MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, March 10, 2018 14:59:19En månad har gått
Februari 2018
Ja, nu
sitter jag här igen, som det känns, bara fjorton dagar sen sist jag skrev
januarikrönikan. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle ha så
himla bråttom. Hjälp, jag hinner ju inte med!
Ändå mindre
hinner man, när en stor del av den vakna tiden skall ägnas åt snöns framfart.
Den som har stora ägor nu, de är rika. Rika på snö. Men som med allt annat så
försvinner ”rikheten” med den sol som vi alla väntar på.
Egentligen
är det ingen konstig vinter. Det är ju det, att vi inte är vana. Annat var det
förr. Jag kommer ihåg, när pappa skulle till ladugården, en vinter på slutet av
40-talet. Då var det så höga snökanter att pappas mössa inte syntes från
köksfönstret. Pappa var en lång man, över 190 cm över havet. En smal, smal gång
skottades med det som då fanns att skotta med, en vanlig snöskyffel av
aluminium, kanske 40 cm bred.
Småfåglarna
är väldigt flitiga vid vår matplats; en makapär med nötter och en liten stuga
med viltfågelblandning. Det skulle väl heta viltfågelfröblandning egentligen. I
den där med nötter hänger nötterna upp sig, så vi måste ut och ruska ner gång
på gång. När den lille blåmesen får tag i en nöt som är för stor, spottar han
ut och tar en mindre. När storleken passar, så far han till spaljén på
köksväggen och börjar hacka. Om någon vore utbildad morse-telegrafist, så
kanske man kunde tyda budskapet. Kanske främmande makt har blåmesar och
talgoxar i sin lilla armé. Vad vet man i dag! Det finns snart robotar som kan
kommunicera med varandra och med oss. Så varför inte, små spioner vid vårt
fågelbord. Kanske de ska rapportera vad vi har tänkt rösta på i valet.
Hur ska vi kunna stå ut med all valpropaganda
fram till i höst. Om de politiska partierna kunde tala om vad de tänker göra,
vad de vill med våra skattepengar och hur de har tänkt det framöver. Nej,
istället så står de där och skäller och skäller på vad de andra inte har gjort
eller vad de är tänkta att göra. För inget går att godkänna, som kommer från
annat håll.
Sen finns
det reportrar på olika kanaler i tv:n, som inte nöjer sig med ett svar. De
frågar och frågar om igen, de hänger kvar vid en fråga, som när ett lejon
fångat en gnu. Jag orkar bara inte höra på, tänk om de kunde nyansera sitt
frågande. Frågor som skulle ge oss mer av upplysning, upplysning på en bredare
basis. Oj, vilken reporter som Sverige har gått miste om i mig! Jag vet hur det
ska vara.
På tal om
fåglar, så hade vi en rödhake här i trädgården i höstas. Herbert var ute och
krattade och jag kom ut och skulle försöka hjälpa till. Då fick vi uppleva
något annorlunda. Rödhaken var alldeles intill oss, kvittrade och flög alldeles
nära. Var inte det minsta rädd. Som om han ville säga oss något, som han ville
ha hjälp. Detta var ganska sent på hösten, jag tror att alla hans artfränder
redan hade gett sig av. Inte kunde vi göra något. Bara förundras. Självfallet
blev vi oroade och många gånger har vi frågat oss om den klarade sig, eller om
den frös ihjäl i vår trädgård! Hemska tanke.
Nu till
småpojkföljetongen. De var här för ett tag sen och jag hade följt lille Ebbe
till toaletten. I väntan på resultat, så satte jag mig på toalettstolen. Då kom
Olle in och var bajsnödig han också. När han kom innanför dörren tittade han på
mig, lyfte lite på min ena skinka och sa: ”Sitter du i eller på?” Jag upplyste
om att jag satt på.
Jag har
samlat en massa vitamin- och medicinburkar i en kasse, för de är ganska roligt
att bygga borgar och torn med. Olle hade byggt ett jäääättehögt torn och så kom
Ebbe och förstörde. Förstås! Det är sånt småsyskon är till för. Då tog Olle
fast lillebrors överarmar och sa: ”Ebbe, se mig i ögonen! Se mig i ögonen,
Ebbe. Detta gör du inte om en gång till!” Lillebror blev förvånad och ganska
spak, så han kröp upp i min famn och tårarna kom. Han var förorättad och lite
skamsen.
Det som var
så dråpligt med det hela är att så gör ju de flesta föräldrarna i dag. De
skriker inte och skäller, höjer inte ens rösten, men de poängterar att den som har
gjort fel måste förstå att man inte får göra så - och att man har förstått. Så
Olle var en kopia av vad hans föräldrar har ”lärt honom”. Han vände sig inte
bara och klappade till sin bror. Sånt kan ju storasyskon vara till för också.
Vad månde bliva?
Jag satt och
läste på min vitaminburk härom dagen. Där står: ”55+ Speciellt utvecklad för
kvinnor och män”! Vad annars? Finns det något annat än kvinnor och män? Vilka
är det som köper vitaminer 55+? Elefanter, hundar eller örnar? Nej, kvinnor och
män, vad jag förstår.
Tänk att man
kan hänga upp sig och reagera på allt som går att hänga upp sig på, men jag
tycker sånt är så roligt!
Bolagsstämmor
är en sådan sak som berör och upprör. De olika bolagen har gått med flera
miljoner eller miljarder i vinst, ändå så måste det göras någon omstrukturering
för att ägarna vill se mer vinst i sina plånböcker.
Jag läste i
dagens tidning att 25 procent av pensionärerna i flera länskommuner lever under
EU:s fattigdomsgräns. För dem som knogar och jobbar i dag ser framtiden än
dystrare ut. De måste jobba längre och spara mera! Hur ska det gå till? En
ensamstående med barn har många gånger så precis att det inte får hända något
utöver det vanliga för då kullkastas hela ekonomin. Hur ska den kunna spara?
Eller jobba längre, när jobbet är tungt och slitit?
Jag tänker
som så, att välfärd inte är för alla. Välfärd har bara den som får vara frisk,
får pengarna att räcka och som kan vara trygg för sin framtid. Det är inte
många, som kan vara trygga i dag.
Ibland känns
framtiden som en vandring på ett gungfly, men då kommer det en Olle som lyfter
på ens skinka och säger ”Sitter du i eller på” och då blir man varm och glad.
Man får en kram eller så hör man en Ebbe som säger, när han tar en tugga av sin
smörgås: ”Mmmm. Farmorblöd!”
Allt är inte
pengar! Tack och lov.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, February 03, 2018 13:00:21En månad har gått
Januari 2018
En månad har gått, då
snöskottningen har varit en nästan daglig uppgift. Jag hade ju bett om en vit
jul för Ida, när hon kom hem från sitt Stockholm, men hon tyckte att jag tog
nog i lite för mycket, eftersom vi var ute och skottade tre gånger en av
dagarna.
Alla våra blommor vilar där under
det vita värmande (?) täcket. Det är mumma när det gäller många av våra
”sommarglädjor”. På tal om blommor, så fick vi före jul en Amaryllis av en
bekant. En vit. Jag älskar vita blommor. Denna Amaryllis har varit något att
älska, ska jag säga. Just nu väntar vi på att få se den tredje stängelns
knoppar slå ut. Fyra klockor på varje av de andra, jättestoooora. Får se hur
många den här stängeln kan prestera. Underbart.
Jag fortsätter i trädgården. Jag läste
att det hävdas att Sveriges äldsta äppelträd finns i Dalarna och skulle ha
planterats 1614. Det skulle vara roligt att få se det, knotigt och grått och
med en vishet av alla årtionden som ingen annan kan veta. Tanken svindlar.
Nu till en helt annan ålder. Vi
har varit på 6-årskalas. Olle fyllde den 16:e. Tänk att det är 6 år sen Mats
ringde och talade om att sjukhuspersonalen hade kunnat rädda livet på den lille
gossen. Man blir så tacksam.
Jag pratade med Olle häromdagen
och frågade om jag kunde få prata med hans mamma. Svaret blev: ”Hon sitter visserligen
och äter, men jag tror nog att du kan få prata med henne en liten stund!” Visst
ringde jag olämpligt!
Olle hade botaniserat i julkakelagret
och valt ut de sorter som han ville att vi skulle bjudas på. Den gröna marsipantårtan hade dekorerats med
en dinosaurie som han hade gjort med tårtpynt. Lite mindre än den som mamma
hade fått i uppdrag att göra. Det är inte alla som får äta dinosaurier till
eftermiddagskaffe.
Lille Ebbe skall snart ha kalas
han också. Han pratar långa, långa meningar, men ibland behöver vi tolk och då
måste Olle rycka in. Lätt som en plätt. Ebbes blonda lockar ser ut som klippta
från en sagobok.
Vi fick i julklapp reflexer av
pojkarna. Reflexer att sätta omkring benet eller armen. Jag fick en gul och
Herbert en grön. Nu syns vi, när vi vistas ute i de mörka timmarna.
Nu blir det ljusare för varje
dag. Vilken lycka. Den här vintern kan kallas vinter, vit och rimfrostig. En
lycka till: vi har sluppit halkan!!! Tack!
Läste att Australiens ambassadör
blev så imponerad, när han kom hit till Sverige, för här bär till och med
hundarna reflexer.
På tal om hundar, nästan alla har
väl sett, när en gammal hund försöker att lägga sig för natten. Hur den snurrar
och snurrar, krafsar ett tag. Kliver upp, vänder sig, snurrar och till slut ser
den ut att komma till ro. När jag ska lägga mig för kvällen, så finns det stora
likheter med den gamla stövartiken Flora som fanns hemma, när jag var liten.
Jag vänder och vrider, makar till kudden. Neeej, nu gör det ont i armen. Nytt
försök som, om det går bra, blir det ett godtagbart försök att sova.
Jag har haft semester hela
januari! Semester från mina gudstjänstdikter varannan söndagkväll i Odensalakyrkan.
Före jul blev det lite väl mycket göra av alla slag, inte bara i kyrkan, utan
många andra göromål. När jag då hörde att Helen-präst skulle vara ledig, så
fick jag idén med att ta semester jag också. Jag börjar ju närma mig
80-årsstrecket och då kanske man kan unna sig någon dag ledig, eller hur?
Herbert travar runt Lillsjön mest
varje dag. Han finner att han mår väldigt bra av att röra på sig. För mig känns
det ibland övermäktigt att klä på sig och av sig och så det här med att jag
fryser så lätt. I vinter har det varit ganska så besvärligt. Jag undrar också
om inte latmasken får ta för stort utrymme i min tillvaro. Jag såg nu att det
är något särskilt som det beror på, att framför allt kvinnor blir så frusna.
Det känns som benmärgen fryser inne i mig. Händer och fötter är iskalla, inne i
23 graders värme! Vad det berodde på att det blir så, har jag naturligtvis
glömt. Varför jag inte har lagt det på minnet? Jo, för i dag är det så, att jag
måste skriva på små olikfärgade post it-lappar sånt som jag vill komma ihåg. Om
jag nu visste var jag har lagt dem!
Jag såg i tidningen under Nyheter
att det är brist på bostäder för äldre. Är det någon nyhet? Det skall byggas
nya skriver de vidare. Ja, det blir nog bra, men vilken har råd att bo i de
nyproducerade lägenheterna? De, som skulle vilja sälja sitt hus ute på
landsbygden där prisnivåerna inte är så höga, kan ju inte tänka sig att få råd
till att köpa en lägenhet här i stan. Inte ens en liten lägenhet för
pensionärer. Ibland kommer det reklamblad från någon mäklarfirma, där de visar
upp månadens skörd av försäljningsobjekt. (Oj, vad jag kan!) Smålägenheter
kostar ju runt miljonen att köpa loss! En fattigpensionär kan inte klara av
sådana lån, och blir den personen godkänd på banken, jag undrar.
Någon sorts ordning blev det ju,
för alla de kommunala pensionärer som höll på att mista en hel del av sina
pengar för att något sorts konstigt avtal hade trätt i kraft. Vad har de betalat
dessa räknenissar, som låter ett sånt beslut träda i kraft? Inte verkade de ha
sett hur det skulle avlöpa? De har säkert varit duktigare på att upphandla sin
lön än att tänka på pensionärernas ”lön”!
Tänk att jag funderar på saker
som gör mig, inte arg, men upprörd. Min pension påverkades inte, det lilla jag
har ”gjort rätt för” - jag som har varit hemma med mina barn. Om jag hade sett
till andras barn, och någon annan passat mina barn, så hade det lönat sig. För
oss båda barnpassare.
Post it-lappar är en underbar
uppfinning. En del har världens grällaste färger; för att jag skall se dem, så
är det nog, men ibland blir jag rädd. Jag vet var jag har lagt saker, ändå är
de bara borta. Så dyker de upp på de allra konstigaste ställen. Där hade jag
ju inte lagt det jag letar efter. Det måste vara småfolket eller vittra som
bor alldeles i närheten, som har behövt den där prylen ett tag. Jag får väl
vara glad att jag har fått tillbaka den. Att skriva upp var jag har lagt
sakerna, skriva upp på post it-lappar... det kanske jag skulle pröva!
Nu ska jag göra som jag gjorde,
när jag hade en brevvän när jag var skolflicka. I brevet efter jul skrev jag:
Vad har du fått i julklapp? Jag har fått… och så räknade man upp. Jag kan
skriva så i dag också: Vad har ni fått i julklapp? Vi har fått ingenting! Rädda
barnens julklapp för i år hette så.
Så här stod det på gåvobrevet:
Din julklapp är en gåva till Rädda Barnen och kan bli ett sovpaket
med 8 filtar som skyddar barn mot vinterkylan, så att de kan sova varmt.
Den klappen värmde våra hjärtan
skall jag säga.
Jag ville avsluta mina tankar för
januari med att delge er alla möjliga och omöjliga tankevindlingar, som rör sig
i mitt huvud, det som har nästan lika mycket lockar som lille Ebbes huvud, men
på mig inte alls så gulligt!
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, January 03, 2018 16:07:56En månad har gått
December 2017
Nu har det gått en hel månad och
jag har inte kunnat skriva till Elisabet. Jag har tänkt tanken flera gånger: Detta
måste jag skriva och tala om. Så går det inte. Ingen mottagare. Jag kommer
aldrig att få en sådan brevvän mer. Ovanför datorn på en anslagstavla finne ett
fotografi av Elisabet. Jag talar med henne, talar om när jag är glad och när
jag känner mig ledsen. Så länge jag finns och minns, så finns hon.
Jag tittar ut genom mitt fönster
och ser de båda stora tallarna snötyngda och då menar jag tunga av snö, riktigt
tunga. Skulle vara kul att veta vad en sådan där tallegren skulle väga om man
nu skulle komma på den befängda idén att väga den. Inne i grenarna pilar det
småfåglar av och an. En dag en hel hop med grönfinkar, vilket vi inte har sett
på år och dag. Jag hade inte sett vad det var för fåglar om inte en del hade
satt sig på Silveraxets smala stänglar och gungat av och an. En efterlängtad
syn, jag trodde de var alldeles utdöda.
Nu har vi haft Ida hemma,
julafton firade vi allihop på Rödön. Där mötte oss en stor eld ute i en korg.
Vid trappan var det granris som det var förr, så som vi var vana från våra hem.
Så varmt det blev i hjärtetrakten. Sen är ju Ulrica helt fenomenal på att
smycka sitt hem till en lugn och fint hållen julstämning. En lummerkvist med
världens minsta lilla ljusslinga i en fönstersmyg, vid varje servett på
julbordet fanns en liten tallkvist. "Men akta er", sa Olle, "man får kåda på sig
och det är kladdigt."
Idas kommentar var: ”Det kvittar
åt vilket håll man tittar, så blir man tårögd. Huset blir som ett tittskåp till
glädje för oss allihop. Smakfullt och innerligt.”
Nästa gång Olle kommer hit, så
ska vi baka havreflarn. Det har han lagt önskemål om och jag har lovat. Olle
hade fått såga sin egen lilla gran att ha i sitt rum. Pappa och han hade gått
ut i skogen med en passande såg, så hade de sett en liten gran. Olle fick sträva
och såga den alldeles själv, men pappa hade lovat forsla hem den. Sen hade Olle
klätt den.
Ebbe har börjat prata alldeles
mycket helt plötsligt. Han skulle räkna upp allt som fanns på julbordet. Han
såg smör, ost, köttbullar, korv och potatis. Sen tittade han på faster Ida och
sa med bestämd röst: ”Å lingonsylt åkkå!” Olle villa ha lingonsylt till sina
köttbullar.
Olle anade en del likheter mellan
tomten och Herbert av någon anledning.
Ja, på tal om tomten, så har vi
fått väldigt mycket snö på tomten! Vi skottade och skottade. Jag hade bett om
en vit jul, för att Ida skulle få känna på vintern. Nog fick hon det, på två
dagar kom kanske närmare 50 cm snö. Tack och lov var den kall och lätt.
I träskålen som farmor ältade sin
smörslaga i, så samlar jag alla julkort och hälsningar som kommer till jul. Där
finns nu ett 50-tal korta och långa hälsningar från vänner i vårt land, från
Norge och Finland. När sen julen har gått runt hörnet, så plockar jag bort dem
och fyller sen på med hälsningar som dimper ner under sommaren. Sen åker de
undan och allt börjar om igen. År efter år.
En del vänner faller bort, nya
kommer till, som den 11-åriga Maja som kom hit i somras genom bekanta och som
ville ha ett recept på en sorts kakor som jag bjöd på. Med det receptet så
började vi brevväxla hon och jag. Det har varit berikande för mig, en inblick i
en 11-årig flickas liv. Vad vi skriver om? Allt möjligt, vad vi gör, vad vi har
tänkt, vad som faller oss in att skriva om. Försök ska ni se, och ni kommer,
som jag, att gå och vänta på brev.
Ja, i februari ska vi träffas
inom skrivargruppen Gloria Mundi igen.
Vi har efter något år av uppehåll blåst liv i vår inspirationsgrupp. Den har
inte återuppstått från de döda, men den har vaknat upp, skakat av sig sin
sömndruckna tillvaro, ruskat av sig filten och börjat känna att det behövs lite
samarbete igen. Lite glada träffar, lite idéidéer och lite putta på. Får se
vart det leder oss sex skrivande, skapande kvinnor. Vi började med ett par
träffar i höst och har som mål att fortsätta. Hoppas på ett givande år.Jag såg
på tv härom dagen att det hade kommit en massa nya ord in i Svenska akademins
ordlista. Jag tänkte på så många ord som aldrig används längre. Smaka på orden avsidestagen,
mannamån, i andanom och till förne. När såg ni de orden sist?
De nyord som vi fick 2017 var bl
a blåljuspersonal, ekodukt, (en bro som håller ihop ett system på båda
sidor om en väg, så djur tar sig över oskadda) pokenad,(där du promenerar och spelar
Pokémon) och vuxenmålarbok.Jag tycker ju att de gamla orden är mycket
vackrare, men man ska ju inte sträva bakåt. Jag kommer att delge er några nya
ord 2018 bara jag får ögonen på dem. Jag får av en väninna, Ingegerd, en prenumeration
på tidningen Skriva varje jul och de
brukar vara snabba på att delge en del av de nya nyorden. Så fortsättning
följer säkert.
Jag har semester från kyrkan hela
januari. Helen-präst är ledig och då passade jag på att ”be” (nu var jag väl
vitsig?!) om ledigt också. Det blir som vanligt akvarelljobb med den gruppen,
men själva gudstjänsterna så slirar jag. Margareta-gumman börjar bli gammal.
Skall försöka gå igenom alla mina
opublicerade dikter för en eventuell ny utgåva av något slag. När jag ser orden
opublicerade dikter, så tänker jag på ett program i Värmlandsradion för, som det
känns 100 år sen, som hette Opublicerade
publicister, som jag hade äran att få medverka i. I den gruppen på kanske
sex personer finns bara jag kvar. Känns konstigt. Som en relik från förr. Jag hade
nästan aldrig träffat några som skrev förut. Det var spännande, tänk att få
vara i radion! Märkvärdigt! Den store värmlandsskalden Gunnar Ehne var med, han
vars Kvällsböna jag brukar avsluta mina diktläsarstunder med. Jag skickar
med hans ord om att gå i skogen och finna lugn, alldeles för sig själv. Finns
säkert att finna på nätet.
Å, jag får hemlängtan när jag
tänker på Gunnar, på mina vänner, på min hembygd, på det som har varit mitt för
länge sen, men det ska man kanske få automatiskt när det har varit jul och
nyår.
Jag hoppas att ni alla har ätit
bara det ni ville ha av julbordet, till och med lingonsylt om så önskas. Att ni
och alla hundar har sluppit alla smällande farliga tingestar och bara önskat
varandra ett nytt ur alla möjliga synpunkter gott nytt år. Och kom ihåg, det
blir till en del som man gör det själv. Om man är öppen, nyfiken och i andanom
tror på det fina.
Jag måste faktiskt avsluta med
sista versen i Kvällsböna, den betyder
så mycket för mig.
Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsang
när dej, i all evighet.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, December 14, 2017 16:53:08Julbrev 2017
Kära vänner!
Julbrevskrivande, ett kärt
besvär. Här är det, när jag skriver det här, vintervitt, kallgrader. På söndag
Första advent. Då sjungs alla de där välkända psalmerna som ”vi” har sjungit i
alla år. Jag skriver vi, för som norskarna säger: jej kan icke synge jej! Men
jag är en duktig lyssnare och jag gläds därinne i mitt hjärta för att det känns
tryggt och hemvant. Så är det att bli äldre, då ska det vara som det alltid har
varit.
Något som inte var som vanligt,
var när det i Olles kök på Rödön kom in en levandes ren! Olle hade blivit så
besviken på att renen nere i Småland hade farit innan han hann se den. Nästa
otröstligt. Detta hörde Ghita och Erik, ordnade en egen ren, när vi firade julafton
på Rödön sen de hade kommit hem till Jämtland. En ren som stod där och mumsade
lav i godan ro på deras köksgolv! Olles ordningssinne tog överhanden sen allas
vår häpnad hade lagt sig. Då sa han: ”Nu farmor måste vi nog dammsuga!” En
annan sak när det gäller Olle är att han inte litar på att farmor har någon
ordning alls. En dag tyckte han att vi skulle städa bland pojkarnas böcker. En
del var lästa, en del var inget bra, en del skulle vara kvar och så sa han så
här: ”Herbert, vill du se till att de här böckerna kommer undan!” Fastän jag
stod där intill...
Lille Ebbe han har fullt upp med
att köra bilar och att vara charmig, medan Olle är mer allvarsam och tar
ansvar. Ebbe har nu lärt sig säga Farmor, men när han ropar på mig blir det i
alla fall Omma.
Två olika personligheter, som jag
letar igenkännande drag och fallenheter hos människor bakåt i leden. Intressant
och roligt.
Bakåt i leden går tankarna till
dem som inte är bland oss längre. Vi har fått säga adjö till flera av våra
vänner. Thomas, Björn och nu sist Elisabet i Gränna. Alldeles för unga och det har gjort alldeles
för ont i hjärtetrakten. De hade så mycket mer att ge, hade så mycket oupplevt
och framförallt går det inte att fylla tomrummen för varje människa lämnar en
personlig minnesbank, som inte fylls på. Döden är skoningslös och svårtolkad.
Det är ju skilsmässor för oss
alla. Något som handlat om en annan sorts skilsmässa är vad Helen-präst,
dansaren Cecilia och jag har pusslat ihop till en liten föreställning. Vi har
genomfört den både i Odensalakyrkan och på Östersunds teaterverkstad. Vi var
tre personer men hade 4 skilsmässor bakom oss. Ni vet vem som är
överrepresenterad, eller hur? Helen har tänkt på att det finns något vi samlas
kring vid dop, vigsel och begravning, men inget när kärleken kraschar. Sagt och
gjort. Vi har fått fint gensvar och bekräftelse på att det behövs både samling
och samtal omkring det vi har åstadkommit.
Sommargäster har vi haft förstås.
Anton och hans mamma hälsade på några dagar med vad som tillhör för en farmor
att göra då. Steka falukorv och stuva makaroner. Diskutera allsköns nya makapärer
som går att sända allsköns text och bilder på.
En ny värld blandas med den gamla, ibland skär det sig i att kunna
förstå. Meeeen farmor begriper du inte? Jag vet att det är bara ettor och
nollor som far där i etern, men hur ska man begripa sånt?
Stor-Mats, som inte alls är
större än Lill-Mats, kom från Charlottenberg och ur framsätet stånkade sig min
bror Alf, krängde av sig sportbilen och sa: ”Håhåjaja!” Jag var alldeles ovetande
om att han skulle följa med. Vi blev jätteglada att han kom och hälsade på oss.
Ida var hemma då också, så här var det mycket resonemang och fôlkprat ska ni
veta. Några vaniljhorn försvann då också. Några korsord lades i lösta-högen
också.
Vi har fått sagt adjö till
Doffans bruna, underbara labrador Elton. Efter ett tag, så dök det upp en liten
rultig brun labradorvalp vid namn Dunder. Vassa valptänder och han undersöker,
som alla andra småbarn, allt som kommer i hans väg.
Vi får besök av Erik och Ghita och
Plåster med jämna mellanrum. Plåster hämtar sig ett ben inne i ateljén och sen
så gnags det. Alla våra hundgäster vet var benen finns, knuffar upp dörren
hämtar sig något som passar, lägger sig på randiga mattan och sysselsätter sig
alldeles själv.
Jag har räknat ut att vi har en
egen Erik-hjälp som kommer när man kallar. När datorn inte beter sig, det beror
på mig, när snöslungan inte vill vara snöslunga, när bilen vill bli omskodd, ja
säg vad han inte kan.
Herbert gjorde en kullerbytta i
garaget och då får vi veta av vad vänner ställer upp för oss. Mia som följde
med till akuten, grannar som handlade, ”våra” pojkar som fanns där, grannar som
var på affären och undrade om vi behövde något. Nu börjar axeln och armen, som
fick sig en redig smäll, att återgå till ett godtagbart läge igen. Men det har
varit motigt och som vanligt, så har Herbert tränat och tränat. Tre timmar
efter att han hade varit på akuten stod han och tränade ”onnarmen”! Det kallar
jag envishet och en tåga för att bli bra igen.
Ulrica har varit här och flyttat
lite växter åt oss. Stora bladväxter gör att Herbert inte behöver jaga ogräs,
där de växer. De kväver ogräsen med sina blad. Tack. Mats har hjälpt till med
saker, som vi har varit lite ovissa på vad vi skulle handla, var vi skulle
handla och då vet han. Vi tar hjälp av våra barn lite här och där.
Ja, det var vårt år i stora drag.
Livet är väl lite upp och ner, ibland blir vi ledsna över att inte orka. Men
klaga kan man göra på den så kallade posten, på banker som inte ids hjälpa
till, att allt ska skötas på nätet eller i appen. Snart finns väl inte
papperstidningen. Är det ingen som saknar prasslet? Jag kan ju inte lära mig en
modernare mobil, inte ens en gammal!
Vi har sommarblomstglädje under
snön. Barnbarnskramar, någon att prata med när tårarna rinner över,
hjortronsylt och grädde till våfflorna, dubbskor, vedkaminen när jag fryser,
många goda vänner, julfrimärken med änglar på, diskmaskin som fungerar och vi tar
oss upp själva på morgonen, även om vi ligger lite längre på morgonen med ålderns
rätt.
Ett gott nytt 2018 önskas er alla.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, December 02, 2017 13:27:04En månad har gått
November 2017
Nu har jag pratat med min väninna
Elisabets dotter Sabina. Det är bara frågan om dagar innan vi mister henne. Jag
har hennes över 90 brev i en pärm stående intill mig här på golvet. Jag
bläddrar och gråter, skrattar åt någon underbar formulering, men ingen mer gång
kommer det att finnas brev från henne, ingen mer gång kommer jag att höra
hennes röst säga: ”Men hallå!” Inga mer Gränna-skratt, inga mer överraskningar
i brevlådan, inget mer alls av någonting ... Nu ska jag klä på mig, gå till
kyrkan och tända ljus och tacka för allt jag har fått vara med om från den 21
augusti 2012 till den 26 juni 2916 då det var sista gången som hon orkade
skriva till mig. Jag skall tacka för hennes vänskap, hennes 450 sidor tokiga,
roliga, tänkansvärda och ibland lite sorgliga brev.
Jag har i min tur skrivit närmare
100 brev. Vykorten, som jag har skickat när hon har legat på sjukhusen, nästan
90 stycken, som personalen har sprungit och förmedlat fastän de har så mycket
annat! Jag lovade ju henne när hon insjuknade, att jag skulle gå vid sidan om,
putta på, hålla i och hålla om. Motvilligt måste jag nu släppa taget. Det är en
svår del av det vi kallar livet.
Rimfrost i träden. Småfåglar vid
nöt- och fröstugan. Redan vinter. En del dagar bara svischar förbi, en del
dagar segar sig fram, men det är förunderligt att vi närmar oss julmånaden. Då
Lucia i form av alla, oftast mammor får springa sitt maratonlopp varje år.
Så tänkte jag en dag, är det jag
som är dålig att organisera upp tillvaron? Jag hinner mindre och mindre av det
som skall ha varit gjort och det som ska göras. Eller är det kroppen som inte
hänger med?
Jag har en ”deltid” i
Odensalakyrkan. Senaste månaden har Helen-präst, Cissi-dansare och jag framfört
Skilsmässa. När kärleken kraschlandar. Tre föreställningar På Teaterverkstaden
i stan. Repetitioner därtill. Mycket för en gammal människa, meeen jag klarade
det. Det har varit jobbigt, men jag tycker att allt det med skrivandet och
framförandet av dikter är roligt och ger mig väldigt mycket. Samarbetet med
Helen och kyrkan är så fyllda av nya saker, som jag får ta del av och upptäcka.
Men, som sagt, det där med kroppen... åldern... ja, ni vet.
Herbert ramlade en dag i garaget
och slog sig ganska illa i vänster arm. Den friskare sidan, förstås, men hans
goda iver att göra som sjukgymnasten Mia säger ger resultat. Tre timmar efter
att han hade varit på akuten, så stod Herbert lätt framåtböjd vid köksbordet
och gjorde ringar i luften ”mä onnarmen”! Han skyller inte på någonting. Han
bara gör!
Pojkföljetongen: En dag när jag
talade med Olle, så sa han efter att ha pratat lite med mig: ”Nu farmor vill
jag veta hur det är med Herbert och hans arm!” Vi har träffat dem väldigt lite
den här månaden, för de har varit bärare av de där ettergröna bacelurerna som
så lätt angriper den äldre generationen.
Ebbe har haft både öron- och
ögoninflammation. När han var hos doktorn för öronen, så var han väldigt
duktig. Grät inte. När det blev en utdragen granskning av hans ena öra, hörde
pappa Mats hur Ebbe sa: ”Dä ä för mycke nu!”
Man blir alltid tillrättavisad av
Olle. Häromdagen, när vi var barnvakter, så såg han en pappersnäsduk i min
fåtölj: ”Vad är det här farmor? Ett snorpapper? Skall det ligga i fåtöljen??”
Han frågade inte om det var Herberts! Det är bara farmor, som är slarvig.
Ja, återigen har vi fått läsa om
”storgubbarna” som har varit ”tvungna” att fly till skatteparadisen för att
rädda sin enorma pengapåse. De som inte vill betala skatt! Som frågar sig vad
f-n de får för pengarna. De åker ju på ”våra” vägar, de har flygplatser som
funkar när de ska på sina lyxresor och när de ska på möten med sina bra-banker!
När det drar ihop sig till att deras år blir många, då duger säkert det där de
får igen här hemma i Sverige. Men då kanske de skulle stanna kvar i sina
paradis!
Sen har jag en stilla undran. Är
det bara manliga människor som försöker hålla undan skattepengar. Hur ser det
ut på den fronten? Jag hör bara om och ser bara övervägande pös-män, som
onekligen är driftiga och duktiga, men då det bara gynnar plånboken.
Ett vet vi, det är övervägande
män som tar sig friheter utöver det medmänskliga, när det gäller att tro att de
är oemotståndliga, trots ett nej. De behöver gå till doktorn, ifall det är
vaxproppar som utgör hindret för att ta till sig kvinnors nej. Detta sätt att
hantera sina kvinnor både hemma och på arbetsplatser är ett gissel, som vi har fått
foga oss i, i alla århundraden. Men nu...
Men vi får inte glömma bort att
stordelen av det manliga släktet är artiga, ömma, snälla, rara, omtänksamma
medmänniskor.
Jag blir så retad på dessa nya
pengar som vi har blivit påtvingade. Min bror, som har besvär med ”gula fläcken”,
har väldigt svårt att se skillnad på dessa tre småpengar. Så löjligt, kunde de
inte ha haft kvar 5-kronan, att det hade gått att betala parkeringen med 5
kronor; då hade alla automater funkat. Nu tar en del av dessa ” djävulens
påfund” inte emot bankkortet alla gånger eller också tar det en sådan tid att
det hinner komma fyra, fem till som skall betala. Ännu mer stressande för en
till åren kommen, lite fumlig att komma därifrån. För det finns alltid de som
suckar högljutt där bakom.
Jag har inte varit så vådligt
förtjust i Strindberg, men en av hans meningar kan jag stämma upp och ropa hurra
över och det är: Det är synd om människorna. När de där
bestämmandemänniskorna aldrig frågar hur vardagen fungerar för oss.
Så går det när de där
storgubbarna ska förstämma. Fråga oss som har den vanliga vardagen att tampas
med. Fråga oss hur vi skulle vilja ha det, men det är de för goda för. Och vi
är för små. Vi, som inte ens tar oss utanför landets gränser med någon
skatteflykt. Vi, som har lite pension och högre skatt. Jag har inte ens
möjlighet att skyffla in pengar i madrassen, för de tar pengarna innan jag kan
göra det.
När jag skriver det här, så
ringer Elisabets dotter och säger att ”min” Elisabet har fått somna in. Min och
deras och alla andra som Elisabet har lyst för, berikat livet för. Rik är jag,
som har fått vara i hennes närhet. Rik och tacksam.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 28, 2017 15:11:30En månad har gått
Oktober 2017
Ibland kan jag bara tänka: Kyla,
mörker, regn, blåst, halka, dubbskor, yllemössa, vantar och allt möjligt
besvärligt. Istället för: Höstfärgade löv, röda nypon, sidensvansar, värmeljus,
extrafilten och stjärnhimmel och brasa i kaminen. Med andra ord: Det kan bli
någon deppardag extra, när det börjar komma fram till vintertiden. Ofrånkomligt
men det går att skingra tankarna ibland. När man möter världens gulligaste
hundvalp i form av en brun labrador som heter Dunder, eller när man hör lille
Ebbe ropa: ”Heeej Omma, nu kommer vi!”
Pappa Mats hade väl ropat en förmaning
med ganska hög stämma:” Olleee!”
Då hade lillebror ropat tillbaka med den grövsta röst en tvååring
kan åstadkomma:”Pappaaa!”
Pojkarna kom hit en dag och när
Olle kom in genom dörren så sa han: ”Jag har hört att ni behöver hjälp att
rensa dammen. Men innan dess behöver jag lite fika för att orka!” Då blev det
att plocka fram jämtländskt tunnbröd och göra en ”Bebbemacka”. Ebbe behövde
lite macka han också innan han ville blåsa såpbubblor. Det blåstes och då for
bubblorna högt över taken, men Olle jobbade effektivt och energiskt. Kan det
vara det småländska arvet, som kommer en sådan gång? Nu är dammen utan både
”slajm” och barr. Tack.
För att fortsätta på mina
följetonger, så har jag inga glada besked om min Elisabet. Får inget svar över
telefonen utan nu går mina vykort till gästhemmet. Jag vet inte om hon kan ta
till sig innebörden av det jag skriver men jag fortsätter. Jag har lovat att gå
bredvid och då gör jag det, men nu puttar jag inte längre, är rädd att det gör
mer ont än är till nytta. Nu tycker jag att det är uppför och en kall motvind.
Det som ger mig lite sinnesro är ljusen jag tänder i Odensalakyrkan så ofta jag
kan.
Var rädd om era vänner. Man vet
inte när något förändras. Säg att du tycker om och håller av, hellre en gång
extra än en gång för lite.
Jag läser överallt om
sextrakasserier och tafsande. Män har alltid tagit sig friheter det vet jag,
som själv har varit utsatt som barn. Men var går gränsen? Jag hörde en tjej som
sa, att om någon kommer åt henne när hon är på ett evenemang, om någon nuddar
vid hennes midja eller höft, då är hon beredd att anmäla. Nu undrar jag i min
enfald om männen måste gå med händerna lyfta över huvudet för att inte råka ut
för anmälan eller det som anmäls nu, som har skett för flera år sen, hur många
män kan inte då bli kallsvettiga. Vad kan jag få för anklagelser, vad skall jag
hängas ut för, kanske oförskyllt? Men ett är säkert en kvinna ska respekteras
när hon säger nej! Tänk att pendeln slår för långt åt alla håll.
Ständigt.
Jag har varit på en unik dag i
”min” kyrka. Den hette: En dag för mig. En dag för sinnet. Yogapass,
rörelser för att lära sig ta lite plats, skapa saker, måla mandalas, promenad,
läshörna, enskilda samtal. Gemenskap över en tallrik soppa. Vi dansade om vi
kunde, ”yogade” efter förmåga, på mattor eller stolar - vad kroppen tillåter.
Nya bekantskaper knöts och igenkännande nickar blev det också. Bara kvinnor
förstås. Ja, männen törs ju inte, som ofta när det är sådana aktiviteter.
Vet ni, jag har varit på stan och
jagat långbyxor. Ett par svarta med raka ben och resår i midjan. Men icke! En
del expediter tittar på en som något som katten släpat in på mattan. En del
letar pliktskyldigast på något ställ. Nej tyvärr det finns inga. Men snälla
nån, är det ingen marknad för vanliga tantbyxor? Jag ser ju fler tanter som går
omkring på stan. Eller är de modernt inriktade allihop utom jag? Jag vill ha
tag i ett par byxor som är lätta att ta på, som inte gör ont i både rygg och
armar för att jag måste dra allt vad tygen håller. Är det bara jag? Lyckliga
alla andra tanter!
Jag ska byta bank. De två sista
gångerna som jag har varit in på ”min” bank (som inte känns som min bank
längre) blev jag så otrevligt bemött. Det syns säkert att här kommer någon som
inte är så mycket värd. Möttes inte ens av en blick. Pennan jag behövde fick
jag hämta innanför killens område. Inte en gest att skicka mig den. Andra
gången tog jag med Mats. Då fick vi höra att tjänstekvinnan inte hade ätit
lunch, så lunchlådan skulle bli kall. Det var lite besvärligt det som jag
skulle ha hjälp med!
Då skulle
jag ha velat kunna göra som den rike lite illa klädde mannen som kom in i en
”fin” affär och frågade vad kristallkronan kostade. Lite nedlåtande fick han
reda på att det inte var aktuellt att ge honom priset. Då tog han sin käpp slog
sönder några prismor och sa: ”Nu kanske jag kan få reda på vad den kostar.” Jag har ingen käpp och banken har inga
kristallkronor, men ledsen blir jag på den bank som jag har varit trogen i 46
år. Fy på dem!
Gamla tanter som vill handla
resårbyxor, vill ha hjälp på banken, inte klarar av mobilen, hör lite illa,
inte tillför, de ska inte finnas har jag räknat ut. Sa det till en som
låssasletade ett par byxor, hon bara vände sig och gick! Tänk om hon lagt
handen på min arm och sagt: ”Det tycker jag visst att de ska få, jag har både
farmor och mormor.” Men hon vände mig ryggen!
Nu till ett Mirakel!
Mirakeltrasan för fönsterputs! Jag har köpt på Dollarstore för 10:- Man bara
blöter den, gnor runt på rutan. Efteråt använder jag gummiskrapan, men det ska
inte behövas heller. Inget putsmedel, sprayflaskor eller tung elektrisk
utrustning! Min Ida bara torkar med urvriden trasa. Det blir också blankt. Där
är reklamen sanning och inget lur. Det är ett mirakel för mig som byggstädat
och pustat över fönster till leda. Den trasan är som ett solsken för mig.
Nu har jag gnällt och hängt upp
mig på en massa saker och mer blir det. Tomtarna i affärerna! Vad tre/fyraåringarna ska längta, julen kommer ju aaaaldrig. Alla
föräldrar som tusen gånger får säga: ”Du får vänta vännen!” Vad är vänta för
små barn? Om fem minuter eller en dag, inte längre. Jag väntar bara på att få
höra julsångerna till veckan, när jag skall göra ett nytt försök, att utforska
resårbranschen.
Vi äldre behöver inte vänta,
tiden bara häver sig över oss och vi står här och förbluffade tänker vi: Det
var den månaden det, vart den blev av, det hann vi aldrig uppfatta.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 07, 2017 15:52:18En månad har gått
September 2017
Tre månader till jul... är det
någon som hinner med? Jag gör det inte, men jag blir lite glad i sinnet för
efter jul vänder det och blir ljusare. Visst var jag äckligt positiv nu? Annars
har jag svårt att se det positiva, när alla färgglada blad och löv dalar så
sakteliga till marken.
Våra ”Hostor”, som finns lite här
och där i trädgården, lyser gula som de vackraste solar i höstmörkret. Men i år
får vi inte se Silveraxets blomknoppar utslagna. Det är för länge tills dess.
Frosten hinner före. Utanför sovrumsfönstret har fem, sex blad på vildvinet
börjat bli vackert höströda. Hoppas på flera innan frosten. Något år har hela
väggen varit som en färgkarta av nyanser från mörkt vinrött till ljusaste gult.
Man har kunnat ropa halleluja för mindre.
Jag är sen några år tillbaka
medlem av Sveriges ornitologiska förening
och får en tidning en gång i kvartalet.
I senaste Vår fågelvärld stod det att läsa att
vindkraftverken går hårt åt fåglarna. I Åsele finns en stor vindkraftspark där
vadarfåglarna har gått från att vara många vadare 2009 till 2016 då det inte
fanns en enda vadare kvar. Det är ju inte vetenskapligt belagt men det finns i
dag ingen annan förklaring säger de experter som har varit inkopplade. Det som
är bra på en kant är illa på en annan. Hur vi bär oss åt, så blir det fel när
vi är med och petar än på det ena än på det andra.
Men skulle våra stenåldersbarn ha
varit lydiga hade vi fortfarande varit i stenåldern! Framgångar och utveckling
har ett pris men hur mycket kan vi offra? Jag har inte kunskaper eller insikter,
men läser jag sådant så har jag i alla fall mina tankar och de är ju fria.
Kanske mina tankegångar visar hur lite jag kan, vad vet jag.
Mina följetongspojkar var här en
dag och vi skulle rensa en myriad tallbarr från den lilla dammen. Olle har en
vanlig kökssil på en lagom lång stång, som han fiskar upp allt skräp som har
hamnat i dammen, och en annan pinne för att fiska upp ”slajm” som bildas. Det
är jätteäckligt så lille Ebbe står vid sidan om och säger ”bläää” med jämna
mellanrum vartefter som de långa gröna slamsorna fiskas upp. Var och en gör så
gott man kan. Den här gången så var Ebbe duktig på att plocka kottar, försökte
inte hysta iväg dem ner i dammen heller. Kanske att han
blir lika duktig som storebror på att jobba. Det är barnarbete vi utnyttjar,
säger faster Ida. Men så länge de små knaggarna skiner som solar, när de är i
trädgården så må det vara oss förlåtet.
Skiner som solen försöker jag att
göra för ”min” Elisabet, men det är bara med korten som jag kan skina. Jag sänder
ett kort var tredje dag ungefär, ett kort med skiftande framsidor och innehåll;
kort som har målats av målarvänner, kort av storfräsmålare som Zorn och Lerin
men också många kort som är både hemska, ekivoka och konstiga över huvud taget.
Vad personalen där på sjukhemmet tror om Elisabet och vad de tror om mig törs
jag inte tänka på, men de strävar på och förmedlar till henne och jag är
tacksam.
Härom dagen så kom det ett kort
från Elisabet! Tjoooohooo! Hon hade inte skrivit det själv, utan en av hennes
döttrar hade förmedlat. Det föreställde en blå, livad, glad, sprallig kanin som
slår ut med armarna och säger: ”Bara en liten hälsning!” Att hon känner sig som
kaninen! Då förstår ni hennes positivism, som går utanpå allt annat. Jag har
hållit kortet intill mitt hjärta och varit lycklig även om det känns att hon
inte orkar så mycket, meeeen glad i sin håg. Vi delar också på de där stunderna
som är grå, tunga och livssvåra. Då pustar jag, stånkar, men puttar på med
hjärtat! Jag får i alla fall vara med.
I tidningen Skriva läste jag en artikel om och av en flicka, Wajiha från Afghanistan, som kom hit
till Sverige som flykting när hon var 19 år och kunde varken läsa eller skriva.
Det tog ett tag innan en uppmärksam lärare förstod att hon inte kunde varken
läsa eller skriva. Innan, tänkte hon aldrig på framtiden, innan, tänkte hon
inte i de banorna, trodde inte att det fanns en framtid för henne. En lärare frågade
henne vad hon tänkte göra om 10 år. svaret blev: ”Då kanske jag är död.”
Hon hade svårt att passa tider,
kunde inte ens klockan och hennes pappa var lärare! Så behandlas kvinnor! Att
inte kunna läsa en nyhet, en skylt utanför en affär, att inte förstå sin
framtid. Ändå hade hon tur, eftersom Turkiet hade sökt uppehållstillstånd för
henne, annars hade hon inte fått börja skolan så på en gång! Hon kan bli en
tillgång som på nolltid har börjat lära sig och upptäckt att hon kan berätta
med bokstäver om sin barndom och om sina drömmar.
Tänk om jag inte hade kunnat läsa
och skriva! Vilket litet liv. Så avskärmat och förkrympt!
Vet ni, jag har börjat fundera på
hur mycket saker jag har, hur mycket prylar som är undanstoppade. I en liten
ask ligger en träkula, en liten sten, ett litet minne bara förståeligt för mig.
Många skrivna små lappar med ”börjor” till en dikt eller en novell, en liten
tyglapp med någon diffus härkomst från forna dagar. Nu måste jag börja kasta
saker. När jag nu öppnar den där asken,
blir jag sittande. Inte kan jag kasta den där kulan! Den där papperslappen kan
bli en dikt bara den får mogna 20 år till... Kanske. En sak per dag skulle väl
inte vara orimligt...eller. Att det skall vara så svårt att göra sig av med!
På min anslagstavla vid
skrivplatsen finns det 8-9 vykort från kära vänner, några foton, ett på
Elisabet, där hon bara strålar med ett hjärtestort leende. Det måste ju bara få vara kvar! Ett litet
tankespråk: För krig finns inget försvar! Plus mycket, mycket annat som trängs där. Jag
blir glad, när jag ser den underbara röran av allt som tillför, inte kan jag
sålla i det... Kanske skall jag försöka kasta en liten sak varje dag. Vi får
väl se längre fram vad det försöket är värt.
Jag har varit på Teaterverkstaden och tränat! Vi tre kvinnor, som hade föreställningen När
Kärleken kraschar, skall köra den skilsmässoberättelsen tre gånger på Teaterverkstaden i november. När vi kom dit första gången, så
uppdagade Torben som hjälper oss, och jag, att vi kommer från Värmland båda
två. Då blev det plötsligt lättare för mig. Jag blev inte så räddhågsen, för han
kan ju inte vara farlig han som kommer från Karlstad! Så nu slänger vi oss med
lite dialektuttryck, som får mig nostalgisk och upprymd.
Sist talade Torben om att det var
en tjej från Värmland, som spelade trumpet och som sagt ett gammalt dialektalt
ord: Jäspalt. Ja, ni läste rätt! Man hivar iväg det ordet i stället för
ett kraftuttryck. Nej, jäspalt, nu har jag glömt ringa till fotvården! Ett
exempel på hur det kan se ut. Det var hur många år som helst sen jag hörde det
ordet. Sånt gör ju att åtminstone jag slappnar av och känner mig glad. Jag var
lite rädd att det skulle vara agasamt det där med teatern, fastän jag känner
mig trygg med Helen och Cissi.
Jag slutar mina septembertankar
med att önska er en färgglad höst.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, September 04, 2017 20:46:57En månad har gått
Augusti 2017
Blåsten sliter och drar i
vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära
för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen.
Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla
höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung
Bore, så är det kört.
Vi har inte gjort annat än väntat
på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och
höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha
kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det
brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är,
som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig
manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får
sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) - kan
det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville
tala om.
Det började ett program på teven
som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall
riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var
inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den
frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den
självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom
svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen,
även för en femåring.
Lille Ebbe fortsätter att vara
den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade
avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag
skall stänga av!” Klick!
När jag fyllde år, så ringde
pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var
klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när
alla drar sitt strå till stacken.
Till min vän Elisabet som nu bor
på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland
så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan
ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden.
Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner
sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och
glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de
skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna
över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med
småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen - kan beskriva dem som
små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg.
Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som
är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta
sänder jag till henne.
Såg att ”generaldirektörskan” som
har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin
månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte
ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar
henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon
brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel,
så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad
har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem
och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i
flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man
skulle ha skött, kan det vara försvarbart?
Jag hörde att vi pensionärer
skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna
håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”
Nu har datorn börjat vänja sig
vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på
någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte
klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa
hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut
en liten ordlista för tokiga.
Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för
”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon
sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens
namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?
Vet ni, vi väntade främmande av
vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp
på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua,
Huua!”
Gissa om jag blev glad och
överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir
överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på
Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far
mellan oss.
En som däremot har fått känna på
kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och
hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag
kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett
svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi
vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka
ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är
väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är
oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för
att de anses farliga med bara en penna i handen.
Nu har skolorna börjat,
semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det
som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma.
Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt
några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.
| Choose image for share content |
|---|
|
