MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, June 06, 2018 15:22:03En månad har gått
Maj 2018
Ute skiner solen och har så gjort
i en hel månad - skiner på allt grönt som har börjat spira och knoppas och har börjat
blomma. Vi har vid vår lilla damm både vitsippor och gulsippor. Det konstigaste
är, att där vid dammen har de blivit dubbla. På andra ställen i trädgården är
de som vanliga sippor. Om det är något särskilt i jorden som gör dem dubbla
eller vad det kan vara, förstår jag inte, men som vanligt är det bara att
glädjas över dessa naturens under.
Ja, nu är det
vårterminsavslutningar som väntar. Akvarellgruppen och luffarslöjdarna skall ha
sommarlov. Herbert har beslutat att försöka än ett ”läsår” med sina ”gamla”
elever. Han tycker att han kanske ska avsluta ”lärandet”, men han har roligt,
hans elever har roligt och vi ser när vi hänger utställningarna av deras alster
att de går framåt, tillgodogör sig fler aha-upplevelser under tidens gång. Träffarna
är en stor social uppgift. Vi pratar om
utställningar, böcker, personliga händelser, bekymmer, glädjeämnen,
kändisskvaller, matrecept, pensionärsfrågor. Ja som ni ser vanligt mänskligt
prat som förgyller och även lindrar ibland.
Jag har fått äran att vara med på
barntimmarnas avslutning i kyrkan. Jag skall vara berättare för en Astrid
Lindgrenskavalkad. När jag skriver det här, så skall vi ha genrep (visst låter
det proffsigt). Personalen skall vara
plussiluskor, kommandoror, Paradis-Oskar, Emil, Alfred och många av Astrids
figurer. Underbara människa med sin fantasi. Jag fick då också räkna mig som
personal i Odensalakyrkan. Där också med barnen, med akvarellen och vid
gudstjänsterna tillsammans med Helen-präst och Ingrid-musiker. Känns som en
tillhörighetstrygghet.
Nu till mina små-följetonger.
Olle och Ebbe. Vi var hem till dem på Mors dag och där visade Ulrica att Olle
hade hjälpt henne gräva en ny rabatt. Han hade grävt, kört bort grästorvor och
djupgrävt, bara för att det var roligt. Han jobbar, svettig och andfådd, ivrig
och glad. Hoppas att denna iver sitter i längre fram i åldrarna, men att han
inte blir så att han skall prestera och prestera utan kommer ihåg att efter
möda kommer vila.
Nu har Olle börjat hälsa på i
riktiga skolan ett par halvdagar i veckan. Det har varit väldigt spännande.
Tänk att nu börjar han skolan.
Ebbe var hos oss, bara han en
dag. Då stod han med ramen där storebrors foto finns. Kramade den i famnen och
sade: Jag älskar Olle! Den här tavlan vill jag ta med mig hem! Jag
förklarade då att han hade ju Olle hemma hos sig varje dag, men vi hade bara
den där bilden. Får vi ha den kvar, blir vi glada. Det fick vi. Tack!
Jag tänkte, när pojkarna skulle
komma hit, att vi skulle ha haft en beige matta i badrummet i stället för en
blå. Då hade inte Olle sett allt damm. Skrattande säger vi: ”Nu kommer Olle, då
får vi städa.” Ebbe tittar inte med samma städpolisögon. Stöpta i samma form
men inte med samma tankegångar. Visst är livets mysterier förunderliga.
På tal om barn, så tänkte jag på
hur olika som vår tillvaro var mot vad deras är. När jag låg sjuk när jag var
barn, så hände det ibland att jag fick låna knappburken. En ganska stor
plåtburk med tusen millioner knappar. Stora och små. Några, vad jag trodde, var
av guld. Några såg ut som en blomma. En del blå av glas - höll man upp dem mot
ljuset så var det säkert en ädelsten. I dag leker troligen inga barn med
knappburkars innehåll, om det överhuvud finns några. I dag är det säkert paddan
eller teven som gäller för att få den långsamma tiden att gå. Olika tillvaro,
olika förutsättningar men tröst och lugn gav och ger båda delarna. Konstigt.
Nu har det kommit en ny blom- och
trädgårdsbutik till köpcentret vid Lillänge. Hur skall de små affärerna eller
kanske även de lite större med samma utbud klara sig? Mycket billigare, mycket
mer att välja på. De kunder som inte har tillgång till bil, hur skall de bära
sig när allt dras från centrum? Det skulle från början bara vara större varor
som skulle säljas i området, vad jag förstår. Nu finns det klädaffärer,
leksaker, ja allt du kan behöva plus parkeringar som nästan aldrig är överfulla
och som inget kostar. Det är väl att styra dem som ska handla från stan, eller
hur?
Jag har svårt att förlika mig med
att snart för allt skall man gå in på www. Tävlingar, recept, andra
upplysningar. Skall jag säga, som sänder de här raderna på www. Det är ju tack
vara att ”min” Ingegerd förmedlar mina tankar över sitt nätverk.
Jag måste väl snart foga mig och
ställa mig i samma fåra som alla andra. Jag funderar skarpt på att skaffa mig
en telefon, nej det heter mobil, som jag kan skicka tankar och bilder på till vänner, men än är jag inte
redo som det känns. Hur det känns att vara en bakåtsträvare? Kanske jag är en
sådan? Har aldrig flugit i hela mitt liv. Det måste ju glädja miljövänner. Det
är rädslan som gör det. Inte att flyga, men att ramla ner. Jag är inte bara en
bakåtsträvare, jag är en fegis också.
Men lite modig är jag också, för
nu har jag snart lagt sista handen på mina nya diktsamlingar. De finns nu hos
layout-tjejen Natalie för sista korrigeringen. Jag har beslutat att lanseringen
av böckerna troligen kommer att ske i september. Lånar dig en stund. Så
heter den lite större samlingen med runt 80 sidor. Den andra med kort-korta
dikter får namnet Några ord. Den blir mindre. Känslorna, när boken
kommer från tryckeriet, när man står där med sina tankar svart på vitt, så blir
man glad, stolt och lite rädd.
Jag var på konfirmation på
pingstdagen i Odensalakyrkan. En liten grupp på fem konfirmander. Åh, då sitter
man där och jämför sin egen konfirmation med dagens. Lite tagna av stundens
allvar tågade de in, men sen fick vi uppleva unga människor som deltog med
säkerhet, med sång och glädje. Min egen konfirmation var präglad av att bara
vara rädd. Tänk om jag gjorde fel, svarade tokigt. Skillnad på i går och i dag.
Jag började med att tala om trädgården,
jag slutar med en trädgårdsiakttagelse som gör mig förbryllad. Min väninna
Elisabeth som bodde i Gränna och som dog ifrån mig kommer i mina tankar i det
som jag har noterat. I en rabatt, som vi skulle lägga igen, kom det en massa
förgätmigej sommaren innan hon dog.
Massor. Jag skrev en dikt till henne då, om att när hon far från denna jord, så
kommer hon att fara i en sky av mina blå förgätmigej. Hon lovade. I år finns
inga förgätmigej i rabatten. Fyra, fem stycken på en kant och lite mer i den
andra änden. Hon for i den blå skyn! Hon tog med sig mina blåa förgätmigej!
Det finns något, som jag inte
förstår, men som ger tröst. Med den funderingen slutar jag maj månads tankar.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, April 28, 2018 15:42:40En månad har gått
April 2018
Hurra!
Våren gör vad den ska, solen gör
vad den ska, flyttfåglarna gör vad de ska. Det är så att i trädgården mot
baksidan blommar några mörklila crocus och tre vita julrosor. För en månad sen
var där meterhög snö och vi kunde inte ta oss från altanen. Tala om att det är
skillnad på då och nu.
På tal om skillnad, så tycker jag
att det låter konstigt det här att någon gör skillnad. Det är ett av de
där nya ”sakerna”, som jag reagerar på. Jag förstår, men det talar emot mitt
sätt att tänka skillnad.
En annan sak som blir mer och mer
vanligt är att engelska ord, till och med i korsord, dyker de upp. Möte blir date - är det rätt i ett svenskt
korsord? Jag har nog bra lite att oroa mig för, när jag hakar upp mig på sånt.
Lite kan det bero på att jag inte är kunnig i engelska alls. De vanliga
fraserna, som jag hör lite här och där på teven eller annorstädes, är väl kända
för mig.
Annorstädes, vilket
vackert ord. Det kunde säkert användas i ett korsord, men för dagens yngre
lösare är det kanske lika svårt, som de engelska orden är för mig.
Har man som jag varit med att få uppsatserna
rättade med rödpenna och att det i marginalen var infogat det ord som var rätt,
då är man nog en ”upphakare”. Jag kan känna glädjen än i dag, när jag hade
skrivit en uppsats och fröken lämnade tillbaka den rättad på tisdagsmorgon. En
del röda krumelurer: Ja. En del anmärkningar på ordföljd: Ja. En del
felstavningar: Ja. En del fel tempus: Ja. Det har jag problem med än idag. Hav
överseende! Men det stod också, ofta, ofta: Bra
eller Mycket bra. Det var så att man
skrev en uppsats i en bok, skrev med blyerts. Sen när den var rättad, så fick
man skriva rent med bläckpenna. Den av stål med pennskaft! Hjälp! Hur gammal är
jag? Denna renskrivning var en plåga. Tunt papper, stålstift och bläck som rann
iväg. De sista två åren fick jag göra så, att jag istället för att skriva rent,
fick skriva en ny uppsats som fröken gav mig titeln på. Vad jag skrev! Långt in
på rasten ibland. Mina pennor var inte söndertuggade i väntan på uppslag och
idéer.
Men vi ska inte tala om min
räknebok, där sidorna ibland var så suddade, att jag kunde se både sol och måne
genom dem. Som en skir trådgardin, men skönheten saknades. Som jag mödades och
våndades inför provräkningarna. Där stod det nästan aldrig ens Bra, utan i bästa fall Med tvekan godkänt.
Så går jag över till
barnbarnsföljetongen. Lille Ebbe, han med påskärringsyndromet, kan redan alla
siffror, räknar till tio och nu börjar han känna igen familjens bokstäver.
Storebrors O och pappas M. Mammas U blir en uggla i vårt pussel. Så och fasters
I, och så sitt eget E förstås.
En dag när de var här, så
upptäckte Ebbe att jag hade några sår bakpå nacken. Han frågade: ”Farmor har du
gjort dig illa bakom ryggen?” ”Ja, jag har nog rivit mig när det har kliat”,
svarade jag. Då kom det en replik, blixtsnabbt från Olle: ”Hon har för långa
naglar, då blir det så!” Han satt och ritade och jag trodde inte att han var
medveten om vad vi höll på med. Tji fick jag.
Ibland så kan jag hitta någon
papperslapp, där jag har skrivit några ord eller ännu värre ett namn eller ett
telefonnummer. Jag vet inte meningen varför. Glömt! Hemska tanke, kanske någon
jag skulle ha ringt! Kanske jag lovat. Men än har ingen ringt och sagt att här
står jag och väntar på dig, var är du någonstans. Det är mardrömmen. En gång
hade jag ”glömt” tiden hos sjukgymnasten. Hur kan man göra så? Uppskrivet på
två ställen, ändå bara borta! Vet att min pappa sa en gång: ”Ôm hövve dett,
sôtt löst på dej så glömd du väl dä å!”
Jag var på apoteket härom dagen
och skulle betala med kortet och slog in koden. En gång, icke, en andra gång,
nej inte. Expediten frågade lite försiktigt: ”Du kanske inte har några pengar
på kortet?” Jooo! Ett tredje försök med samma resultat. Jag blev orolig,
skämdes för det var kö bakom mig. Herbert fick gå dit istället och lösa ut mina
tabletter. Så förargligt. När jag kom hem därifrån, så kom jag att tänka på att
jag hade ju fått ett nytt bankkort för ganska länge sen och som skulle ersätta
det gamla efter mars 2018. Det fanns inte i mitt medvetande, fastän jag hade
det med mig.
Har ni, som jag, försökt att gå
till botten med vad ni har i frysen? Jag har ett tag nu haft en del konstiga
kombinationer på vår meny. Ibland finner man någon liten knöl eller burk som
man har lagt in och tänkt: Det här behöver jag inte skriva på vad det är, det
ser vi! Katten heller att jag gör. Står där och tummar på det där konstiga. Är
det en burk, så skakar jag på den eller får med möda upp locket och kikar på
något oidentifierbart, något gråbrunt, lite knöligt. Kan vara pastasås eller
någon svampstuvning eller något annat ihoprört, som skulle passa nån gång.
Det är så lätt att skyffla in det
i frysen på brahahyllan. Men det vore lättare ställa det på ett kaffefat, så
det blir grön plysch på. Då går det att kasta utan samvetskval. Men först ska
det frysas, man ska ju vara duktig och ta vara på.
Jag har lätt för att få en liten
slatt sallad att bli kvar i sin plastförpackning. Bara något litet. Varför jag
inte häller det i salladsskålen, vet jag inte. Nej, jag ska finna den som en
grön, blöt liten konstifikation i kylens grönsakslåda. Då, men inte förrän då,
så kan jag försöka få det till kompostpåsen. Eller de där tre sista
småtomaterna, som blir som russin. Då kastar jag dem! För att inte tala om de
långvitskäggiga morötterna, de där två sista, små. Hej med dem! Men inte förrän
de blivit behårade.
Vi ska på treårskalas. Tre år har
Ebbe fyllt, den lille spjuvern med det lockiga håret. Då kommer vi att få en
föreläsning av Olle hur de har gjort, när de har tagit ner flera stora träd på
tomten. Bland annat en jättestor gran, som de har varit rädda att någon
stormvind från fjället skulle välta över till grannarnas. Den där granen tyckte
jag såg ut som en gammal tant, som stod där med sin fotsida gröna klänning och
viftade, när man kom dit. Nu är jag där med min fantasi igen.
Nu har jag tagit er med på en
upptäcktsfärd, när jag har fått beröm och när jag har kommit till korta, men så
är det ju, månad för månad för mig. Kanske för dig också.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, April 08, 2018 13:50:13En månad har gått
Mars 2018
Ja, det har
fallit många kilometer med snö överallt. Fallit, men inte en tödag sen före
jul, så mängden har inte krympt det ringaste. Påsken börjar bra med en
strålande sol men också med en alldeles stor, full måne, varje kväll, tyvärr.
Svårt att
sova förstås. Det ska inte bero på fullmånen, säger de som tror sig veta. Det
är kanske bara ”förståsigpåare”, som har lätt för att somna. Men vänta, snart
kommer det någon ny expert, som säger att månen inverkar. Då får nog jag rätt!
Ja, nu
börjar mina funderingar över allt möjligt och omöjligt. Dessa cykelbanor, som
smalnar av gator, kostar massor och förtretar människor. Hade man inte kunnat
ha bara vanliga standardcykelbanor som vi har haft förut. Vi får ju inte köra
på någon cyklist någonstans någon gång. De måste ju kunna se sig för de också,
tycker man.
Sådant finns
det pengar till, men att det skulle finnas någon krona till att hjälpa till med
slalombacken i Lit det stötte på patrull. Att det går att ställa till så orter
ställs mot orter. Människor mot människor. Det är väl inte demokratins anda
eller...
Allt detta
kan ju jag sitta och säga, jag som inte ens kan cykla längre. Jag orkar inte
hålla i styret längre, för kroppen säger ifrån. Men med och tycka ska jag vara
i alla fall. På tal om att kroppen säger ifrån. Man ska ju lyssna på kroppen,
säger de som kan. Men min kropp säger ifrån alldeles själv och jag har bara att
lyda. Ingen cykling!
Förr kunde
man cykla, förr hörde man som man skulle, men med åldern så försvinner en del
kunskaper eller förminskas sinnenas möjligheter. Vi har ett bekant par vars
hörsel inte är vad den har varit. Hon skulle iväg och handla och han sa att hon
skulle köpa sötningsmedel. Hon noterade på listan men kom hem med sötmandel!
Kanske inte handstilen var som den hade varit heller. Så kan det också bli.
Jag fick
höra, att när kvinnan som skulle komma hit och lyssna på varför vi i Jämtland
vill få snurr på nattågen igen, så kom hon med flyg! Hon hade så mycket att
göra! Reklamen för tågen säger ju att du kan koppla upp dig och jobba på tåget,
men för henne gick det inte. Får man göra så, när man företräder en
affärsverksamhet? Förhandla om ett, men nyttja konkurrenterna?
Sen tänker
jag miljömässigt. När vi ”vanliga” ska sortera och tänka oss för mer än en gång
innan vi tar bilen. Har man då inte en miljöbil så blir det litet fy på dig -
känsla. Det känns
som om det ibland är skillnad på folk och folk.
Ja, nu till
mina följetongsbarnbarn. Olles ordförråd är så fint. De hade råkat ut för
magsjuka på dagis. Jag frågade hur det var med lillebror Ebbe. Svaret jag fick
var: ”Jo, nu börjar han friskna till.” En dag
talade han om för faster Ida att nu var det verkligen fint väder. Han
var här en dag. Olle började sopa köksgolvet, tittade upp på farmor och sa: ”Det
ser ut som om det inte sopats här på två veckor!” Vad svarar man på sånt?
När pojkarna
kom på påsken och var påskkärringar, så blev det en lustig syn. Innanför dörren
kom Olle glad över att vara utklädd. Sen kom Ebbe mindre glad, stod innanför
dörren alldeles stel, knep ihop munnen och ögonen hårt, hårt. Stod så en lång
stund. Han trodde nog att han inte syntes om han blundade riktigt hårt. Inte
kan man skratta i en sådan situation eller då han var så obekväm med förklä,
och huckle.
Nu är de så
lyckliga för faster Ida är hemma, henne går det att använda till allting. Hon
får stapla tomma medicinburkar till höga torn, går att sova middag med och att
hon skall sitta mellan dem vid matbordet är en sen länge bestämd plats.
Vi säger att
vi ser mer och mer hur olika de båda bröderna är. Pojkarnas pappa Mats och
deras farbror Erik var lika olika de med. Jag kommer att tänka på en
fotbollsmatch, som Erik var med och spelade. När han kom hem, så frågade jag
hur det hade gått. Svaret blev: ”Jag tror vi vann.” Sen till Mats, som fick sy
några stygn uppe i huvudet efter att en balk på fotbollsplanen hade ramlat ner.
Han frågade doktorn om han kunde spela på eftermiddagen. Men, nej blev svaret
och Mats blev arg. Läkaren frågade om han skulle vara tvungen att nicka bollen och
hur skulle han göra då. Det blev ingen match för Mats, men han visste alltid
hur hans matcher slutade. Tro mig.
Jag har mist
en väninna, Alice, den här månaden. En väninna som jag har haft sen yngre tonåren.
De senaste åren var hon hårt drabbad av KOL. Att bo tre trappor upp i ett hus,
gjorde att hon inte tog sig ut många gånger. Hon öppnade sängkammarfönstret och
satte sig på en pinnstol i solvärmen. Hon var tvungen att få andas sommarluft
och att höra bofinken, sa hon. Hon hade ett klingande skratt, men sista tiden
talades vi inte vid. Hon behövde den luft hon kunde få åt sig för att kunna
andas. Blev det då skratt, då blev det kris. Senaste året har hon bott på ett
sjukhem och jag sände ett vykort varje vecka för att kunna vara med. Jag
småpratade litet om det som tilldrog sig kring mig, när det gällde naturen.
Hon skrev en
gång så här: Jag har både rynkor och
drakskinn på kroppen. Men vill i alla fall vara med. Lever mitt liv i stor
ensamhet men jag vill ha livet i alla fall. Jag vill ha soldagar, höstklara dagar och
kristallnätter, få uppleva det igen och igen.
Många
förtroenden har vi gett varandra genom åren. Jag skrev, att förtroenden är inte
tunga att bära, för de är hjärteord. En vän gör världen större genom att dela
den. Konstigt, men så är det. Vänskap blir större om man delar den många, många
gånger.
Så nu har
två av mina vykortsmottagare ingen adress längre. Bara i mitt minne, men det
känns så konstigt att inte nå dem. När jag upplever något ”meddelarbart”, så
kommer jag på mig själv med att, nej, jag kan ju inte tala om det för Elisabet,
hon finns inte längre. Jag gråter en tår och samlar ihop mig. Med Alice samma
sak. Saknad och tomma tankar blir det. Jag tar fram deras brev och gläds åt
formuleringar och tankegångar de båda hade. Jag gråter en tår till och sen … tänker
jag att jag är så oerhört rikt lottad. Jag har fått vara i deras närhet,
lycklig att få höra till.
Nej, nu får
vi vänta på att snötippen i Odensala kommer att tina bort, den som är 36 meter
hög och dit de inte kan forsla mer från gator och vägar i stan. En ny tipp är
på uppbyggnad. Vi får se hur hög den blir. Många tror att snön inte hinner tina
i sommar, utan tippen är redan en tippbörjan, när nya snön kommer, men dit hoppas
jag att det är låååååångt! Olle sa så, när han var lill-liten och skulle tala
om hur långt det var till ”Måland” där mormor och morfar bor.
Men mellan
månadskrönikorna är det inte låååångt. Det känns ibland som varje vecka.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, March 10, 2018 14:59:19En månad har gått
Februari 2018
Ja, nu
sitter jag här igen, som det känns, bara fjorton dagar sen sist jag skrev
januarikrönikan. Jag har aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle ha så
himla bråttom. Hjälp, jag hinner ju inte med!
Ändå mindre
hinner man, när en stor del av den vakna tiden skall ägnas åt snöns framfart.
Den som har stora ägor nu, de är rika. Rika på snö. Men som med allt annat så
försvinner ”rikheten” med den sol som vi alla väntar på.
Egentligen
är det ingen konstig vinter. Det är ju det, att vi inte är vana. Annat var det
förr. Jag kommer ihåg, när pappa skulle till ladugården, en vinter på slutet av
40-talet. Då var det så höga snökanter att pappas mössa inte syntes från
köksfönstret. Pappa var en lång man, över 190 cm över havet. En smal, smal gång
skottades med det som då fanns att skotta med, en vanlig snöskyffel av
aluminium, kanske 40 cm bred.
Småfåglarna
är väldigt flitiga vid vår matplats; en makapär med nötter och en liten stuga
med viltfågelblandning. Det skulle väl heta viltfågelfröblandning egentligen. I
den där med nötter hänger nötterna upp sig, så vi måste ut och ruska ner gång
på gång. När den lille blåmesen får tag i en nöt som är för stor, spottar han
ut och tar en mindre. När storleken passar, så far han till spaljén på
köksväggen och börjar hacka. Om någon vore utbildad morse-telegrafist, så
kanske man kunde tyda budskapet. Kanske främmande makt har blåmesar och
talgoxar i sin lilla armé. Vad vet man i dag! Det finns snart robotar som kan
kommunicera med varandra och med oss. Så varför inte, små spioner vid vårt
fågelbord. Kanske de ska rapportera vad vi har tänkt rösta på i valet.
Hur ska vi kunna stå ut med all valpropaganda
fram till i höst. Om de politiska partierna kunde tala om vad de tänker göra,
vad de vill med våra skattepengar och hur de har tänkt det framöver. Nej,
istället så står de där och skäller och skäller på vad de andra inte har gjort
eller vad de är tänkta att göra. För inget går att godkänna, som kommer från
annat håll.
Sen finns
det reportrar på olika kanaler i tv:n, som inte nöjer sig med ett svar. De
frågar och frågar om igen, de hänger kvar vid en fråga, som när ett lejon
fångat en gnu. Jag orkar bara inte höra på, tänk om de kunde nyansera sitt
frågande. Frågor som skulle ge oss mer av upplysning, upplysning på en bredare
basis. Oj, vilken reporter som Sverige har gått miste om i mig! Jag vet hur det
ska vara.
På tal om
fåglar, så hade vi en rödhake här i trädgården i höstas. Herbert var ute och
krattade och jag kom ut och skulle försöka hjälpa till. Då fick vi uppleva
något annorlunda. Rödhaken var alldeles intill oss, kvittrade och flög alldeles
nära. Var inte det minsta rädd. Som om han ville säga oss något, som han ville
ha hjälp. Detta var ganska sent på hösten, jag tror att alla hans artfränder
redan hade gett sig av. Inte kunde vi göra något. Bara förundras. Självfallet
blev vi oroade och många gånger har vi frågat oss om den klarade sig, eller om
den frös ihjäl i vår trädgård! Hemska tanke.
Nu till
småpojkföljetongen. De var här för ett tag sen och jag hade följt lille Ebbe
till toaletten. I väntan på resultat, så satte jag mig på toalettstolen. Då kom
Olle in och var bajsnödig han också. När han kom innanför dörren tittade han på
mig, lyfte lite på min ena skinka och sa: ”Sitter du i eller på?” Jag upplyste
om att jag satt på.
Jag har
samlat en massa vitamin- och medicinburkar i en kasse, för de är ganska roligt
att bygga borgar och torn med. Olle hade byggt ett jäääättehögt torn och så kom
Ebbe och förstörde. Förstås! Det är sånt småsyskon är till för. Då tog Olle
fast lillebrors överarmar och sa: ”Ebbe, se mig i ögonen! Se mig i ögonen,
Ebbe. Detta gör du inte om en gång till!” Lillebror blev förvånad och ganska
spak, så han kröp upp i min famn och tårarna kom. Han var förorättad och lite
skamsen.
Det som var
så dråpligt med det hela är att så gör ju de flesta föräldrarna i dag. De
skriker inte och skäller, höjer inte ens rösten, men de poängterar att den som har
gjort fel måste förstå att man inte får göra så - och att man har förstått. Så
Olle var en kopia av vad hans föräldrar har ”lärt honom”. Han vände sig inte
bara och klappade till sin bror. Sånt kan ju storasyskon vara till för också.
Vad månde bliva?
Jag satt och
läste på min vitaminburk härom dagen. Där står: ”55+ Speciellt utvecklad för
kvinnor och män”! Vad annars? Finns det något annat än kvinnor och män? Vilka
är det som köper vitaminer 55+? Elefanter, hundar eller örnar? Nej, kvinnor och
män, vad jag förstår.
Tänk att man
kan hänga upp sig och reagera på allt som går att hänga upp sig på, men jag
tycker sånt är så roligt!
Bolagsstämmor
är en sådan sak som berör och upprör. De olika bolagen har gått med flera
miljoner eller miljarder i vinst, ändå så måste det göras någon omstrukturering
för att ägarna vill se mer vinst i sina plånböcker.
Jag läste i
dagens tidning att 25 procent av pensionärerna i flera länskommuner lever under
EU:s fattigdomsgräns. För dem som knogar och jobbar i dag ser framtiden än
dystrare ut. De måste jobba längre och spara mera! Hur ska det gå till? En
ensamstående med barn har många gånger så precis att det inte får hända något
utöver det vanliga för då kullkastas hela ekonomin. Hur ska den kunna spara?
Eller jobba längre, när jobbet är tungt och slitit?
Jag tänker
som så, att välfärd inte är för alla. Välfärd har bara den som får vara frisk,
får pengarna att räcka och som kan vara trygg för sin framtid. Det är inte
många, som kan vara trygga i dag.
Ibland känns
framtiden som en vandring på ett gungfly, men då kommer det en Olle som lyfter
på ens skinka och säger ”Sitter du i eller på” och då blir man varm och glad.
Man får en kram eller så hör man en Ebbe som säger, när han tar en tugga av sin
smörgås: ”Mmmm. Farmorblöd!”
Allt är inte
pengar! Tack och lov.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, February 03, 2018 13:00:21En månad har gått
Januari 2018
En månad har gått, då
snöskottningen har varit en nästan daglig uppgift. Jag hade ju bett om en vit
jul för Ida, när hon kom hem från sitt Stockholm, men hon tyckte att jag tog
nog i lite för mycket, eftersom vi var ute och skottade tre gånger en av
dagarna.
Alla våra blommor vilar där under
det vita värmande (?) täcket. Det är mumma när det gäller många av våra
”sommarglädjor”. På tal om blommor, så fick vi före jul en Amaryllis av en
bekant. En vit. Jag älskar vita blommor. Denna Amaryllis har varit något att
älska, ska jag säga. Just nu väntar vi på att få se den tredje stängelns
knoppar slå ut. Fyra klockor på varje av de andra, jättestoooora. Får se hur
många den här stängeln kan prestera. Underbart.
Jag fortsätter i trädgården. Jag läste
att det hävdas att Sveriges äldsta äppelträd finns i Dalarna och skulle ha
planterats 1614. Det skulle vara roligt att få se det, knotigt och grått och
med en vishet av alla årtionden som ingen annan kan veta. Tanken svindlar.
Nu till en helt annan ålder. Vi
har varit på 6-årskalas. Olle fyllde den 16:e. Tänk att det är 6 år sen Mats
ringde och talade om att sjukhuspersonalen hade kunnat rädda livet på den lille
gossen. Man blir så tacksam.
Jag pratade med Olle häromdagen
och frågade om jag kunde få prata med hans mamma. Svaret blev: ”Hon sitter visserligen
och äter, men jag tror nog att du kan få prata med henne en liten stund!” Visst
ringde jag olämpligt!
Olle hade botaniserat i julkakelagret
och valt ut de sorter som han ville att vi skulle bjudas på. Den gröna marsipantårtan hade dekorerats med
en dinosaurie som han hade gjort med tårtpynt. Lite mindre än den som mamma
hade fått i uppdrag att göra. Det är inte alla som får äta dinosaurier till
eftermiddagskaffe.
Lille Ebbe skall snart ha kalas
han också. Han pratar långa, långa meningar, men ibland behöver vi tolk och då
måste Olle rycka in. Lätt som en plätt. Ebbes blonda lockar ser ut som klippta
från en sagobok.
Vi fick i julklapp reflexer av
pojkarna. Reflexer att sätta omkring benet eller armen. Jag fick en gul och
Herbert en grön. Nu syns vi, när vi vistas ute i de mörka timmarna.
Nu blir det ljusare för varje
dag. Vilken lycka. Den här vintern kan kallas vinter, vit och rimfrostig. En
lycka till: vi har sluppit halkan!!! Tack!
Läste att Australiens ambassadör
blev så imponerad, när han kom hit till Sverige, för här bär till och med
hundarna reflexer.
På tal om hundar, nästan alla har
väl sett, när en gammal hund försöker att lägga sig för natten. Hur den snurrar
och snurrar, krafsar ett tag. Kliver upp, vänder sig, snurrar och till slut ser
den ut att komma till ro. När jag ska lägga mig för kvällen, så finns det stora
likheter med den gamla stövartiken Flora som fanns hemma, när jag var liten.
Jag vänder och vrider, makar till kudden. Neeej, nu gör det ont i armen. Nytt
försök som, om det går bra, blir det ett godtagbart försök att sova.
Jag har haft semester hela
januari! Semester från mina gudstjänstdikter varannan söndagkväll i Odensalakyrkan.
Före jul blev det lite väl mycket göra av alla slag, inte bara i kyrkan, utan
många andra göromål. När jag då hörde att Helen-präst skulle vara ledig, så
fick jag idén med att ta semester jag också. Jag börjar ju närma mig
80-årsstrecket och då kanske man kan unna sig någon dag ledig, eller hur?
Herbert travar runt Lillsjön mest
varje dag. Han finner att han mår väldigt bra av att röra på sig. För mig känns
det ibland övermäktigt att klä på sig och av sig och så det här med att jag
fryser så lätt. I vinter har det varit ganska så besvärligt. Jag undrar också
om inte latmasken får ta för stort utrymme i min tillvaro. Jag såg nu att det
är något särskilt som det beror på, att framför allt kvinnor blir så frusna.
Det känns som benmärgen fryser inne i mig. Händer och fötter är iskalla, inne i
23 graders värme! Vad det berodde på att det blir så, har jag naturligtvis
glömt. Varför jag inte har lagt det på minnet? Jo, för i dag är det så, att jag
måste skriva på små olikfärgade post it-lappar sånt som jag vill komma ihåg. Om
jag nu visste var jag har lagt dem!
Jag såg i tidningen under Nyheter
att det är brist på bostäder för äldre. Är det någon nyhet? Det skall byggas
nya skriver de vidare. Ja, det blir nog bra, men vilken har råd att bo i de
nyproducerade lägenheterna? De, som skulle vilja sälja sitt hus ute på
landsbygden där prisnivåerna inte är så höga, kan ju inte tänka sig att få råd
till att köpa en lägenhet här i stan. Inte ens en liten lägenhet för
pensionärer. Ibland kommer det reklamblad från någon mäklarfirma, där de visar
upp månadens skörd av försäljningsobjekt. (Oj, vad jag kan!) Smålägenheter
kostar ju runt miljonen att köpa loss! En fattigpensionär kan inte klara av
sådana lån, och blir den personen godkänd på banken, jag undrar.
Någon sorts ordning blev det ju,
för alla de kommunala pensionärer som höll på att mista en hel del av sina
pengar för att något sorts konstigt avtal hade trätt i kraft. Vad har de betalat
dessa räknenissar, som låter ett sånt beslut träda i kraft? Inte verkade de ha
sett hur det skulle avlöpa? De har säkert varit duktigare på att upphandla sin
lön än att tänka på pensionärernas ”lön”!
Tänk att jag funderar på saker
som gör mig, inte arg, men upprörd. Min pension påverkades inte, det lilla jag
har ”gjort rätt för” - jag som har varit hemma med mina barn. Om jag hade sett
till andras barn, och någon annan passat mina barn, så hade det lönat sig. För
oss båda barnpassare.
Post it-lappar är en underbar
uppfinning. En del har världens grällaste färger; för att jag skall se dem, så
är det nog, men ibland blir jag rädd. Jag vet var jag har lagt saker, ändå är
de bara borta. Så dyker de upp på de allra konstigaste ställen. Där hade jag
ju inte lagt det jag letar efter. Det måste vara småfolket eller vittra som
bor alldeles i närheten, som har behövt den där prylen ett tag. Jag får väl
vara glad att jag har fått tillbaka den. Att skriva upp var jag har lagt
sakerna, skriva upp på post it-lappar... det kanske jag skulle pröva!
Nu ska jag göra som jag gjorde,
när jag hade en brevvän när jag var skolflicka. I brevet efter jul skrev jag:
Vad har du fått i julklapp? Jag har fått… och så räknade man upp. Jag kan
skriva så i dag också: Vad har ni fått i julklapp? Vi har fått ingenting! Rädda
barnens julklapp för i år hette så.
Så här stod det på gåvobrevet:
Din julklapp är en gåva till Rädda Barnen och kan bli ett sovpaket
med 8 filtar som skyddar barn mot vinterkylan, så att de kan sova varmt.
Den klappen värmde våra hjärtan
skall jag säga.
Jag ville avsluta mina tankar för
januari med att delge er alla möjliga och omöjliga tankevindlingar, som rör sig
i mitt huvud, det som har nästan lika mycket lockar som lille Ebbes huvud, men
på mig inte alls så gulligt!
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, January 03, 2018 16:07:56En månad har gått
December 2017
Nu har det gått en hel månad och
jag har inte kunnat skriva till Elisabet. Jag har tänkt tanken flera gånger: Detta
måste jag skriva och tala om. Så går det inte. Ingen mottagare. Jag kommer
aldrig att få en sådan brevvän mer. Ovanför datorn på en anslagstavla finne ett
fotografi av Elisabet. Jag talar med henne, talar om när jag är glad och när
jag känner mig ledsen. Så länge jag finns och minns, så finns hon.
Jag tittar ut genom mitt fönster
och ser de båda stora tallarna snötyngda och då menar jag tunga av snö, riktigt
tunga. Skulle vara kul att veta vad en sådan där tallegren skulle väga om man
nu skulle komma på den befängda idén att väga den. Inne i grenarna pilar det
småfåglar av och an. En dag en hel hop med grönfinkar, vilket vi inte har sett
på år och dag. Jag hade inte sett vad det var för fåglar om inte en del hade
satt sig på Silveraxets smala stänglar och gungat av och an. En efterlängtad
syn, jag trodde de var alldeles utdöda.
Nu har vi haft Ida hemma,
julafton firade vi allihop på Rödön. Där mötte oss en stor eld ute i en korg.
Vid trappan var det granris som det var förr, så som vi var vana från våra hem.
Så varmt det blev i hjärtetrakten. Sen är ju Ulrica helt fenomenal på att
smycka sitt hem till en lugn och fint hållen julstämning. En lummerkvist med
världens minsta lilla ljusslinga i en fönstersmyg, vid varje servett på
julbordet fanns en liten tallkvist. "Men akta er", sa Olle, "man får kåda på sig
och det är kladdigt."
Idas kommentar var: ”Det kvittar
åt vilket håll man tittar, så blir man tårögd. Huset blir som ett tittskåp till
glädje för oss allihop. Smakfullt och innerligt.”
Nästa gång Olle kommer hit, så
ska vi baka havreflarn. Det har han lagt önskemål om och jag har lovat. Olle
hade fått såga sin egen lilla gran att ha i sitt rum. Pappa och han hade gått
ut i skogen med en passande såg, så hade de sett en liten gran. Olle fick sträva
och såga den alldeles själv, men pappa hade lovat forsla hem den. Sen hade Olle
klätt den.
Ebbe har börjat prata alldeles
mycket helt plötsligt. Han skulle räkna upp allt som fanns på julbordet. Han
såg smör, ost, köttbullar, korv och potatis. Sen tittade han på faster Ida och
sa med bestämd röst: ”Å lingonsylt åkkå!” Olle villa ha lingonsylt till sina
köttbullar.
Olle anade en del likheter mellan
tomten och Herbert av någon anledning.
Ja, på tal om tomten, så har vi
fått väldigt mycket snö på tomten! Vi skottade och skottade. Jag hade bett om
en vit jul, för att Ida skulle få känna på vintern. Nog fick hon det, på två
dagar kom kanske närmare 50 cm snö. Tack och lov var den kall och lätt.
I träskålen som farmor ältade sin
smörslaga i, så samlar jag alla julkort och hälsningar som kommer till jul. Där
finns nu ett 50-tal korta och långa hälsningar från vänner i vårt land, från
Norge och Finland. När sen julen har gått runt hörnet, så plockar jag bort dem
och fyller sen på med hälsningar som dimper ner under sommaren. Sen åker de
undan och allt börjar om igen. År efter år.
En del vänner faller bort, nya
kommer till, som den 11-åriga Maja som kom hit i somras genom bekanta och som
ville ha ett recept på en sorts kakor som jag bjöd på. Med det receptet så
började vi brevväxla hon och jag. Det har varit berikande för mig, en inblick i
en 11-årig flickas liv. Vad vi skriver om? Allt möjligt, vad vi gör, vad vi har
tänkt, vad som faller oss in att skriva om. Försök ska ni se, och ni kommer,
som jag, att gå och vänta på brev.
Ja, i februari ska vi träffas
inom skrivargruppen Gloria Mundi igen.
Vi har efter något år av uppehåll blåst liv i vår inspirationsgrupp. Den har
inte återuppstått från de döda, men den har vaknat upp, skakat av sig sin
sömndruckna tillvaro, ruskat av sig filten och börjat känna att det behövs lite
samarbete igen. Lite glada träffar, lite idéidéer och lite putta på. Får se
vart det leder oss sex skrivande, skapande kvinnor. Vi började med ett par
träffar i höst och har som mål att fortsätta. Hoppas på ett givande år.Jag såg
på tv härom dagen att det hade kommit en massa nya ord in i Svenska akademins
ordlista. Jag tänkte på så många ord som aldrig används längre. Smaka på orden avsidestagen,
mannamån, i andanom och till förne. När såg ni de orden sist?
De nyord som vi fick 2017 var bl
a blåljuspersonal, ekodukt, (en bro som håller ihop ett system på båda
sidor om en väg, så djur tar sig över oskadda) pokenad,(där du promenerar och spelar
Pokémon) och vuxenmålarbok.Jag tycker ju att de gamla orden är mycket
vackrare, men man ska ju inte sträva bakåt. Jag kommer att delge er några nya
ord 2018 bara jag får ögonen på dem. Jag får av en väninna, Ingegerd, en prenumeration
på tidningen Skriva varje jul och de
brukar vara snabba på att delge en del av de nya nyorden. Så fortsättning
följer säkert.
Jag har semester från kyrkan hela
januari. Helen-präst är ledig och då passade jag på att ”be” (nu var jag väl
vitsig?!) om ledigt också. Det blir som vanligt akvarelljobb med den gruppen,
men själva gudstjänsterna så slirar jag. Margareta-gumman börjar bli gammal.
Skall försöka gå igenom alla mina
opublicerade dikter för en eventuell ny utgåva av något slag. När jag ser orden
opublicerade dikter, så tänker jag på ett program i Värmlandsradion för, som det
känns 100 år sen, som hette Opublicerade
publicister, som jag hade äran att få medverka i. I den gruppen på kanske
sex personer finns bara jag kvar. Känns konstigt. Som en relik från förr. Jag hade
nästan aldrig träffat några som skrev förut. Det var spännande, tänk att få
vara i radion! Märkvärdigt! Den store värmlandsskalden Gunnar Ehne var med, han
vars Kvällsböna jag brukar avsluta mina diktläsarstunder med. Jag skickar
med hans ord om att gå i skogen och finna lugn, alldeles för sig själv. Finns
säkert att finna på nätet.
Å, jag får hemlängtan när jag
tänker på Gunnar, på mina vänner, på min hembygd, på det som har varit mitt för
länge sen, men det ska man kanske få automatiskt när det har varit jul och
nyår.
Jag hoppas att ni alla har ätit
bara det ni ville ha av julbordet, till och med lingonsylt om så önskas. Att ni
och alla hundar har sluppit alla smällande farliga tingestar och bara önskat
varandra ett nytt ur alla möjliga synpunkter gott nytt år. Och kom ihåg, det
blir till en del som man gör det själv. Om man är öppen, nyfiken och i andanom
tror på det fina.
Jag måste faktiskt avsluta med
sista versen i Kvällsböna, den betyder
så mycket för mig.
Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsang
när dej, i all evighet.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, December 14, 2017 16:53:08Julbrev 2017
Kära vänner!
Julbrevskrivande, ett kärt
besvär. Här är det, när jag skriver det här, vintervitt, kallgrader. På söndag
Första advent. Då sjungs alla de där välkända psalmerna som ”vi” har sjungit i
alla år. Jag skriver vi, för som norskarna säger: jej kan icke synge jej! Men
jag är en duktig lyssnare och jag gläds därinne i mitt hjärta för att det känns
tryggt och hemvant. Så är det att bli äldre, då ska det vara som det alltid har
varit.
Något som inte var som vanligt,
var när det i Olles kök på Rödön kom in en levandes ren! Olle hade blivit så
besviken på att renen nere i Småland hade farit innan han hann se den. Nästa
otröstligt. Detta hörde Ghita och Erik, ordnade en egen ren, när vi firade julafton
på Rödön sen de hade kommit hem till Jämtland. En ren som stod där och mumsade
lav i godan ro på deras köksgolv! Olles ordningssinne tog överhanden sen allas
vår häpnad hade lagt sig. Då sa han: ”Nu farmor måste vi nog dammsuga!” En
annan sak när det gäller Olle är att han inte litar på att farmor har någon
ordning alls. En dag tyckte han att vi skulle städa bland pojkarnas böcker. En
del var lästa, en del var inget bra, en del skulle vara kvar och så sa han så
här: ”Herbert, vill du se till att de här böckerna kommer undan!” Fastän jag
stod där intill...
Lille Ebbe han har fullt upp med
att köra bilar och att vara charmig, medan Olle är mer allvarsam och tar
ansvar. Ebbe har nu lärt sig säga Farmor, men när han ropar på mig blir det i
alla fall Omma.
Två olika personligheter, som jag
letar igenkännande drag och fallenheter hos människor bakåt i leden. Intressant
och roligt.
Bakåt i leden går tankarna till
dem som inte är bland oss längre. Vi har fått säga adjö till flera av våra
vänner. Thomas, Björn och nu sist Elisabet i Gränna. Alldeles för unga och det har gjort alldeles
för ont i hjärtetrakten. De hade så mycket mer att ge, hade så mycket oupplevt
och framförallt går det inte att fylla tomrummen för varje människa lämnar en
personlig minnesbank, som inte fylls på. Döden är skoningslös och svårtolkad.
Det är ju skilsmässor för oss
alla. Något som handlat om en annan sorts skilsmässa är vad Helen-präst,
dansaren Cecilia och jag har pusslat ihop till en liten föreställning. Vi har
genomfört den både i Odensalakyrkan och på Östersunds teaterverkstad. Vi var
tre personer men hade 4 skilsmässor bakom oss. Ni vet vem som är
överrepresenterad, eller hur? Helen har tänkt på att det finns något vi samlas
kring vid dop, vigsel och begravning, men inget när kärleken kraschar. Sagt och
gjort. Vi har fått fint gensvar och bekräftelse på att det behövs både samling
och samtal omkring det vi har åstadkommit.
Sommargäster har vi haft förstås.
Anton och hans mamma hälsade på några dagar med vad som tillhör för en farmor
att göra då. Steka falukorv och stuva makaroner. Diskutera allsköns nya makapärer
som går att sända allsköns text och bilder på.
En ny värld blandas med den gamla, ibland skär det sig i att kunna
förstå. Meeeen farmor begriper du inte? Jag vet att det är bara ettor och
nollor som far där i etern, men hur ska man begripa sånt?
Stor-Mats, som inte alls är
större än Lill-Mats, kom från Charlottenberg och ur framsätet stånkade sig min
bror Alf, krängde av sig sportbilen och sa: ”Håhåjaja!” Jag var alldeles ovetande
om att han skulle följa med. Vi blev jätteglada att han kom och hälsade på oss.
Ida var hemma då också, så här var det mycket resonemang och fôlkprat ska ni
veta. Några vaniljhorn försvann då också. Några korsord lades i lösta-högen
också.
Vi har fått sagt adjö till
Doffans bruna, underbara labrador Elton. Efter ett tag, så dök det upp en liten
rultig brun labradorvalp vid namn Dunder. Vassa valptänder och han undersöker,
som alla andra småbarn, allt som kommer i hans väg.
Vi får besök av Erik och Ghita och
Plåster med jämna mellanrum. Plåster hämtar sig ett ben inne i ateljén och sen
så gnags det. Alla våra hundgäster vet var benen finns, knuffar upp dörren
hämtar sig något som passar, lägger sig på randiga mattan och sysselsätter sig
alldeles själv.
Jag har räknat ut att vi har en
egen Erik-hjälp som kommer när man kallar. När datorn inte beter sig, det beror
på mig, när snöslungan inte vill vara snöslunga, när bilen vill bli omskodd, ja
säg vad han inte kan.
Herbert gjorde en kullerbytta i
garaget och då får vi veta av vad vänner ställer upp för oss. Mia som följde
med till akuten, grannar som handlade, ”våra” pojkar som fanns där, grannar som
var på affären och undrade om vi behövde något. Nu börjar axeln och armen, som
fick sig en redig smäll, att återgå till ett godtagbart läge igen. Men det har
varit motigt och som vanligt, så har Herbert tränat och tränat. Tre timmar
efter att han hade varit på akuten stod han och tränade ”onnarmen”! Det kallar
jag envishet och en tåga för att bli bra igen.
Ulrica har varit här och flyttat
lite växter åt oss. Stora bladväxter gör att Herbert inte behöver jaga ogräs,
där de växer. De kväver ogräsen med sina blad. Tack. Mats har hjälpt till med
saker, som vi har varit lite ovissa på vad vi skulle handla, var vi skulle
handla och då vet han. Vi tar hjälp av våra barn lite här och där.
Ja, det var vårt år i stora drag.
Livet är väl lite upp och ner, ibland blir vi ledsna över att inte orka. Men
klaga kan man göra på den så kallade posten, på banker som inte ids hjälpa
till, att allt ska skötas på nätet eller i appen. Snart finns väl inte
papperstidningen. Är det ingen som saknar prasslet? Jag kan ju inte lära mig en
modernare mobil, inte ens en gammal!
Vi har sommarblomstglädje under
snön. Barnbarnskramar, någon att prata med när tårarna rinner över,
hjortronsylt och grädde till våfflorna, dubbskor, vedkaminen när jag fryser,
många goda vänner, julfrimärken med änglar på, diskmaskin som fungerar och vi tar
oss upp själva på morgonen, även om vi ligger lite längre på morgonen med ålderns
rätt.
Ett gott nytt 2018 önskas er alla.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, December 02, 2017 13:27:04En månad har gått
November 2017
Nu har jag pratat med min väninna
Elisabets dotter Sabina. Det är bara frågan om dagar innan vi mister henne. Jag
har hennes över 90 brev i en pärm stående intill mig här på golvet. Jag
bläddrar och gråter, skrattar åt någon underbar formulering, men ingen mer gång
kommer det att finnas brev från henne, ingen mer gång kommer jag att höra
hennes röst säga: ”Men hallå!” Inga mer Gränna-skratt, inga mer överraskningar
i brevlådan, inget mer alls av någonting ... Nu ska jag klä på mig, gå till
kyrkan och tända ljus och tacka för allt jag har fått vara med om från den 21
augusti 2012 till den 26 juni 2916 då det var sista gången som hon orkade
skriva till mig. Jag skall tacka för hennes vänskap, hennes 450 sidor tokiga,
roliga, tänkansvärda och ibland lite sorgliga brev.
Jag har i min tur skrivit närmare
100 brev. Vykorten, som jag har skickat när hon har legat på sjukhusen, nästan
90 stycken, som personalen har sprungit och förmedlat fastän de har så mycket
annat! Jag lovade ju henne när hon insjuknade, att jag skulle gå vid sidan om,
putta på, hålla i och hålla om. Motvilligt måste jag nu släppa taget. Det är en
svår del av det vi kallar livet.
Rimfrost i träden. Småfåglar vid
nöt- och fröstugan. Redan vinter. En del dagar bara svischar förbi, en del
dagar segar sig fram, men det är förunderligt att vi närmar oss julmånaden. Då
Lucia i form av alla, oftast mammor får springa sitt maratonlopp varje år.
Så tänkte jag en dag, är det jag
som är dålig att organisera upp tillvaron? Jag hinner mindre och mindre av det
som skall ha varit gjort och det som ska göras. Eller är det kroppen som inte
hänger med?
Jag har en ”deltid” i
Odensalakyrkan. Senaste månaden har Helen-präst, Cissi-dansare och jag framfört
Skilsmässa. När kärleken kraschlandar. Tre föreställningar På Teaterverkstaden
i stan. Repetitioner därtill. Mycket för en gammal människa, meeen jag klarade
det. Det har varit jobbigt, men jag tycker att allt det med skrivandet och
framförandet av dikter är roligt och ger mig väldigt mycket. Samarbetet med
Helen och kyrkan är så fyllda av nya saker, som jag får ta del av och upptäcka.
Men, som sagt, det där med kroppen... åldern... ja, ni vet.
Herbert ramlade en dag i garaget
och slog sig ganska illa i vänster arm. Den friskare sidan, förstås, men hans
goda iver att göra som sjukgymnasten Mia säger ger resultat. Tre timmar efter
att han hade varit på akuten, så stod Herbert lätt framåtböjd vid köksbordet
och gjorde ringar i luften ”mä onnarmen”! Han skyller inte på någonting. Han
bara gör!
Pojkföljetongen: En dag när jag
talade med Olle, så sa han efter att ha pratat lite med mig: ”Nu farmor vill
jag veta hur det är med Herbert och hans arm!” Vi har träffat dem väldigt lite
den här månaden, för de har varit bärare av de där ettergröna bacelurerna som
så lätt angriper den äldre generationen.
Ebbe har haft både öron- och
ögoninflammation. När han var hos doktorn för öronen, så var han väldigt
duktig. Grät inte. När det blev en utdragen granskning av hans ena öra, hörde
pappa Mats hur Ebbe sa: ”Dä ä för mycke nu!”
Man blir alltid tillrättavisad av
Olle. Häromdagen, när vi var barnvakter, så såg han en pappersnäsduk i min
fåtölj: ”Vad är det här farmor? Ett snorpapper? Skall det ligga i fåtöljen??”
Han frågade inte om det var Herberts! Det är bara farmor, som är slarvig.
Ja, återigen har vi fått läsa om
”storgubbarna” som har varit ”tvungna” att fly till skatteparadisen för att
rädda sin enorma pengapåse. De som inte vill betala skatt! Som frågar sig vad
f-n de får för pengarna. De åker ju på ”våra” vägar, de har flygplatser som
funkar när de ska på sina lyxresor och när de ska på möten med sina bra-banker!
När det drar ihop sig till att deras år blir många, då duger säkert det där de
får igen här hemma i Sverige. Men då kanske de skulle stanna kvar i sina
paradis!
Sen har jag en stilla undran. Är
det bara manliga människor som försöker hålla undan skattepengar. Hur ser det
ut på den fronten? Jag hör bara om och ser bara övervägande pös-män, som
onekligen är driftiga och duktiga, men då det bara gynnar plånboken.
Ett vet vi, det är övervägande
män som tar sig friheter utöver det medmänskliga, när det gäller att tro att de
är oemotståndliga, trots ett nej. De behöver gå till doktorn, ifall det är
vaxproppar som utgör hindret för att ta till sig kvinnors nej. Detta sätt att
hantera sina kvinnor både hemma och på arbetsplatser är ett gissel, som vi har fått
foga oss i, i alla århundraden. Men nu...
Men vi får inte glömma bort att
stordelen av det manliga släktet är artiga, ömma, snälla, rara, omtänksamma
medmänniskor.
Jag blir så retad på dessa nya
pengar som vi har blivit påtvingade. Min bror, som har besvär med ”gula fläcken”,
har väldigt svårt att se skillnad på dessa tre småpengar. Så löjligt, kunde de
inte ha haft kvar 5-kronan, att det hade gått att betala parkeringen med 5
kronor; då hade alla automater funkat. Nu tar en del av dessa ” djävulens
påfund” inte emot bankkortet alla gånger eller också tar det en sådan tid att
det hinner komma fyra, fem till som skall betala. Ännu mer stressande för en
till åren kommen, lite fumlig att komma därifrån. För det finns alltid de som
suckar högljutt där bakom.
Jag har inte varit så vådligt
förtjust i Strindberg, men en av hans meningar kan jag stämma upp och ropa hurra
över och det är: Det är synd om människorna. När de där
bestämmandemänniskorna aldrig frågar hur vardagen fungerar för oss.
Så går det när de där
storgubbarna ska förstämma. Fråga oss som har den vanliga vardagen att tampas
med. Fråga oss hur vi skulle vilja ha det, men det är de för goda för. Och vi
är för små. Vi, som inte ens tar oss utanför landets gränser med någon
skatteflykt. Vi, som har lite pension och högre skatt. Jag har inte ens
möjlighet att skyffla in pengar i madrassen, för de tar pengarna innan jag kan
göra det.
När jag skriver det här, så
ringer Elisabets dotter och säger att ”min” Elisabet har fått somna in. Min och
deras och alla andra som Elisabet har lyst för, berikat livet för. Rik är jag,
som har fått vara i hennes närhet. Rik och tacksam.
| Choose image for share content |
|---|
|
