margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Juni 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Fri, July 06, 2018 16:02:29

En månad har gått

Juni 2018


Jag har varit till Värmland!

Jag och min låtsasdotter Mia lassade in oss i bilen en lördagsmorgon och gav oss iväg. Första anhalten blev Sveg, där vi åt upp all matsäck på en enda gång. Som småbarn! Det blev lite problem när ”ac:n” på bilen inte fungerade. Med vidöppna bakrutor så klarade vi av + 29 grader, men det var jobbigt med denna värme.

När vi passerade värmlandsgränsen, blev det ett tjoande och ett hurrande. På eftermiddagen hade vi åkt nästan 60 mil, kom fram till Charlottenberg och ”våran Stor-Mats”. Nästa morgon, efter en härlig frukost på altanen, så fortsatte vi till Sandgrund och Lars Lerin. Där vandrade vi stilla in i skogslandskap, kände nickande igen gamla syner från lutande innanfönster på en vind. Vackra orientaliska byggnader och tanter som matar katter. Kommer på sig själv att bli som Lars Lerin, snäll och go och mild. Där hördes inga höga röster, där var det ett lugn. Kanske igenkännandeglädjen gör oss sådana.

På eftermiddagen for vi till ”mitt” Sunne, där vi vinkade hejdå till Mats, som hade varit snäll och följt oss på andra dagen. Vi Installerade oss på Frykenstrand, ett fd vilohem för uttröttade och svaga mammor. Ingen likhet med oss, men visst var det skönt med denna lilla minisemester för oss båda.

Dagen efter gjorde vi ett besök till mitt bardomshem och det lilla hus, som var mitt eget hem några år. Allt var målat i gult, trädäck och badtunnor. Inget gick att känna igen. Ingen av de danska ägarna var hemma, så vi strosade runt ett tag, men det som var svårt att se var att pappas fina trädgård nu var fylld med singel, stora delar av den i alla fall. Jag kunde bara känna igen den mastodontstora rhododendronbusken och sockertoppsgranen. Visst blev jag ledsen.

Jag fick visa Mia var min skola låg, en kilometer därifrån. Där välkomnades vi av ett manligt par som hade bott på Annefors herrgård sen över 40 år tillbaka. Terje och hans vän Sten Åke berättade med stor humor hur gården blev deras. Terje, då en grön stockholmare som inte visste något om livet i skogen. Det blev en del komplikationer men nu är de väldigt mycket skogsmänniskor och värmlänningar. De räddade mitt ”hembesök” ska jag säga. Med mycket hjärtevärme och gôtt kaffe.

Vi var och hälsade på pappa och mamma på kyrkogården i Sunne. Det är svårt att hitta igen efter många års bortovaro. Buskar växer fort på 10- 12 år. Mia fann igen sin farmors och farfars grav på Ransäters kyrkogård. Så vi har klappat på dem och pratat en stund, men jag talade inte om för pappa om hans trädgård, kanske han har sett förödelsen ändå. Då slog mig tanken att han kanske har en paradisträdgård där han är. En själv-vattnande - inte som förr, då han fick bära hinkar uppför källarbacken till den sandiga jorden som trädgården bestod av. Vilket arbete efter avslutade arbetsdagar i skogen.

Jag återvänder nog inte till hemgården igen, men gärna till Annefors och killarna där. För där fanns glädjen och värmen.

Resan gick hem på Nationaldagen, efter att vi hade övernattat hos min lillebror Alf och hans Marie. Resan gick utan problem och när vi kom hem var det jämtländsk sommarvärme, som det ska vara.

Nu när jag skriver det här, så kan jag tala om att på framsidan av vårt hus blommar klätterhortezian. Vilken sång det är bland de vita blommorna. Kanske inte tusen miljoner humlor men nåt´ ditåt. Tillsammans blir det en sommarsång. Flera olika sorts humlor, stora som små, men bara något enstaka bi, det gör mig lite rädd.

Rädd blir man när man hör att många jordbrukare måste slakta sina kossor. Torkan minimerar höskörden. Men den amerikanske presidenten han river upp det amerikanska avtalet om att vara rädd om klimatet eller att dra in på det som förstör. Istället så struntar han i allt sådant, då vi små nationer och människor källsorterar och försöker vara rädda om jorden, som vi har till låns av våra barn. Alla byttor och kassar där vi stoppar än det ena än det andra och är noga när vi far till sorteringen.

Men vi ska inte slå oss för vårt bröst och säga ”Hurra vad vi är bra”, för jag läste i tidningen att det finns småpresidenter här också som struntar i det hela. Jag får säga som Herberts goda vän och arbetskamrat Låstbom sa: ”Ja festår inte!” Han var stockholmare och la aldrig av med Rolle Stoltzidiomet.

Ja, ingen kan väl undvika vad som försiggår i världen? VM i fotboll. Hur dessa män än sparkar och springer, ramlar och grinar illa, så gör de aldrig som tyckarna tycker att de skall göra. En som missar målet med ett par decimeter skulle ha siktat bättre, någon som blir frånsprungen skulle ha kutat bättre och målvakterna ska inte släppa in några mål. Det är ju därför de står där! Oj,oj,oj.

Ja, nu har Ida varit hemma första omgången av sin semester. Hon bodde hos småpojkarna några nätter och man måste säga att de kör hårt med faster Ida. Säkert ropad på och delgiven deras liv sen förra gången i ett, i ett. Olle fick visa allt som hade hänt i deras trädgård och sen när de kom hit, så var det för Olle att hjälpa till med allt skräp som hade ramlat i dammen. Ebbe fick en liten hink att samla kottar i, men det var roligare att blöta fötterna i dammen.

De båda pojkarna ger våra liv ett nytt innehåll. Till hösten börjar Olle skolan. Kan inte ”festå” att tiden har dragit iväg så fort, men då tänker jag: Se dig i spegeln människa! Sex års rynkor till de andra årens rynkor sätter sina spår. Men observera - en del av rynkorna är skrattrynkor.

Ja, för att återgå till trädgården så har en del blommor redan blommat över. Det är säker månaden för tidiga en del. Pionerna är nästan utblommade och vi har en mjölkört vid bäcken som snart blommar. En del blommor har inte överlevt vintern, som ändå hade lagt ett tjock snötäcke över dem. Löjtnantshjärtan och riddarsporrar finns inte längre. Konstigt.

Denna värme måste göra sitt till. När solen skiner varje dag, då går mina tankar till de ställen på jorden där det inte har regnat på flera år. Hur kan människor överleva? Hur fungerar deras liv? Bara lite ynka vattendroppar, långt från vårt friska kalla fjällvatten. Tala om fattigdom. Så lyckligt lottade vi är, som får se småpojkarna springa ute på gräsmattan som små glada lekfulla människobarn. Detta får vi vara med om, glädjas åt och bli varma i hjärtat av.

Nästa månad kommer Anton, barnbarnet, och hans mamma Ulla. Han springer inte särskilt ystert på gräsmattan längre. Det gör inte 22-åriga ynglingar/män har jag förstått.

Längre fram kommer värmlandsfrämmande av Stor-Mats och ”lillebror” Alf. Kan man säga lillebror om en som är pensionär?

Nu i dagarna ska Ulrica och pojkarna flyga till Småland. Så i nästa krönika ska jag ha en berättelse om killarna och hur de upplevde det. Hur spännande det har varit och hur det har gått. Då har de gjort det som inte deras farmor har haft mod till.