margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Augusti 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Mon, September 04, 2017 20:46:57

En månad har gått

Augusti 2017

Blåsten sliter och drar i vildvinet utanför mitt skrivarfönster. Än har inte nattfrosten kommit nog nära för att ställa till så att bladen hänger som grå slaka skurtrasor efter väggen. Hoppas att det dröjer, för när höstfärgerna börjar komma, då prunkar de i alla höstens skiftningar och blir till vägglädje, men minsta lilla andetag av kung Bore, så är det kört.

Vi har inte gjort annat än väntat på denna sommar, men nu är väntan över för nu blir det nattfrost och höstvindar. Det har blommat mycket och växt bra denna ljusa tid som skulle ha kallats sommar. Vi har en eternelliknande växt som vi kallar Vitpytta. Det brukar vara någon enstaka liten stängel. I år är den hög och vid, och det är, som barnen säger, tusen miljoner blommor på den. Daggrosen har växt sig manshög och kommer att bjuda oss på en del nypon fram på höstkanten. De får sitta kvar för de är hur vackra som helst när de blir frostomlupna (!) - kan det heta så? Det spelar ingen roll; det är vackert och det var det jag ville tala om.

Det började ett program på teven som heter Vad är meningen med livet? En stor och djup fråga som skall riktas till åtta kända människor. Intressant. Men jag skall säga en sak: De var inte först med den idén. Jag tänkte för ett tag sen att jag skulle ställa den frågan till Olle, nyss fyllda 5 år. Han tittade stort på mig och sa sen som den självklaraste sak i världen: ”Det är att leva, farmor!” Snabbt kom svaret och farmor blev både överraskad och glad. Det är ju det som är meningen, även för en femåring.

Lille Ebbe fortsätter att vara den glade. Vi pratade en dag per telefon, hans mamma Ulrica och jag. När vi hade avslutat, så ringde det igen och det var Ebbe, som ville säga en sak : ”Jag skall stänga av!” Klick!

När jag fyllde år, så ringde pappa Mats och Olle upp och sjöng för mig. Och så hurrades det. När det var klart, så hörde jag Ebbe, efter de andra: ”huua huua!” Det blir glädje, när alla drar sitt strå till stacken.

Till min vän Elisabet som nu bor på ett gästhem i närheten av Gränna. Nu blir det så att jag ringer upp. Ibland så är väl telefonen bara ett besvär, svår att få grepp om eller telefoner kan ju trilskas även för den som är på alerten. Då svävar min undran i cyberrymden. Ibland låter hon som vanligt, skrattar och säger att hon har det väldigt bra, känner sig smärtfri och de stunderna kan vi, som vi har gjort förut, skratta och glömma oss en stund. Mediciner, som har varit aktuella, har inte gjort vad de skulle, så nu traskar vi på, hon och jag framåt vägen, lite försiktigt, nyfikna över vad som döljer sig bakom nästa krök. Jag sänder mina kort med småberättelser om vardag, förtretligheter, glädjeämnen - kan beskriva dem som små krönikor. Ibland kan jag klistra en ny dikt på ett kort och sända iväg. Vill så gärna att hon skall ha något att se fram emot. Denna älskliga vän som är en helt unik person, en person som bara kom i min väg. Tack från mitt hjärta sänder jag till henne.

Såg att ”generaldirektörskan” som har riskerat vårt lands säkerhet och många människors identitet, hade sin månadslön kvar på 115 000 kr! Den som mister sitt jobb ska ta mig katten inte ha en ograverad lön att hämta. Det är väl ingen arbetsförmedling som flåsar henne i nacken med tvånget att ta lediga jobb. Det kan ju inte vara någon brådska. Hon har ju sitt på det torra. Tänk att det kan bli så snett, så fel, så iögonfallande provokativt, detta, att den som har mycket blir mer givet. Vad har hon gjort för att få så hög lön? Äts det pengar? Kanske har hon stuvat dem och lagt dem i en omelett? Nej, nu vet jag, hon måste ha en tjock madrass i flera våningar! Men att fortsätta få ut de pengarna, när man inte skött det man skulle ha skött, kan det vara försvarbart?

Jag hörde att vi pensionärer skall få 120 kronor mer i månaden någon gång lite längre fram, om kalkylerna håller. Då får jag säga som Ebbe: ”Huua, Huua!”

Nu har datorn börjat vänja sig vid att jag hittar på egna ord. Nu rycker han (ja, datorn är en han)! bara på någon tangent (han har inga axlar) och tänker: Ja, det får gå, hon är ju inte klok! Förut när Elisabet orkade skriva, så fick jag mig tillsänt en massa hemgjort i ordväg. Hennes dator hade också gett upp! Vi funderade på att ge ut en liten ordlista för tokiga.

Jag har skrivit Finska pinnar på mitt block för ”komihågor” till mina krönikor. Jag hörde av min finska väninna Salme att någon sådan kaksort finns inte i hennes hemland. Var i all världen har den kaksortens namn fått sin upprinnelse. Är det någon som vet var den Finska pinnen föddes?

Vet ni, vi väntade främmande av vår vän Stor-Mats från Charlottenberg. När hans lilla blåa sportbil svängde upp på garageuppfarten så satt min yngste bror Alf på passagerarplatsen. ”Huua, Huua!”

Gissa om jag blev glad och överraskad. Det hade jag inte en aaaaning om! Tänk att ibland blir överraskningarna väldigt positiva. Så nu pratar jag värmländska, lyssnar på Värmlandshistorier och skrattar gott. Många ”kommer du ihåg” och ”minns du” far mellan oss.

En som däremot har fått känna på kylan är ju Anna Kindberg-Bata, som tvingades säga tack och adjö. Mina och hennes tankar om hur Sverige borde styras skiljer sig väldigt mycket, men jag kan ändå känna att detta mediedrev, som nu alla journalister bedriver, är ett svaghetstecken. Får de tag i ett ”offer” så känns det som om: Fritt fram! Vi vill se blod! Hur den personen skadas har inte tankarna räckt till att tänka ens. Ibland är pennan ett farligt vapen. Ett vapen som i rätta händer är väldigt effektivt. Ett vapen som när det används rätt av rätt skribent är oslagbart. Vi ser bara hur många som fängslas på olika ställen i världen för att de anses farliga med bara en penna i handen.

Nu har skolorna börjat, semesterfirare har återvänt till det vanliga, det vardagsgrå, det hemvanda, det som i alla fall känns som de där ingådda skorna som är både mjuka och bekväma. Jag hoppas att alla ni som har längtat och väntat på sommaren kan få glädjas åt några brittsommardagar med svamputflykter och stora röda mogna lingonklasar.
Lev väl.