margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått december 2015

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, January 05, 2016 14:21:03

En månad har gått
December 2015

Tomten har tagit av sig luvan, sitter och äter sin gröt i lugn och ro, funderar var han skall tillbringa sin semester. Kanske i storskogen västan om sol och måne, bakom berget där trollen sover sin vintersömn.

Ibland har jag en längtan att skriva sagor. Jag tänkte att jag skulle slå mig samman med lille Olle och vi två skulle göra som Sjövall – Wahlöö, de med deckarna. Det beror på om han har tålamod och vilja. Annars får jag väl hitta på själv, men namn på huvudpersonerna kanske han skulle kunna tänka sig att hjälpa till med.

Sagor... Ja, det var så spännande när sagoboken Bland tomtar och troll kom till varje jul. Jag minns att jag blev besviken när det var någon annan än John Bauer som hade illustrerat. Hans trolska bilder manade fram än mer fantasi hos mig. Jag har ju ingen Bauer att tillgå till mina sagor. Kanske Herbert kan vara intresserad.

På tal om böcker, så fick jag till julen -47 en bok som hette Anne-Vildkatt skriven av Gerda Ghobé. Det var den första av fem böcker i samma serie och jag har dem allihop. Till jul och födelsedagar innehöll paketet en bok. Efterlängtad! Den sista heter Anne-Vildkatt gifter sig. Böckerna handlar om en flicka som tvärt emot mig var tuff och försvarade sig i alla lägen. Vad jag grät över hennes liv i bland, och vad jag beundrade hennes mod. Så hade jag velat vara. Hon slogs med pojkar, satte sig i respekt, lärde sig flyga och rida. Ni förstår, jag var jätterädd för hästar och flyga har jag aldrig gjort. Mina syskon kallade mig för Fega-knega ibland. Med all rätt. Livet gjorde mig rädd från början, så är det bara.

Det finns inget sparat sen min skoltid, men de böckerna de finns kvar. Jag har läst dem igen ”på äldre dar”. De är fulla av pekpinnar och moral, men jag blir ändå varmhjärtad och glad, när jag läser igenom dem. Tack snälla pappa.

Pekpinnar och moral, ja, vad ska man tycka, när det i varje tidning med ”självaktning” är dieter över hövan. Du skall äta bara gröna grönsaker eller gula grönsaker eller det som har växt över marken eller under jorden. Jag måste göra väldigt fel som äter av allt!

Sen skall du gympa eller springa, lunka, stretcha, hoppa rep. Kanske simma i den senaste baddräktsmodellen. Det är inte bara barn som skall. Du skall ha en kräm till ögonen, en för huden på halsen, men akta dig för att smeta samma sak i pannan. Det blir bara fel.

Jag undrar om inte mina reflexioner över dessa saker bottnar i en viss sorts avundsjuka över att jag inte kan identifiera mig med varken en vältränad kropp eller ett sminkat vackert ansikte. Så visst känner jag mig fel, otroligt fel ibland. Men å andra sidan har jag en seg tåga, som säger att nu får jag var den jag är. Många fler skulle jag vilja ha i den skaran. Vi skulle tillsammans bli en hop att räkna med. Flera sega tågor blir en armé av kvinns, som är ganska så nöjda med det vi har blivit.

En av mina rädslor är den för hästar, men det gör inget för jag behöver ju inte beblanda mig med dem. Jag kan räcka ut handen och klappa något sådant vidunder om jag vet att det är snällt och aldrig har bitit någon. En rädsla till – flyga - men det får vara. Jag är inte rädd för att flyga, jag är rädd att dimpa ner. Så enkelt är det. Jag är rädd för kor också, de med horn! Vad skall de ha horn för, om de inte ska stångas? Vi hade bara kor utan horn, när jag var barn och de, de var snälla ska ni tro. Nu drar jag alla hornkor över samma kam. Det ska men ju inte, det finns säkert många av er som säger att de är lika snälla. Kör för det, men jag är rädd för dem i alla fall. Vi hade en ko av den snart utdöende rasen Rökulla. Många år senare såg jag några sådana kossor i i Dalarna. Herbert fick stanna bilen och jag fick kramas.

Ja det blev mycket nostalgi i denna krönika, men nej, jag har inte glömt mina följetonger.

Olle, han var bekymrad över tomten. Hans ansikte var som av plast och han var som i en bubbla, sa han efter att tomten hade delat ut paketen! Nästa år får det bli smink. Och lösskägg.

En dag skulle vi göra våfflor, Olle och jag. Då ropade han till faster Ida: ”Kom hit och titta nu så du lär dig! Det ska vara ägg, mölk, möl, socker och salt. Jo, smält smör också. Det kan vara hett, så du får akta dig.” När vi sen sitter och äter, vänder han sig till sin faster och säger: ”Känner du saltet?”

Nästa person i mitt galleri, Elisabet i Gränna, har lämnat följande rapport: Röntgen ser bra ut! Men nya undersökningar väntar. Hon är ju omgärdad av duktiga, uppmärksamma läkare som verkligen gör ett utmärkt jobb. Det är inte på alla ställen det följs upp så ordentligt. Ibland läser man i tidningarna om fruktansvärd nonchalans. Det skickas hem patienter med värktabletter, när det kanske är en cancer, som skulle kunna åtgärdas om det blev gjort i tid.

Våra brev innehåller det omöjliga och möjliga. Vi gör egna ord, vi skojar med allt. Känner oss ibland som ungar som gör sådant vi inte får. Ingen av oss kommer att bli berömd skulle jag tro, så vi behöver inte vara rädda att någon ska leta reda på våra brev i någon låda där det står ”Att öppnas 50 år efter vår död.” Det är jag inte rädd för. En låda som ser ut som de där lådorna som man bevarar julprydnaderna i. En sådan låda, skavd, lite trasig, med reklam över någon produkt som inte längre finns, och med ett hundraårigt snöre runt. Är det någon som ler igenkännande? Varför blir alla jullådor så?

Nu pågår den ungdomliga VM-striden i ishockey. Än så länge har det gått bra för våra pojkar. De ser ut som män, men när de får av sig visir och hjälmar ser man hur unga de är. Unga och duktiga!

Då drar jag mig till minnes vad en före detta granne berättade om sin gamla mamma. För många år sen hade hon sett en ishockeymatch på teven mellan Sverige och Ryssland. Hon hade varit så förgrymmad för att domarna inte kunde se till så att svenskarna fick låna pucken någon gång! ”Det är ju bara ryssarna som får spela”, var hennes kommentar. Hon skulle ha fått se på våra ungdomar i dag som spelar så bra.

Ja, nu har 2015 stängt dörren om sig. Vi kan inte gå tillbaka genom den och ändra på något, inte dra ifrån eller lägga till. Vi kan bara ta oss tillbaka med minnet, glädjas eller bli ledsen över det som har hänt.

När det är som värst ute i världen, så kanske man kan tänka som barnbarnet till en bekant. De var i deras sommarstuga, pojken grät och sa: ”Jag vill inte vara här!” De frågade var han ville vara. ”Någon annanstans”, blev det enkla svaret!

Jag vill inte vara på någon annan plats, jag är nöjd med det som finns runt mig - det som är hemvant och vardagligt, sådant att fundera kring, reta sig på eller glädjas över.