margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Januari 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, February 01, 2015 11:38:50

En månad har gått

Januari 2015

Ja, nu går vi in i ett nytt oskrynklat år. Inga veck alls. Det har inte hunnit bli vikt i hörnen eller fått några understrukna rader. Bara helt och ogjort, så att säga. Spännande, men också skrämmande, när man ser hur det har börjat.

Det har börjat med det hemska i Frankrike, där människovärdet sattes ur spel. Där illasinnade människor bara vill förstöra och förgöra det fria ordet. Tänk om jag skulle befara att det stormade in någon grupp som ”värnar” om sitt, om jag hade skrivit något som inte passar. Hemska tanke.

Inte tror jag att det är så stort det jag skriver, men går vi tillbaka i historien så kan vi bara titta på Stasi och deras strategi, där grannar angav varandra eller till och med familjemedlemmar satte fast någon i familjen. Ett ypperligt sätt att bli av med någon, som man inte ville ha kontakt med! Under den tiden hade jag och mitt skrivande suttit löst, har jag en känsla av.

Törs man tänka något regimkritiskt i ett land som Nordkorea? Vem kan man lita på? Hur länge skall en sådan man som deras ledare och hans gelikar kunna hålla ett helt folk utanför resten av världen? Jag har ju läst om regimkritiker där också, men hur törs de? Modiga, modiga människor. Finns det någon ”liten krönikörska”, som törs skriva små funderingar där?

Jag låg vaken en natt och tänkte på de här IS-männen som verkar vara missbildade, födda utan hjärta! Och utan hjärna! Ett av de svåraste handikappen jag kan tänka mig. De har moderna kamouflagefärgade stridsdräkter och i bakgrunden ser man deras kvinnor i burka. Kvinnosynen personifierad, tycker jag. Sätt på männen burka och det blir slut på krigen. De ser ingenting, och kan inte springa! Får de burka kanske de får både hjärta och hjärna också, vad vet man.

En dag fick jag en fråga om hur jag skriver brev, jag som brukar skriva 5-7 sidor i varje brev till bland andra Elisabet. Jag sa som det var, att jag skriver inte brev, jag pratar brev. Jag sätter den jag skriver till, mitt emot mig vid bordet och sen pratar jag. Ibland till och med hör jag svaren, med min fantasi är det lätt gjort.

På tal om att skriva brev, så är jag inne på Elisabetföljetongen. Någon mer njursten har inte gjort sig påmind för henne, tack och lov. Det räcker ju med det som har varit, tycker jag. Läkarna funderar på en operation för att avlägsna njurtenen, en operation som läggs till allt det andra. Hennes senaste brev andades tillit för vad de gör, tillsammans med mina blå böneremsor som fladdrar, när det blåser. Kanske kraften blåser ner till Gränna. Håll med om att jag har fått vara med om något intressant. Jag har följt henne brevledes, ”varit med på” undersökningar, och behandlingar, funderingar, farhågor och glädjebesked. Som det ser ut i dag så har cancern fått ge vika för medicinska attacker. Tack och lov!

Vi börjar fantisera om att försöka träffas. Vi har ju bara träffats en enda gång, någon timme en förmiddag på sommaren 2012 och sen har det färdats många, många brevsidor mellan oss. Men vänta nu, jag kommer jag ihåg, när hon hade tropikhuset i Jönköping. Då var Elisabet hit till en granne och hälsade på. Innanför sin jumper hade hon mellan sina bröst, en liten silkesapeunge! Vi var dit och kikade och såg det lillaste lilla knyte silkesapa. Vi pep och ojade oss, som man gör när man ser sånt sött småtteri! Hon hälsade på samma granne, Maria, som såg till att vi träffades. Jag har sänt 57 brev sen det att vi sågs. Jag lär ha fått lika många. Vi har avhandlat våra familjer, våra skolgångar, våra drömmar och våra bekymmer.

Jag har gått tillbaka i datorn häromdagen för att läsa några brev till olika brevvänner. Då slog mig tanken att från Elisabet får jag brev på Elisabet-vis. Från Gerd på Gerd-vis och från Gun på Gun-vis. Svaren blir därefter. Hållna olika, för jag pratar olika med dem, för att de pratar olika med mig.

På tal om svar, så ringde jag Postens kundservice häromdagen. Det blev ett konstigt samtal. Jag kom först till ett robotsvar och skulle knappa etta eller tvåa. När jag kom dit, hade jag fyra val, ett nytt knappande, där var det tre val etc etc. Jag trodde, att om jag var riktigt enträgen, så skulle jag få tala med, som vi säger i Värmland, É rikti männisch, men nej. Det var bara att finna sig i detta robottjat. Jag ringde i dag ett telefonnummer på lasarettet. Det gick några signaler och så kom det en sådan där röst som helt apropå sade: ”Tala efter tonen!” Man känner sig välkommen, ska jag säga, väldigt välkommen.

Jag kom att tänka på att när det var deklarationsdags, när jag var liten, då var pappa en sådan där som hjälpte en del, som inte var säkra på hur de skulle göra. Mest hela sista lördagen och söndagen före satt det på vår kökssoffa gubbar uppradade, de satt som höns på sina sovpinnar. Lite uppsträckta, lite allvarsamma, men språkandes med varandra om vad som hade hänt sen förra året som de satt där. Bredvid deras fötter stod portföljen, tunn som en pannkaka, lite hopsjunken, lite dammig. Den hade väl kanske inte använts sen förra gången det var deklarationsdags, då de hade åkt till Sunne med sina papper. Det var allvarsamt och högtidligt på något vis. Nu kommer knappandet in igen. I dag så deklarerar du på telefonen!

Nu till Olleföljetongen. Han har fyllt tre år, tre år som vi har upplevt så intensivt. Alla framsteg med orden, som nu kommer i en allt sinande ström. Det är som jag säger, när de har lärt sig prata ska de vara tysta. När de har lärt sig gå ska de sitta still! Visst måste vuxenvärlden te sig konstig. Först klappar farmor i händerna och blir glad över orden, sen säger någon att han måste vara tyst.

Olle fick av farfar en härlig födelsedagspresent. En snösläde. En sådan där man forslar bort snö med. En liten en! Hur gullig som helst. Glädjen lyste omkring Olle. Då säger pappa Mats: ”Ska vi köra snöslungan i morgon, Olle?” Svaret kom rappt:Jag skottar!” Kan ni se självsäkerheten och stoltheten? Pappa skulle aldrig behöva oroa sig över snön mer! Underbart.

Halkan har ju varit med oss flera omgångar och jag tänkte på det en dag, att när det är som svårast att ta sig fram, så ser vi ut som på gamla stumfilmer. Hackigt och ryckigt och ingen koordination alls. Det bara blir. Jag läste i tidningen att Munkfors i Värmland är den ort, där det procentuellt bryts mest armar och ben varje vinter. Är de dåliga att sanda eller tror ”vi” värmlänningar att ”vi” klarar mer än vi gör? Men till affären måste vi ju, läkartider ska passas och är det då bara apostlahästarna som gäller, då kan det lätt bli glatt.

När jag skriver apostlar, så kommer jag att tänka på en barnabön som en mamma hade hört sin lilla flicka be. Detta var i en förgången tid här i Jämtland, mormor var på besök, hade varit hos dem en längre tid och var både väldigt sträng och väldigt religiös. Flickan tyckte väl att det inte tilläts något av det vanliga, ingen lek och inget ras. Mamman hörde följande: ”Gode Gud, jaga hem á momma!” Från hjärtat, innerligt, i en svår tid. Tänk, jag tror att Gud hörde den bönen med ett leende. Hoppas att han såg till att hon blev bönhörd.

Någon annan som blev bönhörd var väl den flicka som hade velat bada i Söderhavet, som Pippi Långstrump gjorde. Den flickan fick sin dröm uppfylld. Tanken som kommer blir, även om jag gläds med dem som kan, det är människor som hade, inte bara modet och viljan att fara, utan också hade ekonomi att kunna göra det. Jag har inte sett något av programmen, vet inte vad de har försakat för att komma iväg, bara sett glimtarna innan.

Jag tänker på en ensamstående mamma med två, tre barn som inte kan. Då blir kanske seglatsen till Pippi-havet svår att förklara. Mamma vi vill också. Då blir det kanske en filt och en matsäckskorg till stranden. Vad jag har förstått av Fattigsverige, så kanske det inte finns så mycket att stoppa i korgen.

Jag slutar med att hålla om alla mammor och pappor som inte har det deras barn drömmer om. Jag som har varit på treårskalas med presenter och tårta. Gå på biblioteket, låna några barnböcker om resor till andra länder och stränder eller till landet med alla möjliga drömmar. God tur, önskar jag.