margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått April 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, May 02, 2017 15:59:43

En månad har gått

April 2017

Dammen är isfri, gräsmattan är fylld med tallkottar, julrosen blommar, allt detta på baksidan av huset. På framsidan blommar många krokusar, hundratalet blåstjärnor och kirgislökens bald är långt komna. En enda snödroppe! Snödropparna vill inte bo hos oss fastän vi har mycket kärleksplats för dem. Men icke!

Tänk att det har vänt till våraning. Knopparna på syrenbuskarna är aningsgröna och så är det med klätterhortenzian, snart är den klädd som brud där invid köksväggen. Förunderligt. Där under den frusna marken så finns det ”livsgnistor” och oföränderlig växtkraft, år efter år, där väntar vildtulpanerna att få komma upp och explodera.

För något år sen fick vi en reva murgröna, som vi satte. Den tog sig fint, men den frös ner till marken varje vinter. I år så täckte Herbert den med lite Olle-granris och nu har vi gröna rankor på väggen. Upprinnelsen av detta gröna kommer från Gotland där vår grannfru Berit hade fått med sig en liten lian. Varken murgrönan eller klätterhortenzian är tänkta för den här breddgraden, men det vet de lyckligtvis inte om, och ingen har skvallrat. Jag skrev Olle-granris - vi fick några famnar granris i höstas och de har onekligen gjort nytta denna vinter.

Nu till Olle och Ebbe. Olle fick lite bryderi, när faster Ida skulle komma hem till påsk. Han funderade på om hon kunde följa med i skidspåret, 2,5 km. Hon undrade då hur hon skulle klara det, det är många år sen hon åkte skidor. ”Hur ska jag göra jag om det är mycket uppför?” ”Gör så här”, Olle visade med händerna hur hon skulle saxa. ”Hur gör jag om det går för fort utför?” Olle tittade länge på henne och sa: ”Näe, vi får åka nere på lägdan! Vi kanske kan cykla Ida, men det är förstås länge sen du cyklade också!

När hon skulle fara tillbaka till Stockholm, så hade han ”pysslat” ett armband till henne som hon skulle ta på sig när hon längtade efter honom. Ett sånt där längtansband som hjälpte lite grann.

Ebbe har fyllt två år och vi fick glasstårta och framför allt fick vi en massa goa tvåårskramar. Han ser ut att ha hur många kramar som helst att dela ut, tillsammans med leenden som smittar av sig. Det verkar vara farbror Erik, ”Jejje” som är den stora idolen. Ringer man dit och vill prata med Ebbe så frågar han: ”Jejje?” Får han ett nekande svar då kommer det ett bestämt ”Nej! Vill inte!”

Följetongen Elisabet innehåller inga nyheter. ”Vi”, hon och jag, kämpar på var och en på sitt håll. Hon ska väl in för nya cellgifter snart igen. Snälla, hjälp mig hålla tummarna. Jag sänder ett dagboksbrev varje månad ner till henne, försöker beskriva naturens förändringar och lite sån där värmländsk humor som jag vet uppskattas. Jag kan ju inte frångå mina vanor, jag måste få klaga eller tala om vad jag har hängt upp mig på sen förra månaden.

Det första kanske jag inte har hängt upp mig på direkt, för det är så urbota dumt, så jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Det lär nyligen ha kommit ut i handeln en spray som kan användas på vattnen i toalettstolen - innan man bajsar så stänger det ”nere” lukten. Med andra ord, det får inte lukta bajs på en toalett! En vacker dam använder sprayen, vi ser på reklamen i tv när hon går ut därifrån. Det kommer en man och skall in i samma utrymme, han sniffar och sen ser han nöjd ut! Det finns en text i reklamen där det står: Kan användas lika bra av män som kvinnor! Vari består skillnaden av dessa göromål? Jag bara undrar. Tror de att vi är dumma eller?

Till nästa hänga upp på-företeelse: Det har ju etablerat sig en sportaffärskedja här i stan. En megastor vad jag förstår. Hela tiden pumpas det ut reklam. Två gånger i veckan får vi en likadan tidning och då menar jag tidning. Det är sannerligen inget reklamblad. Exakt samma innehåll två gånger! Vi uppmanas att inte slösa på resurser, vi återanvänder, vi samlar in varenda liten pappersgnutta, och de bara öser ut igen och igen.Små sportaffärer får lägga ner och den stora skulle jag tro gnuggar händerna och säger: Nu tog vi en till. Hur skall det bli inne i stadskärnan om alla småbutiker slås ut?

Det är konstigt med den tid vi lever i, jag känner inte igen mig, jag har tappat bort mig i alla nymodigheter och alla nya ord och tekniska saker. När man tittar på en annons från en affär med tekniska prylar, så är det mer engelska och mer ”osvenska” tekniska benämningar än svenska. Inget som talar om för oss ”underutvecklade” äldre vad prylen har för funktioner och vad den egentligen är bra för. Det finns nysvenska som kanske förstår bättre än vi ”gammelsvenskar”. Det är klart, snart så är vi inga gamla kvar som inte begriper! Alla unga kan ju, ja till och med småbarn.

Vad gnäller jag för, jag har ju mina barn som kan förklara. Men de kan ju tröttna när mamma aldrig förstår. Eller kanske inte lägger manken till. Jag är som ungdomarna var för många år sen, de orkade inte. Vad de säger nu om att inte orka, vet jag inte. (Förresten varför heter det lägga manken till?)

Ja, världen är konstig. Det kan komma in en tanke hos en man att stjäla en lastbil, ta full fart och köra ihjäl människor på en promenadgata i Stockholm. Att vilja död! Min Ida fick känna på hur hennes jobb ändrade karaktär på ett ögonblick. Detta kan ju befaras bli en återkommande händelse i värsta fall. Men inte bara hon fick tänka nytt, alla som jobbar med att skydda oss, att försöka härleda, att klara ut det svåra, att mobilisera, att bringa ordning, det sattes på prov. Det blir och är ett annorlunda sätt att tänka för oss alla. Att se faror och hot omkring oss. Så ovant och så onödigt, men vi fick också se hur människor tog hand om varandra, delade ut kramar till poliserna som verkligen fick uppskattning för sitt jobb. I min tidning LT fanns en bild på en polisbuss höljd i blommor och en bit från den står ett litet barn, alldeles för sig själv, och bara tittar, kan inte förstå hur polisbilen har blivit. Som en sommaräng! Underbart! Så hoppfullt, en lite vink om att det kanske kan bli bättre.

Nu till något helt annat, som det heter. Vi har i åtminstone över en veckas tid sett rödhaken som har spatserat runt i vår trädgård. Jag hoppas att den kanske tänker bygga sig ett bo i någon av våra tujor. Lite ovanligt i fågelvärlden, för här är honan också ”rödhakad”, inte grå som många honor brukar vara.

Min Ida är långt från grå, när det gäller att vara slagfärdig. En dag när hon stod i lunchkön, så kom det en manlig polis som hon brukar ”slänga käft” med. Han sa när han ser henne: ”Jaha, här står du och fånglor?” Hon tittade upp på honom och sa med ett leende: ”Nej, jag snyggstirrar!” Det värmländska sinnelaget förnekar sig inte.