margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått augusti 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, September 05, 2015 10:16:44

En månad har gått

Augusti 2015

Ett fenomen, som vi har lagt märke till, är att när vi ska sätta oss och äta frukost, även om dagen är ganska mulen, men det finns en chans till sol, då sätter vår Herre på heljuset! Det slår aldrig fel. Solen skiner som bara den, rakt in på vårt köksbord även om vi smyger fram frukosten. I morse sedan vi hade satt oss och det bara hade gått några minuter, så bröts molntäcket upp och solen log. Herberts kommentar blev: ”Jag tror att vår Herre sitter vid sitt fönster och så fort han ser oss, då skrattar han lite gott och tänker ” Nu ska jag retas lite igen! Så ler han i mjugg.”

Mjugg, vilket konstigt ord egentligen. Jag slog upp det i en synonymordbok där står det följande: ”för sig själv, förstulet, oförmärkt, i tysthet”. Var kommer sådant ifrån egentligen? Det har ingenting som man kan haka upp det på. Längre fram i texten kommer ordet gaska - ett sådant där ord igen. Det betyder ”spralla, glad” och annat positivt. Inget där heller som kan säga vad det kommer ifrån; inte i mina funderingar i alla fall. Är det någon som vet hur det kan komma sig att det heter som det gör? Det är inte lätt att komma från andra länder och förstå alla kringelkrokar.

Komma från andra länder ja. När vi ser alla dessa människomassor som är på flykt, så får åtminstone jag kramp i hjärtetrakten. Hur ska det gå? Vad ska det bli av alla olyckliga!?

Varför finns det bokstavskombinationen IS, som ställer till så mycket elände och inte aktar människovärdet och inte aktar värdet av det gamla. Tempel som har stått i evinnerliga år blir till grus! Inget har något värde för dem mer än deras tro. Inte templen och mannen som hade gjort utgrävningarna omkring templen hade de kallblodigt mördat! Varför? De har inte någon kontakt med sitt samvete alls, men det har väl inte sådana människor med ont i sinnet haft någon gång i någon tid.

Jag ser ibland på något program om vikingar eller om faraonernas tidevarv. Där fanns heller inte några betänkligheter på vad man gjorde med sina medmänniskor. Gå till alla hemskheter i de två senaste världskrigen och där det andra kriget tar priset när det gäller grymheter. Människan är och har varit grym i alla tider. Till vilken nytta? Inte har det avskräckt från krig, inte heller att jorden utarmas. Nej då, vi bara fortsätter och fortsätter. Än en gång: Hur ska det gå? När man börjar fundera, så blir kvällar och nätter oroliga, ska jag säga.

Man funderar hur det ska bli för de barn som växer upp. Lille Olle som tror det mesta om gott. Ögonen lyser, när han berättar om den senaste fjällutflykten till en stooor bäck, mycket större än den Herrrbert har i trädgården! ”Där satt vi och fikade, det var rrroligt ska du ro!” Det krånglar till sig när R:et kommer före t och d. Som när han hade blivit förkyld och skulle komma hit och sova över, när faster Ida var här. ”Du, Ida det var rååkigt tycker jag, att jag inte kan komma, råkigt!” Det tyckte vi också, det var jätterååkigt.

När vi ringde nästa dag var han lite bättrrre, men som han sa:”Jjag var rostig i halsen när jag vaknade, men det har gått över nu!”

Brukar barn på 3½ år säga så? Men man kan visst som farmor bli hur hänförd som helst!

Hans lillebror Ebbe, som skall döpas i september, har nästan inget annat att göra än att äta, sova och vara go och hänföra. Gropiga armar och valkiga ben, vilka det sprattlas med där han ligger i sitt baby-gym. Oj, vad kroppen har mycket att lära sig. Långa andetag som skall försöka generera några slags ljud och kanske bara blir lite spott som bubblar. Men så sött i alla fall. Olle berättade att nu så börjar Ebbe att få lite, lite gröt på kvällen. Vart tar tiden vägen. Ebbe äter gröt och Olle berättar långa, långa meningar. Det värsta är att jag inte hinner med.

Till min Elisabet-följetong. Hon är vid gott mod, skall in för en helkroppsröntgen, den som bara tar skiva för skiva av henne, för att åter få besked om vad som försiggår därinne innanför tvångsstrumpan och huden. Så nu har jag intensifierat mina bönestunder med att knyta ut någon ny liten remsa som riktigt skall synas. Rrrrrosa kanske? För hennes skull och för min skull. Jag måste få vara med och känna mig ”duktig”, det är det som känns bra. För vad gör man? Jag måste tro på att det hjälper. Så håller vi varandra vid gott mod med våra långa brev som far från Gränna till Östersund och vise versa. Många brev är det och många sidor blir det. Många skratt har det varit och lite tårar ibland. Mellan alla provsvar, så tror jag att jag är mer orolig än vad Elisabet själv är. Jag som alltid oroar mig, de flesta gånger i onödan, Jaa, jag vet att det är dumt!

En morgon, när jag skulle försöka få ordning på den onda kroppen, så sjönk jag ner på toastolslocket, satte mig och grät. Det var ont överallt. Jag blev som en treåring som slår sig. Jag grät! Jag tyckte synd om mig förstås, men egentligen hjälper det föga, därtill blir man snorig, rödögd och ännu mera ledsen. Jag satt där en stund, begrundade mitt öde, tänkte på Elisabet som inte tar till tårarna, och försökte ”gaska” upp mig, men är det ont och är man ledsen tar det en stund. Håller det där extra-onda i sig en längre stund vill missmodet hänga med.

Mina tankar går, alldeles självklart över till förpackningsindustrin för mediciner. Jag har en blodtryckstablett, där de har räknat ut att de skall vara 10 tabletter per karta. Om de hade gjort kartan ett par centimeter bredare hade de kunnat ha 20 tabletter per karta. Att de inte tänker på detta slöseri med resurser, med papper, med metall och att det inte behövs så mycket luft i kartongen som omger. När man ser all skövling överallt, så skulle det gå att spara på alla kanter.

Nu har vi fått se hur djur behandlas i länder som skall få fram ull. Fin ull! Ja, i kläderna kanske, men för djuren där finns det inte ordet fin eller fint med alls! Ibland skäms jag över människosläktet! Finns det inte något hjärta hos dessa fårfarmare? Finns det inte något hjärta hos dessa människor som fraktar djuren? Finns det inga hjärtan? Bojkotta allt som inte är barmhärtigt!

Hur ska vi få människor att enas om att strypa av för dessa okänsliga leverantörer, tills att de tar sitt förnuft till fånga? En del människor, de som inte bryr sig, får vi aldrig med, för det finns de som inte tror. Det finns ju de som inte tror på förintelsen, då kanske svårt skadade får är fantasier också! Att bry sig är snart ett bortglömt ord. Om hundra år kanske det sitter en gammal tant och skriver krönikor, slår upp orden ”bry sig” och ser att det betyder medmänsklighet. Kanske svårt att förstå. Eller också har min fantasi fått ge vika för att då kanske det finns mer ”bry sig” än nu.

Jag har en finsk väninna, Salme, som sade att i Finland finns ett talesätt att Jacob kastar en kall sten i brunnen på Jacobdagen, det är då det vänder och blir höst. Det var då vi fick den där efterlängtade sommarvärmen. Jakob missade, men nu tror jag att stenen har landat i brunnen. Hösten börjar göra sig påmind. Riddarsporrarna fick nog häromdagen då regn och rusk fällde dem. De sista vallmoblommornas stora blomblad har seglat som ledsna trasor ut över gräsmattan. Meeen, ”hostan” blommar för fullt och den blå gentianan lyser som om den vill överträffa allt annat. Trots allt ser jag att några av bladen på pilens grenar börjar bli gula. Vemodigt känns det.

Allt har blivit så högt i år, alla växter har satt höjdrekord. Precis som det görs i VM i Peking. Världsrekord efter världsrekord får vi höra om, men en dag kan ju inte rekorden slås. Det måste finnas ett tak för hur högt en människa kan hoppa. Det måste finnas en gräns för hur fort det går att springa hundra meter.

Jag undrar om det finns en gräns för en människas fantasi, för att en människas tankar ska kunna flyga högt och långt och över alla hinder. I fantasin blir du inte stoppad av IS, av regimer som trycker ner. Du färdas ändå. Dina tankar kan få vara ljusa och önska allt väl.