margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Mars 2017

MånadskrönikaSkapad av Ingegerd Bäckström tis, april 04, 2017 20:50:15

En månad har gått

Mars 2017

Vilken månad vi har fått uppleva. Med höststormar, med töväder och varmgrader, med snöoväder och så denna hemska halka. Många av våra bekanta har ramlat och slagit sig nästan fördärvade. Det har varit hjärnskakningar och brutna handleder, skrubbsår och bara det rädslan för att halka har varit en glädjedödare.

Jag skrev till en bekant att jag har dubbskor, stavar, en stilla hasande gång lite framåtlutad och i sakta mak. Kan ni se den där personen hasa sig till någon destination en kilometer eller så? Hurra för er fantasi!

Jag undrar om jag kan skylla det på amerikanske presidenten, allt det där som drabbar oss. Skylla på den där Trumpen. Jag tycker att han ska tröttna på att försöka styra Amerikat, när han hela tiden stöter på motstånd. Han måste ha en otrolig tro på sig själv och framför allt på vad han hittar på. Det har nog varit svårt för en del som röstade fram honom att stå ut med tanken...nej, så här kommer det att bli i flera år. Hjälp!

Jag har varit porträtterad i Länstidningen. Det kom en härlig tjej vid namn Sara Strömberg hit och ville göra ett reportage om mig. När jag några dagar senare fick tidningen, slog jag upp sidan och där möter jag en jättenärbild av mig! Jag knusade ihop tidningen och sa: ”USCH!” Jag sa Usch med stora bokstäver! Men så tittade jag igen och tänkte att det är ju så jag ser ut. De kan ju inte hjälpa, tidningsmänniskorna, att jag ser ut som jag gör. Rynkor och sådant som livet har gett mig i mitt snart 80-åriga ansikte får jag väl stå ut med. Jag lever ju och tycker om att leva, så då får jag bara foga mig i det jag ser. Det utlovades också att de skulle varje måndag, i mån av plats ta in några kortdikter av mig. Så nu kan jag yvas om att jag är medarbetare i min egen Länstidningen.

Väntar ni på rapport från Elisabet i Gränna. Dessvärre ser det ut som om den där bedrövliga cancerbilden inte visar någon bättring, utan att det har blivit utökade kanter på det som syns på röntgen. Nu gäller det för mig att hålla henne i handen, att putta på, blåsa på det onda och bara finnas. Sist vi pratades vid, blev det som vanligt en del skratt och en bön från Elisabet att måtte jag fortsätta med mina smått tokiga brev. Yes, jag lovar!

Eftersom Elisabet inte orkar skriva, så bläddrar jag i gamla brev från henne, super i mig hennes ”brevanda” och får initiativ att svara på ordlösa brev. Hon säger att hon pratar med mig inne i sitt huvud. Jag älskar hennes prat! Jag hör hennes röst och hennes skratt. Tro mig. Men understundom så blir jag betänksam. Jag ber, jag köpslår med vår Herre att om han...så kan jag göra det eller det. Jag tänder ljus och när det tinat av på baksidan av huset, så ska nya klara böneremsor i blått knytas upp. I år ska Olle få hjälpa mig. Så knyter jag ihop mina två följetonger.

Olle ringde en dag och ville gå med oss och äta torsdagslunch. Vi har gjort så, några gånger allt sen han började kunna gå till kyrkan. När vi gick dit, var det barmark efter gångvägen. Jag påpekade det för Olle, sa att se här är det barmark. ”Ja farmor, då kommer dammen fram ur snön, då ska jag komma och hjälpa Herbert städa runt den. Jag har tänkt på det!” Det hör till saken att han var dagaman i höstas och var väldigt duktig. Han har en egen liten sekatör och små fina arbetshandskar och jobbar frenetiskt.

Lillebror fortsätter att vara go och visar för det mesta upp ett leende. Hans sätt att säga Farfar har jag aldrig hört förut. Han får världens basröst och morrar fram sitt farfar. Till glädje för alla som lyssnar.

Jag sticker emellan med en dikt som jag skrev för några dagar sen.

Barnavärlden

Barn bär

en outgrundlig värld

inom sig.

I sina sinnen.

En värld

som jag stängt dörren till

för länge, länge sen.

Tänk om jag

finge glutta in

i den världen igen.

Så spännande.

Tillägnad de små knattarna som förgyller vår tid.

Jag köpte några påslakan och de var norska. Inga öppningar att stoppa in händerna i, i överkant. Måste ändra på det, sagt och gjort. Jag tog fram symaskinen och då slog det mig att denne trotjänare är gammal, väldigt gammal. En Husqvarna zig-zag, som har kanske 50 år på nacken. Oj, vad mycket mattrasor jag har sicksackat med den. Flera mil skulle jag tro. Nu har den inte varit använd på över året. Jag tog fram den, trädde i vit tråd och startade. Den lydde så fort jag trampade på pedalen, snällt och tyst spann den. Innan jag ställde bort den, så fick den sig en liten smekning över ryggen och ett tack.

Jag glömmer lätt allt möjligt tycker jag, men att trä i maskinen, ordna med spolen, det sitter där, utan att jag behöver lägga pannan i djupa veck. Men att komma ihåg vad en särskild författare eller en granne som har flyttat heter, det kan ta tid att leta igen. Är det så, att det som man också haft i sina händer, funkar bättre? Det är fler sinnen som samarbetar. Vad vet jag.

Ja, nu har skatorna ett besvär att hitta nog mjuka kvistar till att bättra på sitt bo i en av tallarna på baksidan. De är nere på marken, lyfter påtänkt bomateriel, men så duger det inte. Ny kvist lite längre bort som fick godkänt. Verkar som om det ska vara precis, det som ska användas. Som med andra byggen, det skall hålla för stormar. Stormat har det, nästan som om det har varit höst. Skatornas tallar svajade och det ramlade ner väldigt med tallbarr på den snö som är kvar. Men boet hängde kvar.

Vet ni, jag börjar längta till mina hemtrakter. Min bror Alf ringde en dag och talade om att bofinken hade kommit. Jag längtar till dessa vitsippeängar, som jag ser för min inre syn, när jag vill. Kilometervis med vita raka björkstammar och därtill alla vitsippor, nästan som snödrivor.

Jag har bekanta som säger det finns vitsippor på Rödön. Ja, jag vet det, men det är inte dessa massor, denna mångfald som jag är bortskämd med.

Så tänkte jag en dag att tänk om allt sådant där, försvinner i en framtid. Om allt bytts ut till något annat att minnas, för generationer framåt. I vår världs natur finns det så många utrotningshotade arter av allt möjligt. Djur, insekter och blommor. Vad är det som säger att vitsipporna inte försvinner. Vad kommer det i så fall i stället?

Jag tänker på Hans Rosling, professorn som dog för tidigt. Han som kunde åskådliggöra för en vanlig människa stora globala problem, komma med förklaringar och framförallt ge lite hopp till oss som förtvivlar ibland. Vi som känner oss som Ior. Det här kommer aldrig att gå! Men som sagt, han gav oss hopp den gode Rosling och med gott hopp, hoppas jag att vi möts igen, när det är dags för nästa krönika. Tills dess lev väl.




Fill in only if you are not real





Följande XHTML-taggar är tillåtna: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS-mallar och Javascript är inte tillåtna.