margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Mars 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, April 02, 2016 17:14:24

En månad har gått

Mars 2016

Nu lägger jag mars månad 2016 till stapeln i ”spara” av alla de andra månadskrönikorna jag har skrivit. Över 50 stycken har det blivit. Herre min je, så många ord, så många bokstäver som jag har fått till. Att ni har orkat!

Så får jag passa på att tacka för beröm och glada tillrop för mina alster. Så roligt att få respons (som det nu heter på svenska) från er. Det är så att en del av er har jag inte träffat, har ingen tecknad ansiktsoval på. Jag kan bara säga så här: Det gläder!

Det skulle ha glatt mig att ha kunnat skriva till Bodil Malmsten och tackat för hennes sista bok. Hela boken är en kärleksdikt och saknadsrader till och över en kär vän. Vilken kärlek! Vilken bok! Var har hon hittat alla vackra formuleringar, vad är det som gör att hon rör vid ens innersta strängar? Var tar hon orden till den milsvida saknaden? Hennes hjärta måste ha pumpat tårar och inte blod, tycker jag. En sorg och en saknad beskriven på det allra vackraste sätt. Man vill bara hålla om henne i tankarna och säga tack.

Håller om min vän Elisabet gör jag också. Hemkommen från lasarettet opererad igen för sin cancer, men vid gott mod. Läkarna har gjort ett gott jobb, men än är inte faran över. Strålning återstår. Men vet ni, Elisabet är inte orolig. Jag har talat med henne i telefonen och hon är glad! Hon kvittrar och skrattar och säger: ”Det ska gå bra den här gången också. Jag är ju uppe ur sjukhussängen, jag är hemma, och det är snart vår.” Var hämtar hon all kraft? Där är väl hon och jag som två motpoler. Jag skrev till henne att skulle jag få hennes besked, som hon har fått av läkare gång på gång, så hade jag säkert satt mig på en köksstol och dött av bara det! Av oron över hur det skulle bli. Bara av oro hade jag dumpit ner på stolen och inte orkat röra mig. För som Erik säger: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma!” Men jag vet att Elisabet gladdes åt alla tokiga och goa kort, som posten förmedlade, när hon var på lasarettet. Varje dag. Kort med blommor, kort som jag hade gjort av urklipp, kort med konstiga saker på, gamla sparade kort, kort i färg, kort i svartvitt. Ja, allt jag har kommit på för att hålla henne kvar hos mig. Jag hoppas ju att man inte kan ge upp, när man väntar på ett kort? Eller... Kan det finnas ett uns sanning i det? Nej, nu vet jag. Det är för att stilla min egen oro, vagga mig i ett magiskt löfte att...

När jag nu är inne på följetonger, så kommer Olles efter Elisabet den här gången. Hans faster Ida har varit hemma och hälsat på. De var här allihop och åt påskaftonsmat. Olle hade fått ett påskägg av grannarna med mångahanda godis i. Mycket godis. Han delade med sig, väldigt givmilt. Farmor fick bland annat sådana där skumkaniner, Å, vad gott! Ja, jag vet vad de innehåller. Men de är goda ändå! Hade man fått skumgodisbegäret fyllt när man var liten hade det inte varit så skriande nu. Skumtomtar på julen är faktiskt lika gott det också. Nåja, Ida fick en Center-chokladbit. Hon sa att hon var mätt efter maten, men jag kan spara till i morgon, sa hon. Då sa Olles pappa: ”Då är det inte lördag!” Olle tittade upp och sa: ”Men pappa det är ju påsk!” Sen höll han ett föredrag hur Ida skulle bära sig åt om hon skulle äta chokladen på tåget. ”Du kan fråga ”ktörn” om du får äta där, det kan ju bli kladdigt. Men om du viker ner pappret eftersom du äter så kanske du får. Men fråga först!”

Lillebror Ebbe blir det bara en rapport om. Han börjar resa sig, ta några steg. Denna påsk såg jag hur man kryper under saker, som inte går att krypa under, för att sedan ta sig till det, som inte går att klättra på men som klättrades på. Den lille krabaten har en helt annan framtoning än storebror. Det finns visst inga hinder alls, han far fram som en bulldozer, men så otroligt gladlynt, bara ler och ler. Ebbe kommer nog inte att skicka med faster Ida några instruktioner om chokladätande. Men vem vet?

På tal om barn, så tycker jag att Olles förskola hade ett underbart namn på deras skidtävling: Hasaloppet! Alla vann! Alla fick medalj! Beundransvärda människor som inspirerar och berikar. Jag svettas vid tanken att klara en sådan sak, som att alla kommer ut ungefär samtidigt till skidor och stavar. Hur många måste ha hjälp med att sätta fast pjäxor och trä vantar i skidstavens rem? Puh, säger jag. Hur många blir kissnödiga, när de nyss har kommit ut? Eller en bit in i spåret? Puh igen! För personalen är det inte frågan om att hasa, där är det bråttom som gäller. Och varje barn skall ses och ha sin tid. En hel yrkeskår som skulle ha stora guldmedaljer ofta.

Nu ska jag göra ett lappkast och tala om något annat. Jag tänkte på en dag, när jag hade gjort en matbrödsdeg, att förr kunde jag baka både matbröd och bullar på en och samma dag. Nu räcker det med en sort. ”Fala väl” kan man säga. Jag får skynda mig att göra degen, annars börjar ”gruvarbetet” och det får vara. Jag försöker överlista mig själv, innan latmasken tar över. Trots att jag i dag har en jättebra assistent, som heter Bosch. Har ni också en sådan där assistent med namn och allt? Som aldrig ifrågasätter, bara snurrar och knådar? Men nu till påsk så protesterade den för bullarna blev inte bra. De jäste inte. Goda blev de, men man kunde inte kalla dem bulliga precis.

Efter att jag har bakat, så sätter jag mig på hela ryggen en lång stund och känner mig märkvärdig. Jag har bakat idag! Vad har du gjort? Man blir stursk när man gjort något, eller hur?

Den här månaden har vi fått ta emot sorgesamma besked, två av våra mångåriga vänner finns inte längre. Eva, från Norge och Arne, vår granne. Goda vänner som vi har delat både glädje och sorg med. Inte en blick och inte ett ord kan vi dela med dem mer, men vi har många minnen; stunder som förgyller och stunder som är oersättliga.

Nu får vi vänta på våren. Jag talade med min yngsta bror Alf i går. Bofinken hade kommit till Värmland, den hade spelat av hjärtans lust. Så nu får jag väl börja lyssna efter den spelemannen här också om ett tag. Han låter som Kalle Jularbo, inte Alf, utan bofinken. En lång radda med fina toner, som sen avslutas med en knorr. Den här avslutningen får bli min knorr på marstankarna, mina funderingar, glimtar från min och andras värld.