margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått November 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, December 03, 2015 18:17:25

En månad har gått

November 2015

Jag har ett vykort, där en Lucia springer som en toka med skurkäpp och hink och kavel. Där står: ”Husmors maratonlopp mellan Lucia och jul!” För mig börjar maratonloppet redan i slutet av november, men med Lucia och jul i tankarna. Det går inte att springa längre, för jag orkar inte.

Den här hösten har faktiskt varit arbetsam med att jag känner mig gammal kroppsligt. När jag sitter stilla på en stol så är jag högst 35, men ska jag utföra något som liknar arbete så är jag minst 90. Bevare mig väl hur det känns.

Jag hoppas att det känns bättre, när det börjar vända och bli ljusare. Jag känner mig så kluven. Önskar ljus, men när det är fullmåne och månljuset gnistrar i varje kristall, och det är smärtsamt vackert, då mår jag bara pyton. Jag sover inte, det skaver överallt. Det är inre bara havet som påverkas, min kudde blir plötsligt knöligare de nätter som månen är full. Underlakanet blir ett tortyrredskap och benen bara kryper. Är det någon mer som känner det?

Över till Olle. Han har sen han kom hit till oss på denna jord sovit sämre i fullmånetid. Stackarn, skulle han behöva ärva farmor i något sådant. Han har ju inte kunnat inbilla sig en sådan sak eller blivit påverkad av oss, när han var så liten. ”Fråga-doktorn”-doktorn sa att det fanns inget belägg för att fullmånen skulle störa oss. Men jag skulle vilja veta vad det är då!

Olle är en krumelur kan jag säga. Vi har fått en liten adventsgran och hade ingen belysning som passade, så jag sa att Herbert skulle åka till Claes Ohlsson och köpa en ny. Olle, som var här då, tittade upp på Herbert och sa: ”Nej Herbert, det finns på Jula.” Barn som inte ens är fyra år är upplysta. (Nu ser jag att jag var vitsigare än jag tänkte. Ibland kan det hampa sig.)

Jag vill tala om att lillebror Ebbe har börjat krypa, så nu måste man städa lite ordentligare, när de kommer, så man inte tar miste på lillgoingen och en dammråtta. Ebbe är den mest nöjda i barnväg jag har sett. Han bara ler och ler och ler.

När jag ändå håller på med följetonger, så hoppar jag över till Gränna och Elisabet. Svaret från sista röntgen var positivt. Lungcancern är stillastående, och något annat har inte upptäckts. Hurra! Hennes resa till Hongkong gick bra förutom att hon ramlade och slog sig. Så nu är det omplåstring av ett knä. Skadorna i ansiktet har väl läkt ihop. Hon skrev att en sådan upplevelse, som resan var, hade hon inte kunnat drömma om. Något utöver det vanliga och då har hon ändå rört sig lite i denna värld.

Tänk vad ett par timmars besök på Åkerbärsvägen för något år sen gav oss av gråt, skratt, dalar och höjder, sol och skugga. Det är den tid som vi har träffats, sen är det breven som har byggt upp denna vänskap. Hurra igen! Ett tack till Maria, som ”lämpade” av henne här hos oss en stund. Det som sen har gjort att vi fortsätter skriva våra tokroliga, allvarsamma, djuplodande, glädjande brev till varandra om livet, döden, känslor, plågor, glädjor, fram och baktid.

Min Ida berättade en söt historia häromdagen. Hon åker pendeltåg till jobbet, tidigt, tidigt. De är några stycken som har pratkontakt, när de åker. En av männen har en son på 4-5 år och pappan hade fått en ny 20-kronorssedel. Han gav den till pojken när han kom hem, men han vägrade ta emot. Det var ingen riktig sedel, det var en leksakspeng! Pippi Långstrump var ju på den! Ha!

Osökt kom jag då in på att nu har vi nya pengar. Vad har de kostat oss? Om de nu kostar oss något. Jag vet inte, men jag tycker att det måste vara onödigt för bankerna tar inte emot pengar längre. Vad ska vi med nya sedlar då? Jag satte över en summa pengar en dag till en annan bank. Det kostade 60 kronor. Jag skulle skicka pengar till julklappar. Två stycken olika konton. Två gånger 60 gör 120 kronor, men jag kunde ju inte ta pengarna och gå till banken på gatan intill och sätta in dem, för de tar inte emot pengar!

Ja, jag vet att det ska finnas ett hål i väggen att stoppa pengar i, hur man nu gör, men när det känns övermäktigt med allt knappande, så fick det bli så. Om det går att göra så, varför kan jag inte kunna få gå in och lämna pengarna. Det måste väl vara en människa som tar hand om pengapåsen som jag stoppar i väggen. Logiken med detta? Sen måste väl alla automater göras om för nya sedlar och slantarna. Automatfabrikanterna måste ju gnugga händerna.Hur ska vi knappanalfabeter klara av att betala vår parkering? Vi får be om hjälp var gång vi står där och har tappat våra hakor.

Inte törs man väl be om hjälp heller. Jag såg ett program om hur gamla människor råkar ut för banditer som lurpassar, när vi tar ut på bankautomater, springer fram rycker till sig kortet och pengarna. Då har de stått bakom och fotat av koden som vi slår in! Fotat med mobilen.

Tänk om de använde sina hjärnor till något nyttigt, för dumma är de ju inte. Då skulle de inte komma på alla sätt att lura gamla människor. Hut!

Den här krönikan börjar likna breven till Elisabet. Tankarna kommer och jag skriver i den följd som de dyker upp. Då hinner jag inte glömma det jag har tänkt skriva, så enkelt är det.

Varför säger man jättelitet när man inte säger pyttestort?

När jag skrev det här om maratonloppet före jul, så kom jag att tänka på hur bråttom som en del har med att tända julstjärnor, adventsljusstakar och alla dessa ljusslingor i världens grällaste färger - och en del blinkar! Tänk om förfäder som hade törvedsfacklan instucken i väggen damp ner bland allt glitter, allt ståhej. Vilken chock!

Men det är klart, vi måste framåt, men hur. Någon har sagt att hade stenåldersbarnen varit lydiga sina föräldrar hade vi fortfarande varit i stenåldern, men lite lagom stenålder/nutid kanske inte hade varit så dumt. Om en månad så kliver vi in i ett nytt år. Spännande och skrämmande med allt som händer i världen. Vad man hoppas att de stora makterna går tillsammans försöker få bukt med IS, dessa onda människor. Så tänker jag att de har en gång varit små gulliga ungar, som släkt och vänner har förundrades över. Nu halshugger de folk. Hur kan det bli så illa? Historien upprepar sig. Det har sänts många program om andra världskriget nu i höst. Så nyttigt. Får inte glömmas. De som inte tror att förintelselägren har funnits väljer väl att blunda nu också. Historien går igen där också. Tyvärr.

Nu närmar vi oss förberedelser för julen och då skulle det få vara gott omkring oss. Om vi krymper ner världen till vår omedelbara närhet, så är det ganska gott tycker jag. Vi tränar i kyrkan med ett julspel för oss till åren komna. 65 till 85+. Vi skall vara änglar (!) tomte, herdar, Josef och Maria. Lucia med följe. Med det julspelet, så får vi önska varandra en tillvaro med ljus och sång.

Jag känner nu att Viktor Rydbergs tomte var och är inte ensam om att fundera.