MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, January 03, 2018 16:07:56En månad har gått
December 2017
Nu har det gått en hel månad och
jag har inte kunnat skriva till Elisabet. Jag har tänkt tanken flera gånger: Detta
måste jag skriva och tala om. Så går det inte. Ingen mottagare. Jag kommer
aldrig att få en sådan brevvän mer. Ovanför datorn på en anslagstavla finne ett
fotografi av Elisabet. Jag talar med henne, talar om när jag är glad och när
jag känner mig ledsen. Så länge jag finns och minns, så finns hon.
Jag tittar ut genom mitt fönster
och ser de båda stora tallarna snötyngda och då menar jag tunga av snö, riktigt
tunga. Skulle vara kul att veta vad en sådan där tallegren skulle väga om man
nu skulle komma på den befängda idén att väga den. Inne i grenarna pilar det
småfåglar av och an. En dag en hel hop med grönfinkar, vilket vi inte har sett
på år och dag. Jag hade inte sett vad det var för fåglar om inte en del hade
satt sig på Silveraxets smala stänglar och gungat av och an. En efterlängtad
syn, jag trodde de var alldeles utdöda.
Nu har vi haft Ida hemma,
julafton firade vi allihop på Rödön. Där mötte oss en stor eld ute i en korg.
Vid trappan var det granris som det var förr, så som vi var vana från våra hem.
Så varmt det blev i hjärtetrakten. Sen är ju Ulrica helt fenomenal på att
smycka sitt hem till en lugn och fint hållen julstämning. En lummerkvist med
världens minsta lilla ljusslinga i en fönstersmyg, vid varje servett på
julbordet fanns en liten tallkvist. "Men akta er", sa Olle, "man får kåda på sig
och det är kladdigt."
Idas kommentar var: ”Det kvittar
åt vilket håll man tittar, så blir man tårögd. Huset blir som ett tittskåp till
glädje för oss allihop. Smakfullt och innerligt.”
Nästa gång Olle kommer hit, så
ska vi baka havreflarn. Det har han lagt önskemål om och jag har lovat. Olle
hade fått såga sin egen lilla gran att ha i sitt rum. Pappa och han hade gått
ut i skogen med en passande såg, så hade de sett en liten gran. Olle fick sträva
och såga den alldeles själv, men pappa hade lovat forsla hem den. Sen hade Olle
klätt den.
Ebbe har börjat prata alldeles
mycket helt plötsligt. Han skulle räkna upp allt som fanns på julbordet. Han
såg smör, ost, köttbullar, korv och potatis. Sen tittade han på faster Ida och
sa med bestämd röst: ”Å lingonsylt åkkå!” Olle villa ha lingonsylt till sina
köttbullar.
Olle anade en del likheter mellan
tomten och Herbert av någon anledning.
Ja, på tal om tomten, så har vi
fått väldigt mycket snö på tomten! Vi skottade och skottade. Jag hade bett om
en vit jul, för att Ida skulle få känna på vintern. Nog fick hon det, på två
dagar kom kanske närmare 50 cm snö. Tack och lov var den kall och lätt.
I träskålen som farmor ältade sin
smörslaga i, så samlar jag alla julkort och hälsningar som kommer till jul. Där
finns nu ett 50-tal korta och långa hälsningar från vänner i vårt land, från
Norge och Finland. När sen julen har gått runt hörnet, så plockar jag bort dem
och fyller sen på med hälsningar som dimper ner under sommaren. Sen åker de
undan och allt börjar om igen. År efter år.
En del vänner faller bort, nya
kommer till, som den 11-åriga Maja som kom hit i somras genom bekanta och som
ville ha ett recept på en sorts kakor som jag bjöd på. Med det receptet så
började vi brevväxla hon och jag. Det har varit berikande för mig, en inblick i
en 11-årig flickas liv. Vad vi skriver om? Allt möjligt, vad vi gör, vad vi har
tänkt, vad som faller oss in att skriva om. Försök ska ni se, och ni kommer,
som jag, att gå och vänta på brev.
Ja, i februari ska vi träffas
inom skrivargruppen Gloria Mundi igen.
Vi har efter något år av uppehåll blåst liv i vår inspirationsgrupp. Den har
inte återuppstått från de döda, men den har vaknat upp, skakat av sig sin
sömndruckna tillvaro, ruskat av sig filten och börjat känna att det behövs lite
samarbete igen. Lite glada träffar, lite idéidéer och lite putta på. Får se
vart det leder oss sex skrivande, skapande kvinnor. Vi började med ett par
träffar i höst och har som mål att fortsätta. Hoppas på ett givande år.Jag såg
på tv härom dagen att det hade kommit en massa nya ord in i Svenska akademins
ordlista. Jag tänkte på så många ord som aldrig används längre. Smaka på orden avsidestagen,
mannamån, i andanom och till förne. När såg ni de orden sist?
De nyord som vi fick 2017 var bl
a blåljuspersonal, ekodukt, (en bro som håller ihop ett system på båda
sidor om en väg, så djur tar sig över oskadda) pokenad,(där du promenerar och spelar
Pokémon) och vuxenmålarbok.Jag tycker ju att de gamla orden är mycket
vackrare, men man ska ju inte sträva bakåt. Jag kommer att delge er några nya
ord 2018 bara jag får ögonen på dem. Jag får av en väninna, Ingegerd, en prenumeration
på tidningen Skriva varje jul och de
brukar vara snabba på att delge en del av de nya nyorden. Så fortsättning
följer säkert.
Jag har semester från kyrkan hela
januari. Helen-präst är ledig och då passade jag på att ”be” (nu var jag väl
vitsig?!) om ledigt också. Det blir som vanligt akvarelljobb med den gruppen,
men själva gudstjänsterna så slirar jag. Margareta-gumman börjar bli gammal.
Skall försöka gå igenom alla mina
opublicerade dikter för en eventuell ny utgåva av något slag. När jag ser orden
opublicerade dikter, så tänker jag på ett program i Värmlandsradion för, som det
känns 100 år sen, som hette Opublicerade
publicister, som jag hade äran att få medverka i. I den gruppen på kanske
sex personer finns bara jag kvar. Känns konstigt. Som en relik från förr. Jag hade
nästan aldrig träffat några som skrev förut. Det var spännande, tänk att få
vara i radion! Märkvärdigt! Den store värmlandsskalden Gunnar Ehne var med, han
vars Kvällsböna jag brukar avsluta mina diktläsarstunder med. Jag skickar
med hans ord om att gå i skogen och finna lugn, alldeles för sig själv. Finns
säkert att finna på nätet.
Å, jag får hemlängtan när jag
tänker på Gunnar, på mina vänner, på min hembygd, på det som har varit mitt för
länge sen, men det ska man kanske få automatiskt när det har varit jul och
nyår.
Jag hoppas att ni alla har ätit
bara det ni ville ha av julbordet, till och med lingonsylt om så önskas. Att ni
och alla hundar har sluppit alla smällande farliga tingestar och bara önskat
varandra ett nytt ur alla möjliga synpunkter gott nytt år. Och kom ihåg, det
blir till en del som man gör det själv. Om man är öppen, nyfiken och i andanom
tror på det fina.
Jag måste faktiskt avsluta med
sista versen i Kvällsböna, den betyder
så mycket för mig.
Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill jag gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsang
när dej, i all evighet.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, December 14, 2017 16:53:08Julbrev 2017
Kära vänner!
Julbrevskrivande, ett kärt
besvär. Här är det, när jag skriver det här, vintervitt, kallgrader. På söndag
Första advent. Då sjungs alla de där välkända psalmerna som ”vi” har sjungit i
alla år. Jag skriver vi, för som norskarna säger: jej kan icke synge jej! Men
jag är en duktig lyssnare och jag gläds därinne i mitt hjärta för att det känns
tryggt och hemvant. Så är det att bli äldre, då ska det vara som det alltid har
varit.
Något som inte var som vanligt,
var när det i Olles kök på Rödön kom in en levandes ren! Olle hade blivit så
besviken på att renen nere i Småland hade farit innan han hann se den. Nästa
otröstligt. Detta hörde Ghita och Erik, ordnade en egen ren, när vi firade julafton
på Rödön sen de hade kommit hem till Jämtland. En ren som stod där och mumsade
lav i godan ro på deras köksgolv! Olles ordningssinne tog överhanden sen allas
vår häpnad hade lagt sig. Då sa han: ”Nu farmor måste vi nog dammsuga!” En
annan sak när det gäller Olle är att han inte litar på att farmor har någon
ordning alls. En dag tyckte han att vi skulle städa bland pojkarnas böcker. En
del var lästa, en del var inget bra, en del skulle vara kvar och så sa han så
här: ”Herbert, vill du se till att de här böckerna kommer undan!” Fastän jag
stod där intill...
Lille Ebbe han har fullt upp med
att köra bilar och att vara charmig, medan Olle är mer allvarsam och tar
ansvar. Ebbe har nu lärt sig säga Farmor, men när han ropar på mig blir det i
alla fall Omma.
Två olika personligheter, som jag
letar igenkännande drag och fallenheter hos människor bakåt i leden. Intressant
och roligt.
Bakåt i leden går tankarna till
dem som inte är bland oss längre. Vi har fått säga adjö till flera av våra
vänner. Thomas, Björn och nu sist Elisabet i Gränna. Alldeles för unga och det har gjort alldeles
för ont i hjärtetrakten. De hade så mycket mer att ge, hade så mycket oupplevt
och framförallt går det inte att fylla tomrummen för varje människa lämnar en
personlig minnesbank, som inte fylls på. Döden är skoningslös och svårtolkad.
Det är ju skilsmässor för oss
alla. Något som handlat om en annan sorts skilsmässa är vad Helen-präst,
dansaren Cecilia och jag har pusslat ihop till en liten föreställning. Vi har
genomfört den både i Odensalakyrkan och på Östersunds teaterverkstad. Vi var
tre personer men hade 4 skilsmässor bakom oss. Ni vet vem som är
överrepresenterad, eller hur? Helen har tänkt på att det finns något vi samlas
kring vid dop, vigsel och begravning, men inget när kärleken kraschar. Sagt och
gjort. Vi har fått fint gensvar och bekräftelse på att det behövs både samling
och samtal omkring det vi har åstadkommit.
Sommargäster har vi haft förstås.
Anton och hans mamma hälsade på några dagar med vad som tillhör för en farmor
att göra då. Steka falukorv och stuva makaroner. Diskutera allsköns nya makapärer
som går att sända allsköns text och bilder på.
En ny värld blandas med den gamla, ibland skär det sig i att kunna
förstå. Meeeen farmor begriper du inte? Jag vet att det är bara ettor och
nollor som far där i etern, men hur ska man begripa sånt?
Stor-Mats, som inte alls är
större än Lill-Mats, kom från Charlottenberg och ur framsätet stånkade sig min
bror Alf, krängde av sig sportbilen och sa: ”Håhåjaja!” Jag var alldeles ovetande
om att han skulle följa med. Vi blev jätteglada att han kom och hälsade på oss.
Ida var hemma då också, så här var det mycket resonemang och fôlkprat ska ni
veta. Några vaniljhorn försvann då också. Några korsord lades i lösta-högen
också.
Vi har fått sagt adjö till
Doffans bruna, underbara labrador Elton. Efter ett tag, så dök det upp en liten
rultig brun labradorvalp vid namn Dunder. Vassa valptänder och han undersöker,
som alla andra småbarn, allt som kommer i hans väg.
Vi får besök av Erik och Ghita och
Plåster med jämna mellanrum. Plåster hämtar sig ett ben inne i ateljén och sen
så gnags det. Alla våra hundgäster vet var benen finns, knuffar upp dörren
hämtar sig något som passar, lägger sig på randiga mattan och sysselsätter sig
alldeles själv.
Jag har räknat ut att vi har en
egen Erik-hjälp som kommer när man kallar. När datorn inte beter sig, det beror
på mig, när snöslungan inte vill vara snöslunga, när bilen vill bli omskodd, ja
säg vad han inte kan.
Herbert gjorde en kullerbytta i
garaget och då får vi veta av vad vänner ställer upp för oss. Mia som följde
med till akuten, grannar som handlade, ”våra” pojkar som fanns där, grannar som
var på affären och undrade om vi behövde något. Nu börjar axeln och armen, som
fick sig en redig smäll, att återgå till ett godtagbart läge igen. Men det har
varit motigt och som vanligt, så har Herbert tränat och tränat. Tre timmar
efter att han hade varit på akuten stod han och tränade ”onnarmen”! Det kallar
jag envishet och en tåga för att bli bra igen.
Ulrica har varit här och flyttat
lite växter åt oss. Stora bladväxter gör att Herbert inte behöver jaga ogräs,
där de växer. De kväver ogräsen med sina blad. Tack. Mats har hjälpt till med
saker, som vi har varit lite ovissa på vad vi skulle handla, var vi skulle
handla och då vet han. Vi tar hjälp av våra barn lite här och där.
Ja, det var vårt år i stora drag.
Livet är väl lite upp och ner, ibland blir vi ledsna över att inte orka. Men
klaga kan man göra på den så kallade posten, på banker som inte ids hjälpa
till, att allt ska skötas på nätet eller i appen. Snart finns väl inte
papperstidningen. Är det ingen som saknar prasslet? Jag kan ju inte lära mig en
modernare mobil, inte ens en gammal!
Vi har sommarblomstglädje under
snön. Barnbarnskramar, någon att prata med när tårarna rinner över,
hjortronsylt och grädde till våfflorna, dubbskor, vedkaminen när jag fryser,
många goda vänner, julfrimärken med änglar på, diskmaskin som fungerar och vi tar
oss upp själva på morgonen, även om vi ligger lite längre på morgonen med ålderns
rätt.
Ett gott nytt 2018 önskas er alla.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, December 02, 2017 13:27:04En månad har gått
November 2017
Nu har jag pratat med min väninna
Elisabets dotter Sabina. Det är bara frågan om dagar innan vi mister henne. Jag
har hennes över 90 brev i en pärm stående intill mig här på golvet. Jag
bläddrar och gråter, skrattar åt någon underbar formulering, men ingen mer gång
kommer det att finnas brev från henne, ingen mer gång kommer jag att höra
hennes röst säga: ”Men hallå!” Inga mer Gränna-skratt, inga mer överraskningar
i brevlådan, inget mer alls av någonting ... Nu ska jag klä på mig, gå till
kyrkan och tända ljus och tacka för allt jag har fått vara med om från den 21
augusti 2012 till den 26 juni 2916 då det var sista gången som hon orkade
skriva till mig. Jag skall tacka för hennes vänskap, hennes 450 sidor tokiga,
roliga, tänkansvärda och ibland lite sorgliga brev.
Jag har i min tur skrivit närmare
100 brev. Vykorten, som jag har skickat när hon har legat på sjukhusen, nästan
90 stycken, som personalen har sprungit och förmedlat fastän de har så mycket
annat! Jag lovade ju henne när hon insjuknade, att jag skulle gå vid sidan om,
putta på, hålla i och hålla om. Motvilligt måste jag nu släppa taget. Det är en
svår del av det vi kallar livet.
Rimfrost i träden. Småfåglar vid
nöt- och fröstugan. Redan vinter. En del dagar bara svischar förbi, en del
dagar segar sig fram, men det är förunderligt att vi närmar oss julmånaden. Då
Lucia i form av alla, oftast mammor får springa sitt maratonlopp varje år.
Så tänkte jag en dag, är det jag
som är dålig att organisera upp tillvaron? Jag hinner mindre och mindre av det
som skall ha varit gjort och det som ska göras. Eller är det kroppen som inte
hänger med?
Jag har en ”deltid” i
Odensalakyrkan. Senaste månaden har Helen-präst, Cissi-dansare och jag framfört
Skilsmässa. När kärleken kraschlandar. Tre föreställningar På Teaterverkstaden
i stan. Repetitioner därtill. Mycket för en gammal människa, meeen jag klarade
det. Det har varit jobbigt, men jag tycker att allt det med skrivandet och
framförandet av dikter är roligt och ger mig väldigt mycket. Samarbetet med
Helen och kyrkan är så fyllda av nya saker, som jag får ta del av och upptäcka.
Men, som sagt, det där med kroppen... åldern... ja, ni vet.
Herbert ramlade en dag i garaget
och slog sig ganska illa i vänster arm. Den friskare sidan, förstås, men hans
goda iver att göra som sjukgymnasten Mia säger ger resultat. Tre timmar efter
att han hade varit på akuten, så stod Herbert lätt framåtböjd vid köksbordet
och gjorde ringar i luften ”mä onnarmen”! Han skyller inte på någonting. Han
bara gör!
Pojkföljetongen: En dag när jag
talade med Olle, så sa han efter att ha pratat lite med mig: ”Nu farmor vill
jag veta hur det är med Herbert och hans arm!” Vi har träffat dem väldigt lite
den här månaden, för de har varit bärare av de där ettergröna bacelurerna som
så lätt angriper den äldre generationen.
Ebbe har haft både öron- och
ögoninflammation. När han var hos doktorn för öronen, så var han väldigt
duktig. Grät inte. När det blev en utdragen granskning av hans ena öra, hörde
pappa Mats hur Ebbe sa: ”Dä ä för mycke nu!”
Man blir alltid tillrättavisad av
Olle. Häromdagen, när vi var barnvakter, så såg han en pappersnäsduk i min
fåtölj: ”Vad är det här farmor? Ett snorpapper? Skall det ligga i fåtöljen??”
Han frågade inte om det var Herberts! Det är bara farmor, som är slarvig.
Ja, återigen har vi fått läsa om
”storgubbarna” som har varit ”tvungna” att fly till skatteparadisen för att
rädda sin enorma pengapåse. De som inte vill betala skatt! Som frågar sig vad
f-n de får för pengarna. De åker ju på ”våra” vägar, de har flygplatser som
funkar när de ska på sina lyxresor och när de ska på möten med sina bra-banker!
När det drar ihop sig till att deras år blir många, då duger säkert det där de
får igen här hemma i Sverige. Men då kanske de skulle stanna kvar i sina
paradis!
Sen har jag en stilla undran. Är
det bara manliga människor som försöker hålla undan skattepengar. Hur ser det
ut på den fronten? Jag hör bara om och ser bara övervägande pös-män, som
onekligen är driftiga och duktiga, men då det bara gynnar plånboken.
Ett vet vi, det är övervägande
män som tar sig friheter utöver det medmänskliga, när det gäller att tro att de
är oemotståndliga, trots ett nej. De behöver gå till doktorn, ifall det är
vaxproppar som utgör hindret för att ta till sig kvinnors nej. Detta sätt att
hantera sina kvinnor både hemma och på arbetsplatser är ett gissel, som vi har fått
foga oss i, i alla århundraden. Men nu...
Men vi får inte glömma bort att
stordelen av det manliga släktet är artiga, ömma, snälla, rara, omtänksamma
medmänniskor.
Jag blir så retad på dessa nya
pengar som vi har blivit påtvingade. Min bror, som har besvär med ”gula fläcken”,
har väldigt svårt att se skillnad på dessa tre småpengar. Så löjligt, kunde de
inte ha haft kvar 5-kronan, att det hade gått att betala parkeringen med 5
kronor; då hade alla automater funkat. Nu tar en del av dessa ” djävulens
påfund” inte emot bankkortet alla gånger eller också tar det en sådan tid att
det hinner komma fyra, fem till som skall betala. Ännu mer stressande för en
till åren kommen, lite fumlig att komma därifrån. För det finns alltid de som
suckar högljutt där bakom.
Jag har inte varit så vådligt
förtjust i Strindberg, men en av hans meningar kan jag stämma upp och ropa hurra
över och det är: Det är synd om människorna. När de där
bestämmandemänniskorna aldrig frågar hur vardagen fungerar för oss.
Så går det när de där
storgubbarna ska förstämma. Fråga oss som har den vanliga vardagen att tampas
med. Fråga oss hur vi skulle vilja ha det, men det är de för goda för. Och vi
är för små. Vi, som inte ens tar oss utanför landets gränser med någon
skatteflykt. Vi, som har lite pension och högre skatt. Jag har inte ens
möjlighet att skyffla in pengar i madrassen, för de tar pengarna innan jag kan
göra det.
När jag skriver det här, så
ringer Elisabets dotter och säger att ”min” Elisabet har fått somna in. Min och
deras och alla andra som Elisabet har lyst för, berikat livet för. Rik är jag,
som har fått vara i hennes närhet. Rik och tacksam.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 28, 2017 15:11:30En månad har gått
Oktober 2017
Ibland kan jag bara tänka: Kyla,
mörker, regn, blåst, halka, dubbskor, yllemössa, vantar och allt möjligt
besvärligt. Istället för: Höstfärgade löv, röda nypon, sidensvansar, värmeljus,
extrafilten och stjärnhimmel och brasa i kaminen. Med andra ord: Det kan bli
någon deppardag extra, när det börjar komma fram till vintertiden. Ofrånkomligt
men det går att skingra tankarna ibland. När man möter världens gulligaste
hundvalp i form av en brun labrador som heter Dunder, eller när man hör lille
Ebbe ropa: ”Heeej Omma, nu kommer vi!”
Pappa Mats hade väl ropat en förmaning
med ganska hög stämma:” Olleee!”
Då hade lillebror ropat tillbaka med den grövsta röst en tvååring
kan åstadkomma:”Pappaaa!”
Pojkarna kom hit en dag och när
Olle kom in genom dörren så sa han: ”Jag har hört att ni behöver hjälp att
rensa dammen. Men innan dess behöver jag lite fika för att orka!” Då blev det
att plocka fram jämtländskt tunnbröd och göra en ”Bebbemacka”. Ebbe behövde
lite macka han också innan han ville blåsa såpbubblor. Det blåstes och då for
bubblorna högt över taken, men Olle jobbade effektivt och energiskt. Kan det
vara det småländska arvet, som kommer en sådan gång? Nu är dammen utan både
”slajm” och barr. Tack.
För att fortsätta på mina
följetonger, så har jag inga glada besked om min Elisabet. Får inget svar över
telefonen utan nu går mina vykort till gästhemmet. Jag vet inte om hon kan ta
till sig innebörden av det jag skriver men jag fortsätter. Jag har lovat att gå
bredvid och då gör jag det, men nu puttar jag inte längre, är rädd att det gör
mer ont än är till nytta. Nu tycker jag att det är uppför och en kall motvind.
Det som ger mig lite sinnesro är ljusen jag tänder i Odensalakyrkan så ofta jag
kan.
Var rädd om era vänner. Man vet
inte när något förändras. Säg att du tycker om och håller av, hellre en gång
extra än en gång för lite.
Jag läser överallt om
sextrakasserier och tafsande. Män har alltid tagit sig friheter det vet jag,
som själv har varit utsatt som barn. Men var går gränsen? Jag hörde en tjej som
sa, att om någon kommer åt henne när hon är på ett evenemang, om någon nuddar
vid hennes midja eller höft, då är hon beredd att anmäla. Nu undrar jag i min
enfald om männen måste gå med händerna lyfta över huvudet för att inte råka ut
för anmälan eller det som anmäls nu, som har skett för flera år sen, hur många
män kan inte då bli kallsvettiga. Vad kan jag få för anklagelser, vad skall jag
hängas ut för, kanske oförskyllt? Men ett är säkert en kvinna ska respekteras
när hon säger nej! Tänk att pendeln slår för långt åt alla håll.
Ständigt.
Jag har varit på en unik dag i
”min” kyrka. Den hette: En dag för mig. En dag för sinnet. Yogapass,
rörelser för att lära sig ta lite plats, skapa saker, måla mandalas, promenad,
läshörna, enskilda samtal. Gemenskap över en tallrik soppa. Vi dansade om vi
kunde, ”yogade” efter förmåga, på mattor eller stolar - vad kroppen tillåter.
Nya bekantskaper knöts och igenkännande nickar blev det också. Bara kvinnor
förstås. Ja, männen törs ju inte, som ofta när det är sådana aktiviteter.
Vet ni, jag har varit på stan och
jagat långbyxor. Ett par svarta med raka ben och resår i midjan. Men icke! En
del expediter tittar på en som något som katten släpat in på mattan. En del
letar pliktskyldigast på något ställ. Nej tyvärr det finns inga. Men snälla
nån, är det ingen marknad för vanliga tantbyxor? Jag ser ju fler tanter som går
omkring på stan. Eller är de modernt inriktade allihop utom jag? Jag vill ha
tag i ett par byxor som är lätta att ta på, som inte gör ont i både rygg och
armar för att jag måste dra allt vad tygen håller. Är det bara jag? Lyckliga
alla andra tanter!
Jag ska byta bank. De två sista
gångerna som jag har varit in på ”min” bank (som inte känns som min bank
längre) blev jag så otrevligt bemött. Det syns säkert att här kommer någon som
inte är så mycket värd. Möttes inte ens av en blick. Pennan jag behövde fick
jag hämta innanför killens område. Inte en gest att skicka mig den. Andra
gången tog jag med Mats. Då fick vi höra att tjänstekvinnan inte hade ätit
lunch, så lunchlådan skulle bli kall. Det var lite besvärligt det som jag
skulle ha hjälp med!
Då skulle
jag ha velat kunna göra som den rike lite illa klädde mannen som kom in i en
”fin” affär och frågade vad kristallkronan kostade. Lite nedlåtande fick han
reda på att det inte var aktuellt att ge honom priset. Då tog han sin käpp slog
sönder några prismor och sa: ”Nu kanske jag kan få reda på vad den kostar.” Jag har ingen käpp och banken har inga
kristallkronor, men ledsen blir jag på den bank som jag har varit trogen i 46
år. Fy på dem!
Gamla tanter som vill handla
resårbyxor, vill ha hjälp på banken, inte klarar av mobilen, hör lite illa,
inte tillför, de ska inte finnas har jag räknat ut. Sa det till en som
låssasletade ett par byxor, hon bara vände sig och gick! Tänk om hon lagt
handen på min arm och sagt: ”Det tycker jag visst att de ska få, jag har både
farmor och mormor.” Men hon vände mig ryggen!
Nu till ett Mirakel!
Mirakeltrasan för fönsterputs! Jag har köpt på Dollarstore för 10:- Man bara
blöter den, gnor runt på rutan. Efteråt använder jag gummiskrapan, men det ska
inte behövas heller. Inget putsmedel, sprayflaskor eller tung elektrisk
utrustning! Min Ida bara torkar med urvriden trasa. Det blir också blankt. Där
är reklamen sanning och inget lur. Det är ett mirakel för mig som byggstädat
och pustat över fönster till leda. Den trasan är som ett solsken för mig.
Nu har jag gnällt och hängt upp
mig på en massa saker och mer blir det. Tomtarna i affärerna! Vad tre/fyraåringarna ska längta, julen kommer ju aaaaldrig. Alla
föräldrar som tusen gånger får säga: ”Du får vänta vännen!” Vad är vänta för
små barn? Om fem minuter eller en dag, inte längre. Jag väntar bara på att få
höra julsångerna till veckan, när jag skall göra ett nytt försök, att utforska
resårbranschen.
Vi äldre behöver inte vänta,
tiden bara häver sig över oss och vi står här och förbluffade tänker vi: Det
var den månaden det, vart den blev av, det hann vi aldrig uppfatta.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 07, 2017 15:52:18En månad har gått
September 2017
Tre månader till jul... är det
någon som hinner med? Jag gör det inte, men jag blir lite glad i sinnet för
efter jul vänder det och blir ljusare. Visst var jag äckligt positiv nu? Annars
har jag svårt att se det positiva, när alla färgglada blad och löv dalar så
sakteliga till marken.
Våra ”Hostor”, som finns lite här
och där i trädgården, lyser gula som de vackraste solar i höstmörkret. Men i år
får vi inte se Silveraxets blomknoppar utslagna. Det är för länge tills dess.
Frosten hinner före. Utanför sovrumsfönstret har fem, sex blad på vildvinet
börjat bli vackert höströda. Hoppas på flera innan frosten. Något år har hela
väggen varit som en färgkarta av nyanser från mörkt vinrött till ljusaste gult.
Man har kunnat ropa halleluja för mindre.
Jag är sen några år tillbaka
medlem av Sveriges ornitologiska förening
och får en tidning en gång i kvartalet.
I senaste Vår fågelvärld stod det att läsa att
vindkraftverken går hårt åt fåglarna. I Åsele finns en stor vindkraftspark där
vadarfåglarna har gått från att vara många vadare 2009 till 2016 då det inte
fanns en enda vadare kvar. Det är ju inte vetenskapligt belagt men det finns i
dag ingen annan förklaring säger de experter som har varit inkopplade. Det som
är bra på en kant är illa på en annan. Hur vi bär oss åt, så blir det fel när
vi är med och petar än på det ena än på det andra.
Men skulle våra stenåldersbarn ha
varit lydiga hade vi fortfarande varit i stenåldern! Framgångar och utveckling
har ett pris men hur mycket kan vi offra? Jag har inte kunskaper eller insikter,
men läser jag sådant så har jag i alla fall mina tankar och de är ju fria.
Kanske mina tankegångar visar hur lite jag kan, vad vet jag.
Mina följetongspojkar var här en
dag och vi skulle rensa en myriad tallbarr från den lilla dammen. Olle har en
vanlig kökssil på en lagom lång stång, som han fiskar upp allt skräp som har
hamnat i dammen, och en annan pinne för att fiska upp ”slajm” som bildas. Det
är jätteäckligt så lille Ebbe står vid sidan om och säger ”bläää” med jämna
mellanrum vartefter som de långa gröna slamsorna fiskas upp. Var och en gör så
gott man kan. Den här gången så var Ebbe duktig på att plocka kottar, försökte
inte hysta iväg dem ner i dammen heller. Kanske att han
blir lika duktig som storebror på att jobba. Det är barnarbete vi utnyttjar,
säger faster Ida. Men så länge de små knaggarna skiner som solar, när de är i
trädgården så må det vara oss förlåtet.
Skiner som solen försöker jag att
göra för ”min” Elisabet, men det är bara med korten som jag kan skina. Jag sänder
ett kort var tredje dag ungefär, ett kort med skiftande framsidor och innehåll;
kort som har målats av målarvänner, kort av storfräsmålare som Zorn och Lerin
men också många kort som är både hemska, ekivoka och konstiga över huvud taget.
Vad personalen där på sjukhemmet tror om Elisabet och vad de tror om mig törs
jag inte tänka på, men de strävar på och förmedlar till henne och jag är
tacksam.
Härom dagen så kom det ett kort
från Elisabet! Tjoooohooo! Hon hade inte skrivit det själv, utan en av hennes
döttrar hade förmedlat. Det föreställde en blå, livad, glad, sprallig kanin som
slår ut med armarna och säger: ”Bara en liten hälsning!” Att hon känner sig som
kaninen! Då förstår ni hennes positivism, som går utanpå allt annat. Jag har
hållit kortet intill mitt hjärta och varit lycklig även om det känns att hon
inte orkar så mycket, meeeen glad i sin håg. Vi delar också på de där stunderna
som är grå, tunga och livssvåra. Då pustar jag, stånkar, men puttar på med
hjärtat! Jag får i alla fall vara med.
I tidningen Skriva läste jag en artikel om och av en flicka, Wajiha från Afghanistan, som kom hit
till Sverige som flykting när hon var 19 år och kunde varken läsa eller skriva.
Det tog ett tag innan en uppmärksam lärare förstod att hon inte kunde varken
läsa eller skriva. Innan, tänkte hon aldrig på framtiden, innan, tänkte hon
inte i de banorna, trodde inte att det fanns en framtid för henne. En lärare frågade
henne vad hon tänkte göra om 10 år. svaret blev: ”Då kanske jag är död.”
Hon hade svårt att passa tider,
kunde inte ens klockan och hennes pappa var lärare! Så behandlas kvinnor! Att
inte kunna läsa en nyhet, en skylt utanför en affär, att inte förstå sin
framtid. Ändå hade hon tur, eftersom Turkiet hade sökt uppehållstillstånd för
henne, annars hade hon inte fått börja skolan så på en gång! Hon kan bli en
tillgång som på nolltid har börjat lära sig och upptäckt att hon kan berätta
med bokstäver om sin barndom och om sina drömmar.
Tänk om jag inte hade kunnat läsa
och skriva! Vilket litet liv. Så avskärmat och förkrympt!
Vet ni, jag har börjat fundera på
hur mycket saker jag har, hur mycket prylar som är undanstoppade. I en liten
ask ligger en träkula, en liten sten, ett litet minne bara förståeligt för mig.
Många skrivna små lappar med ”börjor” till en dikt eller en novell, en liten
tyglapp med någon diffus härkomst från forna dagar. Nu måste jag börja kasta
saker. När jag nu öppnar den där asken,
blir jag sittande. Inte kan jag kasta den där kulan! Den där papperslappen kan
bli en dikt bara den får mogna 20 år till... Kanske. En sak per dag skulle väl
inte vara orimligt...eller. Att det skall vara så svårt att göra sig av med!
På min anslagstavla vid
skrivplatsen finns det 8-9 vykort från kära vänner, några foton, ett på
Elisabet, där hon bara strålar med ett hjärtestort leende. Det måste ju bara få vara kvar! Ett litet
tankespråk: För krig finns inget försvar! Plus mycket, mycket annat som trängs där. Jag
blir glad, när jag ser den underbara röran av allt som tillför, inte kan jag
sålla i det... Kanske skall jag försöka kasta en liten sak varje dag. Vi får
väl se längre fram vad det försöket är värt.
Jag har varit på Teaterverkstaden och tränat! Vi tre kvinnor, som hade föreställningen När
Kärleken kraschar, skall köra den skilsmässoberättelsen tre gånger på Teaterverkstaden i november. När vi kom dit första gången, så
uppdagade Torben som hjälper oss, och jag, att vi kommer från Värmland båda
två. Då blev det plötsligt lättare för mig. Jag blev inte så räddhågsen, för han
kan ju inte vara farlig han som kommer från Karlstad! Så nu slänger vi oss med
lite dialektuttryck, som får mig nostalgisk och upprymd.
Sist talade Torben om att det var
en tjej från Värmland, som spelade trumpet och som sagt ett gammalt dialektalt
ord: Jäspalt. Ja, ni läste rätt! Man hivar iväg det ordet i stället för
ett kraftuttryck. Nej, jäspalt, nu har jag glömt ringa till fotvården! Ett
exempel på hur det kan se ut. Det var hur många år som helst sen jag hörde det
ordet. Sånt gör ju att åtminstone jag slappnar av och känner mig glad. Jag var
lite rädd att det skulle vara agasamt det där med teatern, fastän jag känner
mig trygg med Helen och Cissi.
Jag slutar mina septembertankar
med att önska er en färgglad höst.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, September 04, 2017 20:46:57En månad har gått
Augusti 2017
Blåsten sliter och drar i
vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära
för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen.
Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla
höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung
Bore, så är det kört.
Vi har inte gjort annat än väntat
på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och
höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha
kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det
brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är,
som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig
manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får
sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) - kan
det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville
tala om.
Det började ett program på teven
som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall
riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var
inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den
frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den
självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom
svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen,
även för en femåring.
Lille Ebbe fortsätter att vara
den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade
avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag
skall stänga av!” Klick!
När jag fyllde år, så ringde
pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var
klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när
alla drar sitt strå till stacken.
Till min vän Elisabet som nu bor
på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland
så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan
ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden.
Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner
sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och
glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de
skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna
över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med
småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen - kan beskriva dem som
små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg.
Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som
är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta
sänder jag till henne.
Såg att ”generaldirektörskan” som
har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin
månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte
ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar
henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon
brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel,
så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad
har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem
och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i
flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man
skulle ha skött, kan det vara försvarbart?
Jag hörde att vi pensionärer
skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna
håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”
Nu har datorn börjat vänja sig
vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på
någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte
klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa
hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut
en liten ordlista för tokiga.
Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för
”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon
sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens
namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?
Vet ni, vi väntade främmande av
vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp
på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua,
Huua!”
Gissa om jag blev glad och
överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir
överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på
Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far
mellan oss.
En som däremot har fått känna på
kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och
hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag
kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett
svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi
vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka
ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är
väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är
oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för
att de anses farliga med bara en penna i handen.
Nu har skolorna börjat,
semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det
som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma.
Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt
några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, July 31, 2017 14:11:44
En månad har gått
Juli 2017
För 7:de
året skriver jag: En månad har gått.
Juli. Jag har hittills skrivit 84 krönikor. Det känns väldigt många ord.
Får jag vara som jag är, så blir det fler. Hoppas jag, för jag tycker det är
roligt. Jag brukar, innan jag sätter igång, läsa ”tillbaks” några krönikor från
den månaden. Bara för att se vad som har varit i mitt huvud av tankar,
glädjeämnen och ”reta upp” saker.
Då måste
jag gå till trädgården igen, för varje krönika så har jag nämnt pionerna, de
rosa, att de har varit utblommade när juli varit till ända. I år har de precis
slagit ut! Så mycket senare är det i år. De gula spirstånden brukar också
blomma, de är ännu bara i knopp. Däremot så har det hänt, att våra riddarsporrar
inte har klarat vintern. En enda liten stackare står vid vårt nygjorda staket
på framsidan. En ynklig liten riddarsporre. De, som jag förut har benämnt som
stridande arméer, är inte ens en spillra blott. I vinter var det ingen
riddarsporrevinter det kan vi konstatera. Säkert 20 stycken har dött.
Vi har fått
riva ner vårt originella staket vid uteplatsen på framsidan. Det var gjort av
tallgrenar, som brakade ner det året som stormen härjade som värst. Nu hade det
ruttnat det som var underjordiskt. Vi åkte till Bejers och köpte ett staket, det
skulle slås ner tre långa jordankare innan vi skruvade upp staketet. Inte
orkade vi det. Men jag säger grannar! Svenn kom med en stor slägga, det tog kanske
fyra minuter för honom. Han svingade släggan med den kraft, som bara yngre
vältränade män kan ta till när det behövs. Tack för hjälpen. Å, det är bara roligt att kunna hjälpa
till!
Vi har
grannar på baksidan huset, som har satt upp ett jättehögt ”plank” alldeles
utanför vår tomt. Över två meter högt och därtill brett. Det kommer att ta tid
att vänja sig vid att se det. De frågade visserligen, men inte trodde vi att
det skulle bli så högt och så kompakt. Kanske bara halvmetern från vårt staket.
Vi vänjer oss säkert, men det är det första vi får syn på, när vi går in i ateljén.
Våra gäster har reagerat väldigt starkt på skapelsen.
Nu över
till något helt annat som det heter. Jag såg en reklam med en kvinna som
smörjer in sina ben och armar med någon undergörande ”smorning”. När det är
gjort, sträcker hon upp armarna mot taket och vips så kommer det en underbart
blågrå klänning farande från ingenstans. Bara så där. Sen står hon där och ler,
alldeles lycklig och vacker i denna kreation.
Sist jag
duschade, så försökte jag mig på denna förvandling. Men icke! Jag stod nog där
som förut, trots att jag smort in mig. Visserligen inte med den smörja som det reklamerades
för, men ändå... Nej, nu vet jag varför jag inte lyckades, jag har aldrig tyckt
om trollerier. Jag blir arg och irriterad, kanske bara för att jag aldrig har
lyckats räkna ut hur de gör, de där trollerimänniskorna.
Jag läste
någonstans om att det har stiftats någon lag i USA om att deras president inte kan
göra något impulsivt längre utan att senaten skall säga sitt. Att ha en
president som det inte går att lita på måste vara ganska darrigt.
Ganska
darrigt har det ju varit i våra led, när generaldirektörer går utanför sina
befogenheter. Kanske det var makten som berusade henne, så omdömet inte stämde
med lagen? Som en treåring, jag gör som jag vill! Nej mer fordras det under
pannbenet om man har blivit generaldirektör. Eller... Hur trodde hon att det
skulle gå att låtsas som det regnar. Att det kanske gick att tiga ihjäl. Det
går inte att tiga ihjäl hål på hälarna, det måste åtgärdas, eller hur? Nu får
regeringen försöka att stoppa till hålen, gå till grunden och försöka gå vidare.
Framtiden utvisar väl de fel och brister som inte skulle ha blivit begångna.
Det är nog skakigt som det är i vår omvärld, både nära och långt bort.
Fel och
brister måste det vara i huvudet på den som ville Hej främling i Östersund så illa. Det som människor har jobbat med,
samlat ihop, fått genom gåvor, ville visa att vi kan och vill deras bästa, det
eldades upp! Ett sådant bakslag, för denna Emma, som har lagt ner själ och
hjärta för att ta emot. Det ser ut som om pyromanen inte har fått henne att ge
upp ändå. Heder åt henne, heder åt alla som nu sluter upp igen.
Följetongerna,
först till barnen. Olle och jag skulle göra våfflor en dag. Jag har försökt att
lära Olle att knäcka äggen i ett glas för att lukta så inget ä dåligt. Den här
dagen var jag jäktad och när jag hade knäckt äggen, så tittade Olle på mig och
sa: Du har luktat på dem eller??? Man skäms och blir på samma gång så
överraskad över hans sätt att tala om för farmor att nu gör du inte som du lär!
Liten som en lort kan man bli en sådan gång. Tillrättavisad med all rätt. Å, tänk att
man får vara med!
Lille Ebbe
har börjat att prata långa
sammanhängande haranger med ett språk som inte är uppfunnet förrän nu. När han
var som värst talför, så frågade jag helt apropå: ”Kan du säga farmor, Ebbe?” ”Ja”,
blev svaret snabbt och klart, men inte sa han det, för han kunde inte, men
svaret var på plats. Ja! Han måste ha någon kastrullmagnet inom sig, för varje
gång så åker alla grytor ut ur grytskåpet. Sen steks det och rörs och kokas.
Han älskar korv, säger det som en skåning med ganska grov röst. Jag upplevde
att han öste med en stekspade ur en gryta över till stekpannan, varje tag så
sas det korrrv! Tänk att man får vara med!
Så till
Elisabet. Jag sänder mina vykort och ibland ett brev, ringer bara för att höra
hennes röst och då böljar våra ord och tankar fram och tillbaka. Jag läste
bland några av hennes första brev följande mening: Det finns ögonblick som
aldrig tar slut. Så beskrev hon hur det kändes, när vi träffades. Jag skrev
en dikt till, och om, när det tar slut. Våra ögonblick är begränsade, även om
jag inte vet om det är hon eller jag... garantier har vi inga. Jag berättade
för henne om dikten och att jag hade skrivit fler om hur det ska kännas för mig,
när hon inte finns mer. Skicka dem ögonblickligen till mig! Jag blir så
nyfiken! Är det någon som kan förstå hur det känns, jag har fått
förtroendet att sända dikterna till henne för läsning. Det känns som en ynnest
att hon har godkänt min sorg.
Det finns ögonblick som aldrig kan
ta slut, så sant så sant.
Kan man
känna sig mer utvald? Jag har läst hennes, nästan 90 brev, som jag har i en
pärm. Jag skrattar, jag gråter och framförallt jag blir alldeles hjärtevarm
inom hela mig. Att ödet, försynen, änglarna eller något annat förde henne i min
väg, det är jag tacksam för.
Jag slutar
min julikrönika med vemodiga tankar. Vemodiga men fyllda av kärlek till
medmänniskor och hopp om att det är räddningen, att värna om och ta vara på
varandra i den lilla världen. Den stora världen är det andra som sköter illa
eller väl. Det beror på vilka vi är, var vi bor och vad vi tror på.
Ögonblick
Det
finns ögonblick
som
aldrig tar slut.
Så skrev du
min vän
i ditt
andra brev.
Nu håller
jag på att mista dig.
Ögonblicket
kommer att ta slut.
Hur gör jag
med alla ögonblick
som skulle
varit våra,
de
framtida?
De
ögonblick
som varit,
blir
minnen.
De
ögonblick
som skulle
ha blivit,
får jag
bara fantisera om.
Molnen blir
aningar av dig,
fågelkvittret
din röst
Trösten blir
skrivandet.
Det finns
ögonblick
som aldrig
kan ta slut.
MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, July 04, 2017 20:48:48En månad har gått
Juni 2017
Ja, nu har det vänt! Nu blir det
mörkare! Är det någon som har hunnit med? ”Icke eg”, som de säger i Norge. Men
det är bara att följa med, för alternativet är sämre. Att inte vara med alls.
Jag har läst ”tillbaka” i några
krönikor ifrån det jag började och där står att maj och juni har varit kalla
och höstlika. Precis som vanligt och jag skulle inte klaga, för som pensionär
är det bäst om ingenting rubbas utan att det går den vanliga lunken.
Jag kan börja med trädgården där
det prunkar och lyser. Den orangeröda vallmon på framsidan av huset är som en
eldsvåda inne i de mörklila alliumen. Ganska vågat i färgkomposition. I gårkväll
så märkte jag att vallmoblommorna drar ihop sig på kvällen, det har jag aldrig
tänkt på förut. Jag upptäcker nya saker fastän jag är gammal. Tjoho! Upptäcker
sånt jag skulle ha sett förut men som har slunkit förbi medvetandet i alla år.
Konstigt. Men roligt att.
Vi tittade på vår trädgård från
gatan en dag, låtsades vara ”promenanter” och upptäckte att den bestod mest av
vita och lila blommor. Detta var någon dag innan vallmon hade exploderat. Vi
blev lite imponerade av att den var så finstämd och genomtänkt. Det är bara det
att det bara har blivit så nästan av sig självt, men andra
kan ju få tro att vi är duktiga på trädgårdsplanering.
Ja, jag gläds åt våra blommor,
men Elisabet i Gränna får inte glädjas längre åt att kunna vandra i sin egen
trädgård. Analyser och röntgen har visat, att cancern tar allt större utrymme.
Mina böneremsor hjälper nog inte längre. Jag tycker mig se att de inte har samma styrka i färgen längre, fladdrar inte lika muntert
längre, men mina tankar och mina ord fortsätter att hålla i och hålla om.
Fastän vi båda vet om att det kommer att bli tidsbegränsat, så kan vi
fortfarande skratta och hitta på tokiga saker. Jag försöker så ofta jag kan
skicka kort till avdelningen på sjukhuset, där snäll personal delar ut eftersom
korten kommer. Om ni visste hur rik jag känner mig att få ha Elisabet i min
vänkrets, som hon har berikat min tillvaro, gett mig inspiration och
hjärteglädje.
Olle har ramlat ur
klätterställningen på förskolan och slagit ett jack i pannan ganska nära ögat. Han
var in till läkarstationen och fick det tejpat, duktig och samlad. Han talade
om för mig att doktorn var en hon och att hon var snäll. Så nu vet han hur det
är att göra sig illa på grovt grus. Han och jag hade en liten pratstund om
detta att få tejp i stället för att de ska sy ”i-hopén”.
Han och faster Ida var i
trädgården en hel eftermiddag och plockade tallkottar, röjde undan kring bäcken
och jag lovar er att han pratade hela tiden med sin faster. Vi har upptäckt att
Olle talar undervisande till sin
lillebror: Om man gör så här, så blir det så här förstår du! Det här är ett
A! Titta ska du se, nu bygger vi så.
Lillebror Ebbe måste ju lära sig
en hel massa på detta vis, men ibland blir han less. Då struntar han i den
lille professorn och ger sig ut på egna vägar. Pappa Mats säger att det behövs
tre man för att passa honom. Han är snabb som en vessla - och Olle försöker
förklara vad som händer om han går ut på vägen.
De var här en eftermiddag och
Ebbe kom fram till mig och hade, för mig en oförståelig utläggning om, att han
hade en ficka på sina byxor. Sen vände han andra sidan till och samma föredrag
en gång till! Det var inte för mina öron trots hörapparater, men det var säkert
väldigt betydande utläggning, när man såg hans ansikte. Han pratade och
gestikulerade. Tack vare gesterna kunde jag förstå att jag skulle observera
byxfickorna.
Herbert har fyllt år för bara
några dagar sen, 86 år är en hög och
aktningsvärd ålder, tycker jag. Han jobbar i trädgården stundvis, han går runt
Lillsjön de dagar då vädret är människovänligt och han känner sig ”gångbar”.
Han klagar att han inte orkar med trädgården som han har gjort förut. Jag
försöker med motargumentet att det finns de som inte ens tar sig ur sängen och
är mycket yngre. Men inte biter det. Det och det har han ju gjort i alla år,
varför inte i år? Han är så mogen att han skulle kunna förstå att åren gör en
inte raskare precis, men nej, som vanligt ska det vara. Där är vi väl ganska
lika allihop. Jag har ju orkat förut!
Ulrica var här i höstas och
grävde ur en rabatt som vi skulle göra om till gräsmatta igen. Nu denna
försommar så är den fylld av tusen millioner förgätmigej! Kan ni tänka er någon
vackrare rabatt. På kvällen när det börjar skymma är den som vackrast. Den blå
färgen blir så intensiv, så förgätmigejblå att ingenting annat blått kan slå
det. En fröjd ska jag säga.
Vi, Helen präst, Cecilia dansare och
jag har i Odensalakyrkan gjort något ovanligt. Vi har haft en
Skilsmässoföreställning! Helen berättade, Cecilia dansade och jag läste sex
dikter, som var skrivna enbart för detta. Vi var väldigt spända på hur det
skulle tas emot, men nu vet vi. Mottagandet blev varmt, hjärtligt och vi
förstod att vi berörde och rörde vid något som det av sed inte talas om.
Helen kunde bland annat berätta
om att 30 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Att ändå fler
samboförhållanden går samma öde till mötes. Bara det tål att tänkas på. Två
föreställningar har vi haft och fler hoppas vi på för allas vår skull. Hela
tiden, när vi övade in det som vi skulle göra, märkte vi att vi bearbetade våra
egna skilsmässor.
Varför?
Varför behandlade vi kärleken så.
Det finaste som finns.
Vi trodde kärleken var järnskodd,
armerad
och pålitlig.
Vi trodde den gick att utsätta
för
hagelskurar, gassande sol.
Vi trampade på den,
drog den i smutsen.
Vi stod där och grät,
visste inte
vart vi skulle göra av våra
händer,
de som smekt och tröstat.
De hängde slappa utmed våra sidor
tyngda av hårda ord,
omöjliga att lyfta.
Varsågod, en av mina dikter.
Vi har varit på studentfirande.
Två av våra ”fådda” barnbarn Anitra och Anders har tagit studenten. Tänk att
stå där och blicka mot framtiden. Tänka sig att stå där och inte veta vart
livet för, just där och då är det bara fest, glädje, framtid och leenden. Framtiden
hur kommer den att bli för unga i dag. Vilken värld lämnar vi över till dem?
Vilka värderingar? Vilket jäkt, vilken press, vilken glädje?
Å, vad jag önskar dem allt gott,
men man vet ju att den framtid vi hade framför oss var mycket enklare men också
mycket snävare. Inte kunde vi ta oss ett ”friår” för att ge oss ut på
utlandsluffarresor. Hur många av oss hade ett pass? Hur många av oss hade
möjlighet att studera. Skillnaden är ju för mig hisnande. Meeen vi kunde få ett
jobb ganska enkelt, vi kunde flytta hemifrån ganska enkelt. I dag måste många
unga bo kvar hos sina föräldrar alldeles för länge. Stackars unga och stackars
föräldrar som skulle ha kunnat navelsträngen för flera år sen.
Ja, världen ja, nu lägger en del
festivaler ner för att dessa män med sneda föreställningar om tjejer och vad
man får eller inte får, förstör för de som har seriösa anledningar att gå och
lyssna på musik och artister.
Världen ja, där det bråkas och
krigas och lemlästas, när den skulle kunna vara ett paradis. Ett paradis med
snälla människor som bara vill väl! Hur skulle det kännas tro? Nja, kanske
mesigt och utan nyfikenhet och äventyr, men den skull inte behöva ta till
ytterligheter. Man kan ju vara snäll fastän man gillar äventyr.
Men vet ni, om ni kan, gå ut en
ljum kväll, om det finns någon ljum kväll kvar i sommar, fyll era lungor med
all denna doft och friskhet och känn att det finns ett paradis här och nu.
| Choose image for share content |
|---|
|
