margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Januari 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, February 03, 2018 13:00:21

En månad har gått

Januari 2018

En månad har gått, då snöskottningen har varit en nästan daglig uppgift. Jag hade ju bett om en vit jul för Ida, när hon kom hem från sitt Stockholm, men hon tyckte att jag tog nog i lite för mycket, eftersom vi var ute och skottade tre gånger en av dagarna.

Alla våra blommor vilar där under det vita värmande (?) täcket. Det är mumma när det gäller många av våra ”sommarglädjor”. På tal om blommor, så fick vi före jul en Amaryllis av en bekant. En vit. Jag älskar vita blommor. Denna Amaryllis har varit något att älska, ska jag säga. Just nu väntar vi på att få se den tredje stängelns knoppar slå ut. Fyra klockor på varje av de andra, jättestoooora. Får se hur många den här stängeln kan prestera. Underbart.

Jag fortsätter i trädgården. Jag läste att det hävdas att Sveriges äldsta äppelträd finns i Dalarna och skulle ha planterats 1614. Det skulle vara roligt att få se det, knotigt och grått och med en vishet av alla årtionden som ingen annan kan veta. Tanken svindlar.

Nu till en helt annan ålder. Vi har varit på 6-årskalas. Olle fyllde den 16:e. Tänk att det är 6 år sen Mats ringde och talade om att sjukhuspersonalen hade kunnat rädda livet på den lille gossen. Man blir så tacksam.

Jag pratade med Olle häromdagen och frågade om jag kunde få prata med hans mamma. Svaret blev: ”Hon sitter visserligen och äter, men jag tror nog att du kan få prata med henne en liten stund!” Visst ringde jag olämpligt!

Olle hade botaniserat i julkakelagret och valt ut de sorter som han ville att vi skulle bjudas på. Den gröna marsipantårtan hade dekorerats med en dinosaurie som han hade gjort med tårtpynt. Lite mindre än den som mamma hade fått i uppdrag att göra. Det är inte alla som får äta dinosaurier till eftermiddagskaffe.

Lille Ebbe skall snart ha kalas han också. Han pratar långa, långa meningar, men ibland behöver vi tolk och då måste Olle rycka in. Lätt som en plätt. Ebbes blonda lockar ser ut som klippta från en sagobok.

Vi fick i julklapp reflexer av pojkarna. Reflexer att sätta omkring benet eller armen. Jag fick en gul och Herbert en grön. Nu syns vi, när vi vistas ute i de mörka timmarna.

Nu blir det ljusare för varje dag. Vilken lycka. Den här vintern kan kallas vinter, vit och rimfrostig. En lycka till: vi har sluppit halkan!!! Tack!

Läste att Australiens ambassadör blev så imponerad, när han kom hit till Sverige, för här bär till och med hundarna reflexer.

På tal om hundar, nästan alla har väl sett, när en gammal hund försöker att lägga sig för natten. Hur den snurrar och snurrar, krafsar ett tag. Kliver upp, vänder sig, snurrar och till slut ser den ut att komma till ro. När jag ska lägga mig för kvällen, så finns det stora likheter med den gamla stövartiken Flora som fanns hemma, när jag var liten. Jag vänder och vrider, makar till kudden. Neeej, nu gör det ont i armen. Nytt försök som, om det går bra, blir det ett godtagbart försök att sova.

Jag har haft semester hela januari! Semester från mina gudstjänstdikter varannan söndagkväll i Odensalakyrkan. Före jul blev det lite väl mycket göra av alla slag, inte bara i kyrkan, utan många andra göromål. När jag då hörde att Helen-präst skulle vara ledig, så fick jag idén med att ta semester jag också. Jag börjar ju närma mig 80-årsstrecket och då kanske man kan unna sig någon dag ledig, eller hur?

Herbert travar runt Lillsjön mest varje dag. Han finner att han mår väldigt bra av att röra på sig. För mig känns det ibland övermäktigt att klä på sig och av sig och så det här med att jag fryser så lätt. I vinter har det varit ganska så besvärligt. Jag undrar också om inte latmasken får ta för stort utrymme i min tillvaro. Jag såg nu att det är något särskilt som det beror på, att framför allt kvinnor blir så frusna. Det känns som benmärgen fryser inne i mig. Händer och fötter är iskalla, inne i 23 graders värme! Vad det berodde på att det blir så, har jag naturligtvis glömt. Varför jag inte har lagt det på minnet? Jo, för i dag är det så, att jag måste skriva på små olikfärgade post it-lappar sånt som jag vill komma ihåg. Om jag nu visste var jag har lagt dem!

Jag såg i tidningen under Nyheter att det är brist på bostäder för äldre. Är det någon nyhet? Det skall byggas nya skriver de vidare. Ja, det blir nog bra, men vilken har råd att bo i de nyproducerade lägenheterna? De, som skulle vilja sälja sitt hus ute på landsbygden där prisnivåerna inte är så höga, kan ju inte tänka sig att få råd till att köpa en lägenhet här i stan. Inte ens en liten lägenhet för pensionärer. Ibland kommer det reklamblad från någon mäklarfirma, där de visar upp månadens skörd av försäljningsobjekt. (Oj, vad jag kan!) Smålägenheter kostar ju runt miljonen att köpa loss! En fattigpensionär kan inte klara av sådana lån, och blir den personen godkänd på banken, jag undrar.

Någon sorts ordning blev det ju, för alla de kommunala pensionärer som höll på att mista en hel del av sina pengar för att något sorts konstigt avtal hade trätt i kraft. Vad har de betalat dessa räknenissar, som låter ett sånt beslut träda i kraft? Inte verkade de ha sett hur det skulle avlöpa? De har säkert varit duktigare på att upphandla sin lön än att tänka på pensionärernas ”lön”!

Tänk att jag funderar på saker som gör mig, inte arg, men upprörd. Min pension påverkades inte, det lilla jag har ”gjort rätt för” - jag som har varit hemma med mina barn. Om jag hade sett till andras barn, och någon annan passat mina barn, så hade det lönat sig. För oss båda barnpassare.

Post it-lappar är en underbar uppfinning. En del har världens grällaste färger; för att jag skall se dem, så är det nog, men ibland blir jag rädd. Jag vet var jag har lagt saker, ändå är de bara borta. Så dyker de upp på de allra konstigaste ställen. Där hade jag ju inte lagt det jag letar efter. Det måste vara småfolket eller vittra som bor alldeles i närheten, som har behövt den där prylen ett tag. Jag får väl vara glad att jag har fått tillbaka den. Att skriva upp var jag har lagt sakerna, skriva upp på post it-lappar... det kanske jag skulle pröva!

Nu ska jag göra som jag gjorde, när jag hade en brevvän när jag var skolflicka. I brevet efter jul skrev jag: Vad har du fått i julklapp? Jag har fått… och så räknade man upp. Jag kan skriva så i dag också: Vad har ni fått i julklapp? Vi har fått ingenting! Rädda barnens julklapp för i år hette så.

Så här stod det på gåvobrevet:

Din julklapp är en gåva till Rädda Barnen och kan bli ett sovpaket med 8 filtar som skyddar barn mot vinterkylan, så att de kan sova varmt.

Den klappen värmde våra hjärtan skall jag säga.

Jag ville avsluta mina tankar för januari med att delge er alla möjliga och omöjliga tankevindlingar, som rör sig i mitt huvud, det som har nästan lika mycket lockar som lille Ebbes huvud, men på mig inte alls så gulligt!



En månad har gått December 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, January 03, 2018 16:07:56

En månad har gått

December 2017

Nu har det gått en hel månad och jag har inte kunnat skriva till Elisabet. Jag har tänkt tanken flera gånger: Detta måste jag skriva och tala om. Så går det inte. Ingen mottagare. Jag kommer aldrig att få en sådan brevvän mer. Ovanför datorn på en anslagstavla finne ett fotografi av Elisabet. Jag talar med henne, talar om när jag är glad och när jag känner mig ledsen. Så länge jag finns och minns, så finns hon.

Jag tittar ut genom mitt fönster och ser de båda stora tallarna snötyngda och då menar jag tunga av snö, riktigt tunga. Skulle vara kul att veta vad en sådan där tallegren skulle väga om man nu skulle komma på den befängda idén att väga den. Inne i grenarna pilar det småfåglar av och an. En dag en hel hop med grönfinkar, vilket vi inte har sett på år och dag. Jag hade inte sett vad det var för fåglar om inte en del hade satt sig på Silveraxets smala stänglar och gungat av och an. En efterlängtad syn, jag trodde de var alldeles utdöda.

Nu har vi haft Ida hemma, julafton firade vi allihop på Rödön. Där mötte oss en stor eld ute i en korg. Vid trappan var det granris som det var förr, så som vi var vana från våra hem. Så varmt det blev i hjärtetrakten. Sen är ju Ulrica helt fenomenal på att smycka sitt hem till en lugn och fint hållen julstämning. En lummerkvist med världens minsta lilla ljusslinga i en fönstersmyg, vid varje servett på julbordet fanns en liten tallkvist. "Men akta er", sa Olle, "man får kåda på sig och det är kladdigt."

Idas kommentar var: ”Det kvittar åt vilket håll man tittar, så blir man tårögd. Huset blir som ett tittskåp till glädje för oss allihop. Smakfullt och innerligt.”

Nästa gång Olle kommer hit, så ska vi baka havreflarn. Det har han lagt önskemål om och jag har lovat. Olle hade fått såga sin egen lilla gran att ha i sitt rum. Pappa och han hade gått ut i skogen med en passande såg, så hade de sett en liten gran. Olle fick sträva och såga den alldeles själv, men pappa hade lovat forsla hem den. Sen hade Olle klätt den.

Ebbe har börjat prata alldeles mycket helt plötsligt. Han skulle räkna upp allt som fanns på julbordet. Han såg smör, ost, köttbullar, korv och potatis. Sen tittade han på faster Ida och sa med bestämd röst: ”Å lingonsylt åkkå!” Olle villa ha lingonsylt till sina köttbullar.

Olle anade en del likheter mellan tomten och Herbert av någon anledning.

Ja, på tal om tomten, så har vi fått väldigt mycket snö på tomten! Vi skottade och skottade. Jag hade bett om en vit jul, för att Ida skulle få känna på vintern. Nog fick hon det, på två dagar kom kanske närmare 50 cm snö. Tack och lov var den kall och lätt.

I träskålen som farmor ältade sin smörslaga i, så samlar jag alla julkort och hälsningar som kommer till jul. Där finns nu ett 50-tal korta och långa hälsningar från vänner i vårt land, från Norge och Finland. När sen julen har gått runt hörnet, så plockar jag bort dem och fyller sen på med hälsningar som dimper ner under sommaren. Sen åker de undan och allt börjar om igen. År efter år.

En del vänner faller bort, nya kommer till, som den 11-åriga Maja som kom hit i somras genom bekanta och som ville ha ett recept på en sorts kakor som jag bjöd på. Med det receptet så började vi brevväxla hon och jag. Det har varit berikande för mig, en inblick i en 11-årig flickas liv. Vad vi skriver om? Allt möjligt, vad vi gör, vad vi har tänkt, vad som faller oss in att skriva om. Försök ska ni se, och ni kommer, som jag, att gå och vänta på brev.

Ja, i februari ska vi träffas inom skrivargruppen Gloria Mundi igen. Vi har efter något år av uppehåll blåst liv i vår inspirationsgrupp. Den har inte återuppstått från de döda, men den har vaknat upp, skakat av sig sin sömndruckna tillvaro, ruskat av sig filten och börjat känna att det behövs lite samarbete igen. Lite glada träffar, lite idéidéer och lite putta på. Får se vart det leder oss sex skrivande, skapande kvinnor. Vi började med ett par träffar i höst och har som mål att fortsätta. Hoppas på ett givande år.Jag såg på tv härom dagen att det hade kommit en massa nya ord in i Svenska akademins ordlista. Jag tänkte på så många ord som aldrig används längre. Smaka på orden avsidestagen, mannamån, i andanom och till förne. När såg ni de orden sist?

De nyord som vi fick 2017 var bl a blåljuspersonal, ekodukt, (en bro som håller ihop ett system på båda sidor om en väg, så djur tar sig över oskadda) pokenad,(där du promenerar och spelar Pokémon) och vuxenmålarbok.Jag tycker ju att de gamla orden är mycket vackrare, men man ska ju inte sträva bakåt. Jag kommer att delge er några nya ord 2018 bara jag får ögonen på dem. Jag får av en väninna, Ingegerd, en prenumeration på tidningen Skriva varje jul och de brukar vara snabba på att delge en del av de nya nyorden. Så fortsättning följer säkert.

Jag har semester från kyrkan hela januari. Helen-präst är ledig och då passade jag på att ”be” (nu var jag väl vitsig?!) om ledigt också. Det blir som vanligt akvarelljobb med den gruppen, men själva gudstjänsterna så slirar jag. Margareta-gumman börjar bli gammal.

Skall försöka gå igenom alla mina opublicerade dikter för en eventuell ny utgåva av något slag. När jag ser orden opublicerade dikter, så tänker jag på ett program i Värmlandsradion för, som det känns 100 år sen, som hette Opublicerade publicister, som jag hade äran att få medverka i. I den gruppen på kanske sex personer finns bara jag kvar. Känns konstigt. Som en relik från förr. Jag hade nästan aldrig träffat några som skrev förut. Det var spännande, tänk att få vara i radion! Märkvärdigt! Den store värmlandsskalden Gunnar Ehne var med, han vars Kvällsböna jag brukar avsluta mina diktläsarstunder med. Jag skickar med hans ord om att gå i skogen och finna lugn, alldeles för sig själv. Finns säkert att finna på nätet.

Å, jag får hemlängtan när jag tänker på Gunnar, på mina vänner, på min hembygd, på det som har varit mitt för länge sen, men det ska man kanske få automatiskt när det har varit jul och nyår.

Jag hoppas att ni alla har ätit bara det ni ville ha av julbordet, till och med lingonsylt om så önskas. Att ni och alla hundar har sluppit alla smällande farliga tingestar och bara önskat varandra ett nytt ur alla möjliga synpunkter gott nytt år. Och kom ihåg, det blir till en del som man gör det själv. Om man är öppen, nyfiken och i andanom tror på det fina.

Jag måste faktiskt avsluta med sista versen i Kvällsböna, den betyder så mycket för mig.

Men har du en skog

i nôn utkant, du Gud

vill jag gå där i ensamhet

å ly på en bäck å på fôggelsang

när dej, i all evighet.





Julbrev 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, December 14, 2017 16:53:08

Julbrev 2017

Kära vänner!

Julbrevskrivande, ett kärt besvär. Här är det, när jag skriver det här, vintervitt, kallgrader. På söndag Första advent. Då sjungs alla de där välkända psalmerna som ”vi” har sjungit i alla år. Jag skriver vi, för som norskarna säger: jej kan icke synge jej! Men jag är en duktig lyssnare och jag gläds därinne i mitt hjärta för att det känns tryggt och hemvant. Så är det att bli äldre, då ska det vara som det alltid har varit.

Något som inte var som vanligt, var när det i Olles kök på Rödön kom in en levandes ren! Olle hade blivit så besviken på att renen nere i Småland hade farit innan han hann se den. Nästa otröstligt. Detta hörde Ghita och Erik, ordnade en egen ren, när vi firade julafton på Rödön sen de hade kommit hem till Jämtland. En ren som stod där och mumsade lav i godan ro på deras köksgolv! Olles ordningssinne tog överhanden sen allas vår häpnad hade lagt sig. Då sa han: ”Nu farmor måste vi nog dammsuga!” En annan sak när det gäller Olle är att han inte litar på att farmor har någon ordning alls. En dag tyckte han att vi skulle städa bland pojkarnas böcker. En del var lästa, en del var inget bra, en del skulle vara kvar och så sa han så här: ”Herbert, vill du se till att de här böckerna kommer undan!” Fastän jag stod där intill...

Lille Ebbe han har fullt upp med att köra bilar och att vara charmig, medan Olle är mer allvarsam och tar ansvar. Ebbe har nu lärt sig säga Farmor, men när han ropar på mig blir det i alla fall Omma.

Två olika personligheter, som jag letar igenkännande drag och fallenheter hos människor bakåt i leden. Intressant och roligt.

Bakåt i leden går tankarna till dem som inte är bland oss längre. Vi har fått säga adjö till flera av våra vänner. Thomas, Björn och nu sist Elisabet i Gränna. Alldeles för unga och det har gjort alldeles för ont i hjärtetrakten. De hade så mycket mer att ge, hade så mycket oupplevt och framförallt går det inte att fylla tomrummen för varje människa lämnar en personlig minnesbank, som inte fylls på. Döden är skoningslös och svårtolkad.

Det är ju skilsmässor för oss alla. Något som handlat om en annan sorts skilsmässa är vad Helen-präst, dansaren Cecilia och jag har pusslat ihop till en liten föreställning. Vi har genomfört den både i Odensalakyrkan och på Östersunds teaterverkstad. Vi var tre personer men hade 4 skilsmässor bakom oss. Ni vet vem som är överrepresenterad, eller hur? Helen har tänkt på att det finns något vi samlas kring vid dop, vigsel och begravning, men inget när kärleken kraschar. Sagt och gjort. Vi har fått fint gensvar och bekräftelse på att det behövs både samling och samtal omkring det vi har åstadkommit.

Sommargäster har vi haft förstås. Anton och hans mamma hälsade på några dagar med vad som tillhör för en farmor att göra då. Steka falukorv och stuva makaroner. Diskutera allsköns nya makapärer som går att sända allsköns text och bilder på. En ny värld blandas med den gamla, ibland skär det sig i att kunna förstå. Meeeen farmor begriper du inte? Jag vet att det är bara ettor och nollor som far där i etern, men hur ska man begripa sånt?

Stor-Mats, som inte alls är större än Lill-Mats, kom från Charlottenberg och ur framsätet stånkade sig min bror Alf, krängde av sig sportbilen och sa: ”Håhåjaja!” Jag var alldeles ovetande om att han skulle följa med. Vi blev jätteglada att han kom och hälsade på oss. Ida var hemma då också, så här var det mycket resonemang och fôlkprat ska ni veta. Några vaniljhorn försvann då också. Några korsord lades i lösta-högen också.

Vi har fått sagt adjö till Doffans bruna, underbara labrador Elton. Efter ett tag, så dök det upp en liten rultig brun labradorvalp vid namn Dunder. Vassa valptänder och han undersöker, som alla andra småbarn, allt som kommer i hans väg.

Vi får besök av Erik och Ghita och Plåster med jämna mellanrum. Plåster hämtar sig ett ben inne i ateljén och sen så gnags det. Alla våra hundgäster vet var benen finns, knuffar upp dörren hämtar sig något som passar, lägger sig på randiga mattan och sysselsätter sig alldeles själv.

Jag har räknat ut att vi har en egen Erik-hjälp som kommer när man kallar. När datorn inte beter sig, det beror på mig, när snöslungan inte vill vara snöslunga, när bilen vill bli omskodd, ja säg vad han inte kan.

Herbert gjorde en kullerbytta i garaget och då får vi veta av vad vänner ställer upp för oss. Mia som följde med till akuten, grannar som handlade, ”våra” pojkar som fanns där, grannar som var på affären och undrade om vi behövde något. Nu börjar axeln och armen, som fick sig en redig smäll, att återgå till ett godtagbart läge igen. Men det har varit motigt och som vanligt, så har Herbert tränat och tränat. Tre timmar efter att han hade varit på akuten stod han och tränade ”onnarmen”! Det kallar jag envishet och en tåga för att bli bra igen.

Ulrica har varit här och flyttat lite växter åt oss. Stora bladväxter gör att Herbert inte behöver jaga ogräs, där de växer. De kväver ogräsen med sina blad. Tack. Mats har hjälpt till med saker, som vi har varit lite ovissa på vad vi skulle handla, var vi skulle handla och då vet han. Vi tar hjälp av våra barn lite här och där.

Ja, det var vårt år i stora drag. Livet är väl lite upp och ner, ibland blir vi ledsna över att inte orka. Men klaga kan man göra på den så kallade posten, på banker som inte ids hjälpa till, att allt ska skötas på nätet eller i appen. Snart finns väl inte papperstidningen. Är det ingen som saknar prasslet? Jag kan ju inte lära mig en modernare mobil, inte ens en gammal!

Vi har sommarblomstglädje under snön. Barnbarnskramar, någon att prata med när tårarna rinner över, hjortronsylt och grädde till våfflorna, dubbskor, vedkaminen när jag fryser, många goda vänner, julfrimärken med änglar på, diskmaskin som fungerar och vi tar oss upp själva på morgonen, även om vi ligger lite längre på morgonen med ålderns rätt.

Ett gott nytt 2018 önskas er alla.



En månad har gått November 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, December 02, 2017 13:27:04

En månad har gått

November 2017

Nu har jag pratat med min väninna Elisabets dotter Sabina. Det är bara frågan om dagar innan vi mister henne. Jag har hennes över 90 brev i en pärm stående intill mig här på golvet. Jag bläddrar och gråter, skrattar åt någon underbar formulering, men ingen mer gång kommer det att finnas brev från henne, ingen mer gång kommer jag att höra hennes röst säga: ”Men hallå!” Inga mer Gränna-skratt, inga mer överraskningar i brevlådan, inget mer alls av någonting ... Nu ska jag klä på mig, gå till kyrkan och tända ljus och tacka för allt jag har fått vara med om från den 21 augusti 2012 till den 26 juni 2916 då det var sista gången som hon orkade skriva till mig. Jag skall tacka för hennes vänskap, hennes 450 sidor tokiga, roliga, tänkansvärda och ibland lite sorgliga brev.

Jag har i min tur skrivit närmare 100 brev. Vykorten, som jag har skickat när hon har legat på sjukhusen, nästan 90 stycken, som personalen har sprungit och förmedlat fastän de har så mycket annat! Jag lovade ju henne när hon insjuknade, att jag skulle gå vid sidan om, putta på, hålla i och hålla om. Motvilligt måste jag nu släppa taget. Det är en svår del av det vi kallar livet.

Rimfrost i träden. Småfåglar vid nöt- och fröstugan. Redan vinter. En del dagar bara svischar förbi, en del dagar segar sig fram, men det är förunderligt att vi närmar oss julmånaden. Då Lucia i form av alla, oftast mammor får springa sitt maratonlopp varje år.

Så tänkte jag en dag, är det jag som är dålig att organisera upp tillvaron? Jag hinner mindre och mindre av det som skall ha varit gjort och det som ska göras. Eller är det kroppen som inte hänger med?

Jag har en ”deltid” i Odensalakyrkan. Senaste månaden har Helen-präst, Cissi-dansare och jag framfört Skilsmässa. När kärleken kraschlandar. Tre föreställningar På Teaterverkstaden i stan. Repetitioner därtill. Mycket för en gammal människa, meeen jag klarade det. Det har varit jobbigt, men jag tycker att allt det med skrivandet och framförandet av dikter är roligt och ger mig väldigt mycket. Samarbetet med Helen och kyrkan är så fyllda av nya saker, som jag får ta del av och upptäcka. Men, som sagt, det där med kroppen... åldern... ja, ni vet.

Herbert ramlade en dag i garaget och slog sig ganska illa i vänster arm. Den friskare sidan, förstås, men hans goda iver att göra som sjukgymnasten Mia säger ger resultat. Tre timmar efter att han hade varit på akuten, så stod Herbert lätt framåtböjd vid köksbordet och gjorde ringar i luften ”mä onnarmen”! Han skyller inte på någonting. Han bara gör!

Pojkföljetongen: En dag när jag talade med Olle, så sa han efter att ha pratat lite med mig: ”Nu farmor vill jag veta hur det är med Herbert och hans arm!” Vi har träffat dem väldigt lite den här månaden, för de har varit bärare av de där ettergröna bacelurerna som så lätt angriper den äldre generationen.

Ebbe har haft både öron- och ögoninflammation. När han var hos doktorn för öronen, så var han väldigt duktig. Grät inte. När det blev en utdragen granskning av hans ena öra, hörde pappa Mats hur Ebbe sa: ”Dä ä för mycke nu!”

Man blir alltid tillrättavisad av Olle. Häromdagen, när vi var barnvakter, så såg han en pappersnäsduk i min fåtölj: ”Vad är det här farmor? Ett snorpapper? Skall det ligga i fåtöljen??” Han frågade inte om det var Herberts! Det är bara farmor, som är slarvig.

Ja, återigen har vi fått läsa om ”storgubbarna” som har varit ”tvungna” att fly till skatteparadisen för att rädda sin enorma pengapåse. De som inte vill betala skatt! Som frågar sig vad f-n de får för pengarna. De åker ju på ”våra” vägar, de har flygplatser som funkar när de ska på sina lyxresor och när de ska på möten med sina bra-banker! När det drar ihop sig till att deras år blir många, då duger säkert det där de får igen här hemma i Sverige. Men då kanske de skulle stanna kvar i sina paradis!

Sen har jag en stilla undran. Är det bara manliga människor som försöker hålla undan skattepengar. Hur ser det ut på den fronten? Jag hör bara om och ser bara övervägande pös-män, som onekligen är driftiga och duktiga, men då det bara gynnar plånboken.

Ett vet vi, det är övervägande män som tar sig friheter utöver det medmänskliga, när det gäller att tro att de är oemotståndliga, trots ett nej. De behöver gå till doktorn, ifall det är vaxproppar som utgör hindret för att ta till sig kvinnors nej. Detta sätt att hantera sina kvinnor både hemma och på arbetsplatser är ett gissel, som vi har fått foga oss i, i alla århundraden. Men nu...

Men vi får inte glömma bort att stordelen av det manliga släktet är artiga, ömma, snälla, rara, omtänksamma medmänniskor.

Jag blir så retad på dessa nya pengar som vi har blivit påtvingade. Min bror, som har besvär med ”gula fläcken”, har väldigt svårt att se skillnad på dessa tre småpengar. Så löjligt, kunde de inte ha haft kvar 5-kronan, att det hade gått att betala parkeringen med 5 kronor; då hade alla automater funkat. Nu tar en del av dessa ” djävulens påfund” inte emot bankkortet alla gånger eller också tar det en sådan tid att det hinner komma fyra, fem till som skall betala. Ännu mer stressande för en till åren kommen, lite fumlig att komma därifrån. För det finns alltid de som suckar högljutt där bakom.

Jag har inte varit så vådligt förtjust i Strindberg, men en av hans meningar kan jag stämma upp och ropa hurra över och det är: Det är synd om människorna. När de där bestämmandemänniskorna aldrig frågar hur vardagen fungerar för oss.

Så går det när de där storgubbarna ska förstämma. Fråga oss som har den vanliga vardagen att tampas med. Fråga oss hur vi skulle vilja ha det, men det är de för goda för. Och vi är för små. Vi, som inte ens tar oss utanför landets gränser med någon skatteflykt. Vi, som har lite pension och högre skatt. Jag har inte ens möjlighet att skyffla in pengar i madrassen, för de tar pengarna innan jag kan göra det.

När jag skriver det här, så ringer Elisabets dotter och säger att ”min” Elisabet har fått somna in. Min och deras och alla andra som Elisabet har lyst för, berikat livet för. Rik är jag, som har fått vara i hennes närhet. Rik och tacksam.



En månad har gått Oktober 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 28, 2017 15:11:30

En månad har gått

Oktober 2017

Ibland kan jag bara tänka: Kyla, mörker, regn, blåst, halka, dubbskor, yllemössa, vantar och allt möjligt besvärligt. Istället för: Höstfärgade löv, röda nypon, sidensvansar, värmeljus, extrafilten och stjärnhimmel och brasa i kaminen. Med andra ord: Det kan bli någon deppardag extra, när det börjar komma fram till vintertiden. Ofrånkomligt men det går att skingra tankarna ibland. När man möter världens gulligaste hundvalp i form av en brun labrador som heter Dunder, eller när man hör lille Ebbe ropa: ”Heeej Omma, nu kommer vi!”

Pappa Mats hade väl ropat en förmaning med ganska hög stämma:” Olleee! Då hade lillebror ropat tillbaka med den grövsta röst en tvååring kan åstadkomma:”Pappaaa!

Pojkarna kom hit en dag och när Olle kom in genom dörren så sa han: ”Jag har hört att ni behöver hjälp att rensa dammen. Men innan dess behöver jag lite fika för att orka!” Då blev det att plocka fram jämtländskt tunnbröd och göra en ”Bebbemacka”. Ebbe behövde lite macka han också innan han ville blåsa såpbubblor. Det blåstes och då for bubblorna högt över taken, men Olle jobbade effektivt och energiskt. Kan det vara det småländska arvet, som kommer en sådan gång? Nu är dammen utan både ”slajm” och barr. Tack.

För att fortsätta på mina följetonger, så har jag inga glada besked om min Elisabet. Får inget svar över telefonen utan nu går mina vykort till gästhemmet. Jag vet inte om hon kan ta till sig innebörden av det jag skriver men jag fortsätter. Jag har lovat att gå bredvid och då gör jag det, men nu puttar jag inte längre, är rädd att det gör mer ont än är till nytta. Nu tycker jag att det är uppför och en kall motvind. Det som ger mig lite sinnesro är ljusen jag tänder i Odensalakyrkan så ofta jag kan.

Var rädd om era vänner. Man vet inte när något förändras. Säg att du tycker om och håller av, hellre en gång extra än en gång för lite.

Jag läser överallt om sextrakasserier och tafsande. Män har alltid tagit sig friheter det vet jag, som själv har varit utsatt som barn. Men var går gränsen? Jag hörde en tjej som sa, att om någon kommer åt henne när hon är på ett evenemang, om någon nuddar vid hennes midja eller höft, då är hon beredd att anmäla. Nu undrar jag i min enfald om männen måste gå med händerna lyfta över huvudet för att inte råka ut för anmälan eller det som anmäls nu, som har skett för flera år sen, hur många män kan inte då bli kallsvettiga. Vad kan jag få för anklagelser, vad skall jag hängas ut för, kanske oförskyllt? Men ett är säkert en kvinna ska respekteras när hon säger nej! Tänk att pendeln slår för långt åt alla håll. Ständigt.

Jag har varit på en unik dag i ”min” kyrka. Den hette: En dag för mig. En dag för sinnet. Yogapass, rörelser för att lära sig ta lite plats, skapa saker, måla mandalas, promenad, läshörna, enskilda samtal. Gemenskap över en tallrik soppa. Vi dansade om vi kunde, ”yogade” efter förmåga, på mattor eller stolar - vad kroppen tillåter. Nya bekantskaper knöts och igenkännande nickar blev det också. Bara kvinnor förstås. Ja, männen törs ju inte, som ofta när det är sådana aktiviteter.

Vet ni, jag har varit på stan och jagat långbyxor. Ett par svarta med raka ben och resår i midjan. Men icke! En del expediter tittar på en som något som katten släpat in på mattan. En del letar pliktskyldigast på något ställ. Nej tyvärr det finns inga. Men snälla nån, är det ingen marknad för vanliga tantbyxor? Jag ser ju fler tanter som går omkring på stan. Eller är de modernt inriktade allihop utom jag? Jag vill ha tag i ett par byxor som är lätta att ta på, som inte gör ont i både rygg och armar för att jag måste dra allt vad tygen håller. Är det bara jag? Lyckliga alla andra tanter!

Jag ska byta bank. De två sista gångerna som jag har varit in på ”min” bank (som inte känns som min bank längre) blev jag så otrevligt bemött. Det syns säkert att här kommer någon som inte är så mycket värd. Möttes inte ens av en blick. Pennan jag behövde fick jag hämta innanför killens område. Inte en gest att skicka mig den. Andra gången tog jag med Mats. Då fick vi höra att tjänstekvinnan inte hade ätit lunch, så lunchlådan skulle bli kall. Det var lite besvärligt det som jag skulle ha hjälp med!

Då skulle jag ha velat kunna göra som den rike lite illa klädde mannen som kom in i en ”fin” affär och frågade vad kristallkronan kostade. Lite nedlåtande fick han reda på att det inte var aktuellt att ge honom priset. Då tog han sin käpp slog sönder några prismor och sa: ”Nu kanske jag kan få reda på vad den kostar.” Jag har ingen käpp och banken har inga kristallkronor, men ledsen blir jag på den bank som jag har varit trogen i 46 år. Fy på dem!

Gamla tanter som vill handla resårbyxor, vill ha hjälp på banken, inte klarar av mobilen, hör lite illa, inte tillför, de ska inte finnas har jag räknat ut. Sa det till en som låssasletade ett par byxor, hon bara vände sig och gick! Tänk om hon lagt handen på min arm och sagt: ”Det tycker jag visst att de ska få, jag har både farmor och mormor.” Men hon vände mig ryggen!

Nu till ett Mirakel! Mirakeltrasan för fönsterputs! Jag har köpt på Dollarstore för 10:- Man bara blöter den, gnor runt på rutan. Efteråt använder jag gummiskrapan, men det ska inte behövas heller. Inget putsmedel, sprayflaskor eller tung elektrisk utrustning! Min Ida bara torkar med urvriden trasa. Det blir också blankt. Där är reklamen sanning och inget lur. Det är ett mirakel för mig som byggstädat och pustat över fönster till leda. Den trasan är som ett solsken för mig.

Nu har jag gnällt och hängt upp mig på en massa saker och mer blir det. Tomtarna i affärerna! Vad tre/fyraåringarna ska längta, julen kommer ju aaaaldrig. Alla föräldrar som tusen gånger får säga: ”Du får vänta vännen!” Vad är vänta för små barn? Om fem minuter eller en dag, inte längre. Jag väntar bara på att få höra julsångerna till veckan, när jag skall göra ett nytt försök, att utforska resårbranschen.

Vi äldre behöver inte vänta, tiden bara häver sig över oss och vi står här och förbluffade tänker vi: Det var den månaden det, vart den blev av, det hann vi aldrig uppfatta.



En månad har gått September 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 07, 2017 15:52:18

En månad har gått

September 2017

Tre månader till jul... är det någon som hinner med? Jag gör det inte, men jag blir lite glad i sinnet för efter jul vänder det och blir ljusare. Visst var jag äckligt positiv nu? Annars har jag svårt att se det positiva, när alla färgglada blad och löv dalar så sakteliga till marken.

Våra ”Hostor”, som finns lite här och där i trädgården, lyser gula som de vackraste solar i höstmörkret. Men i år får vi inte se Silveraxets blomknoppar utslagna. Det är för länge tills dess. Frosten hinner före. Utanför sovrumsfönstret har fem, sex blad på vildvinet börjat bli vackert höströda. Hoppas på flera innan frosten. Något år har hela väggen varit som en färgkarta av nyanser från mörkt vinrött till ljusaste gult. Man har kunnat ropa halleluja för mindre.

Jag är sen några år tillbaka medlem av Sveriges ornitologiska förening och får en tidning en gång i kvartalet.

I senaste Vår fågelvärld stod det att läsa att vindkraftverken går hårt åt fåglarna. I Åsele finns en stor vindkraftspark där vadarfåglarna har gått från att vara många vadare 2009 till 2016 då det inte fanns en enda vadare kvar. Det är ju inte vetenskapligt belagt men det finns i dag ingen annan förklaring säger de experter som har varit inkopplade. Det som är bra på en kant är illa på en annan. Hur vi bär oss åt, så blir det fel när vi är med och petar än på det ena än på det andra.

Men skulle våra stenåldersbarn ha varit lydiga hade vi fortfarande varit i stenåldern! Framgångar och utveckling har ett pris men hur mycket kan vi offra? Jag har inte kunskaper eller insikter, men läser jag sådant så har jag i alla fall mina tankar och de är ju fria. Kanske mina tankegångar visar hur lite jag kan, vad vet jag.

Mina följetongspojkar var här en dag och vi skulle rensa en myriad tallbarr från den lilla dammen. Olle har en vanlig kökssil på en lagom lång stång, som han fiskar upp allt skräp som har hamnat i dammen, och en annan pinne för att fiska upp ”slajm” som bildas. Det är jätteäckligt så lille Ebbe står vid sidan om och säger ”bläää” med jämna mellanrum vartefter som de långa gröna slamsorna fiskas upp. Var och en gör så gott man kan. Den här gången så var Ebbe duktig på att plocka kottar, försökte inte hysta iväg dem ner i dammen heller. Kanske att han blir lika duktig som storebror på att jobba. Det är barnarbete vi utnyttjar, säger faster Ida. Men så länge de små knaggarna skiner som solar, när de är i trädgården så må det vara oss förlåtet.

Skiner som solen försöker jag att göra för ”min” Elisabet, men det är bara med korten som jag kan skina. Jag sänder ett kort var tredje dag ungefär, ett kort med skiftande framsidor och innehåll; kort som har målats av målarvänner, kort av storfräsmålare som Zorn och Lerin men också många kort som är både hemska, ekivoka och konstiga över huvud taget. Vad personalen där på sjukhemmet tror om Elisabet och vad de tror om mig törs jag inte tänka på, men de strävar på och förmedlar till henne och jag är tacksam.

Härom dagen så kom det ett kort från Elisabet! Tjoooohooo! Hon hade inte skrivit det själv, utan en av hennes döttrar hade förmedlat. Det föreställde en blå, livad, glad, sprallig kanin som slår ut med armarna och säger: ”Bara en liten hälsning!” Att hon känner sig som kaninen! Då förstår ni hennes positivism, som går utanpå allt annat. Jag har hållit kortet intill mitt hjärta och varit lycklig även om det känns att hon inte orkar så mycket, meeeen glad i sin håg. Vi delar också på de där stunderna som är grå, tunga och livssvåra. Då pustar jag, stånkar, men puttar på med hjärtat! Jag får i alla fall vara med.

I tidningen Skriva läste jag en artikel om och av en flicka, Wajiha från Afghanistan, som kom hit till Sverige som flykting när hon var 19 år och kunde varken läsa eller skriva. Det tog ett tag innan en uppmärksam lärare förstod att hon inte kunde varken läsa eller skriva. Innan, tänkte hon aldrig på framtiden, innan, tänkte hon inte i de banorna, trodde inte att det fanns en framtid för henne. En lärare frågade henne vad hon tänkte göra om 10 år. svaret blev: ”Då kanske jag är död.”

Hon hade svårt att passa tider, kunde inte ens klockan och hennes pappa var lärare! Så behandlas kvinnor! Att inte kunna läsa en nyhet, en skylt utanför en affär, att inte förstå sin framtid. Ändå hade hon tur, eftersom Turkiet hade sökt uppehållstillstånd för henne, annars hade hon inte fått börja skolan så på en gång! Hon kan bli en tillgång som på nolltid har börjat lära sig och upptäckt att hon kan berätta med bokstäver om sin barndom och om sina drömmar.

Tänk om jag inte hade kunnat läsa och skriva! Vilket litet liv. Så avskärmat och förkrympt!

Vet ni, jag har börjat fundera på hur mycket saker jag har, hur mycket prylar som är undanstoppade. I en liten ask ligger en träkula, en liten sten, ett litet minne bara förståeligt för mig. Många skrivna små lappar med ”börjor” till en dikt eller en novell, en liten tyglapp med någon diffus härkomst från forna dagar. Nu måste jag börja kasta saker. När jag nu öppnar den där asken, blir jag sittande. Inte kan jag kasta den där kulan! Den där papperslappen kan bli en dikt bara den får mogna 20 år till... Kanske. En sak per dag skulle väl inte vara orimligt...eller. Att det skall vara så svårt att göra sig av med!

På min anslagstavla vid skrivplatsen finns det 8-9 vykort från kära vänner, några foton, ett på Elisabet, där hon bara strålar med ett hjärtestort leende. Det måste ju bara få vara kvar! Ett litet tankespråk: För krig finns inget försvar! Plus mycket, mycket annat som trängs där. Jag blir glad, när jag ser den underbara röran av allt som tillför, inte kan jag sålla i det... Kanske skall jag försöka kasta en liten sak varje dag. Vi får väl se längre fram vad det försöket är värt.

Jag har varit på Teaterverkstaden och tränat! Vi tre kvinnor, som hade föreställningen När Kärleken kraschar, skall köra den skilsmässoberättelsen tre gånger på Teaterverkstaden i november. När vi kom dit första gången, så uppdagade Torben som hjälper oss, och jag, att vi kommer från Värmland båda två. Då blev det plötsligt lättare för mig. Jag blev inte så räddhågsen, för han kan ju inte vara farlig han som kommer från Karlstad! Så nu slänger vi oss med lite dialektuttryck, som får mig nostalgisk och upprymd.

Sist talade Torben om att det var en tjej från Värmland, som spelade trumpet och som sagt ett gammalt dialektalt ord: Jäspalt. Ja, ni läste rätt! Man hivar iväg det ordet i stället för ett kraftuttryck. Nej, jäspalt, nu har jag glömt ringa till fotvården! Ett exempel på hur det kan se ut. Det var hur många år som helst sen jag hörde det ordet. Sånt gör ju att åtminstone jag slappnar av och känner mig glad. Jag var lite rädd att det skulle vara agasamt det där med teatern, fastän jag känner mig trygg med Helen och Cissi.

Jag slutar mina septembertankar med att önska er en färgglad höst.



En månad har gått Augusti 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, September 04, 2017 20:46:57

En månad har gått

Augusti 2017

Blåsten sliter och drar i vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen. Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung Bore, så är det kört.

Vi har inte gjort annat än väntat på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är, som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) - kan det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville tala om.

Det började ett program på teven som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen, även för en femåring.

Lille Ebbe fortsätter att vara den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag skall stänga av!” Klick!

När jag fyllde år, så ringde pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när alla drar sitt strå till stacken.

Till min vän Elisabet som nu bor på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden. Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen - kan beskriva dem som små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg. Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta sänder jag till henne.

Såg att ”generaldirektörskan” som har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel, så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man skulle ha skött, kan det vara försvarbart?

Jag hörde att vi pensionärer skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”

Nu har datorn börjat vänja sig vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut en liten ordlista för tokiga.

Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för ”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?

Vet ni, vi väntade främmande av vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua, Huua!”

Gissa om jag blev glad och överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far mellan oss.

En som däremot har fått känna på kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för att de anses farliga med bara en penna i handen.

Nu har skolorna börjat, semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma. Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.



En månad har gått Juli 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, July 31, 2017 14:11:44

En månad har gått

Juli 2017

För 7:de året skriver jag: En månad har gått. Juli. Jag har hittills skrivit 84 krönikor. Det känns väldigt många ord. Får jag vara som jag är, så blir det fler. Hoppas jag, för jag tycker det är roligt. Jag brukar, innan jag sätter igång, läsa ”tillbaks” några krönikor från den månaden. Bara för att se vad som har varit i mitt huvud av tankar, glädjeämnen och ”reta upp” saker.

Då måste jag gå till trädgården igen, för varje krönika så har jag nämnt pionerna, de rosa, att de har varit utblommade när juli varit till ända. I år har de precis slagit ut! Så mycket senare är det i år. De gula spirstånden brukar också blomma, de är ännu bara i knopp. Däremot så har det hänt, att våra riddarsporrar inte har klarat vintern. En enda liten stackare står vid vårt nygjorda staket på framsidan. En ynklig liten riddarsporre. De, som jag förut har benämnt som stridande arméer, är inte ens en spillra blott. I vinter var det ingen riddarsporrevinter det kan vi konstatera. Säkert 20 stycken har dött.

Vi har fått riva ner vårt originella staket vid uteplatsen på framsidan. Det var gjort av tallgrenar, som brakade ner det året som stormen härjade som värst. Nu hade det ruttnat det som var underjordiskt. Vi åkte till Bejers och köpte ett staket, det skulle slås ner tre långa jordankare innan vi skruvade upp staketet. Inte orkade vi det. Men jag säger grannar! Svenn kom med en stor slägga, det tog kanske fyra minuter för honom. Han svingade släggan med den kraft, som bara yngre vältränade män kan ta till när det behövs. Tack för hjälpen. Å, det är bara roligt att kunna hjälpa till!

Vi har grannar på baksidan huset, som har satt upp ett jättehögt ”plank” alldeles utanför vår tomt. Över två meter högt och därtill brett. Det kommer att ta tid att vänja sig vid att se det. De frågade visserligen, men inte trodde vi att det skulle bli så högt och så kompakt. Kanske bara halvmetern från vårt staket. Vi vänjer oss säkert, men det är det första vi får syn på, när vi går in i ateljén. Våra gäster har reagerat väldigt starkt på skapelsen.

Nu över till något helt annat som det heter. Jag såg en reklam med en kvinna som smörjer in sina ben och armar med någon undergörande ”smorning”. När det är gjort, sträcker hon upp armarna mot taket och vips så kommer det en underbart blågrå klänning farande från ingenstans. Bara så där. Sen står hon där och ler, alldeles lycklig och vacker i denna kreation.

Sist jag duschade, så försökte jag mig på denna förvandling. Men icke! Jag stod nog där som förut, trots att jag smort in mig. Visserligen inte med den smörja som det reklamerades för, men ändå... Nej, nu vet jag varför jag inte lyckades, jag har aldrig tyckt om trollerier. Jag blir arg och irriterad, kanske bara för att jag aldrig har lyckats räkna ut hur de gör, de där trollerimänniskorna.

Jag läste någonstans om att det har stiftats någon lag i USA om att deras president inte kan göra något impulsivt längre utan att senaten skall säga sitt. Att ha en president som det inte går att lita på måste vara ganska darrigt.

Ganska darrigt har det ju varit i våra led, när generaldirektörer går utanför sina befogenheter. Kanske det var makten som berusade henne, så omdömet inte stämde med lagen? Som en treåring, jag gör som jag vill! Nej mer fordras det under pannbenet om man har blivit generaldirektör. Eller... Hur trodde hon att det skulle gå att låtsas som det regnar. Att det kanske gick att tiga ihjäl. Det går inte att tiga ihjäl hål på hälarna, det måste åtgärdas, eller hur? Nu får regeringen försöka att stoppa till hålen, gå till grunden och försöka gå vidare. Framtiden utvisar väl de fel och brister som inte skulle ha blivit begångna. Det är nog skakigt som det är i vår omvärld, både nära och långt bort.

Fel och brister måste det vara i huvudet på den som ville Hej främling i Östersund så illa. Det som människor har jobbat med, samlat ihop, fått genom gåvor, ville visa att vi kan och vill deras bästa, det eldades upp! Ett sådant bakslag, för denna Emma, som har lagt ner själ och hjärta för att ta emot. Det ser ut som om pyromanen inte har fått henne att ge upp ändå. Heder åt henne, heder åt alla som nu sluter upp igen.

Följetongerna, först till barnen. Olle och jag skulle göra våfflor en dag. Jag har försökt att lära Olle att knäcka äggen i ett glas för att lukta så inget ä dåligt. Den här dagen var jag jäktad och när jag hade knäckt äggen, så tittade Olle på mig och sa: Du har luktat på dem eller??? Man skäms och blir på samma gång så överraskad över hans sätt att tala om för farmor att nu gör du inte som du lär! Liten som en lort kan man bli en sådan gång. Tillrättavisad med all rätt. Å, tänk att man får vara med!

Lille Ebbe har börjat att prata långa sammanhängande haranger med ett språk som inte är uppfunnet förrän nu. När han var som värst talför, så frågade jag helt apropå: ”Kan du säga farmor, Ebbe?” ”Ja”, blev svaret snabbt och klart, men inte sa han det, för han kunde inte, men svaret var på plats. Ja! Han måste ha någon kastrullmagnet inom sig, för varje gång så åker alla grytor ut ur grytskåpet. Sen steks det och rörs och kokas. Han älskar korv, säger det som en skåning med ganska grov röst. Jag upplevde att han öste med en stekspade ur en gryta över till stekpannan, varje tag så sas det korrrv! Tänk att man får vara med!

Så till Elisabet. Jag sänder mina vykort och ibland ett brev, ringer bara för att höra hennes röst och då böljar våra ord och tankar fram och tillbaka. Jag läste bland några av hennes första brev följande mening: Det finns ögonblick som aldrig tar slut. Så beskrev hon hur det kändes, när vi träffades. Jag skrev en dikt till, och om, när det tar slut. Våra ögonblick är begränsade, även om jag inte vet om det är hon eller jag... garantier har vi inga. Jag berättade för henne om dikten och att jag hade skrivit fler om hur det ska kännas för mig, när hon inte finns mer. Skicka dem ögonblickligen till mig! Jag blir så nyfiken! Är det någon som kan förstå hur det känns, jag har fått förtroendet att sända dikterna till henne för läsning. Det känns som en ynnest att hon har godkänt min sorg.

Det finns ögonblick som aldrig kan ta slut, så sant så sant.

Kan man känna sig mer utvald? Jag har läst hennes, nästan 90 brev, som jag har i en pärm. Jag skrattar, jag gråter och framförallt jag blir alldeles hjärtevarm inom hela mig. Att ödet, försynen, änglarna eller något annat förde henne i min väg, det är jag tacksam för.

Jag slutar min julikrönika med vemodiga tankar. Vemodiga men fyllda av kärlek till medmänniskor och hopp om att det är räddningen, att värna om och ta vara på varandra i den lilla världen. Den stora världen är det andra som sköter illa eller väl. Det beror på vilka vi är, var vi bor och vad vi tror på.

Ögonblick

Det finns ögonblick

som aldrig tar slut.

Så skrev du min vän

i ditt andra brev.

Nu håller jag på att mista dig.

Ögonblicket kommer att ta slut.

Hur gör jag med alla ögonblick

som skulle varit våra,

de framtida?

De ögonblick

som varit,

blir minnen.

De ögonblick

som skulle ha blivit,

får jag bara fantisera om.

Molnen blir aningar av dig,

fågelkvittret din röst

Trösten blir skrivandet.

Det finns ögonblick

som aldrig kan ta slut.



Next »