margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Juli 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, August 03, 2019 15:22:49

En månad har gått

Juli 2019

Ja, nu har sommaren börjat närma sig höstkanten. När vi var ute och gick i dag, så träffade vi på en hop gula löv från björkarna. Kändes konstigt. Är det någon mer än jag som har missat sommaren? Med ljumma vindar och blomdoft? Det har känts fattigt, när det gäller sommarkänslan. Utom förra veckan då värmen var dubbel, så att säga. Ena dagen nästan 31 plusgrader och natten därpå bara 3 plusgrader. Dit det bär så bär det!

Trädgården har prunkat det allra bästa den har kunnat. Funkian har bara vräkt sig upp i år. Känner inte av några begränsningar alls. Till lyst för oss som kan betrakta den.

Ett litet smolk i glädjebägaren är att jag av hela mitt hjärta önskar att min pappa skulle ha fått se de plantor vi har här. Han som var så stolt över en ynka liten planta i sin rabatt. Nu är ju utbudet så mycket mer varierat, men det är nu det.

Nu har våra småpojkar varit i Småland och hälsat på mormor och morfar. Olle är en stor framtand mindre. Han pillade bort den på morfar Sylves 80-årsdag! Olika presenter man kan ge bort. Han hade också lärt sig både simma och dyka denna sommar. Han har börjat ljuda sig till många ord i sina böcker. Tänk när hela den skatten av olästa böcker öppnar sig. Vad kan man mer begära. Ebbe har lagt av sig småglyttehullet och blivit säkert fem centimeter längre.

I sommar hade de varit till Astrid Lindgrens värld och upplevt Ronja Rövardotter, då Skalle-Pär kom inridande på en häst och de sjöng rövarsången. Spännande värre kan man tro.

Herberts medicin ”verkar” som om den ”verkar” som den ska. Men en del dagar är väl inte gjorda för annat än försiktig verksamhet. Vi har ju ingen brådska heller egentligen. Vi kommer iväg att handla, går någon liten promenad, när det är gynnsamt väder och annars så går nog dagarna med en väldig fart ändå. Vi behöver inte jäkta precis, det ser tiden ut att göra åt oss.

Tänk att vi i år har fått se den nordafrikanska tistelfjärilen här hos oss. Några underliga vindar förde den till våra breddgrader. Lite större och lite blekare än våra ”mönstrade” fjärilar. Jag läste i tidningen att i Stockholmstrakten hade de fått finfrämmande av en fjäril med blå kanter på vingarna. Den hade jag velat se.

Men i morse så såg jag en sädesärlehona som jagade kryp till sina barn. Vilket sjå de har att mätta dessa stora röda gap, så fort de tar sig till boet. Bara skrik och hunger i all oändlighet. Finns det lite flygfän så går det inte att förklara för fem små fågelungar. Tufft måste det vara om man ser det ur mänsklig synpunkt. Man vet inte hur djuren ser det förstås.

Bara ett bi i Klätterhortenzian har jag sett i sommar, men en massa flitiga stora och små humlor. I går gjorde jag en sväng på baksidan och där blommar Rysk Martorn, den var välbesökt av humlorna ska jag säga. Kul.

Jag läste i min VI-tidning att 1979 var Sverige det första land i världen som kriminaliserade barnaga och omvärlden hånskrattade åt oss. Nu 2019 är barnaga förbjudet i 55 länder. Heja Sverige!

I samma tidning är det ett reportage om barn i fattiga länder som gör sina egna drömleksaker. Tioåriga Susan har gjort en docka i lera och Julius har av samma material gjort en mobiltelefon!

Här i våra länder får barn nästan vad de pekar på. Hur många bilar finns det inte i en pojkfamilj? Både radiostyrda och andra. Medan de här barnen gör en bil av en pappkartong som går att dra i ett snöre. Glädjen måste vara stor på båda håll. Beror bara på var barnet växer upp, men visst är det som Mats sa när han var liten: ”Det är ojättvist mamma!”

Jag har varit på Röda korset och köpt mig fyra pocketböcker á 12 kronor stycket. Sådana där snälla, goa, lättlästa böcker. Sådana som tidningarnas bokrecensenter skulle slita sitt hår för att vara tvungna att säga något om! Sådana böcker som gör att när man lägger bort boken behöver man inte fundera vad författaren ville säga eller hur det ska sluta, utan de är bara så goa och rara och tillrättalagda, när man inte orkar läsa annat. Meeeen man läser i alla fall. Utan huvudbry.

Huvudbry får jag i korsorden ska jag säga. Det känns som tänket precis som lederna har blivit stelare. Tankarna är som kroppen, benen har blivit längre och armarna kortare och då är det svårt att nå golvet om jag säger så och få tag i tappade saker/ord. Ibland kan det visa sig att en del ord har poppat fram sen jag har sovit en natt. Var de orden var dagen innan har jag inte en aning om.

Jag såg ett program som handlade om en av flickorna som blev beskjuten på Utöya, Ylva. Då bara 14 år gammal eller ung. Hon träffades av fyra kulor! De som hade träffat henne i nacken och magen gjorde inte särskilt ont från början men de båda som träffade i låren, då var det smärtsamt. Hon var den sista som kunde räddas. Arma flicka och arma föräldrar. När det sen blev rättegång, så var hon den yngsta som vittnade mot Breivik. Hon sa att hon tittade på honom hela tiden. Han såg inte upp en enda gång på henne! Hon tyckte han var feg. Efteråt sa hon till reportrarna att hon var tvungen att träda fram, tala om hur det hade varit. För som hon sa: ”Demokrati kostar och har alltid gjort det.” Vilket mod, vilken styrka, vilken tjej!

Ja, första augusti, då börjar det luta åt hösten till. När jag hör augusti då tänker jag på solvarma, mogna lingon, som jag plockat för hand i alla år. Men det är en av minnesbilderna. För det är bara minnen nu för tiden. Minnen är att kunna ta en cykeltur en sensommarkväll. Minnen är alla ljuden ifrån sommardansbanan, inte bara musik, skratt och sorl utan också alla envisa myggor. Men roligt var det.

Särskilt ett ställe i Värmland, som vi åkte till, hette Gräsmark. Där var det gemytligt, ingen herr- och damsida. Alla i en enda stor trivsam hög vad jag vill minnas. Jag vet att ett år hade vi med en bekant, Manfred Bogich, en handelsresande från Berlin. Han sålde fröer för en firma som hette Müller och son. Vi bjöd med honom en söndagskväll. Han hade aldrig varit på en svensk sommardansbana. Där satt vi och drack kaffe vid långbord, alla dansade med alla.
Helt plötsligt var det två lite överförfriskade ”gammelstreikar”, som hade olika åsikter om något. Det uppstod ett handgemäng. Han fick höra om slagsmålet och frågade: ”Blöder de? Kan vi gå och titta?” För honom blev det intressant att få se de båda vikingarnas strid där ute i gräset, storstadsbo som han var och kanske van vid finare restauranger. Så visst kan vi bjuda på exotiska saker också i det lilla. Hur det gick för slagskämparna vet jag inte, men de blev väl som vanligt sams efter ett tag. Så var ju slagsmål förr i tiden. Då gav de sig, när någon landade på marken. Så är det inte i dag.

En kartong från den firma, som han representerade har jag i min ägo. En firma varifrån pappa köpte olika sorts frön, som sen skördades som evighetsblommor, eterneller av olika sorter. Han kunde göra sig en liten penning på torkade blommor, lite olika växter tillsammans med den vanliga lönen som skogvaktare.

Denne Manfred lyckades leta igen pappas lilla plantskola, där i värmlandsskogen; dåtid, utan GPS och andra hjälpmedel, ett litet rött hus utan grannar och utan någon skylt. Bravo, säger jag!
Å, femtio år gamla minnen, som man kan bläddra fram bara så där. Återkalla dofter, ljud, känslor utan problem. Visst blir man glad. Men återkalla ett namn på en före detta granne eller så, då är det förvånansvärt tomt. Då får jag hålla med en kvinna som sa härom dagen: ”Att åldras är inget för veklingar.”