margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Maj 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Tue, May 30, 2017 15:59:57

En månad har gått

Maj 2017

Nu kan jag tala om att Klätterhortenzians knoppar har blivit blad närmast inne vid väggen, men det har varit en kall månad. Vildtulpanerna har exploderat i en sky av gult och vitt. Vår dubbla blåsippa har överträffat sig själv med att bjuda på många, många blommor. Vitsipporna på baksidan är som små snötussar lite här och där. Nu väntar jag på att den dubbla vitsippan skall slå ut. Inte vet vi var den kom ifrån, utan en vår, för några år sen så fanns den bara där vid kanten av dammen och gladde oss.

Tiden går, men inte så sakteliga! Den rusar! Går det så här i fortsättningen fyller jag 90 år om bara ett par år. Tro mig.

Jag fick några kort från Varberg från min väninna Gun. De bilderna var tagna nere i Värmland för kanske 25 år sen. Det var ju i går! Men när jag tittar hur jag ser ut, så ser jag ju att tiden har gått. De korten är många rynkor sen, jag lovar.

Det är konstigt det här med rynkor och att man åldras. Jag såg en filmsnutt på oss tre som genomförde en skilsmässokväll i Odensalakyrkan. Vi var tre generationer och jag hade kunnat vara mormor. Det var filmat en lite sekvens av oss var och en för att vara som reklam. Jag läste en dikt, och hjälp, där stod det en rynkig gammal tant och läste. Vem kunde det vara? Är det jag?! Jag känner mig inte varken rynkig eller gammaltantig, när jag står och läser mina dikter, men då fick jag mig en tankeställare. Jag ser mig ju som den jag har varit! Men är det så att ska jag göra annat än att stå och läsa, att jag skall göra något som kräver en del kroppsrörelser som att torka golv, då känns det att jag har både år och rynkor. När jag såg den där filmen, så tänkte jag: Så kan jag väl ändå inte stå och se ut! Men efter en stund så sansade jag mig och tänkte: Ja, du Margareta så är det nu, gå fram och läs och var stolt över både din ålder och dina rynkor!

Jag nämnde Skilsmässokväll. Vi var tre, Helen-präst, Cecilia-dansare och jag. Vi hade satt ihop ett program, där det var berättelse, dans och dikter om hur vi har upplevt skilsmässorna som vi har varit med om. Det var en banbrytande föreställning som vi hoppas kan leda till mer öppna samtal om vad och hur det kan drabba både nära och omgivning. En magisk kväll i kyrkan med mycket känslor och hjärtevärme.

Jag har alldeles nyss jobbat mig igenom en förkylning. Det var säkert en fé eller ängel av något slag som höll ett skydd över mig, så att jag inte skulle drabbas förrän uppträdandet var över. Bara dagen efter, så var jag nästa däckad.

Följetong 1, Olle och Ebbe: Beskydd kanske vår lille Ebbe behöver för han är rymningsbenägen (det lät väl fint). Hans pappa sa att det behövs snart tre personer för att hålla honom på plats. Allt som inte Olle har gjort, det gör Ebbe! Rymmer, äter med händerna och allt annat möjligt och omöjligt. Med andra ord en företagsam liten man. Det blir så stora kontraster mellan storebror som har varit så försiktig och hörsam, men man skall väl som förälder få känna på alla möjliga egenheter.

Nu har lillfamiljen börjat utforska sin tomt. De har kört bort två stora myrstackar till skogs; släpvagnen var ett bra fordon för ett sånt göromål. Morfar och mormor har kommit bilande från Småland, så nu är Olle lycklig. Han älskar dem väldigt mycket. Olle och mamma har grävt fram en massa skifferplattor under en del gräs. Han jobbar som en hel karl och har även haft användning för sin lilla sekatör som han har fått. Som vanligt jätteduktig och koncentrerad. Ebbe försökte vi få att plocka tallkottar här hos oss, men vi kan säga att han var mindre intresserad. Jo, om han fick kasta dem i dammen!

Följetong 2: Jag har talat med ”min” Elisabet i dag för att höra hur det mås. Hon säger alltid att det är bra, men jag kan ju göra mig en vag föreställning över hur hon har det. Gång på gång cellgifter. Nya röntgenbilder och försök med någon ny celldrink. Men hennes humör och hennes framåt-tankar kan inga gifter i världen ta död på! Vi färdas framåt, hand i hand, kanske inte skuttande men ändå med näsan mot nya stigar.

Herbert brukar gå runt Lillsjön och i två dagar har han sett en Mandarinandshane i den lilla dammen som finns där. Från början är det nog en rymling från någon djurpark. Det är en asiatisk fågel, som ser ut som om den är målad av en japan med stark känsla för sitt land. En orange/svart/vit/brun skapelse. Jag tittade i Fågelboken och såg att honan är ”bara ” gråvit och oansenlig - som det brukar vara i fågelvärlden och på en del ställen i människovärlden också, då en del män inte tillåter, inte låter frun varken synas eller märkas men ruva och föda barn.

Det finns en hjälporganisation som heter Erikhjälpen. Vi har en egen privat Erik-hjälp, när det klantar till sig med tekniska prylar. En dag gick inte teven att manövrera. Vi fick bara in en kanal. Jag gjorde som Erik sagt, dra ur alla kontakter och starta på nytt, sen var mitt tekniska kunnande uttömt. Telefon till Erik som kom och skulle till att dra ur kontakterna. Då sa jag med stolthet i rösten: ”Det där har jag redan gjort!” Hans nästa drag var att byta batterier i fjärrkontrollen. Det hade jag inte gjort fastän det hade hänt förut. Så min stolthet ramlade ner runt mina fotknölar och där låg den en lång stund. Han är en tröst-erik kille på många olika sätt.

Jag plockade fram min allra första diktsamling härom dagen: Det går en drömmerska. Då kom jag på en episod som gjorde att jag blev nedplockad på jorden. Man skall inte tro att man är nån! Strax efter att jag hade gett ut boken skulle jag medverka på en fest. Jag hade lämnat en bok till deras lotteri som en vinst. Det blev dragning och en man fick min bok. Efter en stund så såg jag att han hade vikt ihop den, trots de styva pärmarna, stoppat den i bakfickan av byxorna. Han var inte intresserad alls, han hade kanske hoppats på kaffepaketet eller sockerkakan. Så jag stod där och tänkte att undrar var drömmerskan hamnar innan kvällen. I någon papperskorg. Så man ska inte yvas för mycket, då kan man få sårskorpor i själen.

Vad yngre människor ska vara trötta på att vi äldre bara tycker det är jobbigt med dagens alla tekniska prylar. Alla knappar och appar och paddor av olika slag. I teven sägs det: ”Gå in på vår app, så får du nyheter från hela världen.” Jaaa, men vad är en app? Min hjärna är inte appmedveten, så jag må i rimlighetens namn säga:Jag försöker inte, jag törs inte, då blir det bara mer jobb för vår Erikhjälp.” Men ibland skulle det vara roligt att kunna. Jag ser ibland i en del reklamblad från vår matvaruaffär att det är en bild på någon maträtt. Vill du laga den gå in och se på......... Ja jag skulle vilja laga den men........... Utanför på många olika sätt, för att jag inte är teknisk.

Pappa hade en sådan där räknesnurra där man ordnade siffror, vevade ett visst antal rundor med veven och vips hade man den summa som skulle räknas ut. Men icke, jag lärde mig den aldrig. Pappa tyckte att jag i det hänseendet var alldeles hopplös. Karta och kompass är en till sådan där stötesten. Men sticka en häl på en raggsocka det kan jag.

I början skrev jag om vitsipporna. När det regnar eller mulnar på, så böjer de sina huvuden och då kommer den ljuslila baksidan att synas. De ser ut som små lila ”sagopluttar”, som har invaderat gräset. Underbart. Det spelar ingen roll hur vädret är, jag njuter av vitsipporna i alla fall.