margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått September 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 10, 2015 10:47:53

En månad har gått

September 2015

När jag slog upp första oktober på min evighetsalmanacka, som jag fick från Elisabet i Gränna, så står för den dagen: Där människor finns- finns plats för goda gärningar!

Det har väl sin sanning, men det blir mycket ont även. Det gäller ju att se det goda men inte blunda för det onda. Vi får hoppas att det goda är övervägande, när vi väntar på Elisabets röntgensvar. Kanske har jag ett besked i nästa krönika. För nu har ni gått vid sidan av oss ganska länge och jag tror att en del av er har hjälpt till att putta på. Tack för det.

Elisabet berättar att hon har en liten stig, som hon går när väder och ork tillåter. Mellan kyrkan och sjön. Därnere är det ju mördarsniglar i massor. Hon tog sig före att räkna dem en dag (vilken idé!) och hon räknade till 946 stycken. På bara en liten, liten bit! Jag skrev till henne att det var ju tacknämligt att det var sniglar hon räknade, som är ganska så långsamtgående. Hasselmöss hade varit värre att räkna, men betydligt trevligare.

Helen präst kom härom dagen och frågade oss i akvarellgruppen om vårt förhållande till änglar, eftersom det till söndagen blir Den helige Mikaels dag. Alla var positiva till änglarna, några hade sett dem och andra trodde att de fanns. Det blev en glad och trevlig diskussion om änglar och vilka former och gestalter de kan ta sig. Det finns änglar, som går omkring hos oss, men vi uppmärksammar dem kanske inte. Det kan vara en vanlig tant i kappa och röd hatt har jag skrivit i någon dikt.

Vi har haft 30-års jubileum i vår Odensalakyrka. En hel vecka så firade vi i alla aktiviteter som vi har. Jag hade glädjen att medverka på tre saker. Många var engagerade för att det skulle bli festligt. Inte minst Köks-Eva och hennes stab med extragott fika och en jubileumslunch, som var ypperlig.

Bokmässan i Göteborg, å vad jag skulle vilja vara där, men det går ju inte, otänkbart. Hur skulle jag orka ens en dag? Men jag ville så gärna kunna strosa där! Jag som har jobbat i bokhandel och känt doften av nya böcker. (Men jag vet också hur oherrans tung en kartong med böcker kan vara!)

En dag så ringde det på telefonen och det var Anton, 19, som sa: ”Kan du gissa var jag är farmor? Jo, jag är på bokmässan i Göteborg!” Gissa om min röst gick upp i falsett, när jag nästan skrek: ”Nej, dra du nånstans! Vad gör du där? Det är ju jag som skulle vara där!” Hans skola hade åkt buss ner till mässan från Arvika. Jag frågade om han inte kunde titta med mina ögon, men han sa att det var svårt. Vi läser ju som inte samma böcker han och jag. Sen lugnade jag mig och önskade honom en fin dag bland alla böcker och alla människor. Tänk vad skolor hittar på många bra saker i dag.

I min skola så kom det en boklåda med ett begränsat antal böcker av skiftande slag. Den byttes ut under terminen, men det som var intressant plöjde man igenom ganska snabbt. Sen var det att vänta tills nästa sändning. Kanske det byttes böcker bara en gång under en termin. Minns inte riktigt. Nu finns det fri tillgång till böcker tack vare biblioteket, men vi bodde långt från tätorten och hade ingen bil, så biblioteket var en ouppnåelig dröm. I dag läser ungdomar på plattor, i telefonen, i datorn, ja överallt finns utbudet, om de vill förstås.

Jag har för förta gången i mitt liv varit på fotvård! Jag hade bespetsat mig på att njuta över hövan så att säga. Alla som har varit iväg med sina fötter har sagt att det är ett under av upplevelse. Nu inget ont sagt om kvinnan som hjälpte mig, hon var proffsig i sitt bemötande och det hon hade för händer. Det var bara det att det var inget att åtgärda! Hon klippte naglarna, putsade litet på dem och sen filade på hälarna och sen var det klart. Det kändes när jag gick hem som när jag gick dit, nästan. Fötterna var lite mjukare, men det är inte gott att göra något, när det var nästan babyfötter som jag visade upp. Men nu vet jag hur det är och en vacker dag kanske jag behöver hjälp.

När jag gick därifrån tänkte jag att det kanske hade tagit bättre om jag bestämt mig för en ansiktsbehandling. Det behovet är överhängande. Jag kan inget om smink, mascara, läppstift och alla andra konstiga saker, som det rekommenderas och reklameras för i tidningar och tv. Jag har aldrig kunnat och ska sanningen fram, så är jag nog i alla fall för gammal. Man kan inte börja sminka sig när man snart är 80, när man inte gjort det förut. Jag minns en gång för många, många år sen. Då hade jag letat fram ett läppstift från någon gömma, lagt på och tyckte att det kanske inte blev så tokigt. Då kom Mats, kanske 7-8 år gammal, och tittade stort på mamma och sa: ”Snälla du, ta bort det där. Det var inte fint, mamma!” Jag gjorde det gärna, läppstiftet smakade gammalt. Sen har jag inte sminkat mig alls.

Ja, väntar ni på Olle-följetongen?
Vi har varit på barndop. Lillebror Ebbe döptes i Rödöns kyrka den 27:de. Barndop rör vid en sträng, som bara slås an då. När vi började sjunga Gud som haver och Olle hörde orden, så knäppte han sina händer, alldeles allvarsam. Hjärteknipande? Ja! Faster Ida har sen han var liten läst Gud som haver med honom och innan det var görligt att knäppa de små händerna, så blev det en övning i sig. Ibland blev det rätt, ibland fel. Men nu framme i kyrkan blev det rätt. Prästen undrade om Olle ville hjälpa till att hälla i dopvattnen, som förresten var från Ammerån, men nej han ville inte. Det var för högtidligt runt om. Olles 11- åriga kusin Emma från Småland sjöng så vackert solo för oss alla. Modigt och duktigt. Hon kände ju bara lillfamiljen, annars var det bara idel främmande människor.

Ja, nu har hösten kommit frustande med stormvindar och regn. Visst kan man hålla sig för skratt även om hösten är värmeljusens tid, änglarnas tid, de värmande soppornas tid och alla höstfärgers tid, om bladen får sitta tills de blir vackra. Blir det fler stormar vete katten.

Hemma i Värmland hade vi en del lönnar på gården och när de var höstklädda så var det färgfest. För att inte tala om att göra en resa runt sjön Rottnen, där man passerade många hundra lönnar. Oj, vilken ögats njutning det var, men för mig var det den böjda ryggens tid, då pappa hade en plantskola och saluförde olika saker på torget. Bland annat gravsmyckningskransar. Vi åkte då och plockade lav för att ha något att binda av. I dag är det förbjudet att plocka den, men då visste man inte bättre. Det tar ju en mansålder innan den växer tillbaka. Tänk om man kunde återkalla några dagar av den tiden, då vi satt och band kransar, satt vid varsin sida av bordet, pratade och ventilerade dagens problem och glädjeämnen. Bara någon dag, när ryggen var snäll och händerna inte ömmade. Tillsammans igen!

Då hade man inte hört talas om IS, inte om flyktingströmmarna, inte om tiggare. Inte om twitter, ipad, datorer, nätmobbing eller annat som kunde missbrukas. Då visste jag inte om att jag skulle få barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. Inte att jag en dag skulle bosätta mig 60 mil från bordet, där jag då satt. Inget om att jag en dag skulle sitta och skriva en krönika i månaden, som kunde läsas av människor som jag inte vet vilka de är. Utan att stoppa i ett kuvert och att bokstäverna skulle vara ettor och nollor. Tala om ovetande!