margaretatankar.se

En månad har gått Juli 2018Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Thu, August 02, 2018 14:07:06

En månad har gått

Juli 2018

Höstgentianan har snart blommat färdigt, i slutet av juli! Varma grader hela månaden, åska och regn någon timme senaste dagarna, skog för miljarder brinner upp, folk som plankar in på Yran, bönderna får nödslakta sina kor, sädesåkrarna är ett minne blott, gröna gräsmattor likadant, att åka bil längre än till affären är otänkbart, ingenting är roligt. Tänk om det här är framtiden mina vänner. Vad ger vi då våra barn och barnbarn?

Tänk om vi står inför nödår! Stora årskullar som inte vet vad det är att försöka få till av det lilla som finns. Så tänker jag att vi spolar våra toaletter med friskt drickbart vatten, varje dag, varje familjemedlem, dag efter dag, år efter år. Utan att vi tänker på det och utan att vi kan göra något åt det. Det bara är så inriktat vårt samhälle. Att det bara finns obegränsade tillgångar av det som naturen ger. Men en dag blir vi tagna i nackskinnet och något säger oss att det är bra skört det vi kallar liv. Både vårt liv och det vi lever av.

På tal om miljön, så var Herberts bensinräkning på 62 öre! Vi har varit så lyckligt lottade, så vi har inte behövt tanka så ofta som ni förstår. Vi måste inte åka miltals till jobbet utan klarar oss med resor till Kvantum och någon enstaka gång till stan för sjukgymnastik. Lyckligt lottade var ordet.

I dag, den sista dagen i juli, så har jag bara fått vräka ur mig allt som har gjort mig modstulen, gråtledsen och beklämd, men också några rader om ”glädjeämnet” bensinräkningar.

Juli har också haft en annan sida, det lovar jag. Besök av mitt barnbarn Anton från Arvika och hans mamma Ulla. Vi har grävt upp lite växter i vår trädgård, som Ulla skulle sätta ner hos sig. Växter som har sina ”rötter” från Antons farmorsfars trädgård. Kanske att de kan fortsätta att finnas i våra framtida släktingars grönska till glädje och lyst. Kanske att Anton en dag tar över där, Anton som ger så mycket värmlandsglädje trots sin bokstavskombination. Innerlighetsstunder och skrattstunder blir det när han är här.

Växter har också flyttats denna sommar till Rödön och som kommer att vattnas av Olle och Ebbe. Min pappas blodtopp bland annat, några funkia, och lammöron.

Olle och Ebbe har varit till Småland, där mormor och morfar inte har fått regndroppe sen i april. De talade om att björkar och ekar var alldeles bruna och vilda bär var inte att tala om.

Ebbe är en erfarenhet rikare efter den här månaden. Han har trillat i vår damm. Det var en överraskning. Först negativ men sen ganska positiv. Han slog sig inte och ombyte fanns med.

Ja, nu nästa månad då börjar Olle i skolan. Kan ni förstå att det har ”tidat” iväg så han blir skolpojke. Tänk när han börjar läsa, när han lägger ihop siffror till resultat. Han har även lärt sig simma någon meter utan armpuffar. Alla sjöar har ju varit bad- och människovänliga denna sommar.

De senaste gästerna var min yngste bror Alf och vår gode vän Stor-Mats. De kom, två grånade skäggprydda herrar i sportbilen. Alf är inte direkt trådsmal, men hade lyckats kränga på sig sin sittplats. Båda fulla av humor, så jag förstår att det har varit bra många skratt som lämnats i etern mellan Charlottenberg och Östersund både på ner och uppfärd. Vi fyra hälsade på småpojkarna en fikaeftermiddag och var till Mia på Frösön och åt en god middag. Det blev en familjesväng så att säga. För både Stor-Mats och Mia hör till oss.

Här har under några dagar pratats värmländska, berättats historier, druckits kaffe, ätits hembakad ”káak”, go-ost och kex, men se surströmming det är inte ät- och bjudbart för dem. Så jag har blivit lite jämtska med att längta efter det inimellanåt.

Jag brevväxlar ju med den unga flickan Maja, som jag har nämnt förut. Hon skrev utanpå sitt kuvert nu senast följande rader: Vi slutar inte leka för att vi blir gamla utan vi blir gamla om vi slutar leka.Så sant så sant. Men det är inte så lätt att leka skall jag säga. Nu när kroppen blir lite mer otålig när det blir varmt och inte bara kroppen utan också sinnet.

Jag undrar om ni som jag har ett minnesskåp. Ibland är dörrarna svåröppnade för då är det bara de där minnena som man inte vill befatta sig med. De där som gör ont eller bara är obehagliga. När man gjort bort sig eller någon har varit dum, men de går inte att bortse ifrån. Det finns andra minnen, som vi måste plocka fram för att uthärda eller bara för glädjens skull. Berömmet från ”fröken” i skolan över uppsatsen, den fina klänningen som jag ärvde av en av upptäcktsresande Sten Bergmans döttrar, när jag slutade sjätte klass. Den var av vit organza med blå blommor och gröna blad. En sommargranne gav en till mig och en till min syster, Å, vad vi var fina! Men, det finns bara minnen inga kort. Det går inte att ta kort av den glädje och kanske triumf som vi kände, vi skogsungar i något så fint.

Mitt minnesskåp har blå dörrar och är högt och smalt, där i min fantasi. Undrar var glädjehyllorna är placerade. Vet inte var sorger och skam ligger heller, men bakom de blå dörrarna finns de. Vad har ditt minnesskåp för färg? Fundera.

Vad gör man om man inte orkar varken städa eller baka? Jo, man letar fram ett korsord eller två. Sätter sig i ett lagom korsdrag med Allers-tidningen, som bjuder på olika nivåer av svårigheter. I de svåraste lyser det oftast många vita rutor, som jag måste spara tills Ida kommer. Då! Det gäller också i större grad Vi-tidningens korsord. Där är svårighetsgraden flera snäpp svårare. Roligt, roligt. Jag måste medge att de går långt över mitt förstånd, och som kyrkoherde Börjesson sa: ”Långt över mitt förstånd och långt inpå prästen.” Det blev ju roligt när han sa det, men inte om jag säger det. Har ni tänkt på att om man går bet på några ord i ett korsord, så kan man nästa dag lösa flera av dem. Är det, det undermedvetna eller kanske den där lilla räven bakom örat som har jobbat. Varför fanns det inte där när man funderade? Märkunnela! Man kanske har gnuggat geniknölarna i kudden. Varför heter det geniknölar? Är det någon som vet, är ni välkomna med svar.

I dag, den sista juli, har det kommit några millimeter regn men vi borde kanske gå ut och försöka en regndans. En regndans av det svåraste slaget har ju all brandmänniskor fått utöva de senaste veckorna och det är inte över än det slitet. Eldningsförbud skulle vara en självklarhet, men det har varit människor som inte kan leva utan grillat kött! Hur har de det med geniknölar? Det kanske är gropar där de skulle vara eller svarta hål. För det blir det av deras ovarsamhet.

Neeeej, nu har jag klagat igen, men den här månaden har inte liknat något annat i mitt liv. Just nu hör jag brandflyget cirkulera i luften. Måtte det inte brinna.

Om ni kan: Sätt er i lagom korsdrag och tänk på en ruskig höstdag. Det är räddningen.



En månad har gått Juni 2018Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Fri, July 06, 2018 16:02:29

En månad har gått

Juni 2018


Jag har varit till Värmland!

Jag och min låtsasdotter Mia lassade in oss i bilen en lördagsmorgon och gav oss iväg. Första anhalten blev Sveg, där vi åt upp all matsäck på en enda gång. Som småbarn! Det blev lite problem när ”ac:n” på bilen inte fungerade. Med vidöppna bakrutor så klarade vi av + 29 grader, men det var jobbigt med denna värme.

När vi passerade värmlandsgränsen, blev det ett tjoande och ett hurrande. På eftermiddagen hade vi åkt nästan 60 mil, kom fram till Charlottenberg och ”våran Stor-Mats”. Nästa morgon, efter en härlig frukost på altanen, så fortsatte vi till Sandgrund och Lars Lerin. Där vandrade vi stilla in i skogslandskap, kände nickande igen gamla syner från lutande innanfönster på en vind. Vackra orientaliska byggnader och tanter som matar katter. Kommer på sig själv att bli som Lars Lerin, snäll och go och mild. Där hördes inga höga röster, där var det ett lugn. Kanske igenkännandeglädjen gör oss sådana.

På eftermiddagen for vi till ”mitt” Sunne, där vi vinkade hejdå till Mats, som hade varit snäll och följt oss på andra dagen. Vi Installerade oss på Frykenstrand, ett fd vilohem för uttröttade och svaga mammor. Ingen likhet med oss, men visst var det skönt med denna lilla minisemester för oss båda.

Dagen efter gjorde vi ett besök till mitt bardomshem och det lilla hus, som var mitt eget hem några år. Allt var målat i gult, trädäck och badtunnor. Inget gick att känna igen. Ingen av de danska ägarna var hemma, så vi strosade runt ett tag, men det som var svårt att se var att pappas fina trädgård nu var fylld med singel, stora delar av den i alla fall. Jag kunde bara känna igen den mastodontstora rhododendronbusken och sockertoppsgranen. Visst blev jag ledsen.

Jag fick visa Mia var min skola låg, en kilometer därifrån. Där välkomnades vi av ett manligt par som hade bott på Annefors herrgård sen över 40 år tillbaka. Terje och hans vän Sten Åke berättade med stor humor hur gården blev deras. Terje, då en grön stockholmare som inte visste något om livet i skogen. Det blev en del komplikationer men nu är de väldigt mycket skogsmänniskor och värmlänningar. De räddade mitt ”hembesök” ska jag säga. Med mycket hjärtevärme och gôtt kaffe.

Vi var och hälsade på pappa och mamma på kyrkogården i Sunne. Det är svårt att hitta igen efter många års bortovaro. Buskar växer fort på 10- 12 år. Mia fann igen sin farmors och farfars grav på Ransäters kyrkogård. Så vi har klappat på dem och pratat en stund, men jag talade inte om för pappa om hans trädgård, kanske han har sett förödelsen ändå. Då slog mig tanken att han kanske har en paradisträdgård där han är. En själv-vattnande - inte som förr, då han fick bära hinkar uppför källarbacken till den sandiga jorden som trädgården bestod av. Vilket arbete efter avslutade arbetsdagar i skogen.

Jag återvänder nog inte till hemgården igen, men gärna till Annefors och killarna där. För där fanns glädjen och värmen.

Resan gick hem på Nationaldagen, efter att vi hade övernattat hos min lillebror Alf och hans Marie. Resan gick utan problem och när vi kom hem var det jämtländsk sommarvärme, som det ska vara.

Nu när jag skriver det här, så kan jag tala om att på framsidan av vårt hus blommar klätterhortezian. Vilken sång det är bland de vita blommorna. Kanske inte tusen miljoner humlor men nåt´ ditåt. Tillsammans blir det en sommarsång. Flera olika sorts humlor, stora som små, men bara något enstaka bi, det gör mig lite rädd.

Rädd blir man när man hör att många jordbrukare måste slakta sina kossor. Torkan minimerar höskörden. Men den amerikanske presidenten han river upp det amerikanska avtalet om att vara rädd om klimatet eller att dra in på det som förstör. Istället så struntar han i allt sådant, då vi små nationer och människor källsorterar och försöker vara rädda om jorden, som vi har till låns av våra barn. Alla byttor och kassar där vi stoppar än det ena än det andra och är noga när vi far till sorteringen.

Men vi ska inte slå oss för vårt bröst och säga ”Hurra vad vi är bra”, för jag läste i tidningen att det finns småpresidenter här också som struntar i det hela. Jag får säga som Herberts goda vän och arbetskamrat Låstbom sa: ”Ja festår inte!” Han var stockholmare och la aldrig av med Rolle Stoltzidiomet.

Ja, ingen kan väl undvika vad som försiggår i världen? VM i fotboll. Hur dessa män än sparkar och springer, ramlar och grinar illa, så gör de aldrig som tyckarna tycker att de skall göra. En som missar målet med ett par decimeter skulle ha siktat bättre, någon som blir frånsprungen skulle ha kutat bättre och målvakterna ska inte släppa in några mål. Det är ju därför de står där! Oj,oj,oj.

Ja, nu har Ida varit hemma första omgången av sin semester. Hon bodde hos småpojkarna några nätter och man måste säga att de kör hårt med faster Ida. Säkert ropad på och delgiven deras liv sen förra gången i ett, i ett. Olle fick visa allt som hade hänt i deras trädgård och sen när de kom hit, så var det för Olle att hjälpa till med allt skräp som hade ramlat i dammen. Ebbe fick en liten hink att samla kottar i, men det var roligare att blöta fötterna i dammen.

De båda pojkarna ger våra liv ett nytt innehåll. Till hösten börjar Olle skolan. Kan inte ”festå” att tiden har dragit iväg så fort, men då tänker jag: Se dig i spegeln människa! Sex års rynkor till de andra årens rynkor sätter sina spår. Men observera - en del av rynkorna är skrattrynkor.

Ja, för att återgå till trädgården så har en del blommor redan blommat över. Det är säker månaden för tidiga en del. Pionerna är nästan utblommade och vi har en mjölkört vid bäcken som snart blommar. En del blommor har inte överlevt vintern, som ändå hade lagt ett tjock snötäcke över dem. Löjtnantshjärtan och riddarsporrar finns inte längre. Konstigt.

Denna värme måste göra sitt till. När solen skiner varje dag, då går mina tankar till de ställen på jorden där det inte har regnat på flera år. Hur kan människor överleva? Hur fungerar deras liv? Bara lite ynka vattendroppar, långt från vårt friska kalla fjällvatten. Tala om fattigdom. Så lyckligt lottade vi är, som får se småpojkarna springa ute på gräsmattan som små glada lekfulla människobarn. Detta får vi vara med om, glädjas åt och bli varma i hjärtat av.

Nästa månad kommer Anton, barnbarnet, och hans mamma Ulla. Han springer inte särskilt ystert på gräsmattan längre. Det gör inte 22-åriga ynglingar/män har jag förstått.

Längre fram kommer värmlandsfrämmande av Stor-Mats och ”lillebror” Alf. Kan man säga lillebror om en som är pensionär?

Nu i dagarna ska Ulrica och pojkarna flyga till Småland. Så i nästa krönika ska jag ha en berättelse om killarna och hur de upplevde det. Hur spännande det har varit och hur det har gått. Då har de gjort det som inte deras farmor har haft mod till.



En månad har gått Maj 2018Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Wed, June 06, 2018 15:22:03

En månad har gått

Maj 2018

Ute skiner solen och har så gjort i en hel månad - skiner på allt grönt som har börjat spira och knoppas och har börjat blomma. Vi har vid vår lilla damm både vitsippor och gulsippor. Det konstigaste är, att där vid dammen har de blivit dubbla. På andra ställen i trädgården är de som vanliga sippor. Om det är något särskilt i jorden som gör dem dubbla eller vad det kan vara, förstår jag inte, men som vanligt är det bara att glädjas över dessa naturens under.

Ja, nu är det vårterminsavslutningar som väntar. Akvarellgruppen och luffarslöjdarna skall ha sommarlov. Herbert har beslutat att försöka än ett ”läsår” med sina ”gamla” elever. Han tycker att han kanske ska avsluta ”lärandet”, men han har roligt, hans elever har roligt och vi ser när vi hänger utställningarna av deras alster att de går framåt, tillgodogör sig fler aha-upplevelser under tidens gång. Träffarna är en stor social uppgift. Vi pratar om utställningar, böcker, personliga händelser, bekymmer, glädjeämnen, kändisskvaller, matrecept, pensionärsfrågor. Ja som ni ser vanligt mänskligt prat som förgyller och även lindrar ibland.

Jag har fått äran att vara med på barntimmarnas avslutning i kyrkan. Jag skall vara berättare för en Astrid Lindgrenskavalkad. När jag skriver det här, så skall vi ha genrep (visst låter det proffsigt). Personalen skall vara plussiluskor, kommandoror, Paradis-Oskar, Emil, Alfred och många av Astrids figurer. Underbara människa med sin fantasi. Jag fick då också räkna mig som personal i Odensalakyrkan. Där också med barnen, med akvarellen och vid gudstjänsterna tillsammans med Helen-präst och Ingrid-musiker. Känns som en tillhörighetstrygghet.

Nu till mina små-följetonger. Olle och Ebbe. Vi var hem till dem på Mors dag och där visade Ulrica att Olle hade hjälpt henne gräva en ny rabatt. Han hade grävt, kört bort grästorvor och djupgrävt, bara för att det var roligt. Han jobbar, svettig och andfådd, ivrig och glad. Hoppas att denna iver sitter i längre fram i åldrarna, men att han inte blir så att han skall prestera och prestera utan kommer ihåg att efter möda kommer vila.

Nu har Olle börjat hälsa på i riktiga skolan ett par halvdagar i veckan. Det har varit väldigt spännande. Tänk att nu börjar han skolan.

Ebbe var hos oss, bara han en dag. Då stod han med ramen där storebrors foto finns. Kramade den i famnen och sade: Jag älskar Olle! Den här tavlan vill jag ta med mig hem! Jag förklarade då att han hade ju Olle hemma hos sig varje dag, men vi hade bara den där bilden. Får vi ha den kvar, blir vi glada. Det fick vi. Tack!

Jag tänkte, när pojkarna skulle komma hit, att vi skulle ha haft en beige matta i badrummet i stället för en blå. Då hade inte Olle sett allt damm. Skrattande säger vi: ”Nu kommer Olle, då får vi städa.” Ebbe tittar inte med samma städpolisögon. Stöpta i samma form men inte med samma tankegångar. Visst är livets mysterier förunderliga.

På tal om barn, så tänkte jag på hur olika som vår tillvaro var mot vad deras är. När jag låg sjuk när jag var barn, så hände det ibland att jag fick låna knappburken. En ganska stor plåtburk med tusen millioner knappar. Stora och små. Några, vad jag trodde, var av guld. Några såg ut som en blomma. En del blå av glas - höll man upp dem mot ljuset så var det säkert en ädelsten. I dag leker troligen inga barn med knappburkars innehåll, om det överhuvud finns några. I dag är det säkert paddan eller teven som gäller för att få den långsamma tiden att gå. Olika tillvaro, olika förutsättningar men tröst och lugn gav och ger båda delarna. Konstigt.

Nu har det kommit en ny blom- och trädgårdsbutik till köpcentret vid Lillänge. Hur skall de små affärerna eller kanske även de lite större med samma utbud klara sig? Mycket billigare, mycket mer att välja på. De kunder som inte har tillgång till bil, hur skall de bära sig när allt dras från centrum? Det skulle från början bara vara större varor som skulle säljas i området, vad jag förstår. Nu finns det klädaffärer, leksaker, ja allt du kan behöva plus parkeringar som nästan aldrig är överfulla och som inget kostar. Det är väl att styra dem som ska handla från stan, eller hur?

Jag har svårt att förlika mig med att snart för allt skall man gå in på www. Tävlingar, recept, andra upplysningar. Skall jag säga, som sänder de här raderna på www. Det är ju tack vara att ”min” Ingegerd förmedlar mina tankar över sitt nätverk.

Jag måste väl snart foga mig och ställa mig i samma fåra som alla andra. Jag funderar skarpt på att skaffa mig en telefon, nej det heter mobil, som jag kan skicka tankar och bilder på till vänner, men än är jag inte redo som det känns. Hur det känns att vara en bakåtsträvare? Kanske jag är en sådan? Har aldrig flugit i hela mitt liv. Det måste ju glädja miljövänner. Det är rädslan som gör det. Inte att flyga, men att ramla ner. Jag är inte bara en bakåtsträvare, jag är en fegis också.

Men lite modig är jag också, för nu har jag snart lagt sista handen på mina nya diktsamlingar. De finns nu hos layout-tjejen Natalie för sista korrigeringen. Jag har beslutat att lanseringen av böckerna troligen kommer att ske i september. Lånar dig en stund. Så heter den lite större samlingen med runt 80 sidor. Den andra med kort-korta dikter får namnet Några ord. Den blir mindre. Känslorna, när boken kommer från tryckeriet, när man står där med sina tankar svart på vitt, så blir man glad, stolt och lite rädd.

Jag var på konfirmation på pingstdagen i Odensalakyrkan. En liten grupp på fem konfirmander. Åh, då sitter man där och jämför sin egen konfirmation med dagens. Lite tagna av stundens allvar tågade de in, men sen fick vi uppleva unga människor som deltog med säkerhet, med sång och glädje. Min egen konfirmation var präglad av att bara vara rädd. Tänk om jag gjorde fel, svarade tokigt. Skillnad på i går och i dag.

Jag började med att tala om trädgården, jag slutar med en trädgårdsiakttagelse som gör mig förbryllad. Min väninna Elisabeth som bodde i Gränna och som dog ifrån mig kommer i mina tankar i det som jag har noterat. I en rabatt, som vi skulle lägga igen, kom det en massa förgätmigej sommaren innan hon dog. Massor. Jag skrev en dikt till henne då, om att när hon far från denna jord, så kommer hon att fara i en sky av mina blå förgätmigej. Hon lovade. I år finns inga förgätmigej i rabatten. Fyra, fem stycken på en kant och lite mer i den andra änden. Hon for i den blå skyn! Hon tog med sig mina blåa förgätmigej!

Det finns något, som jag inte förstår, men som ger tröst. Med den funderingen slutar jag maj månads tankar.



En månad har gått April 2018Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Sat, April 28, 2018 15:42:40

En månad har gått

April 2018

Hurra!

Våren gör vad den ska, solen gör vad den ska, flyttfåglarna gör vad de ska. Det är så att i trädgården mot baksidan blommar några mörklila crocus och tre vita julrosor. För en månad sen var där meterhög snö och vi kunde inte ta oss från altanen. Tala om att det är skillnad på då och nu.

På tal om skillnad, så tycker jag att det låter konstigt det här att någon gör skillnad. Det är ett av de där nya ”sakerna”, som jag reagerar på. Jag förstår, men det talar emot mitt sätt att tänka skillnad.

En annan sak som blir mer och mer vanligt är att engelska ord, till och med i korsord, dyker de upp. Möte blir date - är det rätt i ett svenskt korsord? Jag har nog bra lite att oroa mig för, när jag hakar upp mig på sånt. Lite kan det bero på att jag inte är kunnig i engelska alls. De vanliga fraserna, som jag hör lite här och där på teven eller annorstädes, är väl kända för mig.

Annorstädes, vilket vackert ord. Det kunde säkert användas i ett korsord, men för dagens yngre lösare är det kanske lika svårt, som de engelska orden är för mig.

Har man som jag varit med att få uppsatserna rättade med rödpenna och att det i marginalen var infogat det ord som var rätt, då är man nog en ”upphakare”. Jag kan känna glädjen än i dag, när jag hade skrivit en uppsats och fröken lämnade tillbaka den rättad på tisdagsmorgon. En del röda krumelurer: Ja. En del anmärkningar på ordföljd: Ja. En del felstavningar: Ja. En del fel tempus: Ja. Det har jag problem med än idag. Hav överseende! Men det stod också, ofta, ofta: Bra eller Mycket bra. Det var så att man skrev en uppsats i en bok, skrev med blyerts. Sen när den var rättad, så fick man skriva rent med bläckpenna. Den av stål med pennskaft! Hjälp! Hur gammal är jag? Denna renskrivning var en plåga. Tunt papper, stålstift och bläck som rann iväg. De sista två åren fick jag göra så, att jag istället för att skriva rent, fick skriva en ny uppsats som fröken gav mig titeln på. Vad jag skrev! Långt in på rasten ibland. Mina pennor var inte söndertuggade i väntan på uppslag och idéer.

Men vi ska inte tala om min räknebok, där sidorna ibland var så suddade, att jag kunde se både sol och måne genom dem. Som en skir trådgardin, men skönheten saknades. Som jag mödades och våndades inför provräkningarna. Där stod det nästan aldrig ens Bra, utan i bästa fall Med tvekan godkänt.

Så går jag över till barnbarnsföljetongen. Lille Ebbe, han med påskärringsyndromet, kan redan alla siffror, räknar till tio och nu börjar han känna igen familjens bokstäver. Storebrors O och pappas M. Mammas U blir en uggla i vårt pussel. Så och fasters I, och så sitt eget E förstås.

En dag när de var här, så upptäckte Ebbe att jag hade några sår bakpå nacken. Han frågade: ”Farmor har du gjort dig illa bakom ryggen?” ”Ja, jag har nog rivit mig när det har kliat”, svarade jag. Då kom det en replik, blixtsnabbt från Olle: ”Hon har för långa naglar, då blir det så!” Han satt och ritade och jag trodde inte att han var medveten om vad vi höll på med. Tji fick jag.

Ibland så kan jag hitta någon papperslapp, där jag har skrivit några ord eller ännu värre ett namn eller ett telefonnummer. Jag vet inte meningen varför. Glömt! Hemska tanke, kanske någon jag skulle ha ringt! Kanske jag lovat. Men än har ingen ringt och sagt att här står jag och väntar på dig, var är du någonstans. Det är mardrömmen. En gång hade jag ”glömt” tiden hos sjukgymnasten. Hur kan man göra så? Uppskrivet på två ställen, ändå bara borta! Vet att min pappa sa en gång: ”Ôm hövve dett, sôtt löst på dej så glömd du väl dä å!”

Jag var på apoteket härom dagen och skulle betala med kortet och slog in koden. En gång, icke, en andra gång, nej inte. Expediten frågade lite försiktigt: ”Du kanske inte har några pengar på kortet?” Jooo! Ett tredje försök med samma resultat. Jag blev orolig, skämdes för det var kö bakom mig. Herbert fick gå dit istället och lösa ut mina tabletter. Så förargligt. När jag kom hem därifrån, så kom jag att tänka på att jag hade ju fått ett nytt bankkort för ganska länge sen och som skulle ersätta det gamla efter mars 2018. Det fanns inte i mitt medvetande, fastän jag hade det med mig.

Har ni, som jag, försökt att gå till botten med vad ni har i frysen? Jag har ett tag nu haft en del konstiga kombinationer på vår meny. Ibland finner man någon liten knöl eller burk som man har lagt in och tänkt: Det här behöver jag inte skriva på vad det är, det ser vi! Katten heller att jag gör. Står där och tummar på det där konstiga. Är det en burk, så skakar jag på den eller får med möda upp locket och kikar på något oidentifierbart, något gråbrunt, lite knöligt. Kan vara pastasås eller någon svampstuvning eller något annat ihoprört, som skulle passa nån gång.

Det är så lätt att skyffla in det i frysen på brahahyllan. Men det vore lättare ställa det på ett kaffefat, så det blir grön plysch på. Då går det att kasta utan samvetskval. Men först ska det frysas, man ska ju vara duktig och ta vara på.

Jag har lätt för att få en liten slatt sallad att bli kvar i sin plastförpackning. Bara något litet. Varför jag inte häller det i salladsskålen, vet jag inte. Nej, jag ska finna den som en grön, blöt liten konstifikation i kylens grönsakslåda. Då, men inte förrän då, så kan jag försöka få det till kompostpåsen. Eller de där tre sista småtomaterna, som blir som russin. Då kastar jag dem! För att inte tala om de långvitskäggiga morötterna, de där två sista, små. Hej med dem! Men inte förrän de blivit behårade.

Vi ska på treårskalas. Tre år har Ebbe fyllt, den lille spjuvern med det lockiga håret. Då kommer vi att få en föreläsning av Olle hur de har gjort, när de har tagit ner flera stora träd på tomten. Bland annat en jättestor gran, som de har varit rädda att någon stormvind från fjället skulle välta över till grannarnas. Den där granen tyckte jag såg ut som en gammal tant, som stod där med sin fotsida gröna klänning och viftade, när man kom dit. Nu är jag där med min fantasi igen.

Nu har jag tagit er med på en upptäcktsfärd, när jag har fått beröm och när jag har kommit till korta, men så är det ju, månad för månad för mig. Kanske för dig också.



En månad har gått Mars 2018Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Sun, April 08, 2018 13:50:13

En månad har gått

Mars 2018

Ja, det har fallit många kilometer med snö överallt. Fallit, men inte en tödag sen före jul, så mängden har inte krympt det ringaste. Påsken börjar bra med en strålande sol men också med en alldeles stor, full måne, varje kväll, tyvärr.

Svårt att sova förstås. Det ska inte bero på fullmånen, säger de som tror sig veta. Det är kanske bara ”förståsigpåare”, som har lätt för att somna. Men vänta, snart kommer det någon ny expert, som säger att månen inverkar. Då får nog jag rätt!

Ja, nu börjar mina funderingar över allt möjligt och omöjligt. Dessa cykelbanor, som smalnar av gator, kostar massor och förtretar människor. Hade man inte kunnat ha bara vanliga standardcykelbanor som vi har haft förut. Vi får ju inte köra på någon cyklist någonstans någon gång. De måste ju kunna se sig för de också, tycker man.

Sådant finns det pengar till, men att det skulle finnas någon krona till att hjälpa till med slalombacken i Lit det stötte på patrull. Att det går att ställa till så orter ställs mot orter. Människor mot människor. Det är väl inte demokratins anda eller...

Allt detta kan ju jag sitta och säga, jag som inte ens kan cykla längre. Jag orkar inte hålla i styret längre, för kroppen säger ifrån. Men med och tycka ska jag vara i alla fall. På tal om att kroppen säger ifrån. Man ska ju lyssna på kroppen, säger de som kan. Men min kropp säger ifrån alldeles själv och jag har bara att lyda. Ingen cykling!

Förr kunde man cykla, förr hörde man som man skulle, men med åldern så försvinner en del kunskaper eller förminskas sinnenas möjligheter. Vi har ett bekant par vars hörsel inte är vad den har varit. Hon skulle iväg och handla och han sa att hon skulle köpa sötningsmedel. Hon noterade på listan men kom hem med sötmandel! Kanske inte handstilen var som den hade varit heller. Så kan det också bli.

Jag fick höra, att när kvinnan som skulle komma hit och lyssna på varför vi i Jämtland vill få snurr på nattågen igen, så kom hon med flyg! Hon hade så mycket att göra! Reklamen för tågen säger ju att du kan koppla upp dig och jobba på tåget, men för henne gick det inte. Får man göra så, när man företräder en affärsverksamhet? Förhandla om ett, men nyttja konkurrenterna?

Sen tänker jag miljömässigt. När vi ”vanliga” ska sortera och tänka oss för mer än en gång innan vi tar bilen. Har man då inte en miljöbil så blir det litet fy på dig - känsla. Det känns som om det ibland är skillnad på folk och folk.

Ja, nu till mina följetongsbarnbarn. Olles ordförråd är så fint. De hade råkat ut för magsjuka på dagis. Jag frågade hur det var med lillebror Ebbe. Svaret jag fick var: ”Jo, nu börjar han friskna till.” En dag talade han om för faster Ida att nu var det verkligen fint väder. Han var här en dag. Olle började sopa köksgolvet, tittade upp på farmor och sa: ”Det ser ut som om det inte sopats här på två veckor!” Vad svarar man på sånt?

När pojkarna kom på påsken och var påskkärringar, så blev det en lustig syn. Innanför dörren kom Olle glad över att vara utklädd. Sen kom Ebbe mindre glad, stod innanför dörren alldeles stel, knep ihop munnen och ögonen hårt, hårt. Stod så en lång stund. Han trodde nog att han inte syntes om han blundade riktigt hårt. Inte kan man skratta i en sådan situation eller då han var så obekväm med förklä, och huckle.

Nu är de så lyckliga för faster Ida är hemma, henne går det att använda till allting. Hon får stapla tomma medicinburkar till höga torn, går att sova middag med och att hon skall sitta mellan dem vid matbordet är en sen länge bestämd plats.

Vi säger att vi ser mer och mer hur olika de båda bröderna är. Pojkarnas pappa Mats och deras farbror Erik var lika olika de med. Jag kommer att tänka på en fotbollsmatch, som Erik var med och spelade. När han kom hem, så frågade jag hur det hade gått. Svaret blev: ”Jag tror vi vann.” Sen till Mats, som fick sy några stygn uppe i huvudet efter att en balk på fotbollsplanen hade ramlat ner. Han frågade doktorn om han kunde spela på eftermiddagen. Men, nej blev svaret och Mats blev arg. Läkaren frågade om han skulle vara tvungen att nicka bollen och hur skulle han göra då. Det blev ingen match för Mats, men han visste alltid hur hans matcher slutade. Tro mig.

Jag har mist en väninna, Alice, den här månaden. En väninna som jag har haft sen yngre tonåren. De senaste åren var hon hårt drabbad av KOL. Att bo tre trappor upp i ett hus, gjorde att hon inte tog sig ut många gånger. Hon öppnade sängkammarfönstret och satte sig på en pinnstol i solvärmen. Hon var tvungen att få andas sommarluft och att höra bofinken, sa hon. Hon hade ett klingande skratt, men sista tiden talades vi inte vid. Hon behövde den luft hon kunde få åt sig för att kunna andas. Blev det då skratt, då blev det kris. Senaste året har hon bott på ett sjukhem och jag sände ett vykort varje vecka för att kunna vara med. Jag småpratade litet om det som tilldrog sig kring mig, när det gällde naturen.

Hon skrev en gång så här: Jag har både rynkor och drakskinn på kroppen. Men vill i alla fall vara med. Lever mitt liv i stor ensamhet men jag vill ha livet i alla fall. Jag vill ha soldagar, höstklara dagar och kristallnätter, få uppleva det igen och igen.

Många förtroenden har vi gett varandra genom åren. Jag skrev, att förtroenden är inte tunga att bära, för de är hjärteord. En vän gör världen större genom att dela den. Konstigt, men så är det. Vänskap blir större om man delar den många, många gånger.

Så nu har två av mina vykortsmottagare ingen adress längre. Bara i mitt minne, men det känns så konstigt att inte nå dem. När jag upplever något ”meddelarbart”, så kommer jag på mig själv med att, nej, jag kan ju inte tala om det för Elisabet, hon finns inte längre. Jag gråter en tår och samlar ihop mig. Med Alice samma sak. Saknad och tomma tankar blir det. Jag tar fram deras brev och gläds åt formuleringar och tankegångar de båda hade. Jag gråter en tår till och sen … tänker jag att jag är så oerhört rikt lottad. Jag har fått vara i deras närhet, lycklig att få höra till.

Nej, nu får vi vänta på att snötippen i Odensala kommer att tina bort, den som är 36 meter hög och dit de inte kan forsla mer från gator och vägar i stan. En ny tipp är på uppbyggnad. Vi får se hur hög den blir. Många tror att snön inte hinner tina i sommar, utan tippen är redan en tippbörjan, när nya snön kommer, men dit hoppas jag att det är låååååångt! Olle sa så, när han var lill-liten och skulle tala om hur långt det var till ”Måland” där mormor och morfar bor.

Men mellan månadskrönikorna är det inte låååångt. Det känns ibland som varje vecka.



En månad har gått Februari 2018 Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Sat, March 10, 2018 14:59:19

En månad har gått

Februari 2018

Ja, nu sitter jag här igen, som det känns, bara fjorton dagar sen sist jag skrev januarikrönikan. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle ha så himla bråttom. Hjälp, jag hinner ju inte med!

Ändå mindre hinner man, när en stor del av den vakna tiden skall ägnas åt snöns framfart. Den som har stora ägor nu, de är rika. Rika på snö. Men som med allt annat så försvinner ”rikheten” med den sol som vi alla väntar på.

Egentligen är det ingen konstig vinter. Det är ju det, att vi inte är vana. Annat var det förr. Jag kommer ihåg, när pappa skulle till ladugården, en vinter på slutet av 40-talet. Då var det så höga snökanter att pappas mössa inte syntes från köksfönstret. Pappa var en lång man, över 190 cm över havet. En smal, smal gång skottades med det som då fanns att skotta med, en vanlig snöskyffel av aluminium, kanske 40 cm bred.

Småfåglarna är väldigt flitiga vid vår matplats; en makapär med nötter och en liten stuga med viltfågelblandning. Det skulle väl heta viltfågelfröblandning egentligen. I den där med nötter hänger nötterna upp sig, så vi måste ut och ruska ner gång på gång. När den lille blåmesen får tag i en nöt som är för stor, spottar han ut och tar en mindre. När storleken passar, så far han till spaljén på köksväggen och börjar hacka. Om någon vore utbildad morse-telegrafist, så kanske man kunde tyda budskapet. Kanske främmande makt har blåmesar och talgoxar i sin lilla armé. Vad vet man i dag! Det finns snart robotar som kan kommunicera med varandra och med oss. Så varför inte, små spioner vid vårt fågelbord. Kanske de ska rapportera vad vi har tänkt rösta på i valet.

Hur ska vi kunna stå ut med all valpropaganda fram till i höst. Om de politiska partierna kunde tala om vad de tänker göra, vad de vill med våra skattepengar och hur de har tänkt det framöver. Nej, istället så står de där och skäller och skäller på vad de andra inte har gjort eller vad de är tänkta att göra. För inget går att godkänna, som kommer från annat håll.

Sen finns det reportrar på olika kanaler i tv:n, som inte nöjer sig med ett svar. De frågar och frågar om igen, de hänger kvar vid en fråga, som när ett lejon fångat en gnu. Jag orkar bara inte höra på, tänk om de kunde nyansera sitt frågande. Frågor som skulle ge oss mer av upplysning, upplysning på en bredare basis. Oj, vilken reporter som Sverige har gått miste om i mig! Jag vet hur det ska vara.

På tal om fåglar, så hade vi en rödhake här i trädgården i höstas. Herbert var ute och krattade och jag kom ut och skulle försöka hjälpa till. Då fick vi uppleva något annorlunda. Rödhaken var alldeles intill oss, kvittrade och flög alldeles nära. Var inte det minsta rädd. Som om han ville säga oss något, som han ville ha hjälp. Detta var ganska sent på hösten, jag tror att alla hans artfränder redan hade gett sig av. Inte kunde vi göra något. Bara förundras. Självfallet blev vi oroade och många gånger har vi frågat oss om den klarade sig, eller om den frös ihjäl i vår trädgård! Hemska tanke.

Nu till småpojkföljetongen. De var här för ett tag sen och jag hade följt lille Ebbe till toaletten. I väntan på resultat, så satte jag mig på toalettstolen. Då kom Olle in och var bajsnödig han också. När han kom innanför dörren tittade han på mig, lyfte lite på min ena skinka och sa: ”Sitter du i eller på?” Jag upplyste om att jag satt på.

Jag har samlat en massa vitamin- och medicinburkar i en kasse, för de är ganska roligt att bygga borgar och torn med. Olle hade byggt ett jäääättehögt torn och så kom Ebbe och förstörde. Förstås! Det är sånt småsyskon är till för. Då tog Olle fast lillebrors överarmar och sa: ”Ebbe, se mig i ögonen! Se mig i ögonen, Ebbe. Detta gör du inte om en gång till!” Lillebror blev förvånad och ganska spak, så han kröp upp i min famn och tårarna kom. Han var förorättad och lite skamsen.

Det som var så dråpligt med det hela är att så gör ju de flesta föräldrarna i dag. De skriker inte och skäller, höjer inte ens rösten, men de poängterar att den som har gjort fel måste förstå att man inte får göra så - och att man har förstått. Så Olle var en kopia av vad hans föräldrar har ”lärt honom”. Han vände sig inte bara och klappade till sin bror. Sånt kan ju storasyskon vara till för också. Vad månde bliva?

Jag satt och läste på min vitaminburk härom dagen. Där står: ”55+ Speciellt utvecklad för kvinnor och män”! Vad annars? Finns det något annat än kvinnor och män? Vilka är det som köper vitaminer 55+? Elefanter, hundar eller örnar? Nej, kvinnor och män, vad jag förstår.

Tänk att man kan hänga upp sig och reagera på allt som går att hänga upp sig på, men jag tycker sånt är så roligt!

Bolagsstämmor är en sådan sak som berör och upprör. De olika bolagen har gått med flera miljoner eller miljarder i vinst, ändå så måste det göras någon omstrukturering för att ägarna vill se mer vinst i sina plånböcker.

Jag läste i dagens tidning att 25 procent av pensionärerna i flera länskommuner lever under EU:s fattigdomsgräns. För dem som knogar och jobbar i dag ser framtiden än dystrare ut. De måste jobba längre och spara mera! Hur ska det gå till? En ensamstående med barn har många gånger så precis att det inte får hända något utöver det vanliga för då kullkastas hela ekonomin. Hur ska den kunna spara? Eller jobba längre, när jobbet är tungt och slitit?

Jag tänker som så, att välfärd inte är för alla. Välfärd har bara den som får vara frisk, får pengarna att räcka och som kan vara trygg för sin framtid. Det är inte många, som kan vara trygga i dag.

Ibland känns framtiden som en vandring på ett gungfly, men då kommer det en Olle som lyfter på ens skinka och säger ”Sitter du i eller på” och då blir man varm och glad. Man får en kram eller så hör man en Ebbe som säger, när han tar en tugga av sin smörgås: ”Mmmm. Farmorblöd!”

Allt är inte pengar! Tack och lov.



En månad har gått Januari 2018Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Sat, February 03, 2018 13:00:21

En månad har gått

Januari 2018

En månad har gått, då snöskottningen har varit en nästan daglig uppgift. Jag hade ju bett om en vit jul för Ida, när hon kom hem från sitt Stockholm, men hon tyckte att jag tog nog i lite för mycket, eftersom vi var ute och skottade tre gånger en av dagarna.

Alla våra blommor vilar där under det vita värmande (?) täcket. Det är mumma när det gäller många av våra ”sommarglädjor”. På tal om blommor, så fick vi före jul en Amaryllis av en bekant. En vit. Jag älskar vita blommor. Denna Amaryllis har varit något att älska, ska jag säga. Just nu väntar vi på att få se den tredje stängelns knoppar slå ut. Fyra klockor på varje av de andra, jättestoooora. Får se hur många den här stängeln kan prestera. Underbart.

Jag fortsätter i trädgården. Jag läste att det hävdas att Sveriges äldsta äppelträd finns i Dalarna och skulle ha planterats 1614. Det skulle vara roligt att få se det, knotigt och grått och med en vishet av alla årtionden som ingen annan kan veta. Tanken svindlar.

Nu till en helt annan ålder. Vi har varit på 6-årskalas. Olle fyllde den 16:e. Tänk att det är 6 år sen Mats ringde och talade om att sjukhuspersonalen hade kunnat rädda livet på den lille gossen. Man blir så tacksam.

Jag pratade med Olle häromdagen och frågade om jag kunde få prata med hans mamma. Svaret blev: ”Hon sitter visserligen och äter, men jag tror nog att du kan få prata med henne en liten stund!” Visst ringde jag olämpligt!

Olle hade botaniserat i julkakelagret och valt ut de sorter som han ville att vi skulle bjudas på. Den gröna marsipantårtan hade dekorerats med en dinosaurie som han hade gjort med tårtpynt. Lite mindre än den som mamma hade fått i uppdrag att göra. Det är inte alla som får äta dinosaurier till eftermiddagskaffe.

Lille Ebbe skall snart ha kalas han också. Han pratar långa, långa meningar, men ibland behöver vi tolk och då måste Olle rycka in. Lätt som en plätt. Ebbes blonda lockar ser ut som klippta från en sagobok.

Vi fick i julklapp reflexer av pojkarna. Reflexer att sätta omkring benet eller armen. Jag fick en gul och Herbert en grön. Nu syns vi, när vi vistas ute i de mörka timmarna.

Nu blir det ljusare för varje dag. Vilken lycka. Den här vintern kan kallas vinter, vit och rimfrostig. En lycka till: vi har sluppit halkan!!! Tack!

Läste att Australiens ambassadör blev så imponerad, när han kom hit till Sverige, för här bär till och med hundarna reflexer.

På tal om hundar, nästan alla har väl sett, när en gammal hund försöker att lägga sig för natten. Hur den snurrar och snurrar, krafsar ett tag. Kliver upp, vänder sig, snurrar och till slut ser den ut att komma till ro. När jag ska lägga mig för kvällen, så finns det stora likheter med den gamla stövartiken Flora som fanns hemma, när jag var liten. Jag vänder och vrider, makar till kudden. Neeej, nu gör det ont i armen. Nytt försök som, om det går bra, blir det ett godtagbart försök att sova.

Jag har haft semester hela januari! Semester från mina gudstjänstdikter varannan söndagkväll i Odensalakyrkan. Före jul blev det lite väl mycket göra av alla slag, inte bara i kyrkan, utan många andra göromål. När jag då hörde att Helen-präst skulle vara ledig, så fick jag idén med att ta semester jag också. Jag börjar ju närma mig 80-årsstrecket och då kanske man kan unna sig någon dag ledig, eller hur?

Herbert travar runt Lillsjön mest varje dag. Han finner att han mår väldigt bra av att röra på sig. För mig känns det ibland övermäktigt att klä på sig och av sig och så det här med att jag fryser så lätt. I vinter har det varit ganska så besvärligt. Jag undrar också om inte latmasken får ta för stort utrymme i min tillvaro. Jag såg nu att det är något särskilt som det beror på, att framför allt kvinnor blir så frusna. Det känns som benmärgen fryser inne i mig. Händer och fötter är iskalla, inne i 23 graders värme! Vad det berodde på att det blir så, har jag naturligtvis glömt. Varför jag inte har lagt det på minnet? Jo, för i dag är det så, att jag måste skriva på små olikfärgade post it-lappar sånt som jag vill komma ihåg. Om jag nu visste var jag har lagt dem!

Jag såg i tidningen under Nyheter att det är brist på bostäder för äldre. Är det någon nyhet? Det skall byggas nya skriver de vidare. Ja, det blir nog bra, men vilken har råd att bo i de nyproducerade lägenheterna? De, som skulle vilja sälja sitt hus ute på landsbygden där prisnivåerna inte är så höga, kan ju inte tänka sig att få råd till att köpa en lägenhet här i stan. Inte ens en liten lägenhet för pensionärer. Ibland kommer det reklamblad från någon mäklarfirma, där de visar upp månadens skörd av försäljningsobjekt. (Oj, vad jag kan!) Smålägenheter kostar ju runt miljonen att köpa loss! En fattigpensionär kan inte klara av sådana lån, och blir den personen godkänd på banken, jag undrar.

Någon sorts ordning blev det ju, för alla de kommunala pensionärer som höll på att mista en hel del av sina pengar för att något sorts konstigt avtal hade trätt i kraft. Vad har de betalat dessa räknenissar, som låter ett sånt beslut träda i kraft? Inte verkade de ha sett hur det skulle avlöpa? De har säkert varit duktigare på att upphandla sin lön än att tänka på pensionärernas ”lön”!

Tänk att jag funderar på saker som gör mig, inte arg, men upprörd. Min pension påverkades inte, det lilla jag har ”gjort rätt för” - jag som har varit hemma med mina barn. Om jag hade sett till andras barn, och någon annan passat mina barn, så hade det lönat sig. För oss båda barnpassare.

Post it-lappar är en underbar uppfinning. En del har världens grällaste färger; för att jag skall se dem, så är det nog, men ibland blir jag rädd. Jag vet var jag har lagt saker, ändå är de bara borta. Så dyker de upp på de allra konstigaste ställen. Där hade jag ju inte lagt det jag letar efter. Det måste vara småfolket eller vittra som bor alldeles i närheten, som har behövt den där prylen ett tag. Jag får väl vara glad att jag har fått tillbaka den. Att skriva upp var jag har lagt sakerna, skriva upp på post it-lappar... det kanske jag skulle pröva!

Nu ska jag göra som jag gjorde, när jag hade en brevvän när jag var skolflicka. I brevet efter jul skrev jag: Vad har du fått i julklapp? Jag har fått… och så räknade man upp. Jag kan skriva så i dag också: Vad har ni fått i julklapp? Vi har fått ingenting! Rädda barnens julklapp för i år hette så.

Så här stod det på gåvobrevet:

Din julklapp är en gåva till Rädda Barnen och kan bli ett sovpaket med 8 filtar som skyddar barn mot vinterkylan, så att de kan sova varmt.

Den klappen värmde våra hjärtan skall jag säga.

Jag ville avsluta mina tankar för januari med att delge er alla möjliga och omöjliga tankevindlingar, som rör sig i mitt huvud, det som har nästan lika mycket lockar som lille Ebbes huvud, men på mig inte alls så gulligt!



En månad har gått December 2017Månadskrönika

Posted by Ingegerd Bäckström Wed, January 03, 2018 16:07:56

En månad har gått

December 2017

Nu har det gått en hel månad och jag har inte kunnat skriva till Elisabet. Jag har tänkt tanken flera gånger: Detta måste jag skriva och tala om. Så går det inte. Ingen mottagare. Jag kommer aldrig att få en sådan brevvän mer. Ovanför datorn på en anslagstavla finne ett fotografi av Elisabet. Jag talar med henne, talar om när jag är glad och när jag känner mig ledsen. Så länge jag finns och minns, så finns hon.

Jag tittar ut genom mitt fönster och ser de båda stora tallarna snötyngda och då menar jag tunga av snö, riktigt tunga. Skulle vara kul att veta vad en sådan där tallegren skulle väga om man nu skulle komma på den befängda idén att väga den. Inne i grenarna pilar det småfåglar av och an. En dag en hel hop med grönfinkar, vilket vi inte har sett på år och dag. Jag hade inte sett vad det var för fåglar om inte en del hade satt sig på Silveraxets smala stänglar och gungat av och an. En efterlängtad syn, jag trodde de var alldeles utdöda.

Nu har vi haft Ida hemma, julafton firade vi allihop på Rödön. Där mötte oss en stor eld ute i en korg. Vid trappan var det granris som det var förr, så som vi var vana från våra hem. Så varmt det blev i hjärtetrakten. Sen är ju Ulrica helt fenomenal på att smycka sitt hem till en lugn och fint hållen julstämning. En lummerkvist med världens minsta lilla ljusslinga i en fönstersmyg, vid varje servett på julbordet fanns en liten tallkvist. "Men akta er", sa Olle, "man får kåda på sig och det är kladdigt."

Idas kommentar var: ”Det kvittar åt vilket håll man tittar, så blir man tårögd. Huset blir som ett tittskåp till glädje för oss allihop. Smakfullt och innerligt.”

Nästa gång Olle kommer hit, så ska vi baka havreflarn. Det har han lagt önskemål om och jag har lovat. Olle hade fått såga sin egen lilla gran att ha i sitt rum. Pappa och han hade gått ut i skogen med en passande såg, så hade de sett en liten gran. Olle fick sträva och såga den alldeles själv, men pappa hade lovat forsla hem den. Sen hade Olle klätt den.

Ebbe har börjat prata alldeles mycket helt plötsligt. Han skulle räkna upp allt som fanns på julbordet. Han såg smör, ost, köttbullar, korv och potatis. Sen tittade han på faster Ida och sa med bestämd röst: ”Å lingonsylt åkkå!” Olle villa ha lingonsylt till sina köttbullar.

Olle anade en del likheter mellan tomten och Herbert av någon anledning.

Ja, på tal om tomten, så har vi fått väldigt mycket snö på tomten! Vi skottade och skottade. Jag hade bett om en vit jul, för att Ida skulle få känna på vintern. Nog fick hon det, på två dagar kom kanske närmare 50 cm snö. Tack och lov var den kall och lätt.

I träskålen som farmor ältade sin smörslaga i, så samlar jag alla julkort och hälsningar som kommer till jul. Där finns nu ett 50-tal korta och långa hälsningar från vänner i vårt land, från Norge och Finland. När sen julen har gått runt hörnet, så plockar jag bort dem och fyller sen på med hälsningar som dimper ner under sommaren. Sen åker de undan och allt börjar om igen. År efter år.

En del vänner faller bort, nya kommer till, som den 11-åriga Maja som kom hit i somras genom bekanta och som ville ha ett recept på en sorts kakor som jag bjöd på. Med det receptet så började vi brevväxla hon och jag. Det har varit berikande för mig, en inblick i en 11-årig flickas liv. Vad vi skriver om? Allt möjligt, vad vi gör, vad vi har tänkt, vad som faller oss in att skriva om. Försök ska ni se, och ni kommer, som jag, att gå och vänta på brev.

Ja, i februari ska vi träffas inom skrivargruppen Gloria Mundi igen. Vi har efter något år av uppehåll blåst liv i vår inspirationsgrupp. Den har inte återuppstått från de döda, men den har vaknat upp, skakat av sig sin sömndruckna tillvaro, ruskat av sig filten och börjat känna att det behövs lite samarbete igen. Lite glada träffar, lite idéidéer och lite putta på. Får se vart det leder oss sex skrivande, skapande kvinnor. Vi började med ett par träffar i höst och har som mål att fortsätta. Hoppas på ett givande år.Jag såg på tv härom dagen att det hade kommit en massa nya ord in i Svenska akademins ordlista. Jag tänkte på så många ord som aldrig används längre. Smaka på orden avsidestagen, mannamån, i andanom och till förne. När såg ni de orden sist?

De nyord som vi fick 2017 var bl a blåljuspersonal, ekodukt, (en bro som håller ihop ett system på båda sidor om en väg, så djur tar sig över oskadda) pokenad,(där du promenerar och spelar Pokémon) och vuxenmålarbok.Jag tycker ju att de gamla orden är mycket vackrare, men man ska ju inte sträva bakåt. Jag kommer att delge er några nya ord 2018 bara jag får ögonen på dem. Jag får av en väninna, Ingegerd, en prenumeration på tidningen Skriva varje jul och de brukar vara snabba på att delge en del av de nya nyorden. Så fortsättning följer säkert.

Jag har semester från kyrkan hela januari. Helen-präst är ledig och då passade jag på att ”be” (nu var jag väl vitsig?!) om ledigt också. Det blir som vanligt akvarelljobb med den gruppen, men själva gudstjänsterna så slirar jag. Margareta-gumman börjar bli gammal.

Skall försöka gå igenom alla mina opublicerade dikter för en eventuell ny utgåva av något slag. När jag ser orden opublicerade dikter, så tänker jag på ett program i Värmlandsradion för, som det känns 100 år sen, som hette Opublicerade publicister, som jag hade äran att få medverka i. I den gruppen på kanske sex personer finns bara jag kvar. Känns konstigt. Som en relik från förr. Jag hade nästan aldrig träffat några som skrev förut. Det var spännande, tänk att få vara i radion! Märkvärdigt! Den store värmlandsskalden Gunnar Ehne var med, han vars Kvällsböna jag brukar avsluta mina diktläsarstunder med. Jag skickar med hans ord om att gå i skogen och finna lugn, alldeles för sig själv. Finns säkert att finna på nätet.

Å, jag får hemlängtan när jag tänker på Gunnar, på mina vänner, på min hembygd, på det som har varit mitt för länge sen, men det ska man kanske få automatiskt när det har varit jul och nyår.

Jag hoppas att ni alla har ätit bara det ni ville ha av julbordet, till och med lingonsylt om så önskas. Att ni och alla hundar har sluppit alla smällande farliga tingestar och bara önskat varandra ett nytt ur alla möjliga synpunkter gott nytt år. Och kom ihåg, det blir till en del som man gör det själv. Om man är öppen, nyfiken och i andanom tror på det fina.

Jag måste faktiskt avsluta med sista versen i Kvällsböna, den betyder så mycket för mig.

Men har du en skog

i nôn utkant, du Gud

vill jag gå där i ensamhet

å ly på en bäck å på fôggelsang

när dej, i all evighet.