margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått December 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, January 03, 2019 16:16:53

En månad har gått

December 2018

Där slank svansen av 2018 ut genom dörren. Den kom inte i kläm, men nära var det. För så fort som tiden går så kan både det ena och det andra komma i kläm, inte hinna undan.

Jag förstår inte vart detta år har tagit vägen. Det är väl bara vi ”gamla”, som tycker att tiden går fort. Inte barnen, som får vänta på julen ända sen i början av november med tomtar och annat jullikt i alla affärer. Detta var första klagolåten.

Prästen Helen, min kära vän, slutar i Odensalakyrkan. Hon gör sin sista predikan i mitten av januari här hos oss. Det känns bedrövligt, vi har hållit varandra i handen i sex år. Vi har diskuterat dikter, vi har skrattat åt roliga historier, vi har gråtit över sorgesamma saker och vi har delat så mycket av det som har gjort livet varmt och gott.

Jag har mått så bra av Helen och hennes humor, allvar och glädje. Så hädanefter kommer jag att ha hängläpp över att hon slutar. Livet förändras oftast för oss.

Hängläpp fick jag, när jag snavade i kyrkan och bröt lårbenshalsen. Det har varit jobbigt men lärorikt. Att få känna på att allt inte går som på räls alla gånger. Jag har fått lära mig ett och annat och fått lära om en del. Detta var två ”klagor” på en gång.

Mia, min sjukgymnast, var och är ett stort stöd, när jag klagar att jag inte kan göra det eller det. ”Du ska tänka på att du är nyopererad”, säger hon. Men ändå. Varför? Jag känner mig som en treåring, som hela tiden frågar: Varför?

Det gjorde Ebbe ett tag. När man sa något så kom det på en gång: Varför? Ibland blev det svårt att svara.

Nu är Lill-familjen i Småland. Jag frågade Olle om de hade snö hos GaggaMoffa. (Mormor och morfar har hetat så i ett enda ord sen Olle var liten.) Svaret blev så här: ”Knappast något, bara litet så det syns att det är vitt!” Så svarar Olle, 6 år strax sju. Resan ner till Oskarshamn hade gått bra. Man är ju alltid orolig, när de är ute på vägarna och nu kan jag ju börja oroa mig för deras hemfärd.

Det är som Erik säger: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.” Någon är ju född till det också. Det blev jag.

I julklapp fick vi en underbar present, en förstoring av de båda pojkarna. Det är ju klart att de är världens finaste pojkar, men jag beundrar fotografen som har lyckats få den där bilden att spegla pojkarnas olika sidor. Olle ser glad men allvarsam ut. Som han är. Går det att förstå? Ebbe lyser det bara charmig spjuver om. Sammantaget så är det bara så rätt. Åh, tänk att de är våra barnbarn. Man blir varm i hela kroppen.

Erik har varit Ida behjälplig med att klara av en ny telefon, eller vad det heter nu för tiden. Han satte sig ner och ”programmerade” eller vad det kan kallas. Han tryckte, skuffade, sköt bilder och texter uppåt och neråt, från sida till sida, hummade, jaha-ade. Ida nickade och förstod! Sen kunde hon skajpa, lägga patiens, ta kort, ta reda på ett telefonnummer åt mamma, allt möjligt och omöjligt. Då flög mina tankar till att Erik har lovat mig att försöka skaffa någon sån där apparat som jag åtminstone kan ta emot bilder på och skicka sms! Men ur ska han få in detta mirakeltryckande i mitt huvud? Jag kommer definitivt inte att sitta där och nicka och förstå. Måtte det finnas en enklare variant för dumhuvuden. En klagolåt till, innan det har börjat ens.

Jag såg i en gammal decemberkrönika att jag var rädd att tallgrenarna skulle gå av, när de tyngdes ner av snö. Nu har det hänt. En stor gren har brutits och ramlat in hos grannens. Vi tar oss inte dit att hämta den, men de får väl försöka få över den till vårat, när de kan ta sig dit för snön. De är ju unga och rörliga, så det blir väl inget stort besvär, hoppas jag.

Ja, nu har jag haft boksläpp på biblioteket av mina två nya diktsamlingar. 30 personer kom och lyssnade till lilla mej! Det blev en härlig stund och många frågor efteråt. Det känns så roligt, när de som lyssnar ställer frågor. Ingegerd, som hade förlaget, har varit mitt moraliska stöd under arbetet, kommit med glada tillrop och varit ett bra bollplank.

Så trots att vi blir äldre, så kan vi prestera litet omkring oss. I januari fortsätter Herbert med akvarellen i kyrkan. Jag skall fortsätta med att serva med kaffe och disk. Hur det blir med mina dikter på gudstjänsterna vet jag inte, vet inte vem som tar över efter Helen-präst. Den som kommer kan ha helt andra tankar om sina gudstjänster.

Nu fick jag telefon att Ida hade kommit fram till sitt Stockholm. Tågresan hade gått bra och vi har önskat varandra God Fortsättning på 2019, och så gör jag också med er som läser mina rader varje månad.