margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Februari 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Fri, March 03, 2017 15:07:08

En månad har gått
Februari 2017

Samma förvåning varje gång som almanackan skall skiftas. Va, är det redan slut på den här månaden också! Nu var det till och med en kortare månad än alla andra.

På vårt vardagsrumsbord står det vår i form av tulpaner. ”Fådda” av goda vänner i lördags. Tulpaner i lätta akvarellfärger och beblandade med ljusgrönt blåbärsris. Kan det bli mer vår?

På baksidan av huset har vi mer fådda saker. Från början bara en kvist av en sorts pil, vilken sort har förstås fallit i glömska, men nu sen den växt sig nästan stor som ett träd, så har den i sin tur kvistar med kissekatter på. Små och ludna och älskliga. När det har varit vårvärma ett tag, så blir dessa vita kissar alldeles gula och då kommer det att surra av humlor och förhoppningsvis något bi, men jag är oroad för i somras såg jag inte många bin i vår trädgård. Tyvärr.

Nu går mina tankar till Trumpen, han som ska minska på anslagen till miljön och satsa på försvaret! Han ska leta efter mer olja och satsa på kolgruvor. Det vore bättre att han satsade på ett annat slags försvar, ett försvar för att rädda sina vatten, sin djurvärld, sina växter, sin del av vår planet för framtida generationer. Så får vi rädda det vi kan. De har ju i Amerikat framtida generationer att lämna efter sig en frisk värld till, men är man egoistisk och allt möjligt istisk, så får man kanske göra så, men vad kan man vänta sig av den mannen. Förvänta oss, när hans presschef har fått komma efter presidenten och förklarat vad han egentligen menat! Oj, oj oj. Bevare oss för sådana människor.

Nästa fundering: Elisabetsföljetongen. Jag talade med henne i går och hon hälsade att i dag skall hon på datortomografi. Då får hon väl reda på vad som händer i hennes kropp. Det blir alltid ett koll-samtal till henne innan jag skriver min krönika. Jag kan lova er att det dryftas jämtlandssaker, det pratas väder (vad annars), det pratas mitt senaste brev och framförallt det skrattas och tas nya tag för att inge oss båda hopp och framtid. Jag sänder alltid omhållningstankar till henne, när jag tänder mina ljus i ljusbäraren i Odensalakyrkan varje onsdagskväll.

Onsdagskvällar mediterar vi, ett litet troget gäng ledda av Helen-präst, och det må jag säga är livgivande för mig. Jag, som aldrig har kunnat slappna av, sitter där i bänken och lever i en blå bubbla för en liten stund. Varför jag tycker den är blå vet jag inte. Kan någon ha ett ”tyck” om det blir jag glad. Sist jag satt där, så plingade det i en av mina hörapparater. Det gör så när batteriet börja ta slut. Jag hoppade till och blev väldigt abrupt medveten om vardagen.

Hur kan ett ord som abrupt få en plats i vår ordlista? För mig ett konstigt ord men har säkert en logisk förklaring. Jag undrar jag var vi har lånat det ifrån. Lånat måste det vara, tycker jag.

På tal om låna så har vår vägg i vägg granne flyttat. Det som har varit så hemvant och nära, men Berit blev ensam och livet blir inte sig likt. Det har vi fått lära oss. Nu har hennes hus stått tomt några dagar, inget ljud från hennes garageuppfart. Inte någon som har skottat eller låtit i postlådelocket. Ingen att låna ett ägg av, ingen som vill låna ett ägg. Vi har upprättat en liten närbutik mellan oss under åren. Det vi har saknat en lördagakväll kanske vi har kunnat låna. Även om lagret har varit lite begränsat, så har viljan varit desto större. Så och har vi hystat över en smakbit om vi bakat. Vi har bara haft att gå till hörnet på vår uteplats, så har det funnits en hand med det som vi har frågat efter eller en hand med något gott nybakat. En sådan service kan ingen affär i världen erbjuda.

Ja, väntar ni på andra följetongen? Lill-familjen har varit på sin årliga ”klansemester” i Dalarna. Småländska och jämtländska idiomer blandas i en glädje över att ses och få umgås med uteaktiviteter av mångahanda slag. Olle har åkt skidor på längden och utför. Han har fått vara en glad unge, som har fått göra sådant han älskar, att åka skidor! Lille Ebbe har väl inte skidat något men pulkat och varit delaktig i släktskapet.

Jag kommer ihåg när de var här sist, så skulle vi, hans mamma Ulrica och jag, försöka forska ut om han kunde säga farmor. Så mamma frågade så här: ”Ebbe, var är du nu?” Ebbe tittade upp med en frågande min, pekade på sig själv och sa: ”Här!” Där fick vi, som var frågvisa. Det kunde vi väl se själva, så tycktes han tänka.

Min farmor är ett minne som lyser och sticker ut där i minnets bokhylla. Ingen annan bok har ett så vackert omslag, ingen annan bok har så många blanka sidor! Jag har alldeles för få minnen. Jag hade bara några få års kontakt med henne. Vi fick inte många stunder tillsammans. Tyvärr. För, det jag minns, är så positivt att jag funderar i bland på att jag har förskönat det hela. Jag minns en visa som farmor sjöng om en silverflöjt. Jag minns att hon smälte ostkanter i vedspisens ugn, så jag skulle få smaka. Jag älskar smältost än i dag. Jag minns hur det kändes att sitta i hennes knä och bli omhållen. Omfamnad med en kärlek som jag inte fick från någon annan. Jag hade fördelen att få vara i ett farmorskimmer. Jag hoppas att jag kan ge mina småttisar samma minnen. Inte vedspisminnen men omhållningen och kärleken.

Nu kom småpojkarna för mig igen. När de var här sist så skulle vi steka våfflor, som vanligt. Olle är på hugget, han vill att jag ska knäcka äggen och sen så vet han vad han ska blanda i. Jag får bara vara med och pytsa i lagom. Jag tror att han skulle klara det också. Han vispar denna smet alldeles slät och sen får jag ta vid och steka, men den här gången var annorlunda. Då stod på andra sidan en lite mindre kille och han var mer intresserad av att klämma sönder äggskalen i atomsmå bitar. Att sen försöka hälla salt i den lila handen eller rättare sagt att få ut saltet ur den äggvitekladdiga handen var en pärs för farmor. Allt skall ske fort och på en gång för Ebbe. Olle har tålamod och uthållighet. Två små personligheter på varsin stol, på varsin sida av mig.

Ja, jag måste ju få klaga lite innan jag ger mig, inte bara på Trumpen, utan klaga på Post Nord! En dag låg två brev i vår postlåda. Det ena var ett brev, som jag hade skickat till min faster i Göteborg och det andra var ett brev från nämnda faster. På det första var hennes namn överkorsat och på baksidan satt en etikett att adressaten var okänd. På det andra brevet hade faster Karin skrivit sin adress som var den adress jag hade skrivit! Alltså hade jag rätt adress, vilket jag visste, för jag har i flera år skrivit till henne. Jag ringde Post Nord och där var det efter lång väntan en kvinna som förklarade att det var den mänskliga faktorn som hade felat. Ja, sa jag, kan jag lägga på brevet igen då? Nej, se det gick inte för jag kunde ju inte sända ett brev som portot redan var stämplat på. Självklart så måste jag frankera om, om jag skulle skicka det igen!

Dubbla porton på ett brev som Post Nord själva förorsakat att det hade kommit tillbaka! Det är klart att jag skickade det igen men jag skrev till Post Nord att frimärke har fått en annan mening för mig efter det här. Inget svar, men jag kanske skulle ha bifogat svarsporto! Jag fortsätter att skicka snigelpost till några brevvänner, snigelpost som det kan bli ekoeffekt på.

Nu får vi snart lyssna på talgoxespel. Min bror Alf ringde från värmländska skogarna och sa att den fågeln redan har fått vårfnatt i träden på gården. Vi går mot en ljusnande framtid och jag hoppas på en fin vår för oss alla, små som stora.