MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, September 04, 2017 20:46:57En månad har gått
Augusti 2017
Blåsten sliter och drar i
vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära
för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen.
Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla
höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung
Bore, så är det kört.
Vi har inte gjort annat än väntat
på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och
höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha
kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det
brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är,
som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig
manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får
sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) - kan
det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville
tala om.
Det började ett program på teven
som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall
riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var
inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den
frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den
självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom
svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen,
även för en femåring.
Lille Ebbe fortsätter att vara
den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade
avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag
skall stänga av!” Klick!
När jag fyllde år, så ringde
pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var
klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när
alla drar sitt strå till stacken.
Till min vän Elisabet som nu bor
på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland
så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan
ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden.
Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner
sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och
glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de
skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna
över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med
småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen - kan beskriva dem som
små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg.
Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som
är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta
sänder jag till henne.
Såg att ”generaldirektörskan” som
har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin
månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte
ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar
henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon
brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel,
så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad
har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem
och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i
flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man
skulle ha skött, kan det vara försvarbart?
Jag hörde att vi pensionärer
skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna
håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”
Nu har datorn börjat vänja sig
vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på
någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte
klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa
hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut
en liten ordlista för tokiga.
Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för
”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon
sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens
namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?
Vet ni, vi väntade främmande av
vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp
på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua,
Huua!”
Gissa om jag blev glad och
överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir
överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på
Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far
mellan oss.
En som däremot har fått känna på
kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och
hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag
kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett
svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi
vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka
ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är
väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är
oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för
att de anses farliga med bara en penna i handen.
Nu har skolorna börjat,
semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det
som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma.
Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt
några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, July 31, 2017 14:11:44
En månad har gått
Juli 2017
För 7:de
året skriver jag: En månad har gått.
Juli. Jag har hittills skrivit 84 krönikor. Det känns väldigt många ord.
Får jag vara som jag är, så blir det fler. Hoppas jag, för jag tycker det är
roligt. Jag brukar, innan jag sätter igång, läsa ”tillbaks” några krönikor från
den månaden. Bara för att se vad som har varit i mitt huvud av tankar,
glädjeämnen och ”reta upp” saker.
Då måste
jag gå till trädgården igen, för varje krönika så har jag nämnt pionerna, de
rosa, att de har varit utblommade när juli varit till ända. I år har de precis
slagit ut! Så mycket senare är det i år. De gula spirstånden brukar också
blomma, de är ännu bara i knopp. Däremot så har det hänt, att våra riddarsporrar
inte har klarat vintern. En enda liten stackare står vid vårt nygjorda staket
på framsidan. En ynklig liten riddarsporre. De, som jag förut har benämnt som
stridande arméer, är inte ens en spillra blott. I vinter var det ingen
riddarsporrevinter det kan vi konstatera. Säkert 20 stycken har dött.
Vi har fått
riva ner vårt originella staket vid uteplatsen på framsidan. Det var gjort av
tallgrenar, som brakade ner det året som stormen härjade som värst. Nu hade det
ruttnat det som var underjordiskt. Vi åkte till Bejers och köpte ett staket, det
skulle slås ner tre långa jordankare innan vi skruvade upp staketet. Inte
orkade vi det. Men jag säger grannar! Svenn kom med en stor slägga, det tog kanske
fyra minuter för honom. Han svingade släggan med den kraft, som bara yngre
vältränade män kan ta till när det behövs. Tack för hjälpen. Å, det är bara roligt att kunna hjälpa
till!
Vi har
grannar på baksidan huset, som har satt upp ett jättehögt ”plank” alldeles
utanför vår tomt. Över två meter högt och därtill brett. Det kommer att ta tid
att vänja sig vid att se det. De frågade visserligen, men inte trodde vi att
det skulle bli så högt och så kompakt. Kanske bara halvmetern från vårt staket.
Vi vänjer oss säkert, men det är det första vi får syn på, när vi går in i ateljén.
Våra gäster har reagerat väldigt starkt på skapelsen.
Nu över
till något helt annat som det heter. Jag såg en reklam med en kvinna som
smörjer in sina ben och armar med någon undergörande ”smorning”. När det är
gjort, sträcker hon upp armarna mot taket och vips så kommer det en underbart
blågrå klänning farande från ingenstans. Bara så där. Sen står hon där och ler,
alldeles lycklig och vacker i denna kreation.
Sist jag
duschade, så försökte jag mig på denna förvandling. Men icke! Jag stod nog där
som förut, trots att jag smort in mig. Visserligen inte med den smörja som det reklamerades
för, men ändå... Nej, nu vet jag varför jag inte lyckades, jag har aldrig tyckt
om trollerier. Jag blir arg och irriterad, kanske bara för att jag aldrig har
lyckats räkna ut hur de gör, de där trollerimänniskorna.
Jag läste
någonstans om att det har stiftats någon lag i USA om att deras president inte kan
göra något impulsivt längre utan att senaten skall säga sitt. Att ha en
president som det inte går att lita på måste vara ganska darrigt.
Ganska
darrigt har det ju varit i våra led, när generaldirektörer går utanför sina
befogenheter. Kanske det var makten som berusade henne, så omdömet inte stämde
med lagen? Som en treåring, jag gör som jag vill! Nej mer fordras det under
pannbenet om man har blivit generaldirektör. Eller... Hur trodde hon att det
skulle gå att låtsas som det regnar. Att det kanske gick att tiga ihjäl. Det
går inte att tiga ihjäl hål på hälarna, det måste åtgärdas, eller hur? Nu får
regeringen försöka att stoppa till hålen, gå till grunden och försöka gå vidare.
Framtiden utvisar väl de fel och brister som inte skulle ha blivit begångna.
Det är nog skakigt som det är i vår omvärld, både nära och långt bort.
Fel och
brister måste det vara i huvudet på den som ville Hej främling i Östersund så illa. Det som människor har jobbat med,
samlat ihop, fått genom gåvor, ville visa att vi kan och vill deras bästa, det
eldades upp! Ett sådant bakslag, för denna Emma, som har lagt ner själ och
hjärta för att ta emot. Det ser ut som om pyromanen inte har fått henne att ge
upp ändå. Heder åt henne, heder åt alla som nu sluter upp igen.
Följetongerna,
först till barnen. Olle och jag skulle göra våfflor en dag. Jag har försökt att
lära Olle att knäcka äggen i ett glas för att lukta så inget ä dåligt. Den här
dagen var jag jäktad och när jag hade knäckt äggen, så tittade Olle på mig och
sa: Du har luktat på dem eller??? Man skäms och blir på samma gång så
överraskad över hans sätt att tala om för farmor att nu gör du inte som du lär!
Liten som en lort kan man bli en sådan gång. Tillrättavisad med all rätt. Å, tänk att
man får vara med!
Lille Ebbe
har börjat att prata långa
sammanhängande haranger med ett språk som inte är uppfunnet förrän nu. När han
var som värst talför, så frågade jag helt apropå: ”Kan du säga farmor, Ebbe?” ”Ja”,
blev svaret snabbt och klart, men inte sa han det, för han kunde inte, men
svaret var på plats. Ja! Han måste ha någon kastrullmagnet inom sig, för varje
gång så åker alla grytor ut ur grytskåpet. Sen steks det och rörs och kokas.
Han älskar korv, säger det som en skåning med ganska grov röst. Jag upplevde
att han öste med en stekspade ur en gryta över till stekpannan, varje tag så
sas det korrrv! Tänk att man får vara med!
Så till
Elisabet. Jag sänder mina vykort och ibland ett brev, ringer bara för att höra
hennes röst och då böljar våra ord och tankar fram och tillbaka. Jag läste
bland några av hennes första brev följande mening: Det finns ögonblick som
aldrig tar slut. Så beskrev hon hur det kändes, när vi träffades. Jag skrev
en dikt till, och om, när det tar slut. Våra ögonblick är begränsade, även om
jag inte vet om det är hon eller jag... garantier har vi inga. Jag berättade
för henne om dikten och att jag hade skrivit fler om hur det ska kännas för mig,
när hon inte finns mer. Skicka dem ögonblickligen till mig! Jag blir så
nyfiken! Är det någon som kan förstå hur det känns, jag har fått
förtroendet att sända dikterna till henne för läsning. Det känns som en ynnest
att hon har godkänt min sorg.
Det finns ögonblick som aldrig kan
ta slut, så sant så sant.
Kan man
känna sig mer utvald? Jag har läst hennes, nästan 90 brev, som jag har i en
pärm. Jag skrattar, jag gråter och framförallt jag blir alldeles hjärtevarm
inom hela mig. Att ödet, försynen, änglarna eller något annat förde henne i min
väg, det är jag tacksam för.
Jag slutar
min julikrönika med vemodiga tankar. Vemodiga men fyllda av kärlek till
medmänniskor och hopp om att det är räddningen, att värna om och ta vara på
varandra i den lilla världen. Den stora världen är det andra som sköter illa
eller väl. Det beror på vilka vi är, var vi bor och vad vi tror på.
Ögonblick
Det
finns ögonblick
som
aldrig tar slut.
Så skrev du
min vän
i ditt
andra brev.
Nu håller
jag på att mista dig.
Ögonblicket
kommer att ta slut.
Hur gör jag
med alla ögonblick
som skulle
varit våra,
de
framtida?
De
ögonblick
som varit,
blir
minnen.
De
ögonblick
som skulle
ha blivit,
får jag
bara fantisera om.
Molnen blir
aningar av dig,
fågelkvittret
din röst
Trösten blir
skrivandet.
Det finns
ögonblick
som aldrig
kan ta slut.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, July 04, 2017 20:48:48En månad har gått
Juni 2017
Ja, nu har det vänt! Nu blir det
mörkare! Är det någon som har hunnit med? ”Icke eg”, som de säger i Norge. Men
det är bara att följa med, för alternativet är sämre. Att inte vara med alls.
Jag har läst ”tillbaka” i några
krönikor ifrån det jag började och där står att maj och juni har varit kalla
och höstlika. Precis som vanligt och jag skulle inte klaga, för som pensionär
är det bäst om ingenting rubbas utan att det går den vanliga lunken.
Jag kan börja med trädgården där
det prunkar och lyser. Den orangeröda vallmon på framsidan av huset är som en
eldsvåda inne i de mörklila alliumen. Ganska vågat i färgkomposition. I gårkväll
så märkte jag att vallmoblommorna drar ihop sig på kvällen, det har jag aldrig
tänkt på förut. Jag upptäcker nya saker fastän jag är gammal. Tjoho! Upptäcker
sånt jag skulle ha sett förut men som har slunkit förbi medvetandet i alla år.
Konstigt. Men roligt att.
Vi tittade på vår trädgård från
gatan en dag, låtsades vara ”promenanter” och upptäckte att den bestod mest av
vita och lila blommor. Detta var någon dag innan vallmon hade exploderat. Vi
blev lite imponerade av att den var så finstämd och genomtänkt. Det är bara det
att det bara har blivit så nästan av sig självt, men andra
kan ju få tro att vi är duktiga på trädgårdsplanering.
Ja, jag gläds åt våra blommor,
men Elisabet i Gränna får inte glädjas längre åt att kunna vandra i sin egen
trädgård. Analyser och röntgen har visat, att cancern tar allt större utrymme.
Mina böneremsor hjälper nog inte längre. Jag tycker mig se att de inte har samma styrka i färgen längre, fladdrar inte lika muntert
längre, men mina tankar och mina ord fortsätter att hålla i och hålla om.
Fastän vi båda vet om att det kommer att bli tidsbegränsat, så kan vi
fortfarande skratta och hitta på tokiga saker. Jag försöker så ofta jag kan
skicka kort till avdelningen på sjukhuset, där snäll personal delar ut eftersom
korten kommer. Om ni visste hur rik jag känner mig att få ha Elisabet i min
vänkrets, som hon har berikat min tillvaro, gett mig inspiration och
hjärteglädje.
Olle har ramlat ur
klätterställningen på förskolan och slagit ett jack i pannan ganska nära ögat. Han
var in till läkarstationen och fick det tejpat, duktig och samlad. Han talade
om för mig att doktorn var en hon och att hon var snäll. Så nu vet han hur det
är att göra sig illa på grovt grus. Han och jag hade en liten pratstund om
detta att få tejp i stället för att de ska sy ”i-hopén”.
Han och faster Ida var i
trädgården en hel eftermiddag och plockade tallkottar, röjde undan kring bäcken
och jag lovar er att han pratade hela tiden med sin faster. Vi har upptäckt att
Olle talar undervisande till sin
lillebror: Om man gör så här, så blir det så här förstår du! Det här är ett
A! Titta ska du se, nu bygger vi så.
Lillebror Ebbe måste ju lära sig
en hel massa på detta vis, men ibland blir han less. Då struntar han i den
lille professorn och ger sig ut på egna vägar. Pappa Mats säger att det behövs
tre man för att passa honom. Han är snabb som en vessla - och Olle försöker
förklara vad som händer om han går ut på vägen.
De var här en eftermiddag och
Ebbe kom fram till mig och hade, för mig en oförståelig utläggning om, att han
hade en ficka på sina byxor. Sen vände han andra sidan till och samma föredrag
en gång till! Det var inte för mina öron trots hörapparater, men det var säkert
väldigt betydande utläggning, när man såg hans ansikte. Han pratade och
gestikulerade. Tack vare gesterna kunde jag förstå att jag skulle observera
byxfickorna.
Herbert har fyllt år för bara
några dagar sen, 86 år är en hög och
aktningsvärd ålder, tycker jag. Han jobbar i trädgården stundvis, han går runt
Lillsjön de dagar då vädret är människovänligt och han känner sig ”gångbar”.
Han klagar att han inte orkar med trädgården som han har gjort förut. Jag
försöker med motargumentet att det finns de som inte ens tar sig ur sängen och
är mycket yngre. Men inte biter det. Det och det har han ju gjort i alla år,
varför inte i år? Han är så mogen att han skulle kunna förstå att åren gör en
inte raskare precis, men nej, som vanligt ska det vara. Där är vi väl ganska
lika allihop. Jag har ju orkat förut!
Ulrica var här i höstas och
grävde ur en rabatt som vi skulle göra om till gräsmatta igen. Nu denna
försommar så är den fylld av tusen millioner förgätmigej! Kan ni tänka er någon
vackrare rabatt. På kvällen när det börjar skymma är den som vackrast. Den blå
färgen blir så intensiv, så förgätmigejblå att ingenting annat blått kan slå
det. En fröjd ska jag säga.
Vi, Helen präst, Cecilia dansare och
jag har i Odensalakyrkan gjort något ovanligt. Vi har haft en
Skilsmässoföreställning! Helen berättade, Cecilia dansade och jag läste sex
dikter, som var skrivna enbart för detta. Vi var väldigt spända på hur det
skulle tas emot, men nu vet vi. Mottagandet blev varmt, hjärtligt och vi
förstod att vi berörde och rörde vid något som det av sed inte talas om.
Helen kunde bland annat berätta
om att 30 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Att ändå fler
samboförhållanden går samma öde till mötes. Bara det tål att tänkas på. Två
föreställningar har vi haft och fler hoppas vi på för allas vår skull. Hela
tiden, när vi övade in det som vi skulle göra, märkte vi att vi bearbetade våra
egna skilsmässor.
Varför?
Varför behandlade vi kärleken så.
Det finaste som finns.
Vi trodde kärleken var järnskodd,
armerad
och pålitlig.
Vi trodde den gick att utsätta
för
hagelskurar, gassande sol.
Vi trampade på den,
drog den i smutsen.
Vi stod där och grät,
visste inte
vart vi skulle göra av våra
händer,
de som smekt och tröstat.
De hängde slappa utmed våra sidor
tyngda av hårda ord,
omöjliga att lyfta.
Varsågod, en av mina dikter.
Vi har varit på studentfirande.
Två av våra ”fådda” barnbarn Anitra och Anders har tagit studenten. Tänk att
stå där och blicka mot framtiden. Tänka sig att stå där och inte veta vart
livet för, just där och då är det bara fest, glädje, framtid och leenden. Framtiden
hur kommer den att bli för unga i dag. Vilken värld lämnar vi över till dem?
Vilka värderingar? Vilket jäkt, vilken press, vilken glädje?
Å, vad jag önskar dem allt gott,
men man vet ju att den framtid vi hade framför oss var mycket enklare men också
mycket snävare. Inte kunde vi ta oss ett ”friår” för att ge oss ut på
utlandsluffarresor. Hur många av oss hade ett pass? Hur många av oss hade
möjlighet att studera. Skillnaden är ju för mig hisnande. Meeen vi kunde få ett
jobb ganska enkelt, vi kunde flytta hemifrån ganska enkelt. I dag måste många
unga bo kvar hos sina föräldrar alldeles för länge. Stackars unga och stackars
föräldrar som skulle ha kunnat navelsträngen för flera år sen.
Ja, världen ja, nu lägger en del
festivaler ner för att dessa män med sneda föreställningar om tjejer och vad
man får eller inte får, förstör för de som har seriösa anledningar att gå och
lyssna på musik och artister.
Världen ja, där det bråkas och
krigas och lemlästas, när den skulle kunna vara ett paradis. Ett paradis med
snälla människor som bara vill väl! Hur skulle det kännas tro? Nja, kanske
mesigt och utan nyfikenhet och äventyr, men den skull inte behöva ta till
ytterligheter. Man kan ju vara snäll fastän man gillar äventyr.
Men vet ni, om ni kan, gå ut en
ljum kväll, om det finns någon ljum kväll kvar i sommar, fyll era lungor med
all denna doft och friskhet och känn att det finns ett paradis här och nu.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, May 30, 2017 15:59:57En månad har gått
Maj
2017
Nu kan jag tala om att
Klätterhortenzians knoppar har blivit blad närmast inne vid väggen, men det har
varit en kall månad. Vildtulpanerna har exploderat i en sky av gult och vitt.
Vår dubbla blåsippa har överträffat sig själv med att bjuda på många, många
blommor. Vitsipporna på baksidan är som små snötussar lite här och där. Nu
väntar jag på att den dubbla vitsippan skall slå ut. Inte vet vi var den kom
ifrån, utan en vår, för några år sen så fanns den bara där vid kanten av dammen
och gladde oss.
Tiden går, men inte så sakteliga!
Den rusar! Går det så här i fortsättningen fyller jag 90 år om bara ett par år.
Tro mig.
Jag fick några kort från Varberg
från min väninna Gun. De bilderna var tagna nere i Värmland för kanske 25 år
sen. Det var ju i går! Men när jag tittar hur jag ser ut, så ser jag ju att
tiden har gått. De korten är många rynkor sen, jag lovar.
Det är konstigt det här med
rynkor och att man åldras. Jag såg en filmsnutt på oss tre som genomförde en
skilsmässokväll i Odensalakyrkan. Vi var tre generationer och jag hade kunnat
vara mormor. Det var filmat en lite sekvens av oss var och en för att vara som
reklam. Jag läste en dikt, och hjälp, där stod det en rynkig gammal tant och
läste. Vem kunde det vara? Är det jag?! Jag känner mig inte varken rynkig eller
gammaltantig, när jag står och läser mina dikter, men då fick jag mig en
tankeställare. Jag ser mig ju som den jag har varit! Men är det så att ska jag göra annat än att stå och läsa, att jag skall
göra något som kräver en del kroppsrörelser som att torka golv, då känns det
att jag har både år och rynkor. När jag såg den där filmen, så tänkte jag: Så kan jag väl ändå inte stå och se ut!
Men efter en stund så sansade jag mig och tänkte: Ja, du Margareta så är det nu, gå fram och läs och var stolt över både
din ålder och dina rynkor!
Jag nämnde Skilsmässokväll. Vi var tre, Helen-präst, Cecilia-dansare och jag.
Vi hade satt ihop ett program, där det var berättelse, dans och dikter om hur
vi har upplevt skilsmässorna som vi har varit med om. Det var en banbrytande
föreställning som vi hoppas kan leda till mer öppna samtal om vad och hur det
kan drabba både nära och omgivning. En magisk kväll i kyrkan med mycket känslor
och hjärtevärme.
Jag har alldeles nyss jobbat mig
igenom en förkylning. Det var säkert en fé eller ängel av något slag som höll
ett skydd över mig, så att jag inte skulle drabbas förrän uppträdandet var
över. Bara dagen efter, så var jag nästa däckad.
Följetong 1, Olle och Ebbe: Beskydd
kanske vår lille Ebbe behöver för han är rymningsbenägen (det lät väl fint). Hans
pappa sa att det behövs snart tre personer för att hålla honom på plats. Allt
som inte Olle har gjort, det gör Ebbe! Rymmer, äter med händerna och allt annat
möjligt och omöjligt. Med andra ord en företagsam liten man. Det blir så stora
kontraster mellan storebror som har varit så försiktig och hörsam, men man
skall väl som förälder få känna på alla möjliga egenheter.
Nu har lillfamiljen börjat
utforska sin tomt. De har kört bort två stora myrstackar till skogs; släpvagnen
var ett bra fordon för ett sånt göromål. Morfar och mormor har kommit bilande
från Småland, så nu är Olle lycklig. Han älskar dem väldigt mycket. Olle och
mamma har grävt fram en massa skifferplattor under en del gräs. Han jobbar som
en hel karl och har även haft användning för sin lilla sekatör som han har
fått. Som vanligt jätteduktig och koncentrerad. Ebbe försökte vi få att plocka
tallkottar här hos oss, men vi kan säga att han var mindre intresserad. Jo, om
han fick kasta dem i dammen!
Följetong 2: Jag har talat med
”min” Elisabet i dag för att höra hur det mås. Hon säger alltid att det är bra,
men jag kan ju göra mig en vag föreställning över hur hon har det. Gång på gång
cellgifter. Nya röntgenbilder och försök med någon ny celldrink. Men hennes humör
och hennes framåt-tankar kan inga gifter i världen ta död på! Vi färdas framåt,
hand i hand, kanske inte skuttande men ändå med näsan mot nya stigar.
Herbert brukar gå runt Lillsjön
och i två dagar har han sett en Mandarinandshane i den lilla dammen som finns
där. Från början är det nog en rymling från någon djurpark. Det är en asiatisk
fågel, som ser ut som om den är målad av en japan med stark känsla för sitt
land. En orange/svart/vit/brun skapelse. Jag tittade i Fågelboken och såg att honan är ”bara ” gråvit och oansenlig - som
det brukar vara i fågelvärlden och på en del ställen i människovärlden också, då
en del män inte tillåter, inte låter frun varken synas eller märkas men ruva
och föda barn.
Det finns en hjälporganisation
som heter Erikhjälpen. Vi har en egen privat Erik-hjälp, när det klantar till
sig med tekniska prylar. En dag gick inte teven att manövrera. Vi fick bara in
en kanal. Jag gjorde som Erik sagt, dra ur alla kontakter och starta på nytt,
sen var mitt tekniska kunnande uttömt. Telefon till Erik som kom och skulle
till att dra ur kontakterna. Då sa jag med stolthet i rösten: ”Det där har jag
redan gjort!” Hans nästa drag var att byta batterier i fjärrkontrollen. Det
hade jag inte gjort fastän det hade hänt förut. Så min stolthet ramlade ner
runt mina fotknölar och där låg den en lång stund. Han är en tröst-erik
kille på många olika sätt.
Jag plockade fram min allra
första diktsamling härom dagen: Det går en drömmerska. Då kom jag på en
episod som gjorde att jag blev nedplockad på jorden. Man skall inte tro att man
är nån! Strax efter att jag hade gett ut boken skulle jag medverka på en fest.
Jag hade lämnat en bok till deras lotteri som en vinst. Det blev dragning och
en man fick min bok. Efter en stund så såg jag att han hade vikt ihop den, trots
de styva pärmarna, stoppat den i bakfickan av byxorna. Han var inte intresserad
alls, han hade kanske hoppats på kaffepaketet eller sockerkakan. Så jag stod
där och tänkte att undrar var drömmerskan hamnar innan kvällen. I någon
papperskorg. Så man ska inte yvas för mycket, då kan man få sårskorpor i
själen.
Vad yngre människor ska vara
trötta på att vi äldre bara tycker det är jobbigt med dagens alla tekniska
prylar. Alla knappar och appar och paddor av olika slag. I teven sägs det: ”Gå
in på vår app, så får du nyheter från hela världen.” Jaaa, men vad är en app?
Min hjärna är inte appmedveten, så jag må i rimlighetens namn säga:Jag försöker
inte, jag törs inte, då blir det bara mer jobb för vår Erikhjälp.” Men ibland skulle det vara roligt att kunna. Jag
ser ibland i en del reklamblad från vår matvaruaffär att det är en bild på
någon maträtt. Vill du laga den gå in och
se på......... Ja jag skulle vilja laga den men........... Utanför på många
olika sätt, för att jag inte är teknisk.
Pappa hade en sådan där räknesnurra
där man ordnade siffror, vevade ett visst antal rundor med veven och vips hade
man den summa som skulle räknas ut. Men icke, jag lärde mig den aldrig. Pappa
tyckte att jag i det hänseendet var alldeles hopplös. Karta och kompass är en
till sådan där stötesten. Men sticka en häl på en raggsocka det kan jag.
I början skrev jag om
vitsipporna. När det regnar eller mulnar på, så böjer de sina huvuden och då
kommer den ljuslila baksidan att synas. De ser ut som små lila ”sagopluttar”,
som har invaderat gräset. Underbart. Det spelar ingen roll hur vädret är, jag
njuter av vitsipporna i alla fall.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, May 02, 2017 15:59:43En månad har gått
April 2017
Dammen är isfri, gräsmattan är
fylld med tallkottar, julrosen blommar, allt detta på baksidan av huset. På
framsidan blommar många krokusar, hundratalet blåstjärnor och kirgislökens bald
är långt komna. En enda snödroppe! Snödropparna vill inte bo hos oss fastän vi
har mycket kärleksplats för dem. Men icke!
Tänk att det har vänt till
våraning. Knopparna på syrenbuskarna är aningsgröna och så är det med
klätterhortenzian, snart är den klädd som brud där invid köksväggen.
Förunderligt. Där under den frusna marken så finns det ”livsgnistor” och
oföränderlig växtkraft, år efter år, där väntar vildtulpanerna att få komma upp
och explodera.
För något år sen fick vi en reva
murgröna, som vi satte. Den tog sig fint, men den frös ner till marken varje
vinter. I år så täckte Herbert den med lite Olle-granris och nu har vi gröna
rankor på väggen. Upprinnelsen av detta gröna kommer från Gotland där vår
grannfru Berit hade fått med sig en liten lian. Varken murgrönan eller
klätterhortenzian är tänkta för den här breddgraden, men det vet de lyckligtvis
inte om, och ingen har skvallrat. Jag skrev Olle-granris - vi fick några famnar
granris i höstas och de har onekligen gjort nytta denna vinter.
Nu till Olle och Ebbe. Olle fick
lite bryderi, när faster Ida skulle komma hem till påsk. Han funderade på om
hon kunde följa med i skidspåret, 2,5 km. Hon undrade då hur hon skulle klara
det, det är många år sen hon åkte skidor. ”Hur ska jag göra jag om det är
mycket uppför?” ”Gör så här”, Olle visade med händerna hur hon skulle saxa. ”Hur
gör jag om det går för fort utför?” Olle tittade länge på henne och sa: ”Näe,
vi får åka nere på lägdan! Vi kanske kan cykla Ida, men det är förstås länge
sen du cyklade också!”
När hon skulle fara tillbaka till
Stockholm, så hade han ”pysslat” ett armband till henne som hon skulle ta på sig
när hon längtade efter honom. Ett sånt där längtansband som hjälpte lite grann.
Ebbe har fyllt två år och vi fick
glasstårta och framför allt fick vi en massa goa tvåårskramar. Han ser ut att
ha hur många kramar som helst att dela ut, tillsammans med leenden som smittar
av sig. Det verkar vara farbror Erik, ”Jejje” som är den stora idolen. Ringer
man dit och vill prata med Ebbe så frågar han: ”Jejje?” Får han ett nekande
svar då kommer det ett bestämt ”Nej! Vill inte!”
Följetongen Elisabet innehåller
inga nyheter. ”Vi”, hon och jag, kämpar på var och en på sitt håll. Hon ska väl
in för nya cellgifter snart igen. Snälla, hjälp mig hålla tummarna. Jag sänder
ett dagboksbrev varje månad ner till henne, försöker beskriva naturens
förändringar och lite sån där värmländsk humor som jag vet uppskattas. Jag kan
ju inte frångå mina vanor, jag måste få klaga eller tala om vad jag har hängt
upp mig på sen förra månaden.
Det första kanske jag inte har
hängt upp mig på direkt, för det är så urbota dumt, så jag vet inte om jag
skall skratta eller gråta. Det lär nyligen ha kommit ut i handeln en spray som
kan användas på vattnen i toalettstolen - innan man bajsar så stänger det
”nere” lukten. Med andra ord, det får inte lukta bajs på en toalett! En vacker
dam använder sprayen, vi ser på reklamen i tv när hon går ut därifrån. Det
kommer en man och skall in i samma utrymme, han sniffar och sen ser han nöjd
ut! Det finns en text i reklamen där det står: Kan användas lika bra av män som
kvinnor! Vari består skillnaden av dessa göromål? Jag bara undrar. Tror de att vi är dumma eller?
Till nästa hänga upp
på-företeelse: Det har ju etablerat sig en sportaffärskedja här i stan. En
megastor vad jag förstår. Hela tiden pumpas det ut reklam. Två gånger i veckan
får vi en likadan tidning och då menar jag tidning. Det är sannerligen inget
reklamblad. Exakt samma innehåll två gånger! Vi uppmanas att inte slösa
på resurser, vi återanvänder, vi samlar in varenda liten pappersgnutta, och de
bara öser ut igen och igen.Små sportaffärer får lägga ner och den stora skulle
jag tro gnuggar händerna och säger: Nu
tog vi en till. Hur skall det bli inne i stadskärnan om alla småbutiker
slås ut?
Det är konstigt med den tid vi lever
i, jag känner inte igen mig, jag har tappat bort mig i alla nymodigheter och
alla nya ord och tekniska saker. När man tittar på en annons från en affär med
tekniska prylar, så är det mer engelska och mer ”osvenska” tekniska benämningar
än svenska. Inget som talar om för oss ”underutvecklade” äldre vad prylen har
för funktioner och vad den egentligen är bra för. Det finns nysvenska som
kanske förstår bättre än vi ”gammelsvenskar”. Det är klart, snart så är vi inga
gamla kvar som inte begriper! Alla unga kan ju, ja till och med småbarn.
Vad gnäller jag för, jag har ju
mina barn som kan förklara. Men de kan ju tröttna när mamma aldrig förstår.
Eller kanske inte lägger manken till. Jag är som ungdomarna var för många år
sen, de orkade inte. Vad de säger nu om att inte orka, vet jag inte. (Förresten
varför heter det lägga manken till?)
Ja, världen är konstig. Det kan
komma in en tanke hos en man att stjäla en lastbil, ta full fart och köra ihjäl
människor på en promenadgata i Stockholm. Att vilja död! Min Ida fick känna på
hur hennes jobb ändrade karaktär på ett ögonblick. Detta kan ju befaras bli en
återkommande händelse i värsta fall. Men inte bara hon fick tänka nytt, alla
som jobbar med att skydda oss, att försöka härleda, att klara ut det svåra, att
mobilisera, att bringa ordning, det sattes på prov. Det blir och är ett
annorlunda sätt att tänka för oss alla. Att se faror och hot omkring oss. Så
ovant och så onödigt, men vi fick också se hur människor tog hand om varandra,
delade ut kramar till poliserna som verkligen fick uppskattning för sitt jobb. I
min tidning LT fanns en bild på en polisbuss höljd i blommor och en bit från
den står ett litet barn, alldeles för sig själv, och bara tittar, kan inte
förstå hur polisbilen har blivit. Som en sommaräng! Underbart! Så hoppfullt, en
lite vink om att det kanske kan bli bättre.
Nu till något helt annat, som det
heter. Vi har i åtminstone över en veckas tid sett rödhaken som har spatserat
runt i vår trädgård. Jag hoppas att den kanske tänker bygga sig ett bo i någon
av våra tujor. Lite ovanligt i fågelvärlden, för här är honan också ”rödhakad”,
inte grå som många honor brukar vara.
Min Ida är långt från grå, när
det gäller att vara slagfärdig. En dag när hon stod i lunchkön, så kom det en
manlig polis som hon brukar ”slänga käft” med. Han sa när han ser henne: ”Jaha,
här står du och fånglor?” Hon tittade
upp på honom och sa med ett leende: ”Nej, jag snyggstirrar!” Det värmländska
sinnelaget förnekar sig inte.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, April 04, 2017 20:50:15En månad har gått
Mars 2017
Vilken månad vi har fått uppleva.
Med höststormar, med töväder och varmgrader, med snöoväder och så denna hemska
halka. Många av våra bekanta har ramlat och slagit sig nästan fördärvade. Det
har varit hjärnskakningar och brutna handleder, skrubbsår och bara det rädslan
för att halka har varit en glädjedödare.
Jag skrev till en bekant att jag
har dubbskor, stavar, en stilla hasande gång lite framåtlutad och i sakta mak.
Kan ni se den där personen hasa sig till någon destination en kilometer eller
så? Hurra för er fantasi!
Jag undrar om jag kan skylla det
på amerikanske presidenten, allt det där som drabbar oss. Skylla på den där
Trumpen. Jag tycker att han ska tröttna på att försöka styra Amerikat, när han
hela tiden stöter på motstånd. Han måste ha en otrolig tro på sig själv och
framför allt på vad han hittar på. Det har nog varit svårt för en del som
röstade fram honom att stå ut med tanken...nej, så här kommer det att bli i
flera år. Hjälp!
Jag har varit porträtterad i Länstidningen.
Det kom en härlig tjej vid namn Sara Strömberg hit och ville göra ett reportage
om mig. När jag några dagar senare fick tidningen, slog jag upp sidan och där
möter jag en jättenärbild av mig! Jag knusade ihop tidningen och sa: ”USCH!”
Jag sa Usch med stora bokstäver! Men
så tittade jag igen och tänkte att det är ju så jag ser ut. De kan ju inte
hjälpa, tidningsmänniskorna, att jag ser ut som jag gör. Rynkor och sådant som
livet har gett mig i mitt snart 80-åriga ansikte får jag väl stå ut med. Jag lever ju och tycker om att leva, så då får jag
bara foga mig i det jag ser. Det utlovades också att de skulle varje måndag, i
mån av plats ta in några kortdikter av mig. Så nu kan jag yvas om att jag är
medarbetare i min egen Länstidningen.
Väntar ni på rapport från Elisabet i Gränna.
Dessvärre ser det ut som om den där bedrövliga cancerbilden inte visar någon
bättring, utan att det har blivit utökade kanter på det som syns på röntgen. Nu
gäller det för mig att hålla henne i handen, att putta på, blåsa på det onda
och bara finnas. Sist vi pratades vid, blev det som vanligt en del skratt och
en bön från Elisabet att måtte jag fortsätta med mina smått tokiga brev. Yes,
jag lovar!
Eftersom Elisabet inte orkar
skriva, så bläddrar jag i gamla brev från henne, super i mig hennes ”brevanda”
och får initiativ att svara på ordlösa brev. Hon säger att hon pratar med mig
inne i sitt huvud. Jag älskar hennes prat! Jag hör hennes röst och hennes
skratt. Tro mig. Men understundom så blir jag betänksam. Jag ber, jag köpslår
med vår Herre att om han...så kan jag göra det eller det. Jag tänder ljus och
när det tinat av på baksidan av huset, så ska nya klara böneremsor i blått
knytas upp. I år ska Olle få hjälpa mig. Så knyter jag ihop mina två
följetonger.
Olle ringde en dag och ville gå
med oss och äta torsdagslunch. Vi har gjort så, några gånger allt sen han
började kunna gå till kyrkan. När vi gick dit, var det barmark efter gångvägen.
Jag påpekade det för Olle, sa att se här är det barmark. ”Ja farmor, då kommer
dammen fram ur snön, då ska jag komma och hjälpa Herbert städa runt den. Jag
har tänkt på det!” Det hör till saken att han var dagaman i höstas och var
väldigt duktig. Han har en egen liten sekatör och små fina arbetshandskar och
jobbar frenetiskt.
Lillebror fortsätter att vara go
och visar för det mesta upp ett leende. Hans sätt att säga Farfar har jag aldrig hört förut. Han får världens basröst och
morrar fram sitt farfar. Till glädje för alla som lyssnar.
Jag sticker emellan med en dikt som
jag skrev för några dagar sen.
Barnavärlden
Barn bär
en outgrundlig värld
inom sig.
I sina sinnen.
En värld
som jag stängt dörren till
för länge, länge sen.
Tänk om jag
finge glutta in
i den världen igen.
Så spännande.
Tillägnad de små knattarna som
förgyller vår tid.
Jag köpte några påslakan och de
var norska. Inga öppningar att stoppa in händerna i, i överkant. Måste ändra på
det, sagt och gjort. Jag tog fram symaskinen och då slog det mig att denne
trotjänare är gammal, väldigt gammal. En Husqvarna zig-zag, som har kanske 50
år på nacken. Oj, vad mycket mattrasor jag har sicksackat med den. Flera mil
skulle jag tro. Nu har den inte varit använd på över året. Jag tog fram den,
trädde i vit tråd och startade. Den lydde så fort jag trampade på pedalen,
snällt och tyst spann den. Innan jag ställde bort den, så fick den sig en liten
smekning över ryggen och ett tack.
Jag glömmer lätt allt möjligt
tycker jag, men att trä i maskinen, ordna med spolen, det sitter där, utan att
jag behöver lägga pannan i djupa veck. Men att komma ihåg vad en särskild författare
eller en granne som har flyttat heter, det kan ta tid att leta igen. Är det så,
att det som man också haft i sina händer, funkar bättre? Det är fler sinnen som
samarbetar. Vad vet jag.
Ja, nu har skatorna ett besvär
att hitta nog mjuka kvistar till att bättra på sitt bo i en av tallarna på
baksidan. De är nere på marken, lyfter påtänkt bomateriel, men så duger det
inte. Ny kvist lite längre bort som fick godkänt. Verkar som om det ska vara
precis, det som ska användas. Som med andra byggen, det skall hålla för stormar. Stormat har det, nästan som om
det har varit höst. Skatornas tallar svajade och det ramlade ner väldigt med
tallbarr på den snö som är kvar. Men boet hängde kvar.
Vet ni, jag börjar längta till
mina hemtrakter. Min bror Alf ringde en dag och talade om att bofinken hade kommit.
Jag längtar till dessa vitsippeängar, som jag ser för min inre syn, när jag
vill. Kilometervis med vita raka björkstammar och därtill alla vitsippor,
nästan som snödrivor.
Jag har bekanta som säger det
finns vitsippor på Rödön. Ja, jag vet det, men det är inte dessa massor, denna
mångfald som jag är bortskämd med.
Så tänkte jag en dag att tänk om
allt sådant där, försvinner i en framtid. Om allt bytts ut till något annat att
minnas, för generationer framåt. I vår världs natur finns det så många
utrotningshotade arter av allt möjligt. Djur, insekter och blommor. Vad är det
som säger att vitsipporna inte försvinner. Vad kommer det i så fall i stället?
Jag tänker på Hans Rosling,
professorn som dog för tidigt. Han som kunde åskådliggöra för en vanlig
människa stora globala problem, komma med förklaringar och framförallt ge lite
hopp till oss som förtvivlar ibland. Vi som känner oss som Ior. Det här kommer aldrig att gå! Men som
sagt, han gav oss hopp den gode Rosling och med gott hopp, hoppas jag att vi
möts igen, när det är dags för nästa krönika. Tills dess lev väl.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Fri, March 03, 2017 15:07:08En månad har gått
Februari 2017
Samma förvåning varje gång som
almanackan skall skiftas. Va, är det redan slut på den här månaden också! Nu
var det till och med en kortare månad än alla andra.
På vårt vardagsrumsbord står det
vår i form av tulpaner. ”Fådda” av goda vänner i lördags. Tulpaner i lätta
akvarellfärger och beblandade med ljusgrönt blåbärsris. Kan det bli mer vår?
På baksidan av huset har vi mer
fådda saker. Från början bara en kvist av en sorts pil, vilken sort har förstås
fallit i glömska, men nu sen den växt sig nästan stor som ett träd, så har den
i sin tur kvistar med kissekatter på. Små och ludna och älskliga. När det har varit
vårvärma ett tag, så blir dessa vita kissar alldeles gula och då kommer det att
surra av humlor och förhoppningsvis något bi, men jag är oroad för i somras såg
jag inte många bin i vår trädgård. Tyvärr.
Nu går mina tankar till Trumpen,
han som ska minska på anslagen till miljön och satsa på försvaret! Han ska leta
efter mer olja och satsa på kolgruvor. Det vore bättre att han satsade på ett
annat slags försvar, ett försvar för att rädda sina vatten, sin djurvärld, sina
växter, sin del av vår planet för framtida generationer. Så får vi rädda det vi
kan. De har ju i Amerikat framtida generationer att lämna efter sig en frisk
värld till, men är man egoistisk och allt möjligt istisk, så får man kanske
göra så, men vad kan man vänta sig av den mannen. Förvänta oss, när hans
presschef har fått komma efter presidenten och förklarat vad han egentligen
menat! Oj, oj oj. Bevare oss för sådana människor.
Nästa fundering: Elisabetsföljetongen.
Jag talade med henne i går och hon hälsade att i dag skall hon på
datortomografi. Då får hon väl reda på vad som händer i hennes kropp. Det blir
alltid ett koll-samtal till henne innan jag skriver min krönika. Jag kan lova
er att det dryftas jämtlandssaker, det pratas väder (vad annars), det pratas
mitt senaste brev och framförallt det skrattas och tas nya tag för att inge oss
båda hopp och framtid. Jag sänder alltid omhållningstankar till henne,
när jag tänder mina ljus i ljusbäraren i Odensalakyrkan varje onsdagskväll.
Onsdagskvällar mediterar vi, ett litet troget gäng ledda av
Helen-präst, och det må jag säga är livgivande för mig. Jag, som aldrig har
kunnat slappna av, sitter där i bänken och lever i en blå bubbla för en liten
stund. Varför jag tycker den är blå vet jag inte. Kan någon ha ett ”tyck” om
det blir jag glad. Sist jag satt där, så plingade det i en av mina
hörapparater. Det gör så när batteriet börja ta slut. Jag hoppade till och blev
väldigt abrupt medveten om vardagen.
Hur kan ett ord som abrupt få en plats i vår ordlista? För
mig ett konstigt ord men har säkert en logisk förklaring. Jag undrar jag var vi
har lånat det ifrån. Lånat måste det vara, tycker jag.
På tal om låna så har vår vägg i
vägg granne flyttat. Det som har varit så hemvant och nära, men Berit blev
ensam och livet blir inte sig likt. Det har vi fått lära oss. Nu har hennes hus
stått tomt några dagar, inget ljud från hennes garageuppfart. Inte någon som
har skottat eller låtit i postlådelocket. Ingen att låna ett ägg av, ingen som
vill låna ett ägg. Vi har upprättat en liten närbutik mellan oss under åren.
Det vi har saknat en lördagakväll kanske vi har kunnat låna. Även om lagret har
varit lite begränsat, så har viljan varit desto större. Så och har vi hystat
över en smakbit om vi bakat. Vi har bara haft att gå till hörnet på vår
uteplats, så har det funnits en hand med det som vi har frågat efter eller en
hand med något gott nybakat. En sådan service kan ingen affär i världen erbjuda.
Ja, väntar ni på andra
följetongen? Lill-familjen har varit på sin årliga ”klansemester” i Dalarna.
Småländska och jämtländska idiomer blandas i en glädje över att ses och få
umgås med uteaktiviteter av mångahanda slag. Olle har åkt skidor på längden och
utför. Han har fått vara en glad unge, som har fått göra sådant han älskar, att
åka skidor! Lille Ebbe har väl inte skidat något men pulkat och varit delaktig
i släktskapet.
Jag kommer ihåg när de var här
sist, så skulle vi, hans mamma Ulrica och jag, försöka forska ut om han kunde
säga farmor. Så mamma frågade så här: ”Ebbe, var är du nu?” Ebbe tittade upp
med en frågande min, pekade på sig själv och sa: ”Här!” Där fick vi, som var
frågvisa. Det kunde vi väl se själva, så tycktes han tänka.
Min farmor är ett minne som lyser
och sticker ut där i minnets bokhylla. Ingen annan bok har ett så vackert
omslag, ingen annan bok har så många blanka sidor! Jag har alldeles för få
minnen. Jag hade bara några få års kontakt med henne. Vi fick inte många
stunder tillsammans. Tyvärr. För, det jag minns, är så positivt att jag
funderar i bland på att jag har förskönat det hela. Jag minns en visa som
farmor sjöng om en silverflöjt. Jag minns att hon smälte ostkanter i vedspisens
ugn, så jag skulle få smaka. Jag älskar smältost än i dag. Jag minns hur det
kändes att sitta i hennes knä och bli omhållen. Omfamnad med en kärlek som jag
inte fick från någon annan. Jag hade fördelen att få vara i ett farmorskimmer. Jag
hoppas att jag kan ge mina småttisar samma minnen. Inte vedspisminnen men
omhållningen och kärleken.
Nu kom småpojkarna för mig igen.
När de var här sist så skulle vi steka våfflor, som vanligt. Olle är på hugget,
han vill att jag ska knäcka äggen och sen så vet han vad han ska blanda i. Jag
får bara vara med och pytsa i lagom. Jag tror att han skulle klara det också.
Han vispar denna smet alldeles slät och sen får jag ta vid och steka, men den
här gången var annorlunda. Då stod på andra sidan en lite mindre kille och han
var mer intresserad av att klämma sönder äggskalen i atomsmå bitar. Att sen
försöka hälla salt i den lila handen eller rättare sagt att få ut saltet ur den
äggvitekladdiga handen var en pärs för farmor. Allt skall ske fort och på en
gång för Ebbe. Olle har tålamod och uthållighet. Två små personligheter på
varsin stol, på varsin sida av mig.
Ja, jag måste ju få klaga lite
innan jag ger mig, inte bara på Trumpen, utan klaga på Post Nord! En dag låg
två brev i vår postlåda. Det ena var ett brev, som jag hade skickat till min
faster i Göteborg och det andra var ett brev från nämnda faster. På det första
var hennes namn överkorsat och på baksidan satt en etikett att adressaten var
okänd. På det andra brevet hade faster Karin skrivit sin adress som var den
adress jag hade skrivit! Alltså hade jag rätt adress, vilket jag visste,
för jag har i flera år skrivit till henne. Jag ringde Post Nord och där var det
efter lång väntan en kvinna som förklarade att det var den mänskliga faktorn
som hade felat. Ja, sa jag, kan jag lägga på brevet igen då? Nej, se det gick
inte för jag kunde ju inte sända ett brev som portot redan var stämplat på. Självklart
så måste jag frankera om, om jag skulle skicka det igen!
Dubbla porton på ett brev som
Post Nord själva förorsakat att det hade kommit tillbaka! Det är klart att jag
skickade det igen men jag skrev till Post Nord att frimärke har fått en annan
mening för mig efter det här. Inget svar, men jag kanske skulle ha bifogat
svarsporto! Jag fortsätter att skicka snigelpost till några brevvänner,
snigelpost som det kan bli ekoeffekt på.
Nu får vi snart lyssna på
talgoxespel. Min bror Alf ringde från värmländska skogarna och sa att den
fågeln redan har fått vårfnatt i träden på gården. Vi går
mot en ljusnande framtid och jag hoppas på en fin vår för oss alla, små som stora.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, January 28, 2017 15:57:42En månad har gått
Januari 2017
I denna isiga, halkans värld har
vi levat nästan hela månaden. Vinterstaden Östersund! Jag hade önskat lagom med
kallgrader, lite mer snö för att det skulle fungera som vinterort, men ena
dagen – 23 andra + 5. Det är ingen ordning. Det enda permanenta är isen på vår
gata. Spännande känns det även om man har dubbade skor och stavar.
Jag kan inte skylla på ”Trumpen”
heller, men jag blir arg när jag hör att han ska ta upp jobbet med
oljeledningen, det jobb som Obama avslutade för att inte förstöra
urinnevånarnas heliga platser. Köra över deras tro, deras minnesplatser. Nej,
späd på med mer oväder, mer obalans i vår redan så bräckliga tillvaro. Människor
med mycket pengar, framför allt i Amerika tar sig väldiga friheter, tycker jag.
Ja, förresten de rika har alltid kunnat ta för sig, var de än har bott. Det ska
bli olja, kol, murbygge och inget stöd till aborthjälp! Han sa, denne
oberäknelige man, att Gud hade sett till att det inte regnade på hans
installationstal. Journalisterna kunde bevisa med bilder. Men icke! Jag undrar
vad Gud tycker om sitt sändebud här i världen, världens mäktigaste man. Undrar.
Kanske vänder vår Herre blicken åt annat håll. Vill inte se.
Undrar hur det går för den kvinna,
som har tre-fyra barn och väntar sitt femte, fattig och mannen är sjuk eller
arbetslös - att hon inte skall kunna få hjälp med abort. Det ges henne mer att
bära, samvetskval, oro och inte bara för henne utan för alla andra kvinnor i
hennes situation. Det räcker med det svåra att uppleva en abort utan att behöva
strida för den eller bli förödmjukad.
Nej, nu börjar jag elda upp mig,
jag som egentligen inte har något humör alls, men när det blir som Mats sa när
han var liten: ”Ojättvist” - då har jag en nerv som blir arg!
Jag ska gå över till något annat,
som det brukar heta. Trettondagen var vi till Rödön till lill-familjen. De äger
Gammelkonsum på Rödön, det huset består av två lägenheter. Just nu så bebor de
övervåningen. Vi hade blivit bjudna på efterjulafton, då de var i Småland under
julen. När vi hade ätit och fikat, så
blev vi beordrade av Farbror Erik och hans Githa att bege oss till nedre köket
för fotografering. Konstigt, varför inte fota där vi var! Nåja, vi gjorde som
de sa. Jag och Herbert, sen Olle och så farfar Örjan och hans Kerstin. Vi satt
på soffan. Efter ett väldig plåtande av alla tio familjemedlemmar, visade det sig vara en vilseledande manöver, när det
knackade på dörren och en kvinnlig stämma frågade om det var där som det bodde
en snäll och omtänksam pojke som hette Olle. ”Jaaa” blev svaret. In kom det en
rödklädd tjej med en spånkont på ryggen, i handen ett rep och i änden på repet
var en livs levande ren! Jag är säker på
att vi fem som satt på soffan gav fågelholkarna ett ansikte! Olle var storögd,
han klämde sig nära alldeles häpen.
Tomten i Småland hade inte varit
riktigt sann, när han sa att han hade ställt renarna i trädgården. Olle var ut
och letade, fann inga renar och hade blivit så otroligt ledsen. Nu stod det en
”tomtenissa” framför Olle, förklarade om tomten, hans jobb kring jul, och att
det fanns visst renar! Hon gav honom beröm för att han är duktig med lillebror
och en bra kompis i förskolan. I konten hade hon renlav, så att Frost hade något att mumsa på under
tiden vi begapade det hela. När det for tussar lite hit och dit, så tittade
Olle upp på mig och sa: ”Nu farmor får vi dammsuga!”
Jag blir ödmjuk och rörd över
omtanken om Olle, som hade blivit så ledsen. Omtanken om ett litet barn väger
upp all ondska i världen. Jag har inte riktigt hämtat mig över vad jag upplevde
där och då. Jag satt en lång stund och jag tänkte: Det här är inte sant! Det
här är kanske en dröm! Men det var
inte det. Jag med min fantasi blev nästan skakad. När jag vill kan jag kliva in
i den där bubblan och uppleva det igen och igen. En ren saga var vad det var!
En rensaga!
Det var Olleföljetongen. Den
innefattar lillebror Ebbe också, men han går för det mesta bara omkring och ler
och är nöjd med sin tillvaro. En liten kramig parvel som gärna sitter och läser
med farmor, men bara så länge som tålamodet tillåter. Hans tålamod.
Jag fortsätter att ”följetonga”.
Elisabet i Gränna får medicin som gör henne väldigt trött. Hoppas att tanken på
vårsolen kanske kan hjälpa till litet. Jag skriver brev, ungefär som jag
skriver dagbok, när jag har fått till några sidor, så får posten bistå. Jag tänder ljus, både hemma och i
kyrkan, jag tänker positiva tankar och sänder kramar som inte skall göra ont.
Vad mer? Ge mig tips, tack!
Den här månaden så har det nått
oss så många svåra besked, en ung kille i vår släkt orkade inte med det som
livet bjöd honom. Han orkade inte, det är så svårt att ta in, varför, varför.
Nu får vi hålla om hans mamma och finnas för henne, tända ljus och göra så gott
vi kan. En bekant inom vår konstnärskrets har blivit dålig, han har inte fått
svar på utredningen som han har genomgått, så nu gäller det att hålla tummarna,
tända ljus och försöka och försöka. En nära bekant som bara blev 50
år och som var en vän till oss; hans bror ringde och talade om att Thomas inte
finns mer. Vi får tacka för det han gav och det vi upplevde tillsammans med
honom. Hans minne bevarar vi i ljuset. Det är då säkert.
På tal om minnen, så började jag
fantisera om vad som händer, vad som har hänt för jag skrev till Elisabet att jag letade fram hennes hemby
Ottsjö i Föllinge på kartan. Då kom tankarna att det finns ett otal antal små
prickar på kartan. Alla dessa prickar är byar, där det bor eller har bott
människor, de ”levanes” och de som är döda. Mellan liv och död så har alla sin
livsgärning. Tanken svindlar. Hur många personligheter, hur många genier, hur
många som andra kallade byfånar, hur många pigor som gick med skammen när de
ogifta väntade barn, så många pösiga husbönder som tog sig friheter, hur många
kuvade kvinnor som inte ens hade rösträtt. Hur många sådana öden har det inte
funnits i alla tider i varje by överallt. Tanken svindlar!
På tal om friheter, nu kan det
bli legalt att aga sina fruar i Ryssland. Det är lagligt att slå, men inte för
hårt! En kvinna stod i Duman och talade sig varm om att det inte var så farligt om inte det blir för hårt! Ack, ack! Så är det med
alla vänner som har drabbats av olika saker. Vi själva är en del i dessa
prickar, våra prickar är olika stora på kartan, men liven vi lever är
mångskiftande. Nu slutar jag med mina funderingar om ”Trumpen”, alternativa
sanningar, ”köksrenar”, liv och död, småbarnsleenden och annat.
Ps.
Nu fick jag telefon från Ida i Stockholm,
som talade om vad Olle hade funderat över. Han hade kommit och frågat: ”Mamma,
den första bebin hur kom den till världen, om det inte fanns några mammor och
pappor här då?” Svaret han fick var: ”Ja, du Olle, det kan jag inte svara på.
Mamma vet inte.” Då sa Olle: ”Hör du mamma, jag tycker du måste läsa
dagstidningen lite bättre.” Olle fyllde fem år i förra veckan.
| Choose image for share content |
|---|
|
