margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Oktober 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 28, 2017 15:11:30

En månad har gått

Oktober 2017

Ibland kan jag bara tänka: Kyla, mörker, regn, blåst, halka, dubbskor, yllemössa, vantar och allt möjligt besvärligt. Istället för: Höstfärgade löv, röda nypon, sidensvansar, värmeljus, extrafilten och stjärnhimmel och brasa i kaminen. Med andra ord: Det kan bli någon deppardag extra, när det börjar komma fram till vintertiden. Ofrånkomligt men det går att skingra tankarna ibland. När man möter världens gulligaste hundvalp i form av en brun labrador som heter Dunder, eller när man hör lille Ebbe ropa: ”Heeej Omma, nu kommer vi!”

Pappa Mats hade väl ropat en förmaning med ganska hög stämma:” Olleee! Då hade lillebror ropat tillbaka med den grövsta röst en tvååring kan åstadkomma:”Pappaaa!

Pojkarna kom hit en dag och när Olle kom in genom dörren så sa han: ”Jag har hört att ni behöver hjälp att rensa dammen. Men innan dess behöver jag lite fika för att orka!” Då blev det att plocka fram jämtländskt tunnbröd och göra en ”Bebbemacka”. Ebbe behövde lite macka han också innan han ville blåsa såpbubblor. Det blåstes och då for bubblorna högt över taken, men Olle jobbade effektivt och energiskt. Kan det vara det småländska arvet, som kommer en sådan gång? Nu är dammen utan både ”slajm” och barr. Tack.

För att fortsätta på mina följetonger, så har jag inga glada besked om min Elisabet. Får inget svar över telefonen utan nu går mina vykort till gästhemmet. Jag vet inte om hon kan ta till sig innebörden av det jag skriver men jag fortsätter. Jag har lovat att gå bredvid och då gör jag det, men nu puttar jag inte längre, är rädd att det gör mer ont än är till nytta. Nu tycker jag att det är uppför och en kall motvind. Det som ger mig lite sinnesro är ljusen jag tänder i Odensalakyrkan så ofta jag kan.

Var rädd om era vänner. Man vet inte när något förändras. Säg att du tycker om och håller av, hellre en gång extra än en gång för lite.

Jag läser överallt om sextrakasserier och tafsande. Män har alltid tagit sig friheter det vet jag, som själv har varit utsatt som barn. Men var går gränsen? Jag hörde en tjej som sa, att om någon kommer åt henne när hon är på ett evenemang, om någon nuddar vid hennes midja eller höft, då är hon beredd att anmäla. Nu undrar jag i min enfald om männen måste gå med händerna lyfta över huvudet för att inte råka ut för anmälan eller det som anmäls nu, som har skett för flera år sen, hur många män kan inte då bli kallsvettiga. Vad kan jag få för anklagelser, vad skall jag hängas ut för, kanske oförskyllt? Men ett är säkert en kvinna ska respekteras när hon säger nej! Tänk att pendeln slår för långt åt alla håll. Ständigt.

Jag har varit på en unik dag i ”min” kyrka. Den hette: En dag för mig. En dag för sinnet. Yogapass, rörelser för att lära sig ta lite plats, skapa saker, måla mandalas, promenad, läshörna, enskilda samtal. Gemenskap över en tallrik soppa. Vi dansade om vi kunde, ”yogade” efter förmåga, på mattor eller stolar - vad kroppen tillåter. Nya bekantskaper knöts och igenkännande nickar blev det också. Bara kvinnor förstås. Ja, männen törs ju inte, som ofta när det är sådana aktiviteter.

Vet ni, jag har varit på stan och jagat långbyxor. Ett par svarta med raka ben och resår i midjan. Men icke! En del expediter tittar på en som något som katten släpat in på mattan. En del letar pliktskyldigast på något ställ. Nej tyvärr det finns inga. Men snälla nån, är det ingen marknad för vanliga tantbyxor? Jag ser ju fler tanter som går omkring på stan. Eller är de modernt inriktade allihop utom jag? Jag vill ha tag i ett par byxor som är lätta att ta på, som inte gör ont i både rygg och armar för att jag måste dra allt vad tygen håller. Är det bara jag? Lyckliga alla andra tanter!

Jag ska byta bank. De två sista gångerna som jag har varit in på ”min” bank (som inte känns som min bank längre) blev jag så otrevligt bemött. Det syns säkert att här kommer någon som inte är så mycket värd. Möttes inte ens av en blick. Pennan jag behövde fick jag hämta innanför killens område. Inte en gest att skicka mig den. Andra gången tog jag med Mats. Då fick vi höra att tjänstekvinnan inte hade ätit lunch, så lunchlådan skulle bli kall. Det var lite besvärligt det som jag skulle ha hjälp med!

Då skulle jag ha velat kunna göra som den rike lite illa klädde mannen som kom in i en ”fin” affär och frågade vad kristallkronan kostade. Lite nedlåtande fick han reda på att det inte var aktuellt att ge honom priset. Då tog han sin käpp slog sönder några prismor och sa: ”Nu kanske jag kan få reda på vad den kostar.” Jag har ingen käpp och banken har inga kristallkronor, men ledsen blir jag på den bank som jag har varit trogen i 46 år. Fy på dem!

Gamla tanter som vill handla resårbyxor, vill ha hjälp på banken, inte klarar av mobilen, hör lite illa, inte tillför, de ska inte finnas har jag räknat ut. Sa det till en som låssasletade ett par byxor, hon bara vände sig och gick! Tänk om hon lagt handen på min arm och sagt: ”Det tycker jag visst att de ska få, jag har både farmor och mormor.” Men hon vände mig ryggen!

Nu till ett Mirakel! Mirakeltrasan för fönsterputs! Jag har köpt på Dollarstore för 10:- Man bara blöter den, gnor runt på rutan. Efteråt använder jag gummiskrapan, men det ska inte behövas heller. Inget putsmedel, sprayflaskor eller tung elektrisk utrustning! Min Ida bara torkar med urvriden trasa. Det blir också blankt. Där är reklamen sanning och inget lur. Det är ett mirakel för mig som byggstädat och pustat över fönster till leda. Den trasan är som ett solsken för mig.

Nu har jag gnällt och hängt upp mig på en massa saker och mer blir det. Tomtarna i affärerna! Vad tre/fyraåringarna ska längta, julen kommer ju aaaaldrig. Alla föräldrar som tusen gånger får säga: ”Du får vänta vännen!” Vad är vänta för små barn? Om fem minuter eller en dag, inte längre. Jag väntar bara på att få höra julsångerna till veckan, när jag skall göra ett nytt försök, att utforska resårbranschen.

Vi äldre behöver inte vänta, tiden bara häver sig över oss och vi står här och förbluffade tänker vi: Det var den månaden det, vart den blev av, det hann vi aldrig uppfatta.



En månad har gått September 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 07, 2017 15:52:18

En månad har gått

September 2017

Tre månader till jul... är det någon som hinner med? Jag gör det inte, men jag blir lite glad i sinnet för efter jul vänder det och blir ljusare. Visst var jag äckligt positiv nu? Annars har jag svårt att se det positiva, när alla färgglada blad och löv dalar så sakteliga till marken.

Våra ”Hostor”, som finns lite här och där i trädgården, lyser gula som de vackraste solar i höstmörkret. Men i år får vi inte se Silveraxets blomknoppar utslagna. Det är för länge tills dess. Frosten hinner före. Utanför sovrumsfönstret har fem, sex blad på vildvinet börjat bli vackert höströda. Hoppas på flera innan frosten. Något år har hela väggen varit som en färgkarta av nyanser från mörkt vinrött till ljusaste gult. Man har kunnat ropa halleluja för mindre.

Jag är sen några år tillbaka medlem av Sveriges ornitologiska förening och får en tidning en gång i kvartalet.

I senaste Vår fågelvärld stod det att läsa att vindkraftverken går hårt åt fåglarna. I Åsele finns en stor vindkraftspark där vadarfåglarna har gått från att vara många vadare 2009 till 2016 då det inte fanns en enda vadare kvar. Det är ju inte vetenskapligt belagt men det finns i dag ingen annan förklaring säger de experter som har varit inkopplade. Det som är bra på en kant är illa på en annan. Hur vi bär oss åt, så blir det fel när vi är med och petar än på det ena än på det andra.

Men skulle våra stenåldersbarn ha varit lydiga hade vi fortfarande varit i stenåldern! Framgångar och utveckling har ett pris men hur mycket kan vi offra? Jag har inte kunskaper eller insikter, men läser jag sådant så har jag i alla fall mina tankar och de är ju fria. Kanske mina tankegångar visar hur lite jag kan, vad vet jag.

Mina följetongspojkar var här en dag och vi skulle rensa en myriad tallbarr från den lilla dammen. Olle har en vanlig kökssil på en lagom lång stång, som han fiskar upp allt skräp som har hamnat i dammen, och en annan pinne för att fiska upp ”slajm” som bildas. Det är jätteäckligt så lille Ebbe står vid sidan om och säger ”bläää” med jämna mellanrum vartefter som de långa gröna slamsorna fiskas upp. Var och en gör så gott man kan. Den här gången så var Ebbe duktig på att plocka kottar, försökte inte hysta iväg dem ner i dammen heller. Kanske att han blir lika duktig som storebror på att jobba. Det är barnarbete vi utnyttjar, säger faster Ida. Men så länge de små knaggarna skiner som solar, när de är i trädgården så må det vara oss förlåtet.

Skiner som solen försöker jag att göra för ”min” Elisabet, men det är bara med korten som jag kan skina. Jag sänder ett kort var tredje dag ungefär, ett kort med skiftande framsidor och innehåll; kort som har målats av målarvänner, kort av storfräsmålare som Zorn och Lerin men också många kort som är både hemska, ekivoka och konstiga över huvud taget. Vad personalen där på sjukhemmet tror om Elisabet och vad de tror om mig törs jag inte tänka på, men de strävar på och förmedlar till henne och jag är tacksam.

Härom dagen så kom det ett kort från Elisabet! Tjoooohooo! Hon hade inte skrivit det själv, utan en av hennes döttrar hade förmedlat. Det föreställde en blå, livad, glad, sprallig kanin som slår ut med armarna och säger: ”Bara en liten hälsning!” Att hon känner sig som kaninen! Då förstår ni hennes positivism, som går utanpå allt annat. Jag har hållit kortet intill mitt hjärta och varit lycklig även om det känns att hon inte orkar så mycket, meeeen glad i sin håg. Vi delar också på de där stunderna som är grå, tunga och livssvåra. Då pustar jag, stånkar, men puttar på med hjärtat! Jag får i alla fall vara med.

I tidningen Skriva läste jag en artikel om och av en flicka, Wajiha från Afghanistan, som kom hit till Sverige som flykting när hon var 19 år och kunde varken läsa eller skriva. Det tog ett tag innan en uppmärksam lärare förstod att hon inte kunde varken läsa eller skriva. Innan, tänkte hon aldrig på framtiden, innan, tänkte hon inte i de banorna, trodde inte att det fanns en framtid för henne. En lärare frågade henne vad hon tänkte göra om 10 år. svaret blev: ”Då kanske jag är död.”

Hon hade svårt att passa tider, kunde inte ens klockan och hennes pappa var lärare! Så behandlas kvinnor! Att inte kunna läsa en nyhet, en skylt utanför en affär, att inte förstå sin framtid. Ändå hade hon tur, eftersom Turkiet hade sökt uppehållstillstånd för henne, annars hade hon inte fått börja skolan så på en gång! Hon kan bli en tillgång som på nolltid har börjat lära sig och upptäckt att hon kan berätta med bokstäver om sin barndom och om sina drömmar.

Tänk om jag inte hade kunnat läsa och skriva! Vilket litet liv. Så avskärmat och förkrympt!

Vet ni, jag har börjat fundera på hur mycket saker jag har, hur mycket prylar som är undanstoppade. I en liten ask ligger en träkula, en liten sten, ett litet minne bara förståeligt för mig. Många skrivna små lappar med ”börjor” till en dikt eller en novell, en liten tyglapp med någon diffus härkomst från forna dagar. Nu måste jag börja kasta saker. När jag nu öppnar den där asken, blir jag sittande. Inte kan jag kasta den där kulan! Den där papperslappen kan bli en dikt bara den får mogna 20 år till... Kanske. En sak per dag skulle väl inte vara orimligt...eller. Att det skall vara så svårt att göra sig av med!

På min anslagstavla vid skrivplatsen finns det 8-9 vykort från kära vänner, några foton, ett på Elisabet, där hon bara strålar med ett hjärtestort leende. Det måste ju bara få vara kvar! Ett litet tankespråk: För krig finns inget försvar! Plus mycket, mycket annat som trängs där. Jag blir glad, när jag ser den underbara röran av allt som tillför, inte kan jag sålla i det... Kanske skall jag försöka kasta en liten sak varje dag. Vi får väl se längre fram vad det försöket är värt.

Jag har varit på Teaterverkstaden och tränat! Vi tre kvinnor, som hade föreställningen När Kärleken kraschar, skall köra den skilsmässoberättelsen tre gånger på Teaterverkstaden i november. När vi kom dit första gången, så uppdagade Torben som hjälper oss, och jag, att vi kommer från Värmland båda två. Då blev det plötsligt lättare för mig. Jag blev inte så räddhågsen, för han kan ju inte vara farlig han som kommer från Karlstad! Så nu slänger vi oss med lite dialektuttryck, som får mig nostalgisk och upprymd.

Sist talade Torben om att det var en tjej från Värmland, som spelade trumpet och som sagt ett gammalt dialektalt ord: Jäspalt. Ja, ni läste rätt! Man hivar iväg det ordet i stället för ett kraftuttryck. Nej, jäspalt, nu har jag glömt ringa till fotvården! Ett exempel på hur det kan se ut. Det var hur många år som helst sen jag hörde det ordet. Sånt gör ju att åtminstone jag slappnar av och känner mig glad. Jag var lite rädd att det skulle vara agasamt det där med teatern, fastän jag känner mig trygg med Helen och Cissi.

Jag slutar mina septembertankar med att önska er en färgglad höst.



En månad har gått Augusti 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, September 04, 2017 20:46:57

En månad har gått

Augusti 2017

Blåsten sliter och drar i vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen. Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung Bore, så är det kört.

Vi har inte gjort annat än väntat på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är, som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) - kan det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville tala om.

Det började ett program på teven som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen, även för en femåring.

Lille Ebbe fortsätter att vara den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag skall stänga av!” Klick!

När jag fyllde år, så ringde pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när alla drar sitt strå till stacken.

Till min vän Elisabet som nu bor på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden. Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen - kan beskriva dem som små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg. Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta sänder jag till henne.

Såg att ”generaldirektörskan” som har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel, så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man skulle ha skött, kan det vara försvarbart?

Jag hörde att vi pensionärer skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”

Nu har datorn börjat vänja sig vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut en liten ordlista för tokiga.

Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för ”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?

Vet ni, vi väntade främmande av vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua, Huua!”

Gissa om jag blev glad och överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far mellan oss.

En som däremot har fått känna på kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för att de anses farliga med bara en penna i handen.

Nu har skolorna börjat, semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma. Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.



En månad har gått Juli 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, July 31, 2017 14:11:44

En månad har gått

Juli 2017

För 7:de året skriver jag: En månad har gått. Juli. Jag har hittills skrivit 84 krönikor. Det känns väldigt många ord. Får jag vara som jag är, så blir det fler. Hoppas jag, för jag tycker det är roligt. Jag brukar, innan jag sätter igång, läsa ”tillbaks” några krönikor från den månaden. Bara för att se vad som har varit i mitt huvud av tankar, glädjeämnen och ”reta upp” saker.

Då måste jag gå till trädgården igen, för varje krönika så har jag nämnt pionerna, de rosa, att de har varit utblommade när juli varit till ända. I år har de precis slagit ut! Så mycket senare är det i år. De gula spirstånden brukar också blomma, de är ännu bara i knopp. Däremot så har det hänt, att våra riddarsporrar inte har klarat vintern. En enda liten stackare står vid vårt nygjorda staket på framsidan. En ynklig liten riddarsporre. De, som jag förut har benämnt som stridande arméer, är inte ens en spillra blott. I vinter var det ingen riddarsporrevinter det kan vi konstatera. Säkert 20 stycken har dött.

Vi har fått riva ner vårt originella staket vid uteplatsen på framsidan. Det var gjort av tallgrenar, som brakade ner det året som stormen härjade som värst. Nu hade det ruttnat det som var underjordiskt. Vi åkte till Bejers och köpte ett staket, det skulle slås ner tre långa jordankare innan vi skruvade upp staketet. Inte orkade vi det. Men jag säger grannar! Svenn kom med en stor slägga, det tog kanske fyra minuter för honom. Han svingade släggan med den kraft, som bara yngre vältränade män kan ta till när det behövs. Tack för hjälpen. Å, det är bara roligt att kunna hjälpa till!

Vi har grannar på baksidan huset, som har satt upp ett jättehögt ”plank” alldeles utanför vår tomt. Över två meter högt och därtill brett. Det kommer att ta tid att vänja sig vid att se det. De frågade visserligen, men inte trodde vi att det skulle bli så högt och så kompakt. Kanske bara halvmetern från vårt staket. Vi vänjer oss säkert, men det är det första vi får syn på, när vi går in i ateljén. Våra gäster har reagerat väldigt starkt på skapelsen.

Nu över till något helt annat som det heter. Jag såg en reklam med en kvinna som smörjer in sina ben och armar med någon undergörande ”smorning”. När det är gjort, sträcker hon upp armarna mot taket och vips så kommer det en underbart blågrå klänning farande från ingenstans. Bara så där. Sen står hon där och ler, alldeles lycklig och vacker i denna kreation.

Sist jag duschade, så försökte jag mig på denna förvandling. Men icke! Jag stod nog där som förut, trots att jag smort in mig. Visserligen inte med den smörja som det reklamerades för, men ändå... Nej, nu vet jag varför jag inte lyckades, jag har aldrig tyckt om trollerier. Jag blir arg och irriterad, kanske bara för att jag aldrig har lyckats räkna ut hur de gör, de där trollerimänniskorna.

Jag läste någonstans om att det har stiftats någon lag i USA om att deras president inte kan göra något impulsivt längre utan att senaten skall säga sitt. Att ha en president som det inte går att lita på måste vara ganska darrigt.

Ganska darrigt har det ju varit i våra led, när generaldirektörer går utanför sina befogenheter. Kanske det var makten som berusade henne, så omdömet inte stämde med lagen? Som en treåring, jag gör som jag vill! Nej mer fordras det under pannbenet om man har blivit generaldirektör. Eller... Hur trodde hon att det skulle gå att låtsas som det regnar. Att det kanske gick att tiga ihjäl. Det går inte att tiga ihjäl hål på hälarna, det måste åtgärdas, eller hur? Nu får regeringen försöka att stoppa till hålen, gå till grunden och försöka gå vidare. Framtiden utvisar väl de fel och brister som inte skulle ha blivit begångna. Det är nog skakigt som det är i vår omvärld, både nära och långt bort.

Fel och brister måste det vara i huvudet på den som ville Hej främling i Östersund så illa. Det som människor har jobbat med, samlat ihop, fått genom gåvor, ville visa att vi kan och vill deras bästa, det eldades upp! Ett sådant bakslag, för denna Emma, som har lagt ner själ och hjärta för att ta emot. Det ser ut som om pyromanen inte har fått henne att ge upp ändå. Heder åt henne, heder åt alla som nu sluter upp igen.

Följetongerna, först till barnen. Olle och jag skulle göra våfflor en dag. Jag har försökt att lära Olle att knäcka äggen i ett glas för att lukta så inget ä dåligt. Den här dagen var jag jäktad och när jag hade knäckt äggen, så tittade Olle på mig och sa: Du har luktat på dem eller??? Man skäms och blir på samma gång så överraskad över hans sätt att tala om för farmor att nu gör du inte som du lär! Liten som en lort kan man bli en sådan gång. Tillrättavisad med all rätt. Å, tänk att man får vara med!

Lille Ebbe har börjat att prata långa sammanhängande haranger med ett språk som inte är uppfunnet förrän nu. När han var som värst talför, så frågade jag helt apropå: ”Kan du säga farmor, Ebbe?” ”Ja”, blev svaret snabbt och klart, men inte sa han det, för han kunde inte, men svaret var på plats. Ja! Han måste ha någon kastrullmagnet inom sig, för varje gång så åker alla grytor ut ur grytskåpet. Sen steks det och rörs och kokas. Han älskar korv, säger det som en skåning med ganska grov röst. Jag upplevde att han öste med en stekspade ur en gryta över till stekpannan, varje tag så sas det korrrv! Tänk att man får vara med!

Så till Elisabet. Jag sänder mina vykort och ibland ett brev, ringer bara för att höra hennes röst och då böljar våra ord och tankar fram och tillbaka. Jag läste bland några av hennes första brev följande mening: Det finns ögonblick som aldrig tar slut. Så beskrev hon hur det kändes, när vi träffades. Jag skrev en dikt till, och om, när det tar slut. Våra ögonblick är begränsade, även om jag inte vet om det är hon eller jag... garantier har vi inga. Jag berättade för henne om dikten och att jag hade skrivit fler om hur det ska kännas för mig, när hon inte finns mer. Skicka dem ögonblickligen till mig! Jag blir så nyfiken! Är det någon som kan förstå hur det känns, jag har fått förtroendet att sända dikterna till henne för läsning. Det känns som en ynnest att hon har godkänt min sorg.

Det finns ögonblick som aldrig kan ta slut, så sant så sant.

Kan man känna sig mer utvald? Jag har läst hennes, nästan 90 brev, som jag har i en pärm. Jag skrattar, jag gråter och framförallt jag blir alldeles hjärtevarm inom hela mig. Att ödet, försynen, änglarna eller något annat förde henne i min väg, det är jag tacksam för.

Jag slutar min julikrönika med vemodiga tankar. Vemodiga men fyllda av kärlek till medmänniskor och hopp om att det är räddningen, att värna om och ta vara på varandra i den lilla världen. Den stora världen är det andra som sköter illa eller väl. Det beror på vilka vi är, var vi bor och vad vi tror på.

Ögonblick

Det finns ögonblick

som aldrig tar slut.

Så skrev du min vän

i ditt andra brev.

Nu håller jag på att mista dig.

Ögonblicket kommer att ta slut.

Hur gör jag med alla ögonblick

som skulle varit våra,

de framtida?

De ögonblick

som varit,

blir minnen.

De ögonblick

som skulle ha blivit,

får jag bara fantisera om.

Molnen blir aningar av dig,

fågelkvittret din röst

Trösten blir skrivandet.

Det finns ögonblick

som aldrig kan ta slut.



En månad har gått Juni 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, July 04, 2017 20:48:48

En månad har gått

Juni 2017

Ja, nu har det vänt! Nu blir det mörkare! Är det någon som har hunnit med? ”Icke eg”, som de säger i Norge. Men det är bara att följa med, för alternativet är sämre. Att inte vara med alls.

Jag har läst ”tillbaka” i några krönikor ifrån det jag började och där står att maj och juni har varit kalla och höstlika. Precis som vanligt och jag skulle inte klaga, för som pensionär är det bäst om ingenting rubbas utan att det går den vanliga lunken.

Jag kan börja med trädgården där det prunkar och lyser. Den orangeröda vallmon på framsidan av huset är som en eldsvåda inne i de mörklila alliumen. Ganska vågat i färgkomposition. I gårkväll så märkte jag att vallmoblommorna drar ihop sig på kvällen, det har jag aldrig tänkt på förut. Jag upptäcker nya saker fastän jag är gammal. Tjoho! Upptäcker sånt jag skulle ha sett förut men som har slunkit förbi medvetandet i alla år. Konstigt. Men roligt att.

Vi tittade på vår trädgård från gatan en dag, låtsades vara ”promenanter” och upptäckte att den bestod mest av vita och lila blommor. Detta var någon dag innan vallmon hade exploderat. Vi blev lite imponerade av att den var så finstämd och genomtänkt. Det är bara det att det bara har blivit så nästan av sig självt, men andra kan ju få tro att vi är duktiga på trädgårdsplanering.

Ja, jag gläds åt våra blommor, men Elisabet i Gränna får inte glädjas längre åt att kunna vandra i sin egen trädgård. Analyser och röntgen har visat, att cancern tar allt större utrymme. Mina böneremsor hjälper nog inte längre. Jag tycker mig se att de inte har samma styrka i färgen längre, fladdrar inte lika muntert längre, men mina tankar och mina ord fortsätter att hålla i och hålla om. Fastän vi båda vet om att det kommer att bli tidsbegränsat, så kan vi fortfarande skratta och hitta på tokiga saker. Jag försöker så ofta jag kan skicka kort till avdelningen på sjukhuset, där snäll personal delar ut eftersom korten kommer. Om ni visste hur rik jag känner mig att få ha Elisabet i min vänkrets, som hon har berikat min tillvaro, gett mig inspiration och hjärteglädje.

Olle har ramlat ur klätterställningen på förskolan och slagit ett jack i pannan ganska nära ögat. Han var in till läkarstationen och fick det tejpat, duktig och samlad. Han talade om för mig att doktorn var en hon och att hon var snäll. Så nu vet han hur det är att göra sig illa på grovt grus. Han och jag hade en liten pratstund om detta att få tejp i stället för att de ska sy ”i-hopén”.

Han och faster Ida var i trädgården en hel eftermiddag och plockade tallkottar, röjde undan kring bäcken och jag lovar er att han pratade hela tiden med sin faster. Vi har upptäckt att Olle talar undervisande till sin lillebror: Om man gör så här, så blir det så här förstår du! Det här är ett A! Titta ska du se, nu bygger vi så.

Lillebror Ebbe måste ju lära sig en hel massa på detta vis, men ibland blir han less. Då struntar han i den lille professorn och ger sig ut på egna vägar. Pappa Mats säger att det behövs tre man för att passa honom. Han är snabb som en vessla - och Olle försöker förklara vad som händer om han går ut på vägen.

De var här en eftermiddag och Ebbe kom fram till mig och hade, för mig en oförståelig utläggning om, att han hade en ficka på sina byxor. Sen vände han andra sidan till och samma föredrag en gång till! Det var inte för mina öron trots hörapparater, men det var säkert väldigt betydande utläggning, när man såg hans ansikte. Han pratade och gestikulerade. Tack vare gesterna kunde jag förstå att jag skulle observera byxfickorna.

Herbert har fyllt år för bara några dagar sen, 86 år är en hög och aktningsvärd ålder, tycker jag. Han jobbar i trädgården stundvis, han går runt Lillsjön de dagar då vädret är människovänligt och han känner sig ”gångbar”. Han klagar att han inte orkar med trädgården som han har gjort förut. Jag försöker med motargumentet att det finns de som inte ens tar sig ur sängen och är mycket yngre. Men inte biter det. Det och det har han ju gjort i alla år, varför inte i år? Han är så mogen att han skulle kunna förstå att åren gör en inte raskare precis, men nej, som vanligt ska det vara. Där är vi väl ganska lika allihop. Jag har ju orkat förut!

Ulrica var här i höstas och grävde ur en rabatt som vi skulle göra om till gräsmatta igen. Nu denna försommar så är den fylld av tusen millioner förgätmigej! Kan ni tänka er någon vackrare rabatt. På kvällen när det börjar skymma är den som vackrast. Den blå färgen blir så intensiv, så förgätmigejblå att ingenting annat blått kan slå det. En fröjd ska jag säga.

Vi, Helen präst, Cecilia dansare och jag har i Odensalakyrkan gjort något ovanligt. Vi har haft en Skilsmässoföreställning! Helen berättade, Cecilia dansade och jag läste sex dikter, som var skrivna enbart för detta. Vi var väldigt spända på hur det skulle tas emot, men nu vet vi. Mottagandet blev varmt, hjärtligt och vi förstod att vi berörde och rörde vid något som det av sed inte talas om.

Helen kunde bland annat berätta om att 30 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Att ändå fler samboförhållanden går samma öde till mötes. Bara det tål att tänkas på. Två föreställningar har vi haft och fler hoppas vi på för allas vår skull. Hela tiden, när vi övade in det som vi skulle göra, märkte vi att vi bearbetade våra egna skilsmässor.

Varför?

Varför behandlade vi kärleken så.

Det finaste som finns.

Vi trodde kärleken var järnskodd,

armerad

och pålitlig.

Vi trodde den gick att utsätta för

hagelskurar, gassande sol.

Vi trampade på den,

drog den i smutsen.

Vi stod där och grät,

visste inte

vart vi skulle göra av våra händer,

de som smekt och tröstat.

De hängde slappa utmed våra sidor

tyngda av hårda ord,

omöjliga att lyfta.

Varsågod, en av mina dikter.

Vi har varit på studentfirande. Två av våra ”fådda” barnbarn Anitra och Anders har tagit studenten. Tänk att stå där och blicka mot framtiden. Tänka sig att stå där och inte veta vart livet för, just där och då är det bara fest, glädje, framtid och leenden. Framtiden hur kommer den att bli för unga i dag. Vilken värld lämnar vi över till dem? Vilka värderingar? Vilket jäkt, vilken press, vilken glädje?

Å, vad jag önskar dem allt gott, men man vet ju att den framtid vi hade framför oss var mycket enklare men också mycket snävare. Inte kunde vi ta oss ett ”friår” för att ge oss ut på utlandsluffarresor. Hur många av oss hade ett pass? Hur många av oss hade möjlighet att studera. Skillnaden är ju för mig hisnande. Meeen vi kunde få ett jobb ganska enkelt, vi kunde flytta hemifrån ganska enkelt. I dag måste många unga bo kvar hos sina föräldrar alldeles för länge. Stackars unga och stackars föräldrar som skulle ha kunnat navelsträngen för flera år sen.

Ja, världen ja, nu lägger en del festivaler ner för att dessa män med sneda föreställningar om tjejer och vad man får eller inte får, förstör för de som har seriösa anledningar att gå och lyssna på musik och artister.

Världen ja, där det bråkas och krigas och lemlästas, när den skulle kunna vara ett paradis. Ett paradis med snälla människor som bara vill väl! Hur skulle det kännas tro? Nja, kanske mesigt och utan nyfikenhet och äventyr, men den skull inte behöva ta till ytterligheter. Man kan ju vara snäll fastän man gillar äventyr.

Men vet ni, om ni kan, gå ut en ljum kväll, om det finns någon ljum kväll kvar i sommar, fyll era lungor med all denna doft och friskhet och känn att det finns ett paradis här och nu.



En månad har gått Maj 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, May 30, 2017 15:59:57

En månad har gått

Maj 2017

Nu kan jag tala om att Klätterhortenzians knoppar har blivit blad närmast inne vid väggen, men det har varit en kall månad. Vildtulpanerna har exploderat i en sky av gult och vitt. Vår dubbla blåsippa har överträffat sig själv med att bjuda på många, många blommor. Vitsipporna på baksidan är som små snötussar lite här och där. Nu väntar jag på att den dubbla vitsippan skall slå ut. Inte vet vi var den kom ifrån, utan en vår, för några år sen så fanns den bara där vid kanten av dammen och gladde oss.

Tiden går, men inte så sakteliga! Den rusar! Går det så här i fortsättningen fyller jag 90 år om bara ett par år. Tro mig.

Jag fick några kort från Varberg från min väninna Gun. De bilderna var tagna nere i Värmland för kanske 25 år sen. Det var ju i går! Men när jag tittar hur jag ser ut, så ser jag ju att tiden har gått. De korten är många rynkor sen, jag lovar.

Det är konstigt det här med rynkor och att man åldras. Jag såg en filmsnutt på oss tre som genomförde en skilsmässokväll i Odensalakyrkan. Vi var tre generationer och jag hade kunnat vara mormor. Det var filmat en lite sekvens av oss var och en för att vara som reklam. Jag läste en dikt, och hjälp, där stod det en rynkig gammal tant och läste. Vem kunde det vara? Är det jag?! Jag känner mig inte varken rynkig eller gammaltantig, när jag står och läser mina dikter, men då fick jag mig en tankeställare. Jag ser mig ju som den jag har varit! Men är det så att ska jag göra annat än att stå och läsa, att jag skall göra något som kräver en del kroppsrörelser som att torka golv, då känns det att jag har både år och rynkor. När jag såg den där filmen, så tänkte jag: Så kan jag väl ändå inte stå och se ut! Men efter en stund så sansade jag mig och tänkte: Ja, du Margareta så är det nu, gå fram och läs och var stolt över både din ålder och dina rynkor!

Jag nämnde Skilsmässokväll. Vi var tre, Helen-präst, Cecilia-dansare och jag. Vi hade satt ihop ett program, där det var berättelse, dans och dikter om hur vi har upplevt skilsmässorna som vi har varit med om. Det var en banbrytande föreställning som vi hoppas kan leda till mer öppna samtal om vad och hur det kan drabba både nära och omgivning. En magisk kväll i kyrkan med mycket känslor och hjärtevärme.

Jag har alldeles nyss jobbat mig igenom en förkylning. Det var säkert en fé eller ängel av något slag som höll ett skydd över mig, så att jag inte skulle drabbas förrän uppträdandet var över. Bara dagen efter, så var jag nästa däckad.

Följetong 1, Olle och Ebbe: Beskydd kanske vår lille Ebbe behöver för han är rymningsbenägen (det lät väl fint). Hans pappa sa att det behövs snart tre personer för att hålla honom på plats. Allt som inte Olle har gjort, det gör Ebbe! Rymmer, äter med händerna och allt annat möjligt och omöjligt. Med andra ord en företagsam liten man. Det blir så stora kontraster mellan storebror som har varit så försiktig och hörsam, men man skall väl som förälder få känna på alla möjliga egenheter.

Nu har lillfamiljen börjat utforska sin tomt. De har kört bort två stora myrstackar till skogs; släpvagnen var ett bra fordon för ett sånt göromål. Morfar och mormor har kommit bilande från Småland, så nu är Olle lycklig. Han älskar dem väldigt mycket. Olle och mamma har grävt fram en massa skifferplattor under en del gräs. Han jobbar som en hel karl och har även haft användning för sin lilla sekatör som han har fått. Som vanligt jätteduktig och koncentrerad. Ebbe försökte vi få att plocka tallkottar här hos oss, men vi kan säga att han var mindre intresserad. Jo, om han fick kasta dem i dammen!

Följetong 2: Jag har talat med ”min” Elisabet i dag för att höra hur det mås. Hon säger alltid att det är bra, men jag kan ju göra mig en vag föreställning över hur hon har det. Gång på gång cellgifter. Nya röntgenbilder och försök med någon ny celldrink. Men hennes humör och hennes framåt-tankar kan inga gifter i världen ta död på! Vi färdas framåt, hand i hand, kanske inte skuttande men ändå med näsan mot nya stigar.

Herbert brukar gå runt Lillsjön och i två dagar har han sett en Mandarinandshane i den lilla dammen som finns där. Från början är det nog en rymling från någon djurpark. Det är en asiatisk fågel, som ser ut som om den är målad av en japan med stark känsla för sitt land. En orange/svart/vit/brun skapelse. Jag tittade i Fågelboken och såg att honan är ”bara ” gråvit och oansenlig - som det brukar vara i fågelvärlden och på en del ställen i människovärlden också, då en del män inte tillåter, inte låter frun varken synas eller märkas men ruva och föda barn.

Det finns en hjälporganisation som heter Erikhjälpen. Vi har en egen privat Erik-hjälp, när det klantar till sig med tekniska prylar. En dag gick inte teven att manövrera. Vi fick bara in en kanal. Jag gjorde som Erik sagt, dra ur alla kontakter och starta på nytt, sen var mitt tekniska kunnande uttömt. Telefon till Erik som kom och skulle till att dra ur kontakterna. Då sa jag med stolthet i rösten: ”Det där har jag redan gjort!” Hans nästa drag var att byta batterier i fjärrkontrollen. Det hade jag inte gjort fastän det hade hänt förut. Så min stolthet ramlade ner runt mina fotknölar och där låg den en lång stund. Han är en tröst-erik kille på många olika sätt.

Jag plockade fram min allra första diktsamling härom dagen: Det går en drömmerska. Då kom jag på en episod som gjorde att jag blev nedplockad på jorden. Man skall inte tro att man är nån! Strax efter att jag hade gett ut boken skulle jag medverka på en fest. Jag hade lämnat en bok till deras lotteri som en vinst. Det blev dragning och en man fick min bok. Efter en stund så såg jag att han hade vikt ihop den, trots de styva pärmarna, stoppat den i bakfickan av byxorna. Han var inte intresserad alls, han hade kanske hoppats på kaffepaketet eller sockerkakan. Så jag stod där och tänkte att undrar var drömmerskan hamnar innan kvällen. I någon papperskorg. Så man ska inte yvas för mycket, då kan man få sårskorpor i själen.

Vad yngre människor ska vara trötta på att vi äldre bara tycker det är jobbigt med dagens alla tekniska prylar. Alla knappar och appar och paddor av olika slag. I teven sägs det: ”Gå in på vår app, så får du nyheter från hela världen.” Jaaa, men vad är en app? Min hjärna är inte appmedveten, så jag må i rimlighetens namn säga:Jag försöker inte, jag törs inte, då blir det bara mer jobb för vår Erikhjälp.” Men ibland skulle det vara roligt att kunna. Jag ser ibland i en del reklamblad från vår matvaruaffär att det är en bild på någon maträtt. Vill du laga den gå in och se på......... Ja jag skulle vilja laga den men........... Utanför på många olika sätt, för att jag inte är teknisk.

Pappa hade en sådan där räknesnurra där man ordnade siffror, vevade ett visst antal rundor med veven och vips hade man den summa som skulle räknas ut. Men icke, jag lärde mig den aldrig. Pappa tyckte att jag i det hänseendet var alldeles hopplös. Karta och kompass är en till sådan där stötesten. Men sticka en häl på en raggsocka det kan jag.

I början skrev jag om vitsipporna. När det regnar eller mulnar på, så böjer de sina huvuden och då kommer den ljuslila baksidan att synas. De ser ut som små lila ”sagopluttar”, som har invaderat gräset. Underbart. Det spelar ingen roll hur vädret är, jag njuter av vitsipporna i alla fall.



En månad har gått April 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, May 02, 2017 15:59:43

En månad har gått

April 2017

Dammen är isfri, gräsmattan är fylld med tallkottar, julrosen blommar, allt detta på baksidan av huset. På framsidan blommar många krokusar, hundratalet blåstjärnor och kirgislökens bald är långt komna. En enda snödroppe! Snödropparna vill inte bo hos oss fastän vi har mycket kärleksplats för dem. Men icke!

Tänk att det har vänt till våraning. Knopparna på syrenbuskarna är aningsgröna och så är det med klätterhortenzian, snart är den klädd som brud där invid köksväggen. Förunderligt. Där under den frusna marken så finns det ”livsgnistor” och oföränderlig växtkraft, år efter år, där väntar vildtulpanerna att få komma upp och explodera.

För något år sen fick vi en reva murgröna, som vi satte. Den tog sig fint, men den frös ner till marken varje vinter. I år så täckte Herbert den med lite Olle-granris och nu har vi gröna rankor på väggen. Upprinnelsen av detta gröna kommer från Gotland där vår grannfru Berit hade fått med sig en liten lian. Varken murgrönan eller klätterhortenzian är tänkta för den här breddgraden, men det vet de lyckligtvis inte om, och ingen har skvallrat. Jag skrev Olle-granris - vi fick några famnar granris i höstas och de har onekligen gjort nytta denna vinter.

Nu till Olle och Ebbe. Olle fick lite bryderi, när faster Ida skulle komma hem till påsk. Han funderade på om hon kunde följa med i skidspåret, 2,5 km. Hon undrade då hur hon skulle klara det, det är många år sen hon åkte skidor. ”Hur ska jag göra jag om det är mycket uppför?” ”Gör så här”, Olle visade med händerna hur hon skulle saxa. ”Hur gör jag om det går för fort utför?” Olle tittade länge på henne och sa: ”Näe, vi får åka nere på lägdan! Vi kanske kan cykla Ida, men det är förstås länge sen du cyklade också!

När hon skulle fara tillbaka till Stockholm, så hade han ”pysslat” ett armband till henne som hon skulle ta på sig när hon längtade efter honom. Ett sånt där längtansband som hjälpte lite grann.

Ebbe har fyllt två år och vi fick glasstårta och framför allt fick vi en massa goa tvåårskramar. Han ser ut att ha hur många kramar som helst att dela ut, tillsammans med leenden som smittar av sig. Det verkar vara farbror Erik, ”Jejje” som är den stora idolen. Ringer man dit och vill prata med Ebbe så frågar han: ”Jejje?” Får han ett nekande svar då kommer det ett bestämt ”Nej! Vill inte!”

Följetongen Elisabet innehåller inga nyheter. ”Vi”, hon och jag, kämpar på var och en på sitt håll. Hon ska väl in för nya cellgifter snart igen. Snälla, hjälp mig hålla tummarna. Jag sänder ett dagboksbrev varje månad ner till henne, försöker beskriva naturens förändringar och lite sån där värmländsk humor som jag vet uppskattas. Jag kan ju inte frångå mina vanor, jag måste få klaga eller tala om vad jag har hängt upp mig på sen förra månaden.

Det första kanske jag inte har hängt upp mig på direkt, för det är så urbota dumt, så jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Det lär nyligen ha kommit ut i handeln en spray som kan användas på vattnen i toalettstolen - innan man bajsar så stänger det ”nere” lukten. Med andra ord, det får inte lukta bajs på en toalett! En vacker dam använder sprayen, vi ser på reklamen i tv när hon går ut därifrån. Det kommer en man och skall in i samma utrymme, han sniffar och sen ser han nöjd ut! Det finns en text i reklamen där det står: Kan användas lika bra av män som kvinnor! Vari består skillnaden av dessa göromål? Jag bara undrar. Tror de att vi är dumma eller?

Till nästa hänga upp på-företeelse: Det har ju etablerat sig en sportaffärskedja här i stan. En megastor vad jag förstår. Hela tiden pumpas det ut reklam. Två gånger i veckan får vi en likadan tidning och då menar jag tidning. Det är sannerligen inget reklamblad. Exakt samma innehåll två gånger! Vi uppmanas att inte slösa på resurser, vi återanvänder, vi samlar in varenda liten pappersgnutta, och de bara öser ut igen och igen.Små sportaffärer får lägga ner och den stora skulle jag tro gnuggar händerna och säger: Nu tog vi en till. Hur skall det bli inne i stadskärnan om alla småbutiker slås ut?

Det är konstigt med den tid vi lever i, jag känner inte igen mig, jag har tappat bort mig i alla nymodigheter och alla nya ord och tekniska saker. När man tittar på en annons från en affär med tekniska prylar, så är det mer engelska och mer ”osvenska” tekniska benämningar än svenska. Inget som talar om för oss ”underutvecklade” äldre vad prylen har för funktioner och vad den egentligen är bra för. Det finns nysvenska som kanske förstår bättre än vi ”gammelsvenskar”. Det är klart, snart så är vi inga gamla kvar som inte begriper! Alla unga kan ju, ja till och med småbarn.

Vad gnäller jag för, jag har ju mina barn som kan förklara. Men de kan ju tröttna när mamma aldrig förstår. Eller kanske inte lägger manken till. Jag är som ungdomarna var för många år sen, de orkade inte. Vad de säger nu om att inte orka, vet jag inte. (Förresten varför heter det lägga manken till?)

Ja, världen är konstig. Det kan komma in en tanke hos en man att stjäla en lastbil, ta full fart och köra ihjäl människor på en promenadgata i Stockholm. Att vilja död! Min Ida fick känna på hur hennes jobb ändrade karaktär på ett ögonblick. Detta kan ju befaras bli en återkommande händelse i värsta fall. Men inte bara hon fick tänka nytt, alla som jobbar med att skydda oss, att försöka härleda, att klara ut det svåra, att mobilisera, att bringa ordning, det sattes på prov. Det blir och är ett annorlunda sätt att tänka för oss alla. Att se faror och hot omkring oss. Så ovant och så onödigt, men vi fick också se hur människor tog hand om varandra, delade ut kramar till poliserna som verkligen fick uppskattning för sitt jobb. I min tidning LT fanns en bild på en polisbuss höljd i blommor och en bit från den står ett litet barn, alldeles för sig själv, och bara tittar, kan inte förstå hur polisbilen har blivit. Som en sommaräng! Underbart! Så hoppfullt, en lite vink om att det kanske kan bli bättre.

Nu till något helt annat, som det heter. Vi har i åtminstone över en veckas tid sett rödhaken som har spatserat runt i vår trädgård. Jag hoppas att den kanske tänker bygga sig ett bo i någon av våra tujor. Lite ovanligt i fågelvärlden, för här är honan också ”rödhakad”, inte grå som många honor brukar vara.

Min Ida är långt från grå, när det gäller att vara slagfärdig. En dag när hon stod i lunchkön, så kom det en manlig polis som hon brukar ”slänga käft” med. Han sa när han ser henne: ”Jaha, här står du och fånglor?” Hon tittade upp på honom och sa med ett leende: ”Nej, jag snyggstirrar!” Det värmländska sinnelaget förnekar sig inte.



En månad har gått Mars 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, April 04, 2017 20:50:15

En månad har gått

Mars 2017

Vilken månad vi har fått uppleva. Med höststormar, med töväder och varmgrader, med snöoväder och så denna hemska halka. Många av våra bekanta har ramlat och slagit sig nästan fördärvade. Det har varit hjärnskakningar och brutna handleder, skrubbsår och bara det rädslan för att halka har varit en glädjedödare.

Jag skrev till en bekant att jag har dubbskor, stavar, en stilla hasande gång lite framåtlutad och i sakta mak. Kan ni se den där personen hasa sig till någon destination en kilometer eller så? Hurra för er fantasi!

Jag undrar om jag kan skylla det på amerikanske presidenten, allt det där som drabbar oss. Skylla på den där Trumpen. Jag tycker att han ska tröttna på att försöka styra Amerikat, när han hela tiden stöter på motstånd. Han måste ha en otrolig tro på sig själv och framför allt på vad han hittar på. Det har nog varit svårt för en del som röstade fram honom att stå ut med tanken...nej, så här kommer det att bli i flera år. Hjälp!

Jag har varit porträtterad i Länstidningen. Det kom en härlig tjej vid namn Sara Strömberg hit och ville göra ett reportage om mig. När jag några dagar senare fick tidningen, slog jag upp sidan och där möter jag en jättenärbild av mig! Jag knusade ihop tidningen och sa: ”USCH!” Jag sa Usch med stora bokstäver! Men så tittade jag igen och tänkte att det är ju så jag ser ut. De kan ju inte hjälpa, tidningsmänniskorna, att jag ser ut som jag gör. Rynkor och sådant som livet har gett mig i mitt snart 80-åriga ansikte får jag väl stå ut med. Jag lever ju och tycker om att leva, så då får jag bara foga mig i det jag ser. Det utlovades också att de skulle varje måndag, i mån av plats ta in några kortdikter av mig. Så nu kan jag yvas om att jag är medarbetare i min egen Länstidningen.

Väntar ni på rapport från Elisabet i Gränna. Dessvärre ser det ut som om den där bedrövliga cancerbilden inte visar någon bättring, utan att det har blivit utökade kanter på det som syns på röntgen. Nu gäller det för mig att hålla henne i handen, att putta på, blåsa på det onda och bara finnas. Sist vi pratades vid, blev det som vanligt en del skratt och en bön från Elisabet att måtte jag fortsätta med mina smått tokiga brev. Yes, jag lovar!

Eftersom Elisabet inte orkar skriva, så bläddrar jag i gamla brev från henne, super i mig hennes ”brevanda” och får initiativ att svara på ordlösa brev. Hon säger att hon pratar med mig inne i sitt huvud. Jag älskar hennes prat! Jag hör hennes röst och hennes skratt. Tro mig. Men understundom så blir jag betänksam. Jag ber, jag köpslår med vår Herre att om han...så kan jag göra det eller det. Jag tänder ljus och när det tinat av på baksidan av huset, så ska nya klara böneremsor i blått knytas upp. I år ska Olle få hjälpa mig. Så knyter jag ihop mina två följetonger.

Olle ringde en dag och ville gå med oss och äta torsdagslunch. Vi har gjort så, några gånger allt sen han började kunna gå till kyrkan. När vi gick dit, var det barmark efter gångvägen. Jag påpekade det för Olle, sa att se här är det barmark. ”Ja farmor, då kommer dammen fram ur snön, då ska jag komma och hjälpa Herbert städa runt den. Jag har tänkt på det!” Det hör till saken att han var dagaman i höstas och var väldigt duktig. Han har en egen liten sekatör och små fina arbetshandskar och jobbar frenetiskt.

Lillebror fortsätter att vara go och visar för det mesta upp ett leende. Hans sätt att säga Farfar har jag aldrig hört förut. Han får världens basröst och morrar fram sitt farfar. Till glädje för alla som lyssnar.

Jag sticker emellan med en dikt som jag skrev för några dagar sen.

Barnavärlden

Barn bär

en outgrundlig värld

inom sig.

I sina sinnen.

En värld

som jag stängt dörren till

för länge, länge sen.

Tänk om jag

finge glutta in

i den världen igen.

Så spännande.

Tillägnad de små knattarna som förgyller vår tid.

Jag köpte några påslakan och de var norska. Inga öppningar att stoppa in händerna i, i överkant. Måste ändra på det, sagt och gjort. Jag tog fram symaskinen och då slog det mig att denne trotjänare är gammal, väldigt gammal. En Husqvarna zig-zag, som har kanske 50 år på nacken. Oj, vad mycket mattrasor jag har sicksackat med den. Flera mil skulle jag tro. Nu har den inte varit använd på över året. Jag tog fram den, trädde i vit tråd och startade. Den lydde så fort jag trampade på pedalen, snällt och tyst spann den. Innan jag ställde bort den, så fick den sig en liten smekning över ryggen och ett tack.

Jag glömmer lätt allt möjligt tycker jag, men att trä i maskinen, ordna med spolen, det sitter där, utan att jag behöver lägga pannan i djupa veck. Men att komma ihåg vad en särskild författare eller en granne som har flyttat heter, det kan ta tid att leta igen. Är det så, att det som man också haft i sina händer, funkar bättre? Det är fler sinnen som samarbetar. Vad vet jag.

Ja, nu har skatorna ett besvär att hitta nog mjuka kvistar till att bättra på sitt bo i en av tallarna på baksidan. De är nere på marken, lyfter påtänkt bomateriel, men så duger det inte. Ny kvist lite längre bort som fick godkänt. Verkar som om det ska vara precis, det som ska användas. Som med andra byggen, det skall hålla för stormar. Stormat har det, nästan som om det har varit höst. Skatornas tallar svajade och det ramlade ner väldigt med tallbarr på den snö som är kvar. Men boet hängde kvar.

Vet ni, jag börjar längta till mina hemtrakter. Min bror Alf ringde en dag och talade om att bofinken hade kommit. Jag längtar till dessa vitsippeängar, som jag ser för min inre syn, när jag vill. Kilometervis med vita raka björkstammar och därtill alla vitsippor, nästan som snödrivor.

Jag har bekanta som säger det finns vitsippor på Rödön. Ja, jag vet det, men det är inte dessa massor, denna mångfald som jag är bortskämd med.

Så tänkte jag en dag att tänk om allt sådant där, försvinner i en framtid. Om allt bytts ut till något annat att minnas, för generationer framåt. I vår världs natur finns det så många utrotningshotade arter av allt möjligt. Djur, insekter och blommor. Vad är det som säger att vitsipporna inte försvinner. Vad kommer det i så fall i stället?

Jag tänker på Hans Rosling, professorn som dog för tidigt. Han som kunde åskådliggöra för en vanlig människa stora globala problem, komma med förklaringar och framförallt ge lite hopp till oss som förtvivlar ibland. Vi som känner oss som Ior. Det här kommer aldrig att gå! Men som sagt, han gav oss hopp den gode Rosling och med gott hopp, hoppas jag att vi möts igen, när det är dags för nästa krönika. Tills dess lev väl.



« PreviousNext »