margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

Julbrev 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, December 12, 2016 13:51:52

Käraste vänner!

Ja, hur ska det här bli. Längre och längre efter. Förut om åren, när jag börjat med julbrevet, har jag i alla fall haft någon julklapp liggande på soffan bakom mig. I år, icke! Men det blir nog någon dag. Nu har jag fått klaga att jag inte hinner det jag ska. Jag tror inte att jag är ensam om den frustrationen heller.

Vi har ibland den stora äran att få vara barnvakter till de härliga killarna från Rödön. Den lille Ebbe är bara så god och glad, han är ett stort nöjdansikte hela han. Jag är säker på att hans föräldrar kan ha en annan åsikt om honom, när han är trött eller inte vill. Det vi upplever är en glad liten krabat. Ledsagad av storebror som är bra läromästare. Han är en liten perfektionist, en Stenbock där allt skall ställas tillbaka där det hör hemma. Han litar inte riktigt på att farmor klarar av det, utan ibland ber han Herbert utföra en del uppdrag. Farmor är inte riktigt den som har visat att hon uppfyller alla krav. En dag hade jag lagt mina sockor på hans pall, då ropade han med sträng röst – ”Farmor, vad är det du lagt här?”

Mats och Ulrica har flyttat in i eget hus på Rödön, ett hus, som har som det heter i annonserna, stor potential att bli ett härligt fungerande hus för en liten aktiv familj. Nära till skidspåret för Olle som äääälskar skidåkning. Han knatar med sina skidor till och från förskolan om vädret tillåter. Tänk att den lille tänkaren blir fem år och den glade blir två.

Erik har samma tålamod med oss teknikintoleranta som till förne. Han förklarar och förklarar. Vi lyssnar och nickar och begriper så litet. Githa firade jämna år i sommar och hon fick bland annat den stooora gamla novemberkaktusen.

Ida hittar hem till oss, till småpojkar som väntar och längtar efter faster Ida. Vi löser korsord, äter något vaniljhorn när det passar och har det trivsamt. När hon skulle komma med tåget sist så sade Olle: ”Farmor, kan du se till att Herbert hämtar faster Ida på tågstationen, jag är ju på förskolan.” Han och övriga familjen skulle ha mött henne.

Värmlandsfrämmande som vanligt, barnbarnet Anton och hans mamma Ulla kom i år utan Saga, hunden som inte ville åka härifrån ifjol. Det kändes så konstigt, ingen hund, men annars, som det är med unga herrar, de växer ifrån en, blir långa - men i mina ögon blir han aldrig vuxen.

Stor-Mats från Charlottenberg kom i år ensam, hans mamma Mai har blivit mindre rörlig, åldern tar ut sin rätt och lårbenshalsbrott har inte gjort det lättare. Livet har blivit annorlunda med hemtjänst och annat ovanligt. Nästa år är jag lovad en tur i sportbilen, hur jag skall komma ur och i är en annan fråga.

Kerstin, en ungdomskamrat från Sunne och hennes man Börje, kom hit i sommar. Vi hade inte sett varandra sen vi var unga och vackra. Nu var vi inte ens unga. Glädjen för mig var ju att få hålla om, höra om mitt Sunne, om gamla bekanta och att skratta över den sjuka humor som alltid finns där ”när värmlänninger börjer å prat”. Konstigt men så är det. ”Å ve har in´t en tanke på att dä kanske int´passer sej.”

På tal om vikten att se ljust på tillvaron, så har Elisabet i Gränna fått oroande besked om cancern, ändå är hennes goda humör oskadat. Vi hjälps åt att försöka ta oss framåt, jag springer vid sidan om, håller i, stoppar om och jag förundras över hennes tålighet och hennes framåtvilja. Vi ska klara det här, men ibland känner åtminstone jag att det är grus i uppförsbacken! Hon har tappat håret, har svårt att röra sig, ändå när vi talas vid blir det skratt och glädje. Förunderligt hur mycket styrka det finns i en människa!

Ja, för att fortsätta på sjukfronten, så har jag fått reda på att jag har haft ett antal små stroke! Jag var på hjärnröntgen, remitterad från ögon. Jag fick lugnande besked därifrån, men till min HC hade det skickats ett annat besked, som jag inte fick reda på förrän flera månader efteråt. Jag fick blodförtunnande tabletter och försökte se glad ut ändå, fastän jag kände mig ganska skakad. Jag hade inte känt av några obehag alls. Jag är ändå glad att de såg en hjärna! De där röntgenapparaterna är helt magiska. Det surrar och pyser, det tjuter och låter, under tiden tar de bilder av något som är så invecklat. Utan att de behöver stryka ut skrynklorna! Märkunnela!

Märkunnela är det väl att Post Nord inte kan det där med postutdelning. Jag brukar skicka kort till småkillarna på Rödön ibland. Ett till dem var. Det kan blir så att det ena kortet kommer två dagar före det andra. Då gäller det att ingen blir avundsjuk, tror att farmor har skickat bara till den ena. Det är ju post och de ska kunna tycker jag. Det är nog inte postbärarna utan hur de som tror sig kunna har lagt upp det hela.

Det är väl som med polisen, de får skit för snart allting, men det är ju de där ”höjdarna” som sitter på sina bestämmandestolar, som inte har insett följderna. Som inte en dag har varit med ute på fältet och sett baksidan av en omorganisation. Bocken till trädgårdsmästare kanske får en allt större sanningshalt.

Jag har en ny skärm till datorn, därtill en ny skrivare. Erik kom och förklarade och beskrev och instruerade, för båda sakerna la av. Jag har väl varit för flitig, men det är ju så roligt att skriva. Jag har flera ”snigelpostskrivarvänner”. Det är så roligt, när man hittar brev i brevlådan; brev med frimärken och avsändare. Som det var förr. Tänk att man har blivit så gammal att allt helst ska vara som det har varit förr. Blir det annorlunda, så blir åtminstone jag en vilsenpanna.

Ja, inte är det som förr. Nu kallar riksdagsmän sina kolleger för horor, barn i skolan har en vokabulär som inte passar unga människor. När inte vuxna går före med gott exempel, så kan väl inte de unga. Hur världen ser ut, hur ska de unga få någon framtidstro? Varje dag krigsbilder i tv, sårade svältande människor, stora som små. Det står gubbar i talarstolar och talar och talar och talar. Det finns gubbar som förnekar att det är vi, som rår för att glaciärerna smälter. Den här nye presidenten ”Trumpen”, säger att det är Kina som har hittat på. Jag är skrämd över den mannen och förstår inte att det kunde finnas en enda kvinna i hela USA som gav honom sin röst, bara en sådan sak!

Vet ni, att på plussidan har vi en massa fin ungdom, nyanlända som vill lära sig svenska och jobba i vården. Vi har fyra årstider, vi har skrivklåda, åtminstone en del av oss, Vi har Odensalakyrkan med all glädje. Akvarellgruppen, Torsdagslunchen, Stilla rum. Alla blommor under snön och härliga syner från i sommar. Risgrynsgröt, adventskalendrar, nya julfrimärken. Vi har Smile som opererar barn i Indien för gomspalt, vi har damer som stickar filtar till barn i Rumänien. Det finns oändligt mycket att glädjas åt! Krama varandra!

God jul och ett gott nytt 2017 från Margareta och Herbert