margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Oktober 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 28, 2017 15:11:30

En månad har gått

Oktober 2017

Ibland kan jag bara tänka: Kyla, mörker, regn, blåst, halka, dubbskor, yllemössa, vantar och allt möjligt besvärligt. Istället för: Höstfärgade löv, röda nypon, sidensvansar, värmeljus, extrafilten och stjärnhimmel och brasa i kaminen. Med andra ord: Det kan bli någon deppardag extra, när det börjar komma fram till vintertiden. Ofrånkomligt men det går att skingra tankarna ibland. När man möter världens gulligaste hundvalp i form av en brun labrador som heter Dunder, eller när man hör lille Ebbe ropa: ”Heeej Omma, nu kommer vi!”

Pappa Mats hade väl ropat en förmaning med ganska hög stämma:” Olleee! Då hade lillebror ropat tillbaka med den grövsta röst en tvååring kan åstadkomma:”Pappaaa!

Pojkarna kom hit en dag och när Olle kom in genom dörren så sa han: ”Jag har hört att ni behöver hjälp att rensa dammen. Men innan dess behöver jag lite fika för att orka!” Då blev det att plocka fram jämtländskt tunnbröd och göra en ”Bebbemacka”. Ebbe behövde lite macka han också innan han ville blåsa såpbubblor. Det blåstes och då for bubblorna högt över taken, men Olle jobbade effektivt och energiskt. Kan det vara det småländska arvet, som kommer en sådan gång? Nu är dammen utan både ”slajm” och barr. Tack.

För att fortsätta på mina följetonger, så har jag inga glada besked om min Elisabet. Får inget svar över telefonen utan nu går mina vykort till gästhemmet. Jag vet inte om hon kan ta till sig innebörden av det jag skriver men jag fortsätter. Jag har lovat att gå bredvid och då gör jag det, men nu puttar jag inte längre, är rädd att det gör mer ont än är till nytta. Nu tycker jag att det är uppför och en kall motvind. Det som ger mig lite sinnesro är ljusen jag tänder i Odensalakyrkan så ofta jag kan.

Var rädd om era vänner. Man vet inte när något förändras. Säg att du tycker om och håller av, hellre en gång extra än en gång för lite.

Jag läser överallt om sextrakasserier och tafsande. Män har alltid tagit sig friheter det vet jag, som själv har varit utsatt som barn. Men var går gränsen? Jag hörde en tjej som sa, att om någon kommer åt henne när hon är på ett evenemang, om någon nuddar vid hennes midja eller höft, då är hon beredd att anmäla. Nu undrar jag i min enfald om männen måste gå med händerna lyfta över huvudet för att inte råka ut för anmälan eller det som anmäls nu, som har skett för flera år sen, hur många män kan inte då bli kallsvettiga. Vad kan jag få för anklagelser, vad skall jag hängas ut för, kanske oförskyllt? Men ett är säkert en kvinna ska respekteras när hon säger nej! Tänk att pendeln slår för långt åt alla håll. Ständigt.

Jag har varit på en unik dag i ”min” kyrka. Den hette: En dag för mig. En dag för sinnet. Yogapass, rörelser för att lära sig ta lite plats, skapa saker, måla mandalas, promenad, läshörna, enskilda samtal. Gemenskap över en tallrik soppa. Vi dansade om vi kunde, ”yogade” efter förmåga, på mattor eller stolar - vad kroppen tillåter. Nya bekantskaper knöts och igenkännande nickar blev det också. Bara kvinnor förstås. Ja, männen törs ju inte, som ofta när det är sådana aktiviteter.

Vet ni, jag har varit på stan och jagat långbyxor. Ett par svarta med raka ben och resår i midjan. Men icke! En del expediter tittar på en som något som katten släpat in på mattan. En del letar pliktskyldigast på något ställ. Nej tyvärr det finns inga. Men snälla nån, är det ingen marknad för vanliga tantbyxor? Jag ser ju fler tanter som går omkring på stan. Eller är de modernt inriktade allihop utom jag? Jag vill ha tag i ett par byxor som är lätta att ta på, som inte gör ont i både rygg och armar för att jag måste dra allt vad tygen håller. Är det bara jag? Lyckliga alla andra tanter!

Jag ska byta bank. De två sista gångerna som jag har varit in på ”min” bank (som inte känns som min bank längre) blev jag så otrevligt bemött. Det syns säkert att här kommer någon som inte är så mycket värd. Möttes inte ens av en blick. Pennan jag behövde fick jag hämta innanför killens område. Inte en gest att skicka mig den. Andra gången tog jag med Mats. Då fick vi höra att tjänstekvinnan inte hade ätit lunch, så lunchlådan skulle bli kall. Det var lite besvärligt det som jag skulle ha hjälp med!

Då skulle jag ha velat kunna göra som den rike lite illa klädde mannen som kom in i en ”fin” affär och frågade vad kristallkronan kostade. Lite nedlåtande fick han reda på att det inte var aktuellt att ge honom priset. Då tog han sin käpp slog sönder några prismor och sa: ”Nu kanske jag kan få reda på vad den kostar.” Jag har ingen käpp och banken har inga kristallkronor, men ledsen blir jag på den bank som jag har varit trogen i 46 år. Fy på dem!

Gamla tanter som vill handla resårbyxor, vill ha hjälp på banken, inte klarar av mobilen, hör lite illa, inte tillför, de ska inte finnas har jag räknat ut. Sa det till en som låssasletade ett par byxor, hon bara vände sig och gick! Tänk om hon lagt handen på min arm och sagt: ”Det tycker jag visst att de ska få, jag har både farmor och mormor.” Men hon vände mig ryggen!

Nu till ett Mirakel! Mirakeltrasan för fönsterputs! Jag har köpt på Dollarstore för 10:- Man bara blöter den, gnor runt på rutan. Efteråt använder jag gummiskrapan, men det ska inte behövas heller. Inget putsmedel, sprayflaskor eller tung elektrisk utrustning! Min Ida bara torkar med urvriden trasa. Det blir också blankt. Där är reklamen sanning och inget lur. Det är ett mirakel för mig som byggstädat och pustat över fönster till leda. Den trasan är som ett solsken för mig.

Nu har jag gnällt och hängt upp mig på en massa saker och mer blir det. Tomtarna i affärerna! Vad tre/fyraåringarna ska längta, julen kommer ju aaaaldrig. Alla föräldrar som tusen gånger får säga: ”Du får vänta vännen!” Vad är vänta för små barn? Om fem minuter eller en dag, inte längre. Jag väntar bara på att få höra julsångerna till veckan, när jag skall göra ett nytt försök, att utforska resårbranschen.

Vi äldre behöver inte vänta, tiden bara häver sig över oss och vi står här och förbluffade tänker vi: Det var den månaden det, vart den blev av, det hann vi aldrig uppfatta.