margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått December 2016

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, January 02, 2017 13:46:04

En månad har gått
December 2016

Nyårsafton 2016

Ja, nu är det så igen. Året försvinner in i föregående års gömslen, ännu ganska färskt och varmt så att säga. Ett nytt år kikar fram runt hörnet, vet inte riktigt om det törs komma fram till denna hemska värld. Nästan som tjuren Ferdinand, när de har fraktat honom till den stora arenan där han skulle skrämma vettet ur alla.

Det har varit snudd på att jag har blivit vettskrämd detta år. ”Trumpen” i Amerika, vansinnigheter i Syrien, svält i Afrika, översvämningar och naturkatastrofer. Det måste vara vi människor, den stora massan, som måste göra något. Bestämmande gubbarna jobbar inte som de ska! Det finns i den kommande regimen i USA, män, så kallade lärde, som går ut offentligt och säger att miljöhotet är påhittat av andra länder. Hur ska det då bli med vårt klot? Hur kan de kalla sig skolade? Bevare mig väl! Säkert har de utbildats i dyra universitet eller har haft mycket pengar. Oj, vad fördomsfull jag är, jag ser det, men i sådana här saker vill jag vara det, för allt som har blivit sagt är ju åt pipsvängen! Jag vill gråta var gång de visar bilder från den isiga delen av världen där stora glaciärer bara vittrar sönder och isbjörnarnas levnad är hotad. Sälar och andra isdjurs existens är kringrända av vårt leverne.

Jag har fått nya Bulletin, frimärksnyheterna för 2017. De första som kommer ut är frimärken som heter Retro. Bilder av sådant som fanns förr, sådant vi ler igenkännande åt. En del saker finns kvar hos oss lite äldre som spar och spar. Frimärket till utlandet som nu kostar 19.50 visar en Stringhylla. En sådan finns i vår ateljé. Vi är säkert retro vi med. Kvalificerade i allra högsta grad. Det är kungafamiljen som kommer på frimärken, inga gamla sparare som vi.

Faster Ida berättade om när hon skajpade med Olle och han berättade följande historia:

- Ida, idag skulle jag måla, men Ebbe rev ner alla kritorna.

- Vad gjorde du då?

- Jag försökte tala honom till rätta! Men han rev bara ner fler!

- Hur blev det då?

- Jag ritade ändå, men det blev inte så bra.

Det är inte lätt att tala vid en snart två-årig lillebror, som har tänkt sig att riva ner kritor. Det kommer att bli fler prövningar med tiden, men det verkar som om storebror försöker så gott han kan.

Elisabet i Gränna och jag har önskat varandra ett gott nytt år. Hon har bestämt att det gamla året skall vi försöka glömma och att vi ska göra det nya till ett framgångsår. Framför allt för de läkare som omger henne, som hela tiden funderar på lösningar för att cancern ska börja förtvina. Jag springer vid sidan om och puttar på, tänder ljus, sänder små böner, ljusblå och lila mattrasremsor viftar i trädgården och sänder alla positiva tankar jag kan komma på. Det är min lilla del i vårt hopp.

En dag skulle jag till banken och föra över lite pengar inför julinköpen. Från ett konto till ett annat. Glad i hågen. Jag kom in skulle ta mig en kölapp, då var automaten borta. Där stod jag som ett fån. Då kom det en vänlig kvinna fram och frågade vad hon kunde hjälpa mig med. Jag sa som det var och då blev jag ombedd att sitta ner och vänta på min tur. Hon höll ordning på oss försäkrade hon. Leende. Efter en stund var det en kund som behövde hjälp utanför i penga-automaten. Hon blev borta ganska länge och det kom in fler och fler kunder. Vi fick hålla reda själva! Bankpersonalen fick vänta medan vi försökte klara ut vem som var i tur, för det finns alltid de som är först.

Min nästa anhalt var begravningsbyrån där vi alltid fått hjälp att sända kondoleanser till Vi-skogen, när någon har gått bort. I många, många år. Nej då, inne bakom disken satt en man som sa att det gick inte längre att göra så! Vi fick klara av det på annat vis. Tack och adjö.

Jag var ledsen när jag gick från banken, hur det har blivit för oss vanliga. Väl inne på begravningsbyrån höll jag på att börja gråta. Vi kunder är inte välkomna, vi är i vägen, vi ska visa oss så lite som möjligt; vara till så litet besvär som möjligt. Vi ska i stället sitta hemma och blippa på apparater. Apparater som hackare går in i och försnillar besparingarna, som vi har.

Dessa ”tvitter och blipper och paddor och mejl” som gör att ingen egentligen behöver prata med någon annan. Dessa näthatare som förstör livet för många. De kan hålla på för de behöver inte möta ett ögonpar som är fyllda av rädsla. De ser inte resultatet av vad de gör. Hur deras ord på mobilen drar undan fötterna på kanske en redan svag. Vad tjänar det för syfte? Kan det vara tillfredsställande att skrämma och såra en annan människa, kanske en kändis som ska glädja och roa. Hur ska samhället bli människovänligt, när vi inte ska kunna hjälpa varandra med att kunna pratas vid över en disk? Ska vi isolera oss var för sig? Det kanske inte var meningen från början? Jag vet att allt som kan brukas kan missbrukas, att allt modernt är svårt att ta till sig. Kanske är jag en bakåtsträvare, men jag har i alla fall elvisp, elektrisk julgransbelysning och en dator som skrivmaskin.

På tal om skrivmaskin: Av Ingegerd, som ser till att mina tankar går att läsa på nätet, (Aj, där föll jag på eget grepp och klagan - utan nätet skulle ni inte kunna läsa det här) fick jag en bok som heter: 642 saker att skriva om. En bok med 642 olika överskrifter och sen tomma rader. Vilken lycka! Skriv om bland annat: En dag i livet för den som sitter bredvid dig. Eller En märklig flicka som är klädd i lager på lager med kläder. Eller Skriv en dikt om en Lök! Mina ögon har varit glada ända sen jag började bläddra medan någon annan skulle kunna känna ren fasa. Tur att vi är olika.

Nu har Lillfamiljen kommit hem från Småland. Resorna både upp och ner hade gått alldeles utmärkt. Pojkarna var snälla, underlaget var sommarväglag. Julhögtidens fröjder tillbringade de hemma hos Ulricas mamma och pappa med allt vad det innebär av småländska traditioner. Pojkarna blir ”tvåtraditionella”! Nästan tre, lite värmlandslinjer finns ju även.

Ida har varit hemma och löst korsord, fått skotta lite snö och vilat lite från alla jobbigheter som omstruktureringen bland polisarbetet har medfört. Tankat för ett nytt arbetsår och ett nytt år med att vara faster både på skajpen och i verkligheten. I år blev det ingen jul med pojkarna. Deras resvägar korsades både upp och ner.

Till sist vill jag besvära med ett bra år 2017!