margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått September 2017

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, October 07, 2017 15:52:18

En månad har gått

September 2017

Tre månader till jul... är det någon som hinner med? Jag gör det inte, men jag blir lite glad i sinnet för efter jul vänder det och blir ljusare. Visst var jag äckligt positiv nu? Annars har jag svårt att se det positiva, när alla färgglada blad och löv dalar så sakteliga till marken.

Våra ”Hostor”, som finns lite här och där i trädgården, lyser gula som de vackraste solar i höstmörkret. Men i år får vi inte se Silveraxets blomknoppar utslagna. Det är för länge tills dess. Frosten hinner före. Utanför sovrumsfönstret har fem, sex blad på vildvinet börjat bli vackert höströda. Hoppas på flera innan frosten. Något år har hela väggen varit som en färgkarta av nyanser från mörkt vinrött till ljusaste gult. Man har kunnat ropa halleluja för mindre.

Jag är sen några år tillbaka medlem av Sveriges ornitologiska förening och får en tidning en gång i kvartalet.

I senaste Vår fågelvärld stod det att läsa att vindkraftverken går hårt åt fåglarna. I Åsele finns en stor vindkraftspark där vadarfåglarna har gått från att vara många vadare 2009 till 2016 då det inte fanns en enda vadare kvar. Det är ju inte vetenskapligt belagt men det finns i dag ingen annan förklaring säger de experter som har varit inkopplade. Det som är bra på en kant är illa på en annan. Hur vi bär oss åt, så blir det fel när vi är med och petar än på det ena än på det andra.

Men skulle våra stenåldersbarn ha varit lydiga hade vi fortfarande varit i stenåldern! Framgångar och utveckling har ett pris men hur mycket kan vi offra? Jag har inte kunskaper eller insikter, men läser jag sådant så har jag i alla fall mina tankar och de är ju fria. Kanske mina tankegångar visar hur lite jag kan, vad vet jag.

Mina följetongspojkar var här en dag och vi skulle rensa en myriad tallbarr från den lilla dammen. Olle har en vanlig kökssil på en lagom lång stång, som han fiskar upp allt skräp som har hamnat i dammen, och en annan pinne för att fiska upp ”slajm” som bildas. Det är jätteäckligt så lille Ebbe står vid sidan om och säger ”bläää” med jämna mellanrum vartefter som de långa gröna slamsorna fiskas upp. Var och en gör så gott man kan. Den här gången så var Ebbe duktig på att plocka kottar, försökte inte hysta iväg dem ner i dammen heller. Kanske att han blir lika duktig som storebror på att jobba. Det är barnarbete vi utnyttjar, säger faster Ida. Men så länge de små knaggarna skiner som solar, när de är i trädgården så må det vara oss förlåtet.

Skiner som solen försöker jag att göra för ”min” Elisabet, men det är bara med korten som jag kan skina. Jag sänder ett kort var tredje dag ungefär, ett kort med skiftande framsidor och innehåll; kort som har målats av målarvänner, kort av storfräsmålare som Zorn och Lerin men också många kort som är både hemska, ekivoka och konstiga över huvud taget. Vad personalen där på sjukhemmet tror om Elisabet och vad de tror om mig törs jag inte tänka på, men de strävar på och förmedlar till henne och jag är tacksam.

Härom dagen så kom det ett kort från Elisabet! Tjoooohooo! Hon hade inte skrivit det själv, utan en av hennes döttrar hade förmedlat. Det föreställde en blå, livad, glad, sprallig kanin som slår ut med armarna och säger: ”Bara en liten hälsning!” Att hon känner sig som kaninen! Då förstår ni hennes positivism, som går utanpå allt annat. Jag har hållit kortet intill mitt hjärta och varit lycklig även om det känns att hon inte orkar så mycket, meeeen glad i sin håg. Vi delar också på de där stunderna som är grå, tunga och livssvåra. Då pustar jag, stånkar, men puttar på med hjärtat! Jag får i alla fall vara med.

I tidningen Skriva läste jag en artikel om och av en flicka, Wajiha från Afghanistan, som kom hit till Sverige som flykting när hon var 19 år och kunde varken läsa eller skriva. Det tog ett tag innan en uppmärksam lärare förstod att hon inte kunde varken läsa eller skriva. Innan, tänkte hon aldrig på framtiden, innan, tänkte hon inte i de banorna, trodde inte att det fanns en framtid för henne. En lärare frågade henne vad hon tänkte göra om 10 år. svaret blev: ”Då kanske jag är död.”

Hon hade svårt att passa tider, kunde inte ens klockan och hennes pappa var lärare! Så behandlas kvinnor! Att inte kunna läsa en nyhet, en skylt utanför en affär, att inte förstå sin framtid. Ändå hade hon tur, eftersom Turkiet hade sökt uppehållstillstånd för henne, annars hade hon inte fått börja skolan så på en gång! Hon kan bli en tillgång som på nolltid har börjat lära sig och upptäckt att hon kan berätta med bokstäver om sin barndom och om sina drömmar.

Tänk om jag inte hade kunnat läsa och skriva! Vilket litet liv. Så avskärmat och förkrympt!

Vet ni, jag har börjat fundera på hur mycket saker jag har, hur mycket prylar som är undanstoppade. I en liten ask ligger en träkula, en liten sten, ett litet minne bara förståeligt för mig. Många skrivna små lappar med ”börjor” till en dikt eller en novell, en liten tyglapp med någon diffus härkomst från forna dagar. Nu måste jag börja kasta saker. När jag nu öppnar den där asken, blir jag sittande. Inte kan jag kasta den där kulan! Den där papperslappen kan bli en dikt bara den får mogna 20 år till... Kanske. En sak per dag skulle väl inte vara orimligt...eller. Att det skall vara så svårt att göra sig av med!

På min anslagstavla vid skrivplatsen finns det 8-9 vykort från kära vänner, några foton, ett på Elisabet, där hon bara strålar med ett hjärtestort leende. Det måste ju bara få vara kvar! Ett litet tankespråk: För krig finns inget försvar! Plus mycket, mycket annat som trängs där. Jag blir glad, när jag ser den underbara röran av allt som tillför, inte kan jag sålla i det... Kanske skall jag försöka kasta en liten sak varje dag. Vi får väl se längre fram vad det försöket är värt.

Jag har varit på Teaterverkstaden och tränat! Vi tre kvinnor, som hade föreställningen När Kärleken kraschar, skall köra den skilsmässoberättelsen tre gånger på Teaterverkstaden i november. När vi kom dit första gången, så uppdagade Torben som hjälper oss, och jag, att vi kommer från Värmland båda två. Då blev det plötsligt lättare för mig. Jag blev inte så räddhågsen, för han kan ju inte vara farlig han som kommer från Karlstad! Så nu slänger vi oss med lite dialektuttryck, som får mig nostalgisk och upprymd.

Sist talade Torben om att det var en tjej från Värmland, som spelade trumpet och som sagt ett gammalt dialektalt ord: Jäspalt. Ja, ni läste rätt! Man hivar iväg det ordet i stället för ett kraftuttryck. Nej, jäspalt, nu har jag glömt ringa till fotvården! Ett exempel på hur det kan se ut. Det var hur många år som helst sen jag hörde det ordet. Sånt gör ju att åtminstone jag slappnar av och känner mig glad. Jag var lite rädd att det skulle vara agasamt det där med teatern, fastän jag känner mig trygg med Helen och Cissi.

Jag slutar mina septembertankar med att önska er en färgglad höst.




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.