margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Juli 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, July 31, 2017 14:11:44

En månad har gått

Juli 2017

För 7:de året skriver jag: En månad har gått. Juli. Jag har hittills skrivit 84 krönikor. Det känns väldigt många ord. Får jag vara som jag är, så blir det fler. Hoppas jag, för jag tycker det är roligt. Jag brukar, innan jag sätter igång, läsa ”tillbaks” några krönikor från den månaden. Bara för att se vad som har varit i mitt huvud av tankar, glädjeämnen och ”reta upp” saker.

Då måste jag gå till trädgården igen, för varje krönika så har jag nämnt pionerna, de rosa, att de har varit utblommade när juli varit till ända. I år har de precis slagit ut! Så mycket senare är det i år. De gula spirstånden brukar också blomma, de är ännu bara i knopp. Däremot så har det hänt, att våra riddarsporrar inte har klarat vintern. En enda liten stackare står vid vårt nygjorda staket på framsidan. En ynklig liten riddarsporre. De, som jag förut har benämnt som stridande arméer, är inte ens en spillra blott. I vinter var det ingen riddarsporrevinter det kan vi konstatera. Säkert 20 stycken har dött.

Vi har fått riva ner vårt originella staket vid uteplatsen på framsidan. Det var gjort av tallgrenar, som brakade ner det året som stormen härjade som värst. Nu hade det ruttnat det som var underjordiskt. Vi åkte till Bejers och köpte ett staket, det skulle slås ner tre långa jordankare innan vi skruvade upp staketet. Inte orkade vi det. Men jag säger grannar! Svenn kom med en stor slägga, det tog kanske fyra minuter för honom. Han svingade släggan med den kraft, som bara yngre vältränade män kan ta till när det behövs. Tack för hjälpen. Å, det är bara roligt att kunna hjälpa till!

Vi har grannar på baksidan huset, som har satt upp ett jättehögt ”plank” alldeles utanför vår tomt. Över två meter högt och därtill brett. Det kommer att ta tid att vänja sig vid att se det. De frågade visserligen, men inte trodde vi att det skulle bli så högt och så kompakt. Kanske bara halvmetern från vårt staket. Vi vänjer oss säkert, men det är det första vi får syn på, när vi går in i ateljén. Våra gäster har reagerat väldigt starkt på skapelsen.

Nu över till något helt annat som det heter. Jag såg en reklam med en kvinna som smörjer in sina ben och armar med någon undergörande ”smorning”. När det är gjort, sträcker hon upp armarna mot taket och vips så kommer det en underbart blågrå klänning farande från ingenstans. Bara så där. Sen står hon där och ler, alldeles lycklig och vacker i denna kreation.

Sist jag duschade, så försökte jag mig på denna förvandling. Men icke! Jag stod nog där som förut, trots att jag smort in mig. Visserligen inte med den smörja som det reklamerades för, men ändå... Nej, nu vet jag varför jag inte lyckades, jag har aldrig tyckt om trollerier. Jag blir arg och irriterad, kanske bara för att jag aldrig har lyckats räkna ut hur de gör, de där trollerimänniskorna.

Jag läste någonstans om att det har stiftats någon lag i USA om att deras president inte kan göra något impulsivt längre utan att senaten skall säga sitt. Att ha en president som det inte går att lita på måste vara ganska darrigt.

Ganska darrigt har det ju varit i våra led, när generaldirektörer går utanför sina befogenheter. Kanske det var makten som berusade henne, så omdömet inte stämde med lagen? Som en treåring, jag gör som jag vill! Nej mer fordras det under pannbenet om man har blivit generaldirektör. Eller... Hur trodde hon att det skulle gå att låtsas som det regnar. Att det kanske gick att tiga ihjäl. Det går inte att tiga ihjäl hål på hälarna, det måste åtgärdas, eller hur? Nu får regeringen försöka att stoppa till hålen, gå till grunden och försöka gå vidare. Framtiden utvisar väl de fel och brister som inte skulle ha blivit begångna. Det är nog skakigt som det är i vår omvärld, både nära och långt bort.

Fel och brister måste det vara i huvudet på den som ville Hej främling i Östersund så illa. Det som människor har jobbat med, samlat ihop, fått genom gåvor, ville visa att vi kan och vill deras bästa, det eldades upp! Ett sådant bakslag, för denna Emma, som har lagt ner själ och hjärta för att ta emot. Det ser ut som om pyromanen inte har fått henne att ge upp ändå. Heder åt henne, heder åt alla som nu sluter upp igen.

Följetongerna, först till barnen. Olle och jag skulle göra våfflor en dag. Jag har försökt att lära Olle att knäcka äggen i ett glas för att lukta så inget ä dåligt. Den här dagen var jag jäktad och när jag hade knäckt äggen, så tittade Olle på mig och sa: Du har luktat på dem eller??? Man skäms och blir på samma gång så överraskad över hans sätt att tala om för farmor att nu gör du inte som du lär! Liten som en lort kan man bli en sådan gång. Tillrättavisad med all rätt. Å, tänk att man får vara med!

Lille Ebbe har börjat att prata långa sammanhängande haranger med ett språk som inte är uppfunnet förrän nu. När han var som värst talför, så frågade jag helt apropå: ”Kan du säga farmor, Ebbe?” ”Ja”, blev svaret snabbt och klart, men inte sa han det, för han kunde inte, men svaret var på plats. Ja! Han måste ha någon kastrullmagnet inom sig, för varje gång så åker alla grytor ut ur grytskåpet. Sen steks det och rörs och kokas. Han älskar korv, säger det som en skåning med ganska grov röst. Jag upplevde att han öste med en stekspade ur en gryta över till stekpannan, varje tag så sas det korrrv! Tänk att man får vara med!

Så till Elisabet. Jag sänder mina vykort och ibland ett brev, ringer bara för att höra hennes röst och då böljar våra ord och tankar fram och tillbaka. Jag läste bland några av hennes första brev följande mening: Det finns ögonblick som aldrig tar slut. Så beskrev hon hur det kändes, när vi träffades. Jag skrev en dikt till, och om, när det tar slut. Våra ögonblick är begränsade, även om jag inte vet om det är hon eller jag... garantier har vi inga. Jag berättade för henne om dikten och att jag hade skrivit fler om hur det ska kännas för mig, när hon inte finns mer. Skicka dem ögonblickligen till mig! Jag blir så nyfiken! Är det någon som kan förstå hur det känns, jag har fått förtroendet att sända dikterna till henne för läsning. Det känns som en ynnest att hon har godkänt min sorg.

Det finns ögonblick som aldrig kan ta slut, så sant så sant.

Kan man känna sig mer utvald? Jag har läst hennes, nästan 90 brev, som jag har i en pärm. Jag skrattar, jag gråter och framförallt jag blir alldeles hjärtevarm inom hela mig. Att ödet, försynen, änglarna eller något annat förde henne i min väg, det är jag tacksam för.

Jag slutar min julikrönika med vemodiga tankar. Vemodiga men fyllda av kärlek till medmänniskor och hopp om att det är räddningen, att värna om och ta vara på varandra i den lilla världen. Den stora världen är det andra som sköter illa eller väl. Det beror på vilka vi är, var vi bor och vad vi tror på.

Ögonblick

Det finns ögonblick

som aldrig tar slut.

Så skrev du min vän

i ditt andra brev.

Nu håller jag på att mista dig.

Ögonblicket kommer att ta slut.

Hur gör jag med alla ögonblick

som skulle varit våra,

de framtida?

De ögonblick

som varit,

blir minnen.

De ögonblick

som skulle ha blivit,

får jag bara fantisera om.

Molnen blir aningar av dig,

fågelkvittret din röst

Trösten blir skrivandet.

Det finns ögonblick

som aldrig kan ta slut.