någon papperskorg. Så man ska inte yvas för mycket, då kan man få sårskorpor i själen.

Vad yngre människor ska vara trötta på att vi äldre bara tycker det är jobbigt med dagens alla tekniska prylar. Alla knappar och appar och paddor av olika slag. I teven sägs det: ”Gå in på vår app, så får du nyheter från hela världen.” Jaaa, men vad är en app? Min hjärna är inte appmedveten, så jag må i rimlighetens namn säga:Jag försöker inte, jag törs inte, då blir det bara mer jobb för vår Erikhjälp.” Men ibland skulle det vara roligt att kunna. Jag ser ibland i en del reklamblad från vår matvaruaffär att det är en bild på någon maträtt. Vill du laga den gå in och se på......... Ja jag skulle vilja laga den men........... Utanför på många olika sätt, för att jag inte är teknisk.

Pappa hade en sådan där räknesnurra där man ordnade siffror, vevade ett visst antal rundor med veven och vips hade man den summa som skulle räknas ut. Men icke, jag lärde mig den aldrig. Pappa tyckte att jag i det hänseendet var alldeles hopplös. Karta och kompass är en till sådan där stötesten. Men sticka en häl på en raggsocka det kan jag.

I början skrev jag om vitsipporna. När det regnar eller mulnar på, så böjer de sina huvuden och då kommer den ljuslila baksidan att synas. De ser ut som små lila ”sagopluttar”, som har invaderat gräset. Underbart. Det spelar ingen roll hur vädret är, jag njuter av vitsipporna i alla fall.



« PreviousNext »