margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått April 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, May 03, 2015 16:11:40

En månad har gått

April 2015

Först måste jag berätta om att Olle har blivit storebror. Han fick en lillebror, som än inte går att leka med. Det konstaterade han och jag, när vi träffades för några dagar sedan. Jag har inte träffat den nye familjemedlemmen än. Vi väntar tills mamma blir lite starkare, men den här gången gick allt som en bra förlossning kan tänkas göra.

Olle har varit hit och hälsat på. Jag undrade, när jag skickade med våfflor till mamma, om lillebror skulle få smaka också. ”Neeej”, sa Olle, ”han har bara en liten mun och inga tänder och äter på bröstet!” Så några våfflor var inte aktuella, enligt storebror, men Olle åt med god min, lade våfflor i en bytta till mamma, väldigt koncentrerad på sitt jobb. Han var så sammanbiten, när vi räknade våfflor. Det såg viktigt och ansvarsfullt ut, ska jag säga.

Före fick han också ”bobba” och ”bobba”. Våffelsmet skall ju vispas, en liten skål av handen skall det till för att hälla salt i. Socker kan han strö själv, men ”möl” får farmor äran att hälla i bunken. Jag hade en annan färg på mjölkförpackningen den här gången. Då ropade Olle: ”Men farmor häller du grädde i smeten!” Det finns ju matlagningsprogram för unga, kanske han en dag finns där. Om jag lever och om det inträffar kan jag säga: ”Han var med mig när han var tre år, så jag förstod att han skulle lyckas med att laga mat.” I tankarna drömmer jag, för jag får nog inte uppleva hans eventuella framfart vid grytorna, tiden talar emot mig.

Tanken hisnar, Olles framtid blir utan farmor inom överskådlig tid. Jag är till åren. Jag gråter inombords, vill så gärna se hur det går för honom och hans lillebror som ännu är en liten pojke utan namn. Å andra sidan kanske jag får nåden att vara med många år till. Ingen garanti har givits någon av oss.

Jag talar om drömmar. I dag har jag vistats i en drömvärld, jag har stigit in i en saga! På Exercishall Norr i Östersund har det varit en Nymodig Slöjdutställning. Den pågick 25 mars – 3 maj och jag har sagt hela tiden att jag måste dit. Den första maj, dååå äntligen. Jag klev in i en värld som jag aldrig trodde att jag skulle få vistas i. Där fanns ett sagobröllop, en karneval, ett begravningsfölje, allt tillverkat av människor med stor fantasi, människor som ser bortom det som inte syns, som bara anas. Det fanns små underbara slöjdade renar, kusar av vrilar, vackra vaser och fantasiblomster av mångahanda slag och de underbaraste glänsande luffarslöjdsfåglar med skimrande fjädrar.

Jag satt, jag gick, jag stod stilla, jag vävdes, syddes in i en värld där bara jag fanns. Ingen eller intet kunde störa mig. Det brusade i mitt inre av alla dessa sagofigurers tankar och röster. Mina ögon gladdes och inuti mina händer kände jag skaparglädje. Glädje över vad människor har åstadkommit, vad människor har skapat som inte har hört orden: ”Så kan man inte göra. Så har ingen gjort förut!” Å, vad jag önskar att alla skulle få se, men nu är det slut och jag är så hjärtans glad att jag hann! Hurra!

Hur jag skall orka möta den krassa tillvaron, så hård och så ofattbar svår att leva i för många. Nepal som skakats av jordens protester över vår framfart, där människor ändå hade så små anspråk, som levde fattigt och armt. Hur vi i vår del av världen klagar över busstider eller att inte vår vanliga tandkräm finns just den dag vi handlar. Att vi i vår del av världen använder friskt, kallt vatten att spola bort vår avföring med, när det råder brist på vatten på andra ställen. Visst svindlar tanken. Jag såg en dag en rubrik: Inget är så hemskt som dålig teater! Tänk att det finns faktiskt värre saker, så tänkte jag. Den som har skrivit detta har varit förskonad, tycker jag.

Nu till Elisabet, följetong nr 2, som försöker att orka med sin kolonilott. Inte så lätt, men de vuxna barnen, sträcker ut en hjälpande hand när det behövs. Det här, att vilja göra mer än kroppen vill, är besvärligt men känns igen. När jag skrev till henne sist, skrev jag om Fenom, skurmedlet som fanns för länge sen. Hon kände, skrev hon i svaret, hur det var att stoppa ner fingrarna i det gula pulvret i den runda burken. Då hade hon också kommit på, att när hon gick i ettan, hur den sprillans nya sagoboken Klas Klättermus luktade, när hon öppnade den första gången. Hennes tillfrisknande fortskrider, men kanske inte i den fart som hon önskar. När jag tittar ut, så ser jag de blå böneremsorna i trädgården röras lite hoppfullt.

Det skulle vara roligt att höra hur många av er, som läser mina krönikor, som kan frammana lukten av Fenom. Burken var gul och som sagt pulvret likadant. En frisk doft som luktade rent och var säkert farlig att andas in sen miljöanalytikerna hade jobbat färdigt. Eller finns Fenom än? Jag måste försöka komma ihåg att titta, när jag kommer till affären nästa gång. Om jag minns förstås. Jag var till affären två gånger förra veckan och glömde att köpa the. Jag hade skrivit upp och senaste glömtillfället hade jag till och med tagit med en penna för att stryka allt eftersom jag handlade. Kom ändå hem utan the. Finns det medaljer för sådant?

Vi funderar på att byta ut lite låga perenner till lite mer storvuxna sådana, för att slippa så mycket ogräsrensning. Herbert är inte 25 år längre och jag orkar inte alls rensa. Han är så idog och jag har inte hittat rätta tonfallet för att få honom ta tätare raster.

Vi prenumererar på tidningen Allt om trädgård och där har jag sett en grå dvärgtall. Gissa om den var jättesöt. Typiskt kvinnligt att tycka att en tall är söt, meeen den är det, på bilden i alla fall. Sen fanns där en lågväxande lönn, som hade ett konstigt namn. Vi får väl fråga mer kunniga trädgårdsvänner om de vet. Vi drömmer om en rabatt som skall vara både grön och blommig, men med en växtlighet som kväver de som vi inte vill ska växa. Får se vad det kan bli av drömmarna.

Jag skrev typiskt kvinnligt och tänker på att de i Japan hade haft val till parlamentet, eller vad det kan heta där. Av 1 788 ledamöter så var 26 kvinnor! De har lång väg att gå, tycker jag, på jämställdhetens väg.

Jag har hittat en liten bok som heter Hopp och drömmar. Många, många tänkvärda saker står det i den lilla boken. Ett av citaten, tycker jag, syftar till slöjdutställningen som jag har varit på, och till våra drömmar om trädgården.

Håll kvar dina drömmar!

Bevara i ditt hjärta

en lugn hemlig vrå,

där drömmar kan få

en skyddad plats

att trivas och växa.

Louise Driscoll

Nu väntar jag på att få se sädesärlan flygspringa över gräsmattan jagande små flygfän. Bofinken har jag hört, men inte sett ännu. Skatornas antal har nått över tvåsiffrigt antal. Jag gillar inte skator! Då hör jag många av er säga: ”De är ju så vackra!” Björktrastarna hör även de till fåglar som jag klarar mig utan, faktiskt.

Nu har jag fått gnälla, så nu ger jag mig för denna gång, men jag har så mycket att glädjas över att det väger upp skator och björktrastar.