margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

Julbrev 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, December 20, 2015 14:52:52

Kära vänner både när och fjärran!

Ja, nu är det så igen att det lackar mot jul. Åter ett år som har gått och innehållit både ljust och mörkt. Till det mörka hör att Herbert miste sin syster Ruth. Nu är han ensam kvar av syskonskaran. Det glesnar i leden runt oss, när vi blir äldre.

Vi går över till de ljusare dagarna. Bebisen i Ulrika-magen förra julbrevet blev en gosse född i slutet av april. Han har fått namnet Ebbe. En av de nöjdaste barn vi sett, han bara ler och ler. Han börjar resa sig upp vid möblerna, kryper för fullt och upptäcker världen som just nu är nog så stor med trösklar och mattor som största hindren. Oj, vad han har mycket kvar att forcera.

Storebror Olle är en märklig liten kille. Ni kan aldrig tro vilka resonemang vi har. Särskilt när farmor är slarvig och lägger ifrån sig saker där de inte ska vara. En dag hade jag lagt ett par sockor på hans pall i badrummet. Han ropade på mig med sträng röst, pekade och sa: ”Men farmor vad har du lagt här????” Vi skriver bokstäver, vi läser sagor, vi står sida vid sida och gör våffelsmet. Ibland blir det frasvåfflor, det kan följa med något litet äggskalsfragment. Olle är så fascinerad av månen. En kväll sa han till sin pappa, som hade följt med ut: ”Pappa, månen städar himlen!” Vad rörde sig i hans huvud? Visst, det är inte bara månen som är fascinerande. Hans ordförråd blir större och större. I början av året har ju R:en poängterats väldigt, men nu är de en naturlig del av pratet. Det blir som pappa Mats sa: ”Barn vet inte om att de lär sig.” Det är då sanning. Faster Ida ”skajpar” och blir alldeles rörd när lille Ebbe skall vara go med rutan, där hon befinner sig. Olle blir så glad när faster Ida kommer, sover över hos dem och ägnar sin tid åt en liten glad kille, som bara vill vara med henne. Speglar sig i den glädjen. Ida skulle resa hem till Stockholm och skulle säga hej då till Olle, då tittade han på henne: ”Det här blir rrråkigt Ida, jätterråååkigt!” Det är inte lätt att säga hej då en sådan gång!

Ida gör sina resor hem till oss gamla, men pojkarna drar nog mer har vi en känsla av, men vi får tid med att lösa korsord och äta några vaniljhorn också.

Erik, vår tekniker, kommer när det krisar till sig. När bilen inte startar, när datorn hänger upp sig eller när han för 7:de/9:de gången skall försöka lära oss hur vi plockar fram ett meddelande ur mobilen. Tålamod har han den killen. I år har han passerat 40-årsstrecket. Var det någon som andades om att tiden går fort eller.......?

Främmande från Värmland har vi haft, Charlottenberg närmare bestämt. Goaste vännerna Mats och hans mamma (88) som kliver ur sportbilen lätt som en fjäder. Ibland känner jag mig äldre än vad hon är.

Fler från Värmland har varit på besök. Barnbarnet Anton och hans mamma Ulla och goldentiken Saga. Hon hade i år bestämt sig för att lämna hela vinterpälsen hos oss, men hon är den mest kärvänliga hund som finns. Anton är en man med en hel massa humor. Det bevisade han när han i höst ringde och frågade farmor om jag kunde gissa var han var. Nej. ”Jo, farmor jag är på bokmässan i Göteborg!” ”Retsticka, där skulle jag vilja vara. Dra du någonstans.” Jag är så glad att hans mamma vill fortsätta ha kontakt. Kärt.

Mina två äldre barnbarn har flyttat till Skåne båda två. Barnbarnsbarnen är långt borta. Känns långt, långt bort, men det finns telefon och post. Det blir mindre besök men det finns de som har de sina på andra sidan jorden.

På tal om långt så sa Olle, när vi talade om hans mormor och morfar: ”Till mormor och morfar dit är det låååångt, farmor! Dit är det låååångt!” De bor i Oskarshamn så bilresan blir lång, när man är liten.

I fjol skrev jag om Helen präst. Nu har vi något som heter Stilla rum, där vi varje onsdagskväll går till kyrkan, sitter stilla och tysta, mediterar en stund, avslutar med nattvard och var och en går hem till sitt. Jag som nästan aldrig har kunnat slappna av har funnit ro en stund där i tystnaden.

Tankarna far hit och dit. Vill ni höra om en meny som jag hade skrivit om i dagboken: Uppvärmd torr fläskpannkaka med lingonräddning! Man är inte på alerten hela tiden. Ibland blir det mindre bra.

Mindre bra var det att jag fick ”bara” 37 kronor i påökt på pensionen. Sen stiger läkarbesök och andra besök inom vården till det dubbla, alltså till 300 kronor. Då räcker inte de ynka kronorna jag fick. Det ges med ena handen... Människor som får bonus, de som lever i samhällets finrum känner inte ens av 300 kronor minus, inte ens 30 000 skulle jag tro. Klyftorna blir större och större.

På tal om sjukvård så var jag på apoteket en dag, skrymmande askar gjorde att det blev en hel kasse med medikamenter. Jag minns att en gång när jag var ung och var på apoteket, så var det en äldre dam före mig. Hon fick ut en hel kasse, precis som jag fick, och då tänkte jag: Hon kommer inte att leva så länge! Jag har hämtat några sådana kassar senare år och känner mig inte döende precis. Tack vare innehållet i kassen.

Vi känner oss som ett strävsamt gammalt par, när vi går på olika aktiviteter i kyrkan. Bittida som sent. Akvarellgrupp, Klöverkafé, utställningar, luncher, andakter. Vi träffar så mycket glada kompisar där.

Herbert strävar i trädgården, men åldern börjar hinna ikapp honom. Jag kan tala om att han ärinte på något vidare glatt humör, när han känner att orken inte finns där. Det är svårt att acceptera att gränserna blir snävare och snävare. Gör jag en sak om dagen, bakar matbröd eller tvättar eller är till sjukgymnasten, då har den dagen förbrukat all min ork. Så är det bara.

Nu till Gränna-Elisabet, som har klarat av ett år till med sin kamp mot den svåra cancern, som härjade. Hon är vid gott mod, har röntgats så många gånger att hon kan snart stå på torget och sälja bilder, säger hon - ta av mångfalden. Det ser bra ut där inne i kroppen och det verkar som om det går vägen. Jag har fortfarande blå böneremsor i trädgården och mina ovanliga böner som riktats till vår Herre. Jag har köpslagit och försökt mutat mig till hälsan för henne. Vi hoppas på ett långt brevskriveri hon och jag, för här far det tokroliga brev härs och tvärs.

Vad vi har upplevt i världen omkring oss det här året är fanatiska människor, som anser sig ha rätt att döda. Hemska dåd som vi inte riktigt kan ta till oss. Flyktingar i båtar, flyktingar till fots, IS. Människor som vältrar sig i pengar och de som inte har mat för dagen. Ingen snö, dålig sommar, värk, dålig ork och rädsla för miljön. Vi får i stället försöka glädjas över goda vänner, snigelpost, småbarn, gos(s)ekramar, korsord, kaffestunder, tokiga vykort, härliga brev, fotriktiga skor, blommor och snälla ord.

Till sist, allt möjligt gott önskar vi er för det nya 2016.

Margareta och Herbert