margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Augusti 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, September 02, 2018 17:10:54

En månad har gått

Augusti 2018

I rummet där jag sitter och skriver finns i fönstret den mest otroliga blomma eller växt vi har sett. Vi köpte den i våras som en krukblomma, men den kanske skulle ha placerats ut, men då hade den väl torkat bort. Det är en väldigt grön växt med mörklila stjälkar och nerver. Praktfull att skåda. Blommorna är små, oansenliga och skulle kunna vara en nepetasläkting. Lilablå spiror som inte pockar på uppmärksamhet. Men - den pockar på, flera gånger i veckan om att få vatten. Den slokar, ser riktigt döende ut. Förebrående skriker den ut: Skall jag stå här och dö torkdöden eller... kan ni masa er hit med lite vatten!

Jag få alltid höra att jag oroar mig för allt möjligt och kanske ännu mera för det omöjliga. Min fantasi skenar iväg med stora kliv och när jag har fått upp farten finns det ingen broms alls.

En dag oroade jag mig för Erik, alldeles obefogat. Han svarade inte när jag sökte honom. Då var han sjuk eller någon annan i hans närhet, han hade säkert råkat ut för något, vad kunde jag inte komma på, men något var det, absolut. När jag fick tag i honom så sa jag som det var, att jag min vana trogen hade oroat mig. Erik kom hit några dagar senare, la armen om mig och sa: ”Jag skulle så gärna vilja veta hur dina tankegångar går mamma, när du lyckas skrämma upp dig själv som du gör.” Han har en gång dragit följande kloka slutsats: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.” Så sant, så sant. Men håll med om att det kan inträffa saker, som inte ens jag i min fantasi kan hitta på. Otroliga, oväntade saker. Så det så!

Nu har aktiviteterna i kyrkan börjat. Akvarell och luffarslöjd drar i gång första veckan i september. Tiden bara går och går. Om fyra månader så står vi vid spisen och värmer på köttbullarna, och barnbarnen springer mellan fönstren och tittar efter tomten. Yes, då är det jul. Då vänder det och blir ljusare igen. Så får vi se det.

Men ingen anade i fjol till jul att denna sommar skulle bli kontrast till sommaren före, då det var kallt och regn mest varje dag. Vi önskade oss en bättre och varmare sommar och det fick vi, så sannerligen.

Det är smärtsamt att se bilder från skogarna där elden drog fram. Allt levande som lågorna slukade. Alla drömmar som skogsägare hade om sin skog, som de röjt, föryngrat, planterat och skött om i generationer med både händer och hjärta. Nu står de där i en svartnande skog med drömmarna som har rasat ner till marken och är omöjliga att göra synliga inom en snar framtid. Ack.

Jag som sörjer en växt som inte kommer upp i rabatten när det våras för att kung Bore har gnagt i sig den. Sorger är så olika och har så olika dimensioner för oss allihop. Har då blomman följt med från pappas trädgård är sorgen än större, då kommer det här med generationers slit med i bilden.

Sorger kantas våra liv med mer än en gång. En nära släkting har fått besked om att cancern har hälsat på igen. Hon skall ge sjukdomen ett kraftfullt motstånd, som hon har gjort en gång förut, men sorgen och oron skall ha sin plats i alla fall. Kommer objuden, frågar inte om det passar utan slår sig bara ner.

Vi har fått uppleva, att unga människor som känner att döden är att föredra, framför ett liv som ligger där framför dem. En lång rad med dagar som känns innehållslösa och ogörliga. Ett liv som ter sig så outhärdligt att ljuset är inte skönjbart för dem. När vi står inför fullbordat faktum, får vi i tankarna hålla dem i famnen och försöka förstå och förlåta. Hur svårt det än är.

Tänk att nu är det valår. Vi kan gå till valurnorna utan att vara rädda att vi blir förföljda, dödade eller råkar ut för fusk av något slag. Vi har flera partier och partiledare att rösta på. Fria demokratiska val! Det låter nog som en saga för de väljare som har en enda kandidat eller riskerar sitt liv för att lägga sin röst för någon som inte behagar ledningen i landet. Huvvaligen säger jag.

Hörde att för Olle, som nu har börjat skolan, hade första dagen bland annat bestått av att de hade fått rösta på olika partier. Jag blev så nyfiken på vad de hade att rösta på. Det enda jag fick reda på var att partypartiet hade vunnit! Han såg nöjd ut när han berättade, så det var nog bra då. Nästa gång han kommer hit, så ska jag fråga mer om alternativen de hade att välja på.

Ebbe hjälpte farmor att duka och berättade hela tiden vem som skulle sitta var. När vi kom till bordet så ville han bestämma vem som skulle få vilken kaksort. Det ordnade sig innan kalaset var över. Det räckte åt alla och alla var nöjda och belåtna. Det hurrades för farmor och så sjöngs det Ja må hon leva. Tänk att det är roligt att fylla år, trots att det på samma gång är vemodigt och lite skrämmande.

När jag ser småpojkarna, tänker jag på när jag började skolan. Jag hade en bit att gå till skolan, där det huserade en fasligt sträng lärarinna. När jag började var 1:an, 3:an, 5:an och 7:an i samma klassrum. Det togs in barn vartannat år. Ivan och jag började då första klass. Inte att undra på att ”fröken” var stressad och svår. Hon skulle lära ettorna stava och sjuorna hade kanske historia samma timme. Man kunde ju ha blivit kollrig för mindre. Jag var rädd hela mitt första skolår. Mamma var ju väldigt lynnig och svår, men det här var en annan skräck’ en annan ”farlighet”, som skulle mötas på sitt sätt.

Vår skola där i skogsbrynet bommades igen och det blev åtta kilometers skolväg till nya skolan. Där fick vi världens snällaste hönsmamma till ”fröken”. Där var det bara värme och ännu mera värme. Om man ramlade och slog sig, så höll hon om. En stor mjuk varm famn. Tack, vad jag behövde det!

Ida kommer hem den här veckan. Jag har bakat vaniljehorn, bullar och stekt hamburgare. De ska enligt vana serveras första middagen med kokt potatis, svampgräddsås och stekt lök. Vanor som uppskattas är svåra att bryta. Som med småkillarna som nästan alltid vill ha våfflor till lunch.

Nu sist så blev de konkurrenter om att hjälpa farmor att lägga kaffe i bryggarfiltret. De skulle få lägga i fyra skedar var. Först Olle, en, två, tre, fyra, sen Ebbe, det vinglade och for, men det mesta kom dit det skulle, en, två, tre, fyra. ”Å så en till”, sa jag. Då tittade Ebbe upp på mig, lite undrande: ”Det blir ju fem!” Han kunde ju inte veta den där extra skopan för kannan. Det blev som hans pappa sa när han var liten: ”Det äj ojättvist mamma!” Här var det jag som tokade till det. Jag förklarade att han fick hälla i min egen kaffedutt och då var det bra. Olle var inte så noga med en sked hit eller dit.

Jag har i alla fall inte börjat anteckna några julklappstips, fastän jag såg att dagstidningen annonserade om julbordsresor till andra länder. Jag känner mig inte stressad alls. Vi-skogen och Smile är bra julklappar till de mina om inte andra önskemål inkommer inom en snar framtid. Jag måste hinna med också.