margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Januari 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, February 03, 2019 21:14:07

En månad har gått

Januari 2019

31 dagar in på det nya året. Det nya året kryper inte från början, kan redan gå och det fort! Så var det inte förr, då kröps det ett tag först, men 2019 börjar som gamla året slutade - i hög hastighet. Jag hinner inte med. Var det Jan Malmsjö som sjöng Stoppa världen, jag vill hoppa av. Jag vet inte om jag vill hoppa av direkt, men jag tror att allt och alla skulle må bra av en inbromsning, en eftertänksamhetsstund.

Jag ger mig direkt på ”Trumpen”. Hur mår han egentligen med alla sina miljoner och unga vackra hustru? Inga pengar till statsapparaten utan pengar till en mur. Nu lättar han några veckor på sitt hot. Hur trovärdig är en sådan person? Vem är jag, som tror att jag vet? Jag vet inte, men nog verkar han behöva ett glas Samarin!

Det rasslar i krigsmateriel, luftrum som kränks, mer pengar till det militära. Vad har vi att sätta emot? Jag blir liten och rädd.

Jag ser program om Förintelsen, eftersom det har varit Förintelsedagen. Hur stod människor ut? Jag förstår inte att det kunde komma en levandes människa ut från dessa läger, jag som klagar om det gör lite ont ibland. Orkar inte göra det eller det. Att de orkade hålla kvar vid livet! Se sin familj svälta ihjäl eller dödas inför deras ögon. Hur överlever man det? Soldaterna, som kom till lägren som räddare, hur hanterade de allt de såg? Hur gick de vidare med alla dessa fasor de ställdes inför? Att det då finns människor som kan förneka detta. De går inte att få friska med alla medikamenter i världen. Hela jag fylls med gråt, men vad hjälper det mot människor som inte tänker, som inte vill se!

Uppe i alla dessa tankar, så har vi haft en blodmåne. En stor en! En full en! Till och med månen gråter blod. Undrar vad våra gamla förfäder (finns inga unga förfäder) hade för funderingar, när månen gick upp och var alldeles röd. Vad var det för oväder, oår, bedrövelser som skulle följa uti den röda månens sken? Innan det var klarlagt.

Olle är så intresserad av månen och det som syns på himlavalvet. Han fick på sin 7-årsdag av GaggaMoffa en rund ”kartbok” som visar alla planeters olika framfart. Han visade oss vilka han redan lärt sig. Tänk när sinnet är vidöppet och inget glöms bort. Till 7-års kalaset, så hade han och mamma bakat en tårta. Denna gång var det en grön marsipanvulkan. Ur kratern längst upp, så var det orangeröd lavagrädde och därifrån rann det silverchokladkulor. Mamma har tålamod och tillåter. Tänk om man hade gjort så själv... låtit det bli en tårta av önsketänkande. Men nejdå, en tårta skulle se ut som en tårta. Basta.

Lille Ebbe hade gjort en rulltårta till sin storebror. I den var det kákáooooo! Med betoning på vokalerna.

Jag skrev om fotot vi fick av småknattarna i förra krönikan, men jag nämnde inte en annan helt underbar julklapp, som vi fick. Det var varannan-veckostädning av våra golv i ett helt år! Man blir så otroligt glad, så otroligt tacksam över den omtanken, men den hade en biverkan. När de som städade kom, så visste vi inte vart vi skulle ta vägen! Vi blev husvilla. Till slut så gick Herbert och satte sig i soffan och drog upp fötterna. Jag tog min tillflykt dit jag med. Där satt vi och tittade på varandra och brast ut i skratt. Det här var något alldeles nytt. Bortskämda kände vi oss och ganska muntra.

Mindre muntert är att Herbert har drabbats av gikt. Det verkar vara oerhört smärtsamt. Jag är gift med Sveriges tåligaste man, men då både svor han och lät illa! Stortån, svullen, röd, varm och såg arg ut. Tån alltså. ”Kom inte nära för då hugger jag!” En läkare på hälsocentralen skrev ut några dundertabletter och redan på kvällen lade sig den där mest akuta smärtan. Det är fortfarande ont och begränsar livet. Det värsta är ju att gikt har en tendens att återkomma.

Människokroppen är en mystisk skapelse. Urinsyran blir till kristaller, som sätter sig i stortån i stället för att rinna ut. Varför till stortån av alla leder?!

Fler mystiska saker, som jag har tänkt på är hur en amaryllislök kan vara funtad. I de där lagren av lökblad, så finns det energi till att först skicka upp en lång stjälk, en knopp med kanske 4-6 stora blommor + en stjälk till med 4 blommor och sen en massa hängiga gröna blad. Detta från en enda lök! Var tar den energin ifrån? Jo, från den där löken som bara är en klump med blad egentligen. Magiskt var ordet, sa Bull.

Nu börjar eftermiddagarna att bli lite ljusare. Oj, är klockan så mycket och det är ljust, är en vanlig kommentar i slutet av januari.

Jag vet inte om det är ett ljusets tecken, men skatorna samlas i stora flockar. En dag var det 18 stycken i grannens stora, höga pilträd. De satt en god stund och lät i sig. Morrade och pep, och lät som om de hade diskussioner. Och vad vet man! Kanske de har ett pratspråk och ett kraxespråk. Om trevliga boträd, någon som lägger ut frikostigt med mat och den som bara schasar bort dem.

Ja, nu har det varit en gudstjänst utan ”min” Helen. Konstigt. Än har vi inte någon som har fått en fast tjänst. Vi har en pensionerad kyrkoherde. Han godtog mina dikter och ville att jag skulle göra det som jag brukar, skriva dikter om det som jag funderar över, och att jag skulle fortsätta läsa dem. Så jag knogar på. Undringar och frågor finns ju, men också mycket glädje.

Jag börjar undra om mina 80 år har hunnit ikapp mig. Jag känner mig trött, ibland lat, ibland uppgiven. Är det så här att vara 80? Men inte kan man väl bli trött/gammal på någon månad? Jag förstår med mitt förstånd att benbrottet har en stor del i det hela, men skall jag inte snart komma igen? Vara glad som vanligt, gå fort och lätt. Inte stånka och stöna. Jag har svårt att somna och det gör ta mej tusingen ont överallt ibland. Men inte bara på någon månad? Märkeliga saker hända! Att krypa ihop i sängen och ligga på armen kan man glömma. Det är nog besvärligt att lägga sig alldeles själv. Men jag kan ta Herberts hand och säga God-Natt, det är inte så dumt det heller. Att känna tillit och tillhörighet.

Självömkan slutar jag med i dag, men med glimten i ögat och det ljusnar ute. Då kanske det ljusnar inom mig också. Vi får se.