margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Mars 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sun, April 08, 2018 13:50:13

En månad har gått

Mars 2018

Ja, det har fallit många kilometer med snö överallt. Fallit, men inte en tödag sen före jul, så mängden har inte krympt det ringaste. Påsken börjar bra med en strålande sol men också med en alldeles stor, full måne, varje kväll, tyvärr.

Svårt att sova förstås. Det ska inte bero på fullmånen, säger de som tror sig veta. Det är kanske bara ”förståsigpåare”, som har lätt för att somna. Men vänta, snart kommer det någon ny expert, som säger att månen inverkar. Då får nog jag rätt!

Ja, nu börjar mina funderingar över allt möjligt och omöjligt. Dessa cykelbanor, som smalnar av gator, kostar massor och förtretar människor. Hade man inte kunnat ha bara vanliga standardcykelbanor som vi har haft förut. Vi får ju inte köra på någon cyklist någonstans någon gång. De måste ju kunna se sig för de också, tycker man.

Sådant finns det pengar till, men att det skulle finnas någon krona till att hjälpa till med slalombacken i Lit det stötte på patrull. Att det går att ställa till så orter ställs mot orter. Människor mot människor. Det är väl inte demokratins anda eller...

Allt detta kan ju jag sitta och säga, jag som inte ens kan cykla längre. Jag orkar inte hålla i styret längre, för kroppen säger ifrån. Men med och tycka ska jag vara i alla fall. På tal om att kroppen säger ifrån. Man ska ju lyssna på kroppen, säger de som kan. Men min kropp säger ifrån alldeles själv och jag har bara att lyda. Ingen cykling!

Förr kunde man cykla, förr hörde man som man skulle, men med åldern så försvinner en del kunskaper eller förminskas sinnenas möjligheter. Vi har ett bekant par vars hörsel inte är vad den har varit. Hon skulle iväg och handla och han sa att hon skulle köpa sötningsmedel. Hon noterade på listan men kom hem med sötmandel! Kanske inte handstilen var som den hade varit heller. Så kan det också bli.

Jag fick höra, att när kvinnan som skulle komma hit och lyssna på varför vi i Jämtland vill få snurr på nattågen igen, så kom hon med flyg! Hon hade så mycket att göra! Reklamen för tågen säger ju att du kan koppla upp dig och jobba på tåget, men för henne gick det inte. Får man göra så, när man företräder en affärsverksamhet? Förhandla om ett, men nyttja konkurrenterna?

Sen tänker jag miljömässigt. När vi ”vanliga” ska sortera och tänka oss för mer än en gång innan vi tar bilen. Har man då inte en miljöbil så blir det litet fy på dig - känsla. Det känns som om det ibland är skillnad på folk och folk.

Ja, nu till mina följetongsbarnbarn. Olles ordförråd är så fint. De hade råkat ut för magsjuka på dagis. Jag frågade hur det var med lillebror Ebbe. Svaret jag fick var: ”Jo, nu börjar han friskna till.” En dag talade han om för faster Ida att nu var det verkligen fint väder. Han var här en dag. Olle började sopa köksgolvet, tittade upp på farmor och sa: ”Det ser ut som om det inte sopats här på två veckor!” Vad svarar man på sånt?

När pojkarna kom på påsken och var påskkärringar, så blev det en lustig syn. Innanför dörren kom Olle glad över att vara utklädd. Sen kom Ebbe mindre glad, stod innanför dörren alldeles stel, knep ihop munnen och ögonen hårt, hårt. Stod så en lång stund. Han trodde nog att han inte syntes om han blundade riktigt hårt. Inte kan man skratta i en sådan situation eller då han var så obekväm med förklä, och huckle.

Nu är de så lyckliga för faster Ida är hemma, henne går det att använda till allting. Hon får stapla tomma medicinburkar till höga torn, går att sova middag med och att hon skall sitta mellan dem vid matbordet är en sen länge bestämd plats.

Vi säger att vi ser mer och mer hur olika de båda bröderna är. Pojkarnas pappa Mats och deras farbror Erik var lika olika de med. Jag kommer att tänka på en fotbollsmatch, som Erik var med och spelade. När han kom hem, så frågade jag hur det hade gått. Svaret blev: ”Jag tror vi vann.” Sen till Mats, som fick sy några stygn uppe i huvudet efter att en balk på fotbollsplanen hade ramlat ner. Han frågade doktorn om han kunde spela på eftermiddagen. Men, nej blev svaret och Mats blev arg. Läkaren frågade om han skulle vara tvungen att nicka bollen och hur skulle han göra då. Det blev ingen match för Mats, men han visste alltid hur hans matcher slutade. Tro mig.

Jag har mist en väninna, Alice, den här månaden. En väninna som jag har haft sen yngre tonåren. De senaste åren var hon hårt drabbad av KOL. Att bo tre trappor upp i ett hus, gjorde att hon inte tog sig ut många gånger. Hon öppnade sängkammarfönstret och satte sig på en pinnstol i solvärmen. Hon var tvungen att få andas sommarluft och att höra bofinken, sa hon. Hon hade ett klingande skratt, men sista tiden talades vi inte vid. Hon behövde den luft hon kunde få åt sig för att kunna andas. Blev det då skratt, då blev det kris. Senaste året har hon bott på ett sjukhem och jag sände ett vykort varje vecka för att kunna vara med. Jag småpratade litet om det som tilldrog sig kring mig, när det gällde naturen.

Hon skrev en gång så här: Jag har både rynkor och drakskinn på kroppen. Men vill i alla fall vara med. Lever mitt liv i stor ensamhet men jag vill ha livet i alla fall. Jag vill ha soldagar, höstklara dagar och kristallnätter, få uppleva det igen och igen.

Många förtroenden har vi gett varandra genom åren. Jag skrev, att förtroenden är inte tunga att bära, för de är hjärteord. En vän gör världen större genom att dela den. Konstigt, men så är det. Vänskap blir större om man delar den många, många gånger.

Så nu har två av mina vykortsmottagare ingen adress längre. Bara i mitt minne, men det känns så konstigt att inte nå dem. När jag upplever något ”meddelarbart”, så kommer jag på mig själv med att, nej, jag kan ju inte tala om det för Elisabet, hon finns inte längre. Jag gråter en tår och samlar ihop mig. Med Alice samma sak. Saknad och tomma tankar blir det. Jag tar fram deras brev och gläds åt formuleringar och tankegångar de båda hade. Jag gråter en tår till och sen … tänker jag att jag är så oerhört rikt lottad. Jag har fått vara i deras närhet, lycklig att få höra till.

Nej, nu får vi vänta på att snötippen i Odensala kommer att tina bort, den som är 36 meter hög och dit de inte kan forsla mer från gator och vägar i stan. En ny tipp är på uppbyggnad. Vi får se hur hög den blir. Många tror att snön inte hinner tina i sommar, utan tippen är redan en tippbörjan, när nya snön kommer, men dit hoppas jag att det är låååååångt! Olle sa så, när han var lill-liten och skulle tala om hur långt det var till ”Måland” där mormor och morfar bor.

Men mellan månadskrönikorna är det inte låååångt. Det känns ibland som varje vecka.