margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Juli 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, August 08, 2015 12:05:01

En månad har gått
Juli 2015

Ja, nu sitter jag här igen och försöker att få ordning på mina tankar till en ny krönika. Jag träffade en bekant som läser min ”blogg”. Hon tyckte att jag skrev så långa inlägg! Jag sa som det var, det är en krönika, ”ingen riktig blogg.”

För dem, som skriver och läser bloggar, så är det, vad jag förstår, kortare meningar och tankar. Jag skriver bara en gång i månaden, ”tänker” jag bara en gång i månaden, så blir det längre. Det är tack vare Ingegerd på förlaget som det går att genomföra.

Jag tycker det är väldigt roligt. Ibland undrar jag vilka ni är som läser min krönika. En del skriver tillbaka och Ingegerd förmedlar det till mig. Roligt för mig att inte orden bara far ut i etern. Ord och ord, det är ju bara ettor och nollor. Kul att ni som har datorer tyder dessa ettor och nollor till ord.

Allt eftersom åren går, så känns det som månadsskiftena kommer tätare och tätare. Åren går och det dyker upp olika sorts åldersbevis, men tecken som kommer tidigt, utan att man faller för något åldersstreck, är långa strån som växer på hakan. När Mats var tonåring och jag stod i något sorts motljus, fick han syn på några långa och ganska kraftiga strån under min haka. Han Greppade tag i ett av dem och ropade: ”Pappa, vi kan snart åka runt och visa upp mamma som den skäggiga damen!” Allmänt skratt blev följden av det plus att jag var mer observant vad som växte där under hakan. De växer fortfarande med samma kraft. Går man ut i vinterkylans frost, så syns det fler än man kan upptäcka i spegeln och då inte bara under hakan.

Jag läste om en man som uttalade sig om den kalla sommaren - att om vi tycker att det är för kylslaget, så finns det varmare ställen att resa till. Ja, det finns det, men då ska man ha mycket pengar, tordas flyga, ha ork och en kropp som man kan frakta med sig utan för stora besvär. En mamma som är ensamförälder med tre barn och som jobbar på lasarettet inte har hon råd eller...?

Ja, nu har vi återigen påmints om det som hände på Utöja. Nu är det åter igen ett ställe där ungdomar samlas och ger varandra olika minnen och knyter nya vänskapsband. Många gånger har mina tankar gått till hans mamma, hur hon klarat av sin sons illdåd. Hur hon har handskats med allt som blev så svårt helt plötsligt. Handskats med grannar och bekanta. Vilka var det som stod kvar som furor intill henne, när mediastormen drog fram. För det är ju klart att varje årsdag, så blir det påmint och påmint. Vilken famn kan hon gråta mot? Som mamma, så skänker jag henne många tankar de här dagarna.

Gråta har vi fått göra den här månaden för Herberts syster Ruth avled till följd av en svår sjukdom. Hon var hans storasyster och sen jag kom in i familjen, så var hon min storasyster också. Jag hade ingen storasyster och hon hade ingen lillasyster. Det kändes bra att vi kunde ersätta det med varandra. Hon hade en härlig humor och vi fick skratta tillsammans många, många gånger.

Nu är Herbert ensam kvar av fem syskon. Det känns det tomrummet, det förstår jag, men vi få trösta varandra, rätt vad det är så kommer det något roligt eller härligt minne och då ler vi. Vi sänder henne en hjärtetanke.

På tal om att bli ensam kvar, så såg jag en flickas kommentar till sin mamma som sa att hon var ensamstående, flickan sa: ”Du är väl inte ensamstående, du har ju mej!”

Vi var och drack kaffe på en uteservering en av dessa ovanliga dagar med sol, då vi kunde sitta ute och fika. Dit kom en familj med fyra barn. En ganska så färsk, en månad kanske, en på 1½ år, ett litet charmtroll, en storasyster på kanske 6 år kånkade och bar på honom. Efter så kom storebror kanske i11-års åldern med händerna i fickorna studerande omgivningen. Pappan i familjen bar och drog allt lösöre. Den lille fick bröstet, systern for omkring och ledde sin lille bror i stora cirklar i gräset. Påpasslig och alert. Storebror satte sig i gräset, såg ut som om han inte tillhörde sällskapet. Systern ömsom bar, ömsom sprang efter sin kutande lillebror. Mamma-gener, finns det sådana? I så fall hade flickan fullt utvecklade sådana, men det kanske var hennes dag att passa sin lillebror, vad vet jag.

Nu far mina tankar till Lille Olle och hans familj. De har varit till morfar och mormor i Småland. Olle har lärt sig småländska, bland annat ett ord, och det var brôte. Morfar var ute med skottkärran, räfsade och ansade och lade ”brôtet” i kärran. Olle sprang och plockade kvistar och kottar och sa: ”Mer brôte morfar!” Olle har träffat sina kusiner, badat, cyklat och fått vara ett riktigt sommarbarn. Lillebror Ebbe hade vuxit till en liten michelin-gubbe, knubbig och go. Benen hade många veck, tänk att bara flytande föda kan ge så mycket hull! Jag tror att Ebbe blir en sådan där förnöjd kille som Olle har varit.

När de ringde från Småland, så frågade jag Olle om Ebbe kunde gå, nu när de varit borta så länge. ”Nääää farmor, det kan han inte!” Jag frågade om han hade fått tänder åtminstone, men svaret blev likadant. Jag hörde att han tyckte farmor var alldeles urbota korkad. ”Men farmor han kan skratta!” Det visar sig att Ebbe kan skratta så det kluckar, det kunde han inte när de åkte.

Resan hem gick bra, utan tillbud. Resan är lång, ännu längre för små killar med mycket spring i benen. Olle talade om att de ”Åkte läääänge , farmor!”

Ett brev har rest från Gränna och min skrivvän Elisabet där. Hon omtalar att nu har de fått byta ut hennes ”tvångströja” till någon storlek mindre. Sex kilo lättare har hon blivit för att strumpan håller åt och gör jobbet som lymfkörtlarna skulle ha gjort.

Jag undrar hur den idémänniskan såg ut som kom på de där ”tvångströjorna”? De heter kompressin-utrustning ser jag i hennes brev, det var annat det än hur jag benämnde den.

Hon sitter på sin uteplats i solen och skriver. Hon hade nyss kommit hem från ett Ölandsbesök, som hade varit positivt och givande. På hennes kolonilott mördar hon sniglar varje kväll, många sniglar! På ett ställe hon hade hört talas om kunde de inte sätta ner foten någonstans utan att trampa på sniglar. Äckligt, skriver hon. Jag hörde att sniglarna hade kommit till vårt Odensala också! Fyttiattan, det är inte bra alls.

Nu ligger här ett sex sidor långt brev från Elisabet, som jag skall besvara inom kort plus ett från Gerd, svägerskan i Karlstad och ett från faster Karin i Göteborg. O.S.A.

Det har blivit uppehåll i skrivandet, för vi har haft Värmlandsfrämmande av May 88 år, som åker med sin son Mats i en liten sportbil hit. Inte övernattar de utan kör, med avbrott för fika, hela vägen hit. Strongt av en såpass till åldern kommen dam. I år åkte de inte ned-cabbat för vinden var för kall, men i fjol så satt det en ”diva” med schalett, solglasögon och ett vackert leende där i framsätet. Det är segt virke i värmlänningar. Hon arbetar fortfarande, som ändringssömmerska till klädaffärer i Charlottenberg.

Nu har jag några dagar fått tala mitt vilda tungomål. Jag känner att det sitter i än någon dag, men när man inte får svar på samma ”läte”, så tunnas det ut lite för varje dag.

Jag kommer att tänka på något Herbert har berättat, när jag skriver om kläder. Det var en kvinna i Oviken som hälsade på en granne. När hon tog av sig stövlarna, så såg hon att hon hade hål på strumphälarna. Hon sa snabbt: ”Ja du vet, doktorn har förbjudit mig att ha ylle på hälarna.” Det gäller att finna sig i penibla situationer.

Trädgården vår är ljust nu blomsterrik. Bland annat blommar en rosa pion med kanske 50 stoooora blommor, det är bara det att regnet förstör dem så fort. Attans regn denna sommar!

Trädgården i all sin prakt, men jag såg en syn häromdagen som är ganska oslagbar. Det blommade midsommarblomster i djup granskogsskugga. Inne under de långa grangrenarna stod det djupt blålila midsommarblomster och bara var. Den synen tog andan ur mig alldeles, men hur beskriver man en syn så att ni ska förstå? Hjälp!

Så avslutar jag denna krönika. Försök tänk det jag såg, är ni snälla.