margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Februari 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, March 06, 2016 17:51:36

En månad har gått

Februari 2016

Ena dagen snöstorm, andra dagen takdropp, det är vad vi har haft denna månaden. Influensamånad, influensaväder. Jag läste nu att årets influensa har nått sin kulmen. Vi har klarat oss tack vare vaccinet. Bara en liten svänga av vanlig förkylning.

Tänk om det gick att vaccinera sig mot det onda här i världen. Jag blir så beklämd. Jag såg på en löpsedel härom dagen att IS hade bombat sönder ett världsarv igen! Jag kan aldrig tro att deras Gud har det instiftat i Koranen. Den guden skulle jag vilja ha ett allvarligt samtal med i så fall och säga: ”Man gör inte så, ta och ruska om de dina ett tag! Basta!” Jag vet, det är människor som bombar, inte någon gud. Det är människor som har tolkat, som tyder och läser det som de vill, men vad ger det för guldstjärnor i marginalen? För att förstöra, förstöra det som är heligt för andra, trampa på andra människors hjärtan? Nu och i alla tider, så har vi gjort orätt mot varandra.

Jag har följt Andra världskrigets barbari på TV nu efter jul och har sett grymheterna som människor har gjort mot dem som har varit värnlösa. Det som är svårt för mig att förstå är att det fanns många kvinnor med bland förtryckarna. Kvinnor är inget bättre heller. Det som hände då, får aldrig falla i glömska. Jag hoppas och önskar att de unga i dag inte ska gå i dessa hemska fotspår.

Februari, vintersportsmånaden då vår lill-familj i år, som förut om åren, har varit i Orsa. De träffar hela tjocka släkten från Småland. Tjock och tjock är att ta i. Ulrika tillhör en ”sportklan”, där medlemmarna tillhör de utdragna, de långsmala. Orienterare som är glada i alla möjliga utomhusaktiviteter. Det kommer att åkas skidor på längden och tvären. Pulkor och kälkar finns med i bagaget. Olle hälsade på oss innan de skulle fara iväg. Han var så glad att få träffa morfar och ”Gagga”. Mormor får fortfarande heta Gagga. När man frågar vad mormor heter, så säger han ”Lillebitt” en helt underbar variant på Elisabeth, men när han ska ropa på mormor, då blir det Gagga. De kom hem i går kväll och jag frågade hur Olle mådde. Då svarar han: ”Inte så bra.” ”Vad då, är du sjuk?” ”Nej, men jag saknar dom!” Dom, det var Gagga och morfar. Han hade varit väldigt ledsen, när de skulle vinkas av. Det är svårt att förstå att livet betyder avsked och återseendets glädje. Det var första följetongen. Jag skrev den positiva först.

Nu far mina tankar till ”min” Elisabet i Gränna. Vi har haft telefonkontakt och hon ligger på sjukhus sen en tid tillbaka. Cancern har behagat hälsa på igen. Den har gett sig till känna! Så nu är det för mig att tänka det mest positiva jag kan. Tänka sommar och sol, tänka glada tankar, men oss emellan så gråter jag en skvätt för jag blir rädd och ledsen. Jag måste få var det. Låta oron få rum för att sen ge plats åt allt det andra, som jag bär på. Hopp framför allt. Jag har ett ”hopprum” därinne i mitt bröst. Jag har nu i 14 dagar sänt ett vykort till Elisabet varje dag. En del kort med bara några ord. En del kort med goa kramar, en del med skoj och skratt. Ja, vad gör man mer än puttar på och försöker. Med andra ord, så mutar jag återigen högre makter, mutar med att skriva kort, med att binda nya böneremsor och ibland ska ni veta att jag hotar. Mänskligt när man är rädd… Eller? Kanske en svaghet, men nu får jag vara svag och liten.

Herbert och jag har senaste tiden fått reda på att flera av våra vänner har drabbats hårt av sjukdomar och sorger. Det blir så trista budskap och vi blir ledsna. Tack och lov har vi varandra och kan dryfta detta knaggliga som livet bjuder oss på, dryfta det tillsammans och hålla om varandra så hårt vi kan. Tröstar.

Ja, det finns olika saker att reflektera över. En insändare ondgjorde sig över att snöröjningen störde hans nattsömn. Hans lösning var att det kunde de göra dagtid. Hans problem var inte särskilt stora och tunga, tycker jag. Han kanske hade svårt att sova, men då kan han väl göra som det jag gör, gå upp, ta sig lite mjölk, en bulle eller några Mariekex till. Ja, jag vet att jag kan klaga över mycket i mina krönikor, men snöröjningen, nej det får vara någon måtta på ”klaget”. Man får vara glad att det röjs snö på våra breddgrader. Då tänker jag på när jag bodde i Värmland, pappa och jag hade att skotta bilväg ungefär 400 meter. Då fanns inte ens de snöredskap, som finns i dag. Bara smala skyfflar. Å andra sidan, så skottade vi aldrig nattetid. Han kanske har rätt, insändaren.

Jag har ”hittat på” ett nytt ord: Morgondagsgaranti. Jag har inte sett det förut, men är det någon som har läst det någonstans, så ber jag om ursäkt. Då var jag inte först. Datorn stryker under med rött, den känner inte igen det, men det är ingen garanti för att jag har första ”tjinget”. Jag tycker att det ordet är både hoppfullt eller sorgesamt.

På tal om att läsa; har det hänt er att ni läste kanske en hel sida och har tänkt på något helt annat? Det kan hända mig ibland. Jag har inte tagit in det som jag har läst, sett orden och bokstäverna men tankarna har flugit långan väg. Kanske en färdighet i sig, men väldigt irriterande. Kanske jag har varit stressad och har haft mycket omkring mig. Herbert säger att detta fenomen heter tankeflykt. Det var snällt att han talade om. Han sa inte att jag skulle skärpa mig eller något sådant. Tankeflykt låter förlåtande, som jag kan ta till mig. Ingenting som har med åldern att göra, kanske.

Jag vill berätta litet om vår grannsämja här i kvarteret. Vi två närmaste grannar har öppnat en liten närbutik. Sena kvällar och en del helgdagar också. Vi ringer och frågar om butiken är öppen först och främst. Är den det, så kan vi i det något begränsade lagret undra om det eventuellt finns lite muskotnöt eller en gräddskvätt. En annan gång kan det vara bakpulver eller kanske purjolök. Har vi tur så finns det i lagret. Vi har ingen skylt där det står grannsamverkan på, men är någon bortrest, och nu är det frågan om en större krets av grannar, då kan vi hänga tvätt hos dem, eller lägga några leksaker på gräsmattan, resa några trädgårdsverktyg och ställa en hink lite strategiskt vid garaget. Ser vi något konstigt kan vi gå ut och morra!

Vi har en bekant som fick röntga sin hjärna för ett tag sen. Då tänkte jag, att det var tur att det inte var jag. Så rörigt som mitt huvud känns just nu skulle det inte ha varit bra. Skulle de få det på röntgenbilder, så skulle de kalla ihop en hel expertisgrupp. De skulle slå sina kloka huvuden i hop och ändå inte förstå vad de såg. När de hade klurat länge nog, så skulle det tas upp i någon amerikansk läkartidning om det svenska huvudet vars oreda aldrig skådats. Nåja, jag kan skoja. Vad jag förstår, så kanske jag inte är i behov av röntgen. Nu i alla fall.

Men såpass reda har jag därinne att jag blir förargad och förbluffad över läkaren, som opererade in konstgjorda strupar. Att han fick hålla på som han gjorde! Med alla nedslående resultat som uppdagades, så hade han i alla fall ett odelat förtroende hos de som skulle ha vetat annat. Vad har han kostat av lidande och människoliv? Hur mycket har han inte påstått och inbillat? Berövat människor som hade ett svårt, men ändå liv, innan operationerna. Nu är de bundna till en massa livsuppehållande maskiner om de överlevde över huvud taget. Därtill all besvikelse hos dem och hos anhöriga. Den läkarens självförtroende går utanpå allt annat. Ett dödligt självförtroende, dödligt för andra! Fyttiattan, säger jag. Det är fler som skulle behöva röntgen.

Nej, nu har jag funderat färdigt för den här månaden. Med på vägen har jag både glädje och sorg. Jag är övertygad om att det gäller var och en som läser också. Jag sänder en morgondagsgaranti till er alla, inte bara en utan många, många.