margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Maj 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, June 01, 2015 20:33:29

En månad har gått

Maj 2015

Efter en kall och blåsig maj, så kan det väl inte bli sämre i juni, tycker jag. Några halva soldagar har vi haft, men absolut ingen värme. Att bladen orkar slå ut är en gåta. Att de inte gömmer sig längre inuti den där knoppen som har hållit dem inom gränserna hela vintern. En magisk cykel att år från år, så kommer de igen våra gröna ”längtor”. Hur kallt och ruskigt det än är. De måste spränga det där bruna höljet, som håller det vårgröna fånget.

Invid husväggen är det stora knoppar på kirgislöken och pärlhyacinterna bekänner färg. Vi har en tuva ljusblå pärlisar som gläder mig extra mycket, men i år ser vi att vår hängkaragan, som har varit klippt som en paraply, inte vill bli grön. Vi kanske får ha tålamod, kanske kommer det några blad, hoppas innerligt det.

Nu till lille Olle, som plötsligt har blivit stor när lillebror Ebbe kom. Olle är en jätteduktig kille, som bistår mamma med en del saker som behövs. Vi var och inspekterade nykomlingen en dag. Jag frågade Olle om jag fick låna Ebbe en stund. Vänta ett tag blev svaret. Jag väntade kanske 4-5 minuter och frågade igen: ”Ja, varsågod” Då var det lägligt för farmor att låna.

Det här med tidsuppfattning är svårt. När vi gick, frågade jag Olle om han kommer och hälsar på oss. Han tittade hastigt upp från bilen som han lekte med och svarade: ”Ja, jag kommer till lul!” Med det fick vi oss nöja. Han har varit hit en gång efter det. Det blev lul väldigt fort, tack och lov.

Ebbe äter, växer och är snäll. Precis som små bebisar ska göra. Med att sitta och ha honom i famnen blir jag som Viktor Rydbergs Tomten. Varifrån och Vart? Tanken svindlar, när jag ser de olika anletsuttrycken på det lilla barnet. Det drar leenden, rynkade ögonbryn, en vindil av förvåning över det lilla ansiktet på Ebbe den tid som jag sitter där. Förunderligt är vad det är och förundrad är jag.

På tal om barn, så har vi i bekantskapskretsen en mycket musikalisk man, Kalle, som har jobbat som lärare. En lekande, gladlynt man. Han hade haft lektion för ettor kanske, han hade sjungit och skojat med barnen. Då var det en pojke som sa: ”Är du ett sånt där vuxenbarn?” Kan du som vuxen få en bättre komplimang!

Inne på kapitlet elever och barn, så hade jag en väninna, Lilly, som var lärare på Gotland. Tyvärr finns hon inte längre. Hon berättade skrattande en historia från sin skoltid, då flickorna skulle få berätta vad de ville ägna sig åt, när de var vuxna. En flicka hade sagt så här: ”Om jag blir vacker då ska jag gifta mig, men blir jag ful då blir jag lärarinna!” Min väninna kanske inte var vacker men charmig och full av humor.

När jag skriver det här, hör jag hennes glada skratt, när hon berättade den historien en kväll på Fårö, när åskan dånade över havet och vi hade tänt en lägereld. Underbara minnen.

Den här månaden har jag haft jäktigt med diktläsningar, föreläsning om Jänta mi-livet och så har jag fått vara med vår präst Helen i lokalradion, där vi berättade om vårt samarbete när det gäller hennes predikningar om kroppsdelarna och mina dikter i samband gudstjänsterna; ett arbete som har varit väldigt roligt och nyttigt. Jag har fått tänka lite annorlunda inför uppgiften. Detta att skriva dikter om bland annat Underlivet och annat som har handlat om kroppen, har faktiskt fodrat lite mer av mig än de vanliga dikterna. Det skall passa att läsas upp i kyrkan, utan att någon tar anstöt.

När jag skriver ordet kropp, går mina tankar till Elisabet och hennes historia. Nu har de kommit underfund med att flera lymfkörtlar ju är bortplockade, hennes kropp är fylld av lymfvätska. Nu ska hon få en kroppsstrumpa som håller åt. Som det inte räckte med hennes besvär, så kommer detta också. Om det blir varmt i sommar, så blir det ju ett nytt besvär. Jag har ju förut lovat att springa bredvid och putta på, men kanske inte putta på som vanligt, utan blåsa kalla ilar under strumpan. Vad skulle jag kunna göra annars? Hålla om kanske, eller binda upp ännu fler böneremsor i trädgården, böneremsor med samma färg som strumpan. Jag känner att jag måste göra något i hjälpväg, för min egen sinnesros skull. Hennes positiva inställning till att allt ska gå bra smittar ju av sig till mig och jag försöker hitta på för att blidka ödet.

Idéer mottages med tacksamhet.

Vi har varit på konfirmation i Frösö kyrka. Bytte konfirmerades och högtiden blev väldigt fin. Bytte är en av våra ”fådda” barnbarn, som bara har kommit till Herbert och mig. Hon heter egentligen Astrid, men kallades Bytte när hon var liten. Hon passar att heta Bytte, tycker vi, och hon protesterar inte. Denna högtid blev också en upplevelse, när kyrkoherden helt plötsligt rappade talet till konfirmanderna! Jag hade velat vara en fluga framme i kyrkan och se ungdomarnas ansikten, när han började rappa. Det hade varit roligt att se de anhörigas ansikten också förresten.

Kan barnbarn bara dimpa ner? Ja, det kan de. ”Obiologiska” dimper ner, biologiska väntar man på. Vi har fem ”vanliga” barnbarn och sex ”ovanliga”. Därtill tre barnbarnsbarn. Efter senaste förflyttningen har vi dem alla tre i Skåne. Längre söderut i vårt avlånga land går inte att komma. Sådana gånger blir Sverige ovanligt långt, tycker jag. Vi kan inte räkna med mer än högst två besök varje år. Det blir långt mellan varven, svårt för de små att få någon fast relation till gammelfarmor och Herbert, men de är inte på andra sidan jorden ….än!

Nu har Herbert städat dammen och skatorna har rent vatten att bada i. De skvätter och låter nästan som om de morrar. Kanske de tycker att det är kallt, men då kan de väl vänta ett tag till, dammvattnet blir ju fort varmt.

I rabatten vid dammen blommar nu en ganska stor planta dubbel kabbeleka. Den heter bäckeblom på norska, mycket vackrare tycker jag. Där blommar också vitsippor som vi har plockat med någon liten rotbit från Ånn. För två år sen dök det upp en dubbel vitsippa. Var den har kommit ifrån vet vi inte. Den blommar senare och i år ser jag fler knoppar.

Jag blir så glad över vitsipporna. Då får jag hemlängtan till de värmländska björkdungarna, som lyser vita som av snö på våren. Då är det Anemone nemorosa som blommar. De minnena kan ingen ta ifrån mig, det är jag tacksam för.

Man vet inte om ålderdomen tar ifrån en massa minnen, men det får jag oroas för en annan gång. Just nu gläds jag över att våren står bakom knuten och trycker. Den vågar sig inte riktigt fram än. Jag går ut och sträcker armarna mot sol och moln och säger Välkommen min vän! Jag har längtat!

När jag har skrivit det här, så ser jag att de vita och röda tulpanerna har slagit ut på framsidan mot gatan. Våren har tordats krypa fram en bit.