margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Februari 2019

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, March 02, 2019 12:08:55

En månad har gått

Februari 2019

Ny månad, nya insatser av välvilja, duktighet, försumligheter och ren glömska. Hela det registret och mycket till kan rymmas i en äldre kvinna, jag lovar. Det känns ibland som om sinnet, kanske inte har stagnerat, men tar längre tid och är mindre töjbart.

Jag satte mig och läste, igen, i brevpärmen från Elisabet, underbara brevvännen som inte finns längre, om vad hon skrev om att åldras: Det är inte svårt att bli gammal, det svåra är att inte vara ung längre! Så sant, så sant. Hon skrev också om att hon hade en bok med vackra pärmar, som hon skrev i varje kväll. En bok för tacksamhetstankar. Stort som smått. Om solens strålar, om sockerkaksreceptet som kom med ett brev från mig, om talgoxesång, om pionen som blommade med tallriksstora blommor. Vi kanske skulle skaffa oss en sådan bok allihop. Det finns ju en del goa saker varje dag. Skriver man ner dem på kvällen, så tar man med sig dem i minnet, när man skall sova. Om det inte är fullmåne.

Jag är inte tillbaks riktigt efter lårbenshalsbrottet (oj vilket starkt, stabbigt ord) än. Än kan jag inte få på mig vänster strumpa utan Herberts eller någon annans hjälp. Tänk om jag aldrig kan! Men jag har då inte mycket att oroa mig för, kan det tyckas. Det finns strumppådrädare, en av världens enklaste hjälpmedel, men har man glömt bort hur den används får man aldrig på sig strumpan! Jag lovar. Eller också kommer strumpan på, men påträdaren får man inte av! Teknisk idiot är jag.

Här kommer en annan värre oro. I min dagstidning läste jag att det finns tonåringar i våra skolor, som inte tror att förintelsen har varit verklighet. Har högerextrema grupper lyckats hjärntvätta? Ser de inte på teven högen av barnskor i montrarna från kriget? Ser de inte filmerna när de från människor förvandlade, vandrande utmärglade skuggor, av sig själva försöker le mot räddarna? Ser de inte? Jag skulle vilja att varje förälder skaffar en sådan film, sätter sig med sina tonåringar, sätter sig med dem och de får sitta tills filmen är slut. Bara för vanlig human medmänsklighet! Eller finns det andra sätt, som jag gamla människan inte kan tänka fram? Sitta med en vuxen, en vuxen som förklarar och upplyser är för mig det bästa. Eller finns det inte tid och engagemang hos de vuxna heller? Hjälp!

En oro till. Våra banker. Kan vi snart lita på en enda människa? Dessa bestämmare som lånar ut till oss, eller lånar av oss, ska inte de bete sig så att de inte kan klandras för något. Det är ju inte bara småsummor som de rör sig med. Blir de till slut blinda för alla siffror? Och mer pengar vill de dra in! Deras aktieägare gnuggar händerna och vill ha mer ändå. Utan att lyfta på ögonbrynen så förnekar de höga tjänstemännen all kännedom. Skulle jag stå där framför alla journalister skulle jag vilja sjunka genom marken eller gå upp i rök. Poff! Men nej då, banken är inte intrasslad i någon härva! Iskallt!

Experter står mig upp i halsen, de där experterna som har gett bankerna information, vad ger man för dem. De där experterna som står timmevis och diskurterar hur skidåkarna ska åka i den backen eller den backen. Hur de ska vara poserade för att ta den utförslöpan fortare och säkrare än alla andra. Bah, säger jag. För sen så misslyckas någon av våra, så då är det vilka fel som gjordes. Herre, min je, loppet är ju kört! Det fattas bara att det dyker upp någon reporter och sticker en mikrofon under näsan på den som har åkt så det är svårt att få åt sig den luft som behövs för att överleva. Ska det grattas så ska det! Om det har gått dåligt ska det krävas en förklaring varför och hur känns det.

Ja på tal om skidåkning, så har småpojkarna varit den sedvanliga veckan i Orsa med ”gaggamoffa,” kusiner och smålandsfolk. Ebbe, snart fyra hade skajpat med faster Ida, talat om att han hade åkt slalom och längd och när han talade med henne satt han och åt ”schipps”! Olle hade varit lycklig för att få en hel vecka med kusinmys och bara få vara ute. Dessa pojkar som får ha en sådan underbar barndom med ett ”uteliv” som många barn inte får och inte kan av olika skäl.

Vi har inte träffat pojkarna så mycket efter jul. Det har varit snuva hit och dit, feber ibland, och denna förhatliga vinterkräksjukan som sprider sig som en löpeld. Vem fasen hittade på ett så hemskt namn på magsjuka? Men väldigt passande, ska jag säga.

En dag var de hit och då åkte farmors stora puzzel fram. Julklappspuzzlet som jag tiggde till mig som julklapp när vi var på leksaksaffären för att handla julklappar åt pojkarna. 1000 bitar och ett gytter av folk i en cirkusmanege. Jag läste ju i tidningen att det puzzlas i en ort här i Jämtland varje januari. Orten har jag glömt, förstås, men glädjen som deltagarna förmedlade därifrån var inget att ta fel på. Tillresta från hela landet samsas för att bygga ihop 40 000 bitar! Här går det sakta och jag har ”bara” 1000 bitar, men minst lika roligt, tycker jag.

Det är en nackdel, att jag måste ha puzzlet under en soffa, när jag inte lägger på det. När vår julklapp, golvstädet, kommer måste vi lyfta upp det så inte bitarna far in i dammsugaren. Lyfta upp fötterna måste vi också, när de far fram med dammsugaren och moppen. Första gången de kom tittade Herbert och jag på varandra och kände oss husvilla. En ny känsla! Vart skulle vi ta vägen? Till slut inne i lilla rummet sittande som några fjäderfän med fötterna i soffan. En ny känsla! Sen känslan efteråt, när huset kändes fräscht och rent utan att vi hade gjort mer än lyft på fötterna. En ny känsla. Tänk att ”barnen” kunde tänka ut en sådan underbar julklapp som denna varannanveckasgolvsstädning i ett helt år! Det är sådant som gör en så innerligt glad och tacksam. De har tänkt på oss!

Jag tänker på Helen-präst mest varje dag. Jag går till Odensalakyrkan, där jag träffar de andra som jobbar där. Den som vikarierar för henne, Göran Modén, pensionerad kyrkoherde, gör att vi är väl ledda, inte tal om det. Men för mig är det ett tomrum, en saknad, en själsfrände i tankar och funderingar. Som förstod, många gånger utan ord, bara en blick eller en kram, så var det bra. Jag vänjer mig sakta men säkert, medan tiden far iväg. Som småbarnen när de börjar på dagis. De gråter en tid när mamma åker, men sen blir de avvanda. Så och jag. Sen finns Helen bara ett samtal bort. Sjukhuskyrkan är ju inte på andra sidan jordklotet precis.

Mina dikter till gudstjänsterna skall jag fortsätta med. Det känns så roligt och givande och besvärligt och tankebråkigt och berikande, så det är jag glad för.




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.