margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Februari 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Fri, March 03, 2017 15:07:08

En månad har gått
Februari 2017

Samma förvåning varje gång som almanackan skall skiftas. Va, är det redan slut på den här månaden också! Nu var det till och med en kortare månad än alla andra.

På vårt vardagsrumsbord står det vår i form av tulpaner. ”Fådda” av goda vänner i lördags. Tulpaner i lätta akvarellfärger och beblandade med ljusgrönt blåbärsris. Kan det bli mer vår?

På baksidan av huset har vi mer fådda saker. Från början bara en kvist av en sorts pil, vilken sort har förstås fallit i glömska, men nu sen den växt sig nästan stor som ett träd, så har den i sin tur kvistar med kissekatter på. Små och ludna och älskliga. När det har varit vårvärma ett tag, så blir dessa vita kissar alldeles gula och då kommer det att surra av humlor och förhoppningsvis något bi, men jag är oroad för i somras såg jag inte många bin i vår trädgård. Tyvärr.

Nu går mina tankar till Trumpen, han som ska minska på anslagen till miljön och satsa på försvaret! Han ska leta efter mer olja och satsa på kolgruvor. Det vore bättre att han satsade på ett annat slags försvar, ett försvar för att rädda sina vatten, sin djurvärld, sina växter, sin del av vår planet för framtida generationer. Så får vi rädda det vi kan. De har ju i Amerikat framtida generationer att lämna efter sig en frisk värld till, men är man egoistisk och allt möjligt istisk, så får man kanske göra så, men vad kan man vänta sig av den mannen. Förvänta oss, när hans presschef har fått komma efter presidenten och förklarat vad han egentligen menat! Oj, oj oj. Bevare oss för sådana människor.

Nästa fundering: Elisabetsföljetongen. Jag talade med henne i går och hon hälsade att i dag skall hon på datortomografi. Då får hon väl reda på vad som händer i hennes kropp. Det blir alltid ett koll-samtal till henne innan jag skriver min krönika. Jag kan lova er att det dryftas jämtlandssaker, det pratas väder (vad annars), det pratas mitt senaste brev och framförallt det skrattas och tas nya tag för att inge oss båda hopp och framtid. Jag sänder alltid omhållningstankar till henne, när jag tänder mina ljus i ljusbäraren i Odensalakyrkan varje onsdagskväll.

Onsdagskvällar mediterar vi, ett litet troget gäng ledda av Helen-präst, och det må jag säga är livgivande för mig. Jag, som aldrig har kunnat slappna av, sitter där i bänken och lever i en blå bubbla för en liten stund. Varför jag tycker den är blå vet jag inte. Kan någon ha ett ”tyck” om det blir jag glad. Sist jag satt där, så plingade det i en av mina hörapparater. Det gör så när batteriet börja ta slut. Jag hoppade till och blev väldigt abrupt medveten om vardagen.

Hur kan ett ord som abrupt få en plats i vår ordlista? För mig ett konstigt ord men har säkert en logisk förklaring. Jag undrar jag var vi har lånat det ifrån. Lånat måste det vara, tycker jag.

På tal om låna så har vår vägg i vägg granne flyttat. Det som har varit så hemvant och nära, men Berit blev ensam och livet blir inte sig likt. Det har vi fått lära oss. Nu har hennes hus stått tomt några dagar, inget ljud från hennes garageuppfart. Inte någon som har skottat eller låtit i postlådelocket. Ingen att låna ett ägg av, ingen som vill låna ett ägg. Vi har upprättat en liten närbutik mellan oss under åren. Det vi har saknat en lördagakväll kanske vi har kunnat låna. Även om lagret har varit lite begränsat, så har viljan varit desto större. Så och har vi hystat över en smakbit om vi bakat. Vi har bara haft att gå till hörnet på vår uteplats, så har det funnits en hand med det som vi har frågat efter eller en hand med något gott nybakat. En sådan service kan ingen affär i världen erbjuda.

Ja, väntar ni på andra följetongen? Lill-familjen har varit på sin årliga ”klansemester” i Dalarna. Småländska och jämtländska idiomer blandas i en glädje över att ses och få umgås med uteaktiviteter av mångahanda slag. Olle har åkt skidor på längden och utför. Han har fått vara en glad unge, som har fått göra sådant han älskar, att åka skidor! Lille Ebbe har väl inte skidat något men pulkat och varit delaktig i släktskapet.

Jag kommer ihåg när de var här sist, så skulle vi, hans mamma Ulrica och jag, försöka forska ut om han kunde säga farmor. Så mamma frågade så här: ”Ebbe, var är du nu?” Ebbe tittade upp med en frågande min, pekade på sig själv och sa: ”Här!” Där fick vi, som var frågvisa. Det kunde vi väl se själva, så tycktes han tänka.

Min farmor är ett minne som lyser och sticker ut där i minnets bokhylla. Ingen annan bok har ett så vackert omslag, ingen annan bok har så många blanka sidor! Jag har alldeles för få minnen. Jag hade bara några få års kontakt med henne. Vi fick inte många stunder tillsammans. Tyvärr. För, det jag minns, är så positivt att jag funderar i bland på att jag har förskönat det hela. Jag minns en visa som farmor sjöng om en silverflöjt. Jag minns att hon smälte ostkanter i vedspisens ugn, så jag skulle få smaka. Jag älskar smältost än i dag. Jag minns hur det kändes att sitta i hennes knä och bli omhållen. Omfamnad med en kärlek som jag inte fick från någon annan. Jag hade fördelen att få vara i ett farmorskimmer. Jag hoppas att jag kan ge mina småttisar samma minnen. Inte vedspisminnen men omhållningen och kärleken.

Nu kom småpojkarna för mig igen. När de var här sist så skulle vi steka våfflor, som vanligt. Olle är på hugget, han vill att jag ska knäcka äggen och sen så vet han vad han ska blanda i. Jag får bara vara med och pytsa i lagom. Jag tror att han skulle klara det också. Han vispar denna smet alldeles slät och sen får jag ta vid och steka, men den här gången var annorlunda. Då stod på andra sidan en lite mindre kille och han var mer intresserad av att klämma sönder äggskalen i atomsmå bitar. Att sen försöka hälla salt i den lila handen eller rättare sagt att få ut saltet ur den äggvitekladdiga handen var en pärs för farmor. Allt skall ske fort och på en gång för Ebbe. Olle har tålamod och uthållighet. Två små personligheter på varsin stol, på varsin sida av mig.

Ja, jag måste ju få klaga lite innan jag ger mig, inte bara på Trumpen, utan klaga på Post Nord! En dag låg två brev i vår postlåda. Det ena var ett brev, som jag hade skickat till min faster i Göteborg och det andra var ett brev från nämnda faster. På det första var hennes namn överkorsat och på baksidan satt en etikett att adressaten var okänd. På det andra brevet hade faster Karin skrivit sin adress som var den adress jag hade skrivit! Alltså hade jag rätt adress, vilket jag visste, för jag har i flera år skrivit till henne. Jag ringde Post Nord och där var det efter lång väntan en kvinna som förklarade att det var den mänskliga faktorn som hade felat. Ja, sa jag, kan jag lägga på brevet igen då? Nej, se det gick inte för jag kunde ju inte sända ett brev som portot redan var stämplat på. Självklart så måste jag frankera om, om jag skulle skicka det igen!

Dubbla porton på ett brev som Post Nord själva förorsakat att det hade kommit tillbaka! Det är klart att jag skickade det igen men jag skrev till Post Nord att frimärke har fått en annan mening för mig efter det här. Inget svar, men jag kanske skulle ha bifogat svarsporto! Jag fortsätter att skicka snigelpost till några brevvänner, snigelpost som det kan bli ekoeffekt på.

Nu får vi snart lyssna på talgoxespel. Min bror Alf ringde från värmländska skogarna och sa att den fågeln redan har fått vårfnatt i träden på gården. Vi går mot en ljusnande framtid och jag hoppas på en fin vår för oss alla, små som stora.



En månad har gått Januari 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, January 28, 2017 15:57:42

En månad har gått

Januari 2017

I denna isiga, halkans värld har vi levat nästan hela månaden. Vinterstaden Östersund! Jag hade önskat lagom med kallgrader, lite mer snö för att det skulle fungera som vinterort, men ena dagen – 23 andra + 5. Det är ingen ordning. Det enda permanenta är isen på vår gata. Spännande känns det även om man har dubbade skor och stavar.

Jag kan inte skylla på ”Trumpen” heller, men jag blir arg när jag hör att han ska ta upp jobbet med oljeledningen, det jobb som Obama avslutade för att inte förstöra urinnevånarnas heliga platser. Köra över deras tro, deras minnesplatser. Nej, späd på med mer oväder, mer obalans i vår redan så bräckliga tillvaro. Människor med mycket pengar, framför allt i Amerika tar sig väldiga friheter, tycker jag. Ja, förresten de rika har alltid kunnat ta för sig, var de än har bott. Det ska bli olja, kol, murbygge och inget stöd till aborthjälp! Han sa, denne oberäknelige man, att Gud hade sett till att det inte regnade på hans installationstal. Journalisterna kunde bevisa med bilder. Men icke! Jag undrar vad Gud tycker om sitt sändebud här i världen, världens mäktigaste man. Undrar. Kanske vänder vår Herre blicken åt annat håll. Vill inte se.

Undrar hur det går för den kvinna, som har tre-fyra barn och väntar sitt femte, fattig och mannen är sjuk eller arbetslös - att hon inte skall kunna få hjälp med abort. Det ges henne mer att bära, samvetskval, oro och inte bara för henne utan för alla andra kvinnor i hennes situation. Det räcker med det svåra att uppleva en abort utan att behöva strida för den eller bli förödmjukad.

Nej, nu börjar jag elda upp mig, jag som egentligen inte har något humör alls, men när det blir som Mats sa när han var liten: ”Ojättvist” - då har jag en nerv som blir arg!

Jag ska gå över till något annat, som det brukar heta. Trettondagen var vi till Rödön till lill-familjen. De äger Gammelkonsum på Rödön, det huset består av två lägenheter. Just nu så bebor de övervåningen. Vi hade blivit bjudna på efterjulafton, då de var i Småland under julen. När vi hade ätit och fikat, så blev vi beordrade av Farbror Erik och hans Githa att bege oss till nedre köket för fotografering. Konstigt, varför inte fota där vi var! Nåja, vi gjorde som de sa. Jag och Herbert, sen Olle och så farfar Örjan och hans Kerstin. Vi satt på soffan. Efter ett väldig plåtande av alla tio familjemedlemmar, visade det sig vara en vilseledande manöver, när det knackade på dörren och en kvinnlig stämma frågade om det var där som det bodde en snäll och omtänksam pojke som hette Olle. ”Jaaa” blev svaret. In kom det en rödklädd tjej med en spånkont på ryggen, i handen ett rep och i änden på repet var en livs levande ren! Jag är säker på att vi fem som satt på soffan gav fågelholkarna ett ansikte! Olle var storögd, han klämde sig nära alldeles häpen.

Tomten i Småland hade inte varit riktigt sann, när han sa att han hade ställt renarna i trädgården. Olle var ut och letade, fann inga renar och hade blivit så otroligt ledsen. Nu stod det en ”tomtenissa” framför Olle, förklarade om tomten, hans jobb kring jul, och att det fanns visst renar! Hon gav honom beröm för att han är duktig med lillebror och en bra kompis i förskolan. I konten hade hon renlav, så att Frost hade något att mumsa på under tiden vi begapade det hela. När det for tussar lite hit och dit, så tittade Olle upp på mig och sa: ”Nu farmor får vi dammsuga!”

Jag blir ödmjuk och rörd över omtanken om Olle, som hade blivit så ledsen. Omtanken om ett litet barn väger upp all ondska i världen. Jag har inte riktigt hämtat mig över vad jag upplevde där och då. Jag satt en lång stund och jag tänkte: Det här är inte sant! Det här är kanske en dröm! Men det var inte det. Jag med min fantasi blev nästan skakad. När jag vill kan jag kliva in i den där bubblan och uppleva det igen och igen. En ren saga var vad det var! En rensaga!

Det var Olleföljetongen. Den innefattar lillebror Ebbe också, men han går för det mesta bara omkring och ler och är nöjd med sin tillvaro. En liten kramig parvel som gärna sitter och läser med farmor, men bara så länge som tålamodet tillåter. Hans tålamod.

Jag fortsätter att ”följetonga”. Elisabet i Gränna får medicin som gör henne väldigt trött. Hoppas att tanken på vårsolen kanske kan hjälpa till litet. Jag skriver brev, ungefär som jag skriver dagbok, när jag har fått till några sidor, så får posten bistå. Jag tänder ljus, både hemma och i kyrkan, jag tänker positiva tankar och sänder kramar som inte skall göra ont. Vad mer? Ge mig tips, tack!

Den här månaden så har det nått oss så många svåra besked, en ung kille i vår släkt orkade inte med det som livet bjöd honom. Han orkade inte, det är så svårt att ta in, varför, varför. Nu får vi hålla om hans mamma och finnas för henne, tända ljus och göra så gott vi kan. En bekant inom vår konstnärskrets har blivit dålig, han har inte fått svar på utredningen som han har genomgått, så nu gäller det att hålla tummarna, tända ljus och försöka och försöka. En nära bekant som bara blev 50 år och som var en vän till oss; hans bror ringde och talade om att Thomas inte finns mer. Vi får tacka för det han gav och det vi upplevde tillsammans med honom. Hans minne bevarar vi i ljuset. Det är då säkert.

På tal om minnen, så började jag fantisera om vad som händer, vad som har hänt för jag skrev till Elisabet att jag letade fram hennes hemby Ottsjö i Föllinge på kartan. Då kom tankarna att det finns ett otal antal små prickar på kartan. Alla dessa prickar är byar, där det bor eller har bott människor, de ”levanes” och de som är döda. Mellan liv och död så har alla sin livsgärning. Tanken svindlar. Hur många personligheter, hur många genier, hur många som andra kallade byfånar, hur många pigor som gick med skammen när de ogifta väntade barn, så många pösiga husbönder som tog sig friheter, hur många kuvade kvinnor som inte ens hade rösträtt. Hur många sådana öden har det inte funnits i alla tider i varje by överallt. Tanken svindlar!

På tal om friheter, nu kan det bli legalt att aga sina fruar i Ryssland. Det är lagligt att slå, men inte för hårt! En kvinna stod i Duman och talade sig varm om att det inte var så farligt om inte det blir för hårt! Ack, ack! Så är det med alla vänner som har drabbats av olika saker. Vi själva är en del i dessa prickar, våra prickar är olika stora på kartan, men liven vi lever är mångskiftande. Nu slutar jag med mina funderingar om ”Trumpen”, alternativa sanningar, ”köksrenar”, liv och död, småbarnsleenden och annat.

Ps.

Nu fick jag telefon från Ida i Stockholm, som talade om vad Olle hade funderat över. Han hade kommit och frågat: ”Mamma, den första bebin hur kom den till världen, om det inte fanns några mammor och pappor här då?” Svaret han fick var: ”Ja, du Olle, det kan jag inte svara på. Mamma vet inte.” Då sa Olle: ”Hör du mamma, jag tycker du måste läsa dagstidningen lite bättre.” Olle fyllde fem år i förra veckan.



En månad har gått December 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, January 02, 2017 13:46:04

En månad har gått
December 2016

Nyårsafton 2016

Ja, nu är det så igen. Året försvinner in i föregående års gömslen, ännu ganska färskt och varmt så att säga. Ett nytt år kikar fram runt hörnet, vet inte riktigt om det törs komma fram till denna hemska värld. Nästan som tjuren Ferdinand, när de har fraktat honom till den stora arenan där han skulle skrämma vettet ur alla.

Det har varit snudd på att jag har blivit vettskrämd detta år. ”Trumpen” i Amerika, vansinnigheter i Syrien, svält i Afrika, översvämningar och naturkatastrofer. Det måste vara vi människor, den stora massan, som måste göra något. Bestämmande gubbarna jobbar inte som de ska! Det finns i den kommande regimen i USA, män, så kallade lärde, som går ut offentligt och säger att miljöhotet är påhittat av andra länder. Hur ska det då bli med vårt klot? Hur kan de kalla sig skolade? Bevare mig väl! Säkert har de utbildats i dyra universitet eller har haft mycket pengar. Oj, vad fördomsfull jag är, jag ser det, men i sådana här saker vill jag vara det, för allt som har blivit sagt är ju åt pipsvängen! Jag vill gråta var gång de visar bilder från den isiga delen av världen där stora glaciärer bara vittrar sönder och isbjörnarnas levnad är hotad. Sälar och andra isdjurs existens är kringrända av vårt leverne.

Jag har fått nya Bulletin, frimärksnyheterna för 2017. De första som kommer ut är frimärken som heter Retro. Bilder av sådant som fanns förr, sådant vi ler igenkännande åt. En del saker finns kvar hos oss lite äldre som spar och spar. Frimärket till utlandet som nu kostar 19.50 visar en Stringhylla. En sådan finns i vår ateljé. Vi är säkert retro vi med. Kvalificerade i allra högsta grad. Det är kungafamiljen som kommer på frimärken, inga gamla sparare som vi.

Faster Ida berättade om när hon skajpade med Olle och han berättade följande historia:

- Ida, idag skulle jag måla, men Ebbe rev ner alla kritorna.

- Vad gjorde du då?

- Jag försökte tala honom till rätta! Men han rev bara ner fler!

- Hur blev det då?

- Jag ritade ändå, men det blev inte så bra.

Det är inte lätt att tala vid en snart två-årig lillebror, som har tänkt sig att riva ner kritor. Det kommer att bli fler prövningar med tiden, men det verkar som om storebror försöker så gott han kan.

Elisabet i Gränna och jag har önskat varandra ett gott nytt år. Hon har bestämt att det gamla året skall vi försöka glömma och att vi ska göra det nya till ett framgångsår. Framför allt för de läkare som omger henne, som hela tiden funderar på lösningar för att cancern ska börja förtvina. Jag springer vid sidan om och puttar på, tänder ljus, sänder små böner, ljusblå och lila mattrasremsor viftar i trädgården och sänder alla positiva tankar jag kan komma på. Det är min lilla del i vårt hopp.

En dag skulle jag till banken och föra över lite pengar inför julinköpen. Från ett konto till ett annat. Glad i hågen. Jag kom in skulle ta mig en kölapp, då var automaten borta. Där stod jag som ett fån. Då kom det en vänlig kvinna fram och frågade vad hon kunde hjälpa mig med. Jag sa som det var och då blev jag ombedd att sitta ner och vänta på min tur. Hon höll ordning på oss försäkrade hon. Leende. Efter en stund var det en kund som behövde hjälp utanför i penga-automaten. Hon blev borta ganska länge och det kom in fler och fler kunder. Vi fick hålla reda själva! Bankpersonalen fick vänta medan vi försökte klara ut vem som var i tur, för det finns alltid de som är först.

Min nästa anhalt var begravningsbyrån där vi alltid fått hjälp att sända kondoleanser till Vi-skogen, när någon har gått bort. I många, många år. Nej då, inne bakom disken satt en man som sa att det gick inte längre att göra så! Vi fick klara av det på annat vis. Tack och adjö.

Jag var ledsen när jag gick från banken, hur det har blivit för oss vanliga. Väl inne på begravningsbyrån höll jag på att börja gråta. Vi kunder är inte välkomna, vi är i vägen, vi ska visa oss så lite som möjligt; vara till så litet besvär som möjligt. Vi ska i stället sitta hemma och blippa på apparater. Apparater som hackare går in i och försnillar besparingarna, som vi har.

Dessa ”tvitter och blipper och paddor och mejl” som gör att ingen egentligen behöver prata med någon annan. Dessa näthatare som förstör livet för många. De kan hålla på för de behöver inte möta ett ögonpar som är fyllda av rädsla. De ser inte resultatet av vad de gör. Hur deras ord på mobilen drar undan fötterna på kanske en redan svag. Vad tjänar det för syfte? Kan det vara tillfredsställande att skrämma och såra en annan människa, kanske en kändis som ska glädja och roa. Hur ska samhället bli människovänligt, när vi inte ska kunna hjälpa varandra med att kunna pratas vid över en disk? Ska vi isolera oss var för sig? Det kanske inte var meningen från början? Jag vet att allt som kan brukas kan missbrukas, att allt modernt är svårt att ta till sig. Kanske är jag en bakåtsträvare, men jag har i alla fall elvisp, elektrisk julgransbelysning och en dator som skrivmaskin.

På tal om skrivmaskin: Av Ingegerd, som ser till att mina tankar går att läsa på nätet, (Aj, där föll jag på eget grepp och klagan - utan nätet skulle ni inte kunna läsa det här) fick jag en bok som heter: 642 saker att skriva om. En bok med 642 olika överskrifter och sen tomma rader. Vilken lycka! Skriv om bland annat: En dag i livet för den som sitter bredvid dig. Eller En märklig flicka som är klädd i lager på lager med kläder. Eller Skriv en dikt om en Lök! Mina ögon har varit glada ända sen jag började bläddra medan någon annan skulle kunna känna ren fasa. Tur att vi är olika.

Nu har Lillfamiljen kommit hem från Småland. Resorna både upp och ner hade gått alldeles utmärkt. Pojkarna var snälla, underlaget var sommarväglag. Julhögtidens fröjder tillbringade de hemma hos Ulricas mamma och pappa med allt vad det innebär av småländska traditioner. Pojkarna blir ”tvåtraditionella”! Nästan tre, lite värmlandslinjer finns ju även.

Ida har varit hemma och löst korsord, fått skotta lite snö och vilat lite från alla jobbigheter som omstruktureringen bland polisarbetet har medfört. Tankat för ett nytt arbetsår och ett nytt år med att vara faster både på skajpen och i verkligheten. I år blev det ingen jul med pojkarna. Deras resvägar korsades både upp och ner.

Till sist vill jag besvära med ett bra år 2017!



Julbrev 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, December 12, 2016 13:51:52

Käraste vänner!

Ja, hur ska det här bli. Längre och längre efter. Förut om åren, när jag börjat med julbrevet, har jag i alla fall haft någon julklapp liggande på soffan bakom mig. I år, icke! Men det blir nog någon dag. Nu har jag fått klaga att jag inte hinner det jag ska. Jag tror inte att jag är ensam om den frustrationen heller.

Vi har ibland den stora äran att få vara barnvakter till de härliga killarna från Rödön. Den lille Ebbe är bara så god och glad, han är ett stort nöjdansikte hela han. Jag är säker på att hans föräldrar kan ha en annan åsikt om honom, när han är trött eller inte vill. Det vi upplever är en glad liten krabat. Ledsagad av storebror som är bra läromästare. Han är en liten perfektionist, en Stenbock där allt skall ställas tillbaka där det hör hemma. Han litar inte riktigt på att farmor klarar av det, utan ibland ber han Herbert utföra en del uppdrag. Farmor är inte riktigt den som har visat att hon uppfyller alla krav. En dag hade jag lagt mina sockor på hans pall, då ropade han med sträng röst – ”Farmor, vad är det du lagt här?”

Mats och Ulrica har flyttat in i eget hus på Rödön, ett hus, som har som det heter i annonserna, stor potential att bli ett härligt fungerande hus för en liten aktiv familj. Nära till skidspåret för Olle som äääälskar skidåkning. Han knatar med sina skidor till och från förskolan om vädret tillåter. Tänk att den lille tänkaren blir fem år och den glade blir två.

Erik har samma tålamod med oss teknikintoleranta som till förne. Han förklarar och förklarar. Vi lyssnar och nickar och begriper så litet. Githa firade jämna år i sommar och hon fick bland annat den stooora gamla novemberkaktusen.

Ida hittar hem till oss, till småpojkar som väntar och längtar efter faster Ida. Vi löser korsord, äter något vaniljhorn när det passar och har det trivsamt. När hon skulle komma med tåget sist så sade Olle: ”Farmor, kan du se till att Herbert hämtar faster Ida på tågstationen, jag är ju på förskolan.” Han och övriga familjen skulle ha mött henne.

Värmlandsfrämmande som vanligt, barnbarnet Anton och hans mamma Ulla kom i år utan Saga, hunden som inte ville åka härifrån ifjol. Det kändes så konstigt, ingen hund, men annars, som det är med unga herrar, de växer ifrån en, blir långa - men i mina ögon blir han aldrig vuxen.

Stor-Mats från Charlottenberg kom i år ensam, hans mamma Mai har blivit mindre rörlig, åldern tar ut sin rätt och lårbenshalsbrott har inte gjort det lättare. Livet har blivit annorlunda med hemtjänst och annat ovanligt. Nästa år är jag lovad en tur i sportbilen, hur jag skall komma ur och i är en annan fråga.

Kerstin, en ungdomskamrat från Sunne och hennes man Börje, kom hit i sommar. Vi hade inte sett varandra sen vi var unga och vackra. Nu var vi inte ens unga. Glädjen för mig var ju att få hålla om, höra om mitt Sunne, om gamla bekanta och att skratta över den sjuka humor som alltid finns där ”när värmlänninger börjer å prat”. Konstigt men så är det. ”Å ve har in´t en tanke på att dä kanske int´passer sej.”

På tal om vikten att se ljust på tillvaron, så har Elisabet i Gränna fått oroande besked om cancern, ändå är hennes goda humör oskadat. Vi hjälps åt att försöka ta oss framåt, jag springer vid sidan om, håller i, stoppar om och jag förundras över hennes tålighet och hennes framåtvilja. Vi ska klara det här, men ibland känner åtminstone jag att det är grus i uppförsbacken! Hon har tappat håret, har svårt att röra sig, ändå när vi talas vid blir det skratt och glädje. Förunderligt hur mycket styrka det finns i en människa!

Ja, för att fortsätta på sjukfronten, så har jag fått reda på att jag har haft ett antal små stroke! Jag var på hjärnröntgen, remitterad från ögon. Jag fick lugnande besked därifrån, men till min HC hade det skickats ett annat besked, som jag inte fick reda på förrän flera månader efteråt. Jag fick blodförtunnande tabletter och försökte se glad ut ändå, fastän jag kände mig ganska skakad. Jag hade inte känt av några obehag alls. Jag är ändå glad att de såg en hjärna! De där röntgenapparaterna är helt magiska. Det surrar och pyser, det tjuter och låter, under tiden tar de bilder av något som är så invecklat. Utan att de behöver stryka ut skrynklorna! Märkunnela!

Märkunnela är det väl att Post Nord inte kan det där med postutdelning. Jag brukar skicka kort till småkillarna på Rödön ibland. Ett till dem var. Det kan blir så att det ena kortet kommer två dagar före det andra. Då gäller det att ingen blir avundsjuk, tror att farmor har skickat bara till den ena. Det är ju post och de ska kunna tycker jag. Det är nog inte postbärarna utan hur de som tror sig kunna har lagt upp det hela.

Det är väl som med polisen, de får skit för snart allting, men det är ju de där ”höjdarna” som sitter på sina bestämmandestolar, som inte har insett följderna. Som inte en dag har varit med ute på fältet och sett baksidan av en omorganisation. Bocken till trädgårdsmästare kanske får en allt större sanningshalt.

Jag har en ny skärm till datorn, därtill en ny skrivare. Erik kom och förklarade och beskrev och instruerade, för båda sakerna la av. Jag har väl varit för flitig, men det är ju så roligt att skriva. Jag har flera ”snigelpostskrivarvänner”. Det är så roligt, när man hittar brev i brevlådan; brev med frimärken och avsändare. Som det var förr. Tänk att man har blivit så gammal att allt helst ska vara som det har varit förr. Blir det annorlunda, så blir åtminstone jag en vilsenpanna.

Ja, inte är det som förr. Nu kallar riksdagsmän sina kolleger för horor, barn i skolan har en vokabulär som inte passar unga människor. När inte vuxna går före med gott exempel, så kan väl inte de unga. Hur världen ser ut, hur ska de unga få någon framtidstro? Varje dag krigsbilder i tv, sårade svältande människor, stora som små. Det står gubbar i talarstolar och talar och talar och talar. Det finns gubbar som förnekar att det är vi, som rår för att glaciärerna smälter. Den här nye presidenten ”Trumpen”, säger att det är Kina som har hittat på. Jag är skrämd över den mannen och förstår inte att det kunde finnas en enda kvinna i hela USA som gav honom sin röst, bara en sådan sak!

Vet ni, att på plussidan har vi en massa fin ungdom, nyanlända som vill lära sig svenska och jobba i vården. Vi har fyra årstider, vi har skrivklåda, åtminstone en del av oss, Vi har Odensalakyrkan med all glädje. Akvarellgruppen, Torsdagslunchen, Stilla rum. Alla blommor under snön och härliga syner från i sommar. Risgrynsgröt, adventskalendrar, nya julfrimärken. Vi har Smile som opererar barn i Indien för gomspalt, vi har damer som stickar filtar till barn i Rumänien. Det finns oändligt mycket att glädjas åt! Krama varandra!

God jul och ett gott nytt 2017 från Margareta och Herbert





En månad har gått November 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, November 29, 2016 12:53:06

En månad har gått

November 2016

Tänk att det har hänt, amerikanska kvinnor har hjälpt till att rösta fram ”Trumpen” till president i USA! Att det finns en enda kvinna som har röstat på en man som har dessa åsikter och tankar om kvinnor! Jag trodde inte jag var vid mina fulla sinnen, när jag såg på teven att han blir nästa president! Attans! När vi har fått ta del av vilka människor som han ska omge sig med så blir man mörkrädd. En man som har jobbat inom armén men som fått sparken för att ha varit olämplig. Abortmotståndare, och män med extrema åsikter. Ännu har jag inte sett ett enda kvinnonamn! Detta är bara början av en lång lista som kommer att delge oss allteftersom. Hur tänker världens makthavare om detta, när jag, liten människa, har fått benen undansparkade för en tid. Konstigt alltihop. Och skrämmande!

Ja, nu sitter jag här och har en ny skrivare och en ny skärm till min dator. Skrivaren fick jag som julklapp och skärmen gav jag mig själv. Med Eriks hjälp så kom allt på plats och det som hade slutat fungera tog han med sig. För mig gick allt lätt som en plätt, men hur modernt det än kan vara så får jag skriva alla orden själv. Jag kan tala om att det är roligt att sätta sig ner skriva; brev, dikter och krönikor. Jag har börjat förbereda för mitt julbrev. Då går jag igenom dagböckerna och friskar upp minnet, vilket är väldigt nödvändigt nu för tiden.

På tal om ord, brev, dikter och kort så far sådana skapelser till Gränna. Jag har fått reda på att de cellgifter som Elisabet har fått inte har varit så framgångsrika som läkarna trodde, så nu klurar de på en annan blandning. Jag grattade henne på Elisabet-dagen och hon är otrolig, det blir alltid skratt och ibland snudd på gråt, men det är jag som får gråtröst. Gråt-röst eller grå-tröst lika illa bägge delarna. Jag vill vara en soltröst. Jag ringde till henne en dag, när jag hade varit till Mia, min sjukgymnast, och fått behandling och sa: ”Du kan nog vara nöjd med att lockarna farit, jag har varit till Mia och hur jag ser ut i håret vill du inte se!” Efter det en lång stund av skratt och härligt samförstånd.

Vi är lika tokiga båda två. Vem kan ringa och säga så, till någon som mist håret och är så sjuk? Vem kan skratta gott åt ett sådant samtal? Jo, hon och jag! Vi har kommit underfund om att vår ”relation” är något utöver det vanliga och långt in på det ovanliga. För denna vänskap är jag så tacksam, tänk att jag har fått uppleva.

Det var första följetongen.

Vi hade besök av småkillarna en dag. Ebbe hade sovit ute i vagnen och Ulrica hade hämtat in honom. Han satt i mammas knä och var så där mjuk och go som nyvakna barn är. Olle gick dit och började knäppa upp Ebbes tröja, småpratande med sin lillebror.

”Ska jag knäppa upp tröjan åt dig så du inte blir så varm?”
”Ja.”
”Du förstår att du har sovit och nu ska vi leka lite, ska vi det?”
”Ja”
”Har du sovit gott?”
”Ja.”

Underbart att se och uppleva sådana små kärleksstunder, som varar ända tills att Ebbe känner att han vill gör något annat. När Ebbe sov var Olle och jag till kyrkan och tände ljus. Han tycker om det och det är på hans önskan vi gör det.

Nu har det varit en supermåne, den har varit nära. Ovanligt nära. Fullmåne i sig är jobbigt, en full supermåne verkar ännu jobbigare. Månen har inte hört talas om något som heter nykterhetsrörelse. En full super måne!

Har ni sett de nya småpengarna? Leksakspengar. Så svåra att skilja för dem som ser dåligt. Nästan samma färg och inte så stor skillnad på storlek och tyngd. Förresten vad ska vi med småpengar till? Affärerna börjar neka till att ta emot både små och storpengar!

Det var någon sådan där expert som har uttalat sig om att inom fyra (!) år så är vår tillvaro kontantlös. Varför i herrans namn har det tryckts upp nya sedlar, det är väl slöseri med skattemedel när ändå inga automater skall bytas ut?! Hå, hå, ja, ja, ja! Hur tänks det? Det beslutades över huvudet på alla oss som inte hänger med i alla nya funktioner med blippande apparater.

Innan hallowenhelgen fick vi ett meddelande i vår postlåda om att det skulle det komma ett följe utklädda barn och ringa på. Det fanns också ett papper att tejpa på postlådan om vi inte ville ha besök. En överkorsad pumpa-sködalle, som Olle säger. Jag tyckte att det var ett bra initiativ av en mamma som ville ha koll på barnen. Heder åt henne.

Kvällen kom och här vandrade de mest fruktansvärda skepnader utanför. Det plingade och det ropades: ”Bus eller godis.” Ett av barnen var i en sittvagn och mamman sa: ”Här kommer det en farlig fladdermus som är väldigt skrämd av sina kamrater.” Därtill var han ledsen för att ha fått ”fel” godis. Inget som var gott. Jag hade som tur var ren choklad, som föll den lilla skrämda fladdermusen på läppen.

Tekniken har gått så långt, ibland för långt kan åtminstone jag tycka. Vi har inköpt en brödrost av ett erkänt märke. När vi rostar så blir bara den ena sidan av skivan bra. De gör apparater som vi kan prata i och höra rösten från andra sidan jorden, men göra en brödrost som fungerar. Icke! Minns ni den där lilla brödrosten där man vände brödet för hand, efter halva tiden. Det var tvunget att säljas bra mycket mer rostebröd då, för minst varannan skiva brändes. Hur många har inte stått vid diskbänken och skrapat av det svartaste för att det skulle gå att äta. Det fanns få brandvarnare också, som tur var. Vad det skulle ha tjutit överallt. Allt var inte bättre förr.

Elisabet säger att hon är så glad för att jag springer bredvid och puttar på. Nu har jag skrivit att vi kanske kan säga att jag i fortsättningen går. Jag duger nog inte att springa. Det blir flåsigt, sendrag och snudd på omöjligt. Men jag är ganska bra på att gå.

En dag blev jag fundersam om jag är så duktig. Jag gick till postlådan med brev, det regnade och var snöslaskigt på gångvägen. Jag tog en omväg hem, men det skulle jag inte ha gjort. Jag blev så trött att jag stapplade sista biten. Vatten i läderstövlarna, mössan dyvåt, vantarna blev tyngre och tyngre. Jag ångrade omvägen och snudd på att jag ångrade promenaden över huvud taget. Herbert hade frågat mig dagen före om jag skulle gå en promenad med honom i solsken och vackert väder, men då blev jag kvar inne. Tala om motvalls kärring.

Vi har upplevt stormåne, och vi har av Mia fått Minimiamaryllis. Månen har vi sett, till och med mitt i natten för vi har varit sömnlösa. Blommorna håller på att slå ut; en vit, en röd. De ser så fina ut och nyfikna kikar vi varje dag ifall…

John Bauer bodde i närheten av Gränna, det ska finnas ett museum någonstans. Jag har en bok, Bland tomtar och troll, som jag fick när jag var liten. Jag minns att jag var så fascinerad av hans troll och av hans mark under granarna som täcktes av mossa. Förmedlat precis som det såg ut i naturen. En dag så kom följande mening för mig: John Bauer betrollade sina bilder. Nu har jag gjort ett nytt ord!

Varför ska fascinerad stavas med både s och c ?

En historia från Värmland, där det var bönemöte på missionshuset i Tômthult. En predikant från amerikat skulle predika. Så avslutade han en bön med ”Halleluja”. Den bonde som översatte fick till följande underbara översättning: ”Ha hannel hos Julia!” Hur själva predikan översattes skulle jag vilja veta. På tal om stavning och ord!

En god adventstid önskas er, låt inte tiden mellan Lucia och jul bli er egna olympiatävling, då det ska slås nya rekord. Julen kommer och går ändå. Men man vill ju ha revbensspjäll och sillsallad och skinka och köttbullar och prinskorv och saffransbullar och pepparkakor och vaniljhorn och, och, och, ack, ack ack!



En månad har gått Oktober 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, November 05, 2016 12:04:36

En månad har gått

Oktober 2016

Jag får säga som Erik, min son, när han var liten och något återkom: ”Va, nu inän!” Det är en ny månad ”nu inän”!

Nästan alla löv har dalat, de enda som hänger kvar är de på tårpilen och på den lilla rönnen som har slagit rot vid bäcken under tallarna. De lyser höstgula och lever en ganska vansklig tillvaro. Endera dagen ligger också de löven på marken.

En som är väldigt fin i färgen just nu är en Vinruta som jag fick med mig från pappas trädgård för många, många år sen. Den lyser som en lampa i guldgult. Den har inga prunkande blommor, några oansenliga grågröna små knutor, men bladen är så fina att sätta i buketter. Mörkt gröna, lite spretiga och styva. Men nu är den som en aura. Tänk ändå vad mycket det finns att glädjas åt.

Det finns Rutor med fina blommor, som stjärnor i både lila, rosa och gräddfärgade, men de tror jag aldrig pappa fick möjlighet att stifta bekantskap med. Tänk så många blommor av olika slag som jag har fått se som han aldrig ens kunde drömma om att äga. Utbytet av växter att inhandla var så mycket mindre, fastän han köpte en del saker från Tyskland. Jag skulle gärna vilja ta honom i handen och visa honom vad vi har i vår trädgård. Vi har säkert 6-7 olika Hostor, han var så lycklig över de två som han hade lyckats skaffa. Men är jag lyckligare över mina än han kunde vara över dem han hade? Undrar.

När pappa var borta så blev allt stulet ur trädgården, allt som var lite ovanligt. Hur lyckliga de ska vara som har stulna växter från pappas trädgård! En ovanlig sten som han hade i ett av stenpartierna försvann också. Så jag är oändligt glad över de 4-5 ”vanliga” växter som jag letade igen bland högt gräs för 30 år sen. De som ingen hade velat få till sig på oärlig väg.

Nu är det nya ägare till torpet, inte ens rester av hans trädgård finns längre. Hans båda stenpartier och hans långa rabatter ner mot stugan är jämnade med marken och över alltihop, så ligger det singel! Så kan man också vilja ha det i en glänta i skogen i Värmland.

Oj, det blev mycket om trädgården, men ibland blir jag nostalgisk och lite våt i ögonvrån; pappa som anlade trädgården med bara spade, kratta och ett otroligt intresse, med små medel.

Nu till något helt annat. Det talas om att inte kränka vår integritet, det är så noga. Jag var hos bekanta en kväll och de skulle visa mig på ”mig” på datorn. De knappade in mitt namn och sen började jag undra hur det ligger till med integriteten på sociala medier. Där stod namn, adress, telefonnummer, vem jag var gift med, vad jag hade i pension, vad huset var taxerat till, böckerna jag har givit ut och mycket, mycket annat! Vad jag kunde se hade de missat hur många barn jag hade fått, mitt skonummer, vikten, mediciner och vad jag använder för pennor, när jag skriver - vilken sorts pennor som jag använder när jag adresserar mina brev och kort till Elisabet i Gränna.

Visst blev det en bra övergång till min skrivarvän, och senaste rapporten från sjukbädden. Hon vårdas hemma, har just nu cellgiftsbehandling, mår inte illa, (tack och lov), men sina blonda lockar har hon fått säga adjö till. Jag försökte trösta med att när de växer ut igen, för det har vi bestämt att de ska göra, då blir det krulligt som en krimmelluva. Jag tänder ljus i kyrkan, jag sänder budskap till vår Herre, jag hotar och jag föreslår olika sorts motprestationer. Nu får han snart göra något som underlättar. Jag bönar och ber. Det går inte att beskriva så liten och bekymrad jag känner mig. Jag kan inget göra, bara skriva de tokigaste brev, skicka kort, skicka djupa tankar, lyfta på fliken till Elisabets svåra. Lite grann i ett hörn.

I slutet på krönikan så kommer dikten som jag har skrivit och som jag läser på gudstjänsten söndagen efter All helgona, då Helen präst har satt som överskrift: Att famna döden.

Från en famn till en annan. De små gossarna från Rödön slutar aldrig att förvåna. Den där nya rödöbon, som heter Ebbe, är bara glad; och då säger jag bara. Han ler och ler och ler. Vi var barnvakter en dag och hans mamma Ulrika gick ut genom dörren. Vi vinkade, men han tittade bara sig omkring och log, var nöjd och glad, men att äta smörgås, när det fanns banan, det var inget att satsa på.

Olle är här varje fredagkväll efter att han varit på simskola och då äter ”vi” gröt här och sätter på en pyjamas, sen somnar han i bilen hem. Efter ombytet så blir det en saga med farmor med en grön mysfilt omkring oss, men se sist då var det annat i görningen. ”Hör du farmor, tycker du inte att det behöver rensas upp bland böckerna. Vi tar bort de som inte är så bra och de vi läst.” Sagt och gjort. Ett par stycken fick vara kvar för Ebbes skull, men ett antal skulle på ”borthögen”. Sen sa Olle: ”Hör du Herbert, kan du se till så de här kommer undan!” Med andra ord litade han inte på sin farmor att hon kunde plocka undan och städa! Olle är ju Stenbock, som sin faster Ida. Ordning och reda! Ida säger att jag har varit ett bra avskräckande exempel när det gäller ordning. Olle säger det inte men ber i stället Herbert. Han har sett skillnaden mellan Herbert och mig.

Från sagor till dikt. Jag löste korsord och där stod: Vad kallade Dahlstierna månen, 11 bokstäver. Det blev Silvervårta! Diktaren levde 1661-1709 och skrev det i ett sorgekväde till Karl den XI. Men ändå! När jag försökte läsa fler av hans dikter, så blev jag överraskad. Han var värmlänning! Nog för att vi är lite kônsti i Värmlann dä vet ja ju, men att kalla månen för silvervårta då har han gått över gränsen. Om inte det var något väldigt fin benämning på månen på 1600-talet, vad vet jag, men nog hade han väl kunnat hitta på något annat vackrare ord, tycker jag.

En dag dök det upp en Till salu-skylt på grannens garage. Det känns så konstigt, det är så att Berit bara ska finnas där. Jag har ju förstått att det skulle bli ändring, när hennes man avled. Att hennes liv måste förändras inte bara i familjehänseende utan att det blir andra förändringar också. Det har varit ett så fint grannskapsförhållande, vi har ju bott vägg i vägg. Vi har låtsat att vi har haft närbutik ibland, när något har behövts. Ibland kunde Arne svara när jag ringde att butiken var öppen men att lagret kunde vara något begränsat. Vi behövde bara gå till garageknuten, så kunde vi räcka över saltet eller mjölken eller ägget eller det som var nybakat. En liten smakbit ibland. Vi har hängt tvätt på varandras torkvindor om någon har rest på semester, vittjat varandras postlådor. Med andra ord: har brytt oss om varandra som de goda grannar vi har varit.

Jag har tänkt på i samband med att vi skulle sätta tillbaka klockan - tänk att få ett helt land att ställa om klockan på samma tid, samma natt. Ett helt folk, annars fungerar ingenting. Bara detta att alla tågtider skall ändras! Att det går att genomföra och till vilket pris! Det måste ju sitta en hel stab med människor som ska ändra en hel massa funktioner. Nej, låt oss ha en tid, vår nutid!

Det är inte bara så att månaderna och tiderna skiftar. Det skiftar på andra håll också. Vi får lära oss att det inte alltid är som det har varit. Idag skulle väl inte någon drömma om att kalla månen för en silvervårta! Men att sakna grannar är väl kanske inte något nytt, att glädjas över barnbarn inte heller. Att försöka springa vid någons sida och hjälpa till när kniper till och lockarna faller är heller inget annat än medmänsklighet.

Det är medmänsklighet som jag så gärna vill skulle växa och frodas i den värld som mörknar i kanterna, medmänsklighet, inte clowner som nästan skrämmer ihjäl folk.

Clowner skall roa och glädja oss. En clown som eventuellt kan blir president i det stora landet i väster skrämmer väl också, om någon. Hur det kan bli vet vi inte, men jag känner rädsla, inte bara för väst utan också för mannen i öst som hotar och spänner musklerna, och tror att han är världens superman.

Borttappat: En påse medmänsklighet, en väska med trygghet, upphittare belönas!

Söndagen efter Alla Helgons dag 2016.

Famna döden

Jag var liten
när farmor dog.
Jag flätade hennes
långa vita hår,
knöt i ett rött sidenband.
Då famnade jag väl döden?

När jag går vid min sjuka
väninna Elisabets sida
försöker jag ta livtag på döden,
för att hålla undan den.
Få ha henne kvar.
Då famnar jag väl döden?

När jag suttit vid en sjuksäng
där någon kämpat,
då har jag försökt famna döden.
Bett den komma.

När jag försökt
försona mig med
att jag är dödlig,
då famnar jag väl döden?

Döden är där farmor finns.
Döden får inte komma nära Elisabet.
Döden önskade jag min sjuka vän.
Min egen död kan få dröja.

Döden är en hjälp.
Döden är skrämmande.
Så motsägelsefullt.

Hur ska jag
kunna famna den fullt ut?
Livet är det jag lever i.
Döden är vad jag
kommer att vara i.
Det är bara det ena
jag vet något om.



En månad har gått September 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, October 06, 2016 12:01:14

En månad har gått

September 2016

Jag avslutade förra månadens krönika med att de inte hade sett något fel på min hjärnröntgen, men pytt vad jag bedrog mig. Under ett rutinbesök på min hälsocentral, så sa min läkare att de hade fått svar på hjärnröntgen sen jag var på akuten. Jag bestred att jag hade varit på akuten. Då såg hon att det var ögonkliniken, som hade sänt mig till röntgen. Ett annat svar hade gått till Hälsocentralen där jag går, där det står att jag har haft ett antal små strokes!!! Ingen hade kontaktat mig! Att det inte hade blinkat rött på någon display! Vad jag förstår krävs det medicinering. Jag är så undrande inför alltihop. Undrande och skakad. Hur många är ett antal? Vad gör det med mig? Vad kan jag göra för att bättra min situation?

Nog om mig, jag ska inte klaga. Jag ska gå över till att berätta om Elisabet i Gränna. Hon har legat på lasarettet igen, hennes cancer har börjat röra på sig, i fel riktning. Jag har skickat kort varje dag, jag har bundit nya böneremsor, tänt ljus, har köpslagit med vår Herre att, om jag avstår från det eller det så kan väl du...? Nu är hon hemma igen med vård i hemmet. Vi talade med varandra i förrgår och som vanligt så slutar våra samtal med att jag hör hennes glada skratt och hennes positivism. Det bär när man är bedrövad. Hon säger också att läkarna och sjukvården därnere är beundransvärd. Så mycket tid som har funnits för henne, så mycket information hon och hennes anhöriga har fått är guld värd.

Det är lika bra att jag fortsätter med mina följetonger. Nu över till små friska killar, Olle och Ebbe, de som igår har flyttat till ett eget hem. Deras föräldrar har genomfört ett köp av ett hus bara en kilometer ifrån där de hyrde. De får bo kvar på landsbygden med kossor, kalvar och traktorer. De vet var mjölken kommer ifrån, vet när det sås och skördas och Olle har sått och skördat morötter och dill. Han har kånkat med lillhinken till kossorna med matavfall. Tänk ändå vad rikt liv för små nyfikna killar. Olle hade dammsugit soffan som pappa hade skruvat isär. Ordentligt och nästan en timme hade han jobbat på. Lillebror har att försöka förhålla sig till att rum för rum blir tomt. Inte så lätt att förklara för den lille Ebbe. Allt blev bara konstigt.

Faster Ida kom med tåget för ett tag sen. När jag talade om det för Olle så sa han: ”Den dagen går jag på förskolan, du får se till att Herbert hämtar henne.”

Här är också konstigt, men det är i trädgården, Vårt Silverax, det som växer sig högt över våra huvuden, det blommar i år för första gången. Vi har haft det i många år och den fina hösten i år lät det slå ut innan frosten tog knopparna. Kung Bore har andats på dem i alla år och vi har bara fått ana hur det skulle kunna se ut. Nu är det hur vackert som helst. Mörklila stam och grenar, axen är vitblommande med den lila grunden. En fröjd att skåda. Herbert har plockat in några av blomstjälkarna, satt i en vas och har målat en fin akvarell. Två x glädje!

Jag förundras över att våra blommor klarar den kalla och mörka vintern. Till våren igen så blommar den dubbla Blåsippan, Kungsängsliljan och lite senare kommer det Förgätmigej lite varstans. Sen allt annat som har legat där i kylan. Kälen går ju långt ner i marken och ändå kan de leta igen livsgnistan. Förundringsbart!

Vi har en murgröna som har letat sig uppåt väggen på framsidan. Murgrönan ska inte klara sig här alls, men vi har inget sagt, den vet inte om det.

Konstigt är det jag såg på en reklamfolder, som vi fick häromdagen från det bensinbolag som Herbert anlitar. Det stod följande: Endast 59:- för luna, panini eller ciabatta. Om det inte hade varit bild med hade jag inte vetat vad luna eller panini hade varit. Så mycket främmande ord, så mycket engelska, som det florerar i svenska texter i dag är ju lite skrämmande. Vi skulle nog värna om det svenska språket lite mer. Snart så kan ju alla engelska, det förstår jag ju, men jag undrar hur länge det dröjer innan det är mer än bara enstaka ord som byts ut. Det är inte så många texter som skrivs på svenska heller. Är det någon artist som ”släpper” någon platta så poängteras det väldeliga om texten är på svenska! Konstigt.

Konstigare ändå tycker jag att det fanns ett yrke förr som hette Stjärttorkare! Det var bara kungligheter som åtnjöt denna favör. Det var ett eftertraktat yrke, det var bara fina herrar som fick plats. Av ädlare börd än gemene man. Riddare ur fina adelsläkter var de enda som dög. Den siste som hade detta ”jobb” var hertigen av Abercorn som åren 1886-1891 torkade kungliga rumpor. En av de första som passades upp på detta vis var Englands kung Henrik VIII. Han ansåg sig vara för fin att själv klara den uppgiften. Ja, ja.

Jag skrev Två x glädje, förut i texten. Vet ni att jag har letat ett x på datorn länge, och inte har förstått varför det inte har gått att ta x:et på räknefunktionen, när jag inte funnit x ! När jag har skrivit x inne i texten, då har jag och datorn funkat, utan just som ”gånger” då har det varit teflonhjärna. Kan ni förstå? Ja, jag har satt på mig skämsmössan, dumstruten och klivit in i skamvrån. Jag lovar. När jag kom på det hela, började jag skratta, det är ju inte klokt. Kanske de där små skadorna, som de har sett i hjärnan har ställt till det på detta vis? Är det de enda misstänksbara felen må det vara hänt.

Ja, den här månaden skulle min pappa ha blivit 106 år, en omöjlighet. Erik, som fyller år dagen efter sin morfar Oscar, fyller 44 så jag har i alla fall firaranledning. Jag trodde att jag skulle ha kunnat pricka in honom på morfarsdagen. Men icke! En middag med saltsill och löksås har jag lovat, lite försenat blir det, men mat som faller i smaken. Även när han var lill-liten, så gillade han sill i alla former. Inte så vanligt kanske, men den har aldrig försvunnit den där sill-ätarlusten utan har hållit i sig.

Jag läser att Tage Danielsson har sagt följande: Den som aldrig är lite tokig kan ju inte vara riktigt klok. Tack snälla Tage för de orden. Då kanske jag kan plocka av mig dumstruten åtminstone. För om någon läste breven Elisabet och jag sänder mellan varandra, så skulle vi nog få delat Nobelpris i tokigheter och klokhet. Så mycket tok, så mycket galenskap som vi ger och får av varandra. Vi gör egna ord, vi vänder och vrider på saker, så de blir riktigt kluriga att räkna ut. Vi sätter varandra på pottkanten med formuleringar. Hit och dit, utan att ”tänka oss för” alla gånger.

Vi hade funderingar om hur det blir en gång, när vi inte finns längre och barnen skall ta reda på alla askar och kartonger med sparade urklipp, med hundratals brevsidor med hemligheter och tokigheter. Vi tröstade oss med att de aldrig kan sätta sig och gå igenom. De kommer att säga till varandra: ”Här är det en till sådan där pärm, en till sådan här kartong.” Då säger en annan av syskonen: ”Släng, det tar ju aldrig slut på eländet!” Då ska vi sitta på varsin molntapp, dingla med benen och peka och hytta, vara i vägen och rasera om de inte gör som vi har tänkt!

Ja, ja, vi får väl se vad det blir, kanske att de lusläser och ringer till varandra och säger: ”Den där kvinnan som mamma brevväxlade med var ju lika tokig som vad mamma var!” Hurra! Då har Elisabet och jag lyckats. Hemligheterna får de på köpet.



En månad har gått Augusti 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, September 04, 2016 14:34:52

En månad har gått

Augusti 2016

Jag plockar ihop papperen som behövs till akvarellgruppen, den som Herbert leder i Odensalakyrkan. Nu börjar den igen för hösten, sommaren har gått. Jag tyckte, när vi slutade vårterminen, att nu är det en hel låååång sommar innan vi drar igång igen. Det har varit en sommar, men det kan diskuteras om den har varit lång. Var det inte i går det var försommar?

Det är fasligt vad långt efter man få känna sig nu för tiden. Långt efter när det gäller att hinna med de vanliga sysslorna, långt efter med det tekniska, sådant som andra klarar med elegans. Inte kan jag få fram några bilder på en mobiltelefon. Inte ens ett meddelande. Jag fick ett paket till affären, det meddelades på Herberts mobiltelefon. Inte fick vi fram det som behövdes heller, men killen i affären sa att tar vi dit mobilen, så kan han läsa av numret på försändelsen. Vi gjorde så, plipp, plipp, plipp så hade han numret och vi kunde hämta paketet. Hur har världen blivit egentligen. Vi får hängläpp och känner oss för gamla! Vi kan inte hämta ut ett paket på affären utan hjälp. Hjälp!

Nu till barnbarnsföljetongen: Jag har fyllt mycket ojämna år och pojkarna kom och grattade, båda hade blå gubbkepsar på, jeans och rutiga skjortor. Gissa om farmor kände sig stolt över uppvaktningen av de små ”gubbarna”. Goaste gossekramar fick jag också. Lillfamiljen hade kommit hem från Småland dagen före. Roligt ha dem hemma igen, men vi hann aldrig dryfta vad som hade hänt dem hos mormor och morfar. Bara att de hade plockat mycket smultron och jordgubbar. Ebbe hade försökt att greppa en geting och fick ont av det, getingar är inga snälla kryp.

Gränna-Elisabet har skrivit ett brev på många, många sidor, men hon har hållit på över en månad. Skrivit litet då och då. Vi har i alla fall konstaterat att vi båda älskar Förgätmigej, att hon nu kan ta på sig stödstrumporna alldeles själv och konstaterar att ta paus kan innebära ett par dagars uppehåll i skrivandet. Hon har som hon skriver ”hasat” sig till affären på egen hand. Den här kvinnan ger inte upp! Trots denna värk cyklar hon på sin motionscykel 2 gånger 10 minuter varje dag. Hon går till postlådan och ibland till sin koloni, varje dag. Hon skall till ny skiktröntgen igen nu i september, eftersom smärtorna inte ger med sig. Snälla, alla ni som finns där ute i periferin, hjälp mig sända positiva tankar till Grännatrakten. Det kan bli som en av mina väninnor, Tyra, säger: ”Det är måån i!”

Jag måste göra er besvikna ni som väntar på rapport från vår Värmlandsresa. Det bidde ingenting! Första gången på säkert tio år så blev Mia sjuk i feber och förkylning, blev faktiskt sängliggande. Ordentligt dålig bara dagarna innan vi skulle åka. Sen har vi som tröst fått höra att det har hällregnat i Värmland, som tur är för oss. Men nu har vi det roliga kvar. Annars hade vi redan varit där och resan har fått sättas upp på minneskontot. Då hade vi nu vetat hur det var. Nu får vi i stället längta och planera till nästa år. Det är klart att det hade varit roligt att komma iväg, trampa stigarna och klappat stenarna, men som sagt, nu får vi längta till nästa år. Tiden hastar snart dit och då far vi.

Nu är det bara fyra månader till jul och sen vänder det och blir ljusare. Visst är jag äckligt positiv? Jag har tänkt på att ständigt positiva människor kanske kan bli både provocerande och obekväma, men hellre åt det hållet än de som alltid ser det värsta, minns det värsta och trampar runt i det grå. De blir tyngre än vad vågen visar.

På tal om vad vågen visar: När Olle var här sist så klev han på vår badrumsvåg, som alla andra gånger han är hos oss. ”Farmor titta, jag väger inte mer än som förra gången! Varför blir jag inte fler siffror?” Jag försökte förklara att det inte blir så mycket på bara någon vecka. Om du väntar att väga dig tills tomten har varit hit, så kanske du ”väger någon annan siffra”. När vi skulle äta tårta så åt han två tårtbitar, vilket aldrig han har gjort förut. Jag undrade om han skulle försöka att komma upp till en annan siffra eller om det bara smakade gott, men ville inte fråga.

Jag nämnde för ett par månader sen om en väninna som ramlade och slog sig illa. Hon kämpar på, sin högerarm förbannar hon ibland. Hon försöker att bre smörgås med vänstern, brödet halkar hit och dit, men hon är som Elisabet, vill klara sig själv i görligaste mån. Vem vill inte det förresten? Hennes rehabilitering blir lång och mödosam, men hon är för det mesta hoppfull. Vi, som står vid sidan om, får putta på och hjälpa till efter vår förmåga.

Den 17 september blir det Regional Bokmässa på Östersunds bibliotek under kulturveckan, mellan 11.00 - 16.00. Gratis inträde. Det ser ut att bli många författare som kommer. ”Lilla jag” finns där också vid ett bord nånstans. Hoppas ni ger er till känna om ni kommer dit, för jag känner inte till alla som läser min krönika. Välkomna. I samlingssalen kommer att samma dag ges en föreläsning av Carl-Göran Ekerwald. Jag får passa på att spegla mig i glansen av de som verkligen glänser. Kyrkoherde Börjesson i Munkfors hade ett uttryck som kan passa in här: När det regnar på prästen så skvätter det på klockaren.

Nu är jag tillbaka med tankarna i Värmland. Jag hade främmande av en ungdomsvän i dagarna. Vi hade inte setts på över 20 år, så det blev många skratt, många ”minns du”, många ”men vad säger du”. Tårar, när de skulle fara, för går det 20 år igen då är det kört, det säger jag. Då skulle vi vara snudd på hundra. Nu hör jag Kerstin säga: ”Taal för dej själv du, ja ä int´så gammel sôm du!” Det hör till saken att hon är ett år yngre, men jag vet att repliken skulle ha kommit snabbt som ögat.

Mina jämtländska vänner säger att nu hörs det att du har haft värmlandsfrämmande, för då blir det så uppenbart varifrån jag kommer; dialekten kryper fram. Jag går ju inte omkring och pratar mitt vilda tungomål om jag inte får svar på samma ”läte”. Dä tar sôm dålet da. Dä halker tå.

Så här mot slutet av den här krönikan har jag några undringar. Varför heter det: Det rasar i höjden? ”Huspriserna har rasat i höjden”, för mig är att rasa att det bär ner, inget kan väl rasa uppåt, eller? Finns det manliga feer? Vad heter en sån?

Även om de röntgade min hjärna och inte såg något fel, så är den säkert olik andras, eller vad tror ni?

Önskar er en fin kantarellhöst om ni gillar svamp annars kanske de röda lingonen passar bättre. Tänd ljus när det blir kvällen, skingra mörkret, ha det mysigt.



« PreviousNext »