margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Januari 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Sat, February 03, 2018 13:00:21

En månad har gått

Januari 2018

En månad har gått, då snöskottningen har varit en nästan daglig uppgift. Jag hade ju bett om en vit jul för Ida, när hon kom hem från sitt Stockholm, men hon tyckte att jag tog nog i lite för mycket, eftersom vi var ute och skottade tre gånger en av dagarna.

Alla våra blommor vilar där under det vita värmande (?) täcket. Det är mumma när det gäller många av våra ”sommarglädjor”. På tal om blommor, så fick vi före jul en Amaryllis av en bekant. En vit. Jag älskar vita blommor. Denna Amaryllis har varit något att älska, ska jag säga. Just nu väntar vi på att få se den tredje stängelns knoppar slå ut. Fyra klockor på varje av de andra, jättestoooora. Får se hur många den här stängeln kan prestera. Underbart.

Jag fortsätter i trädgården. Jag läste att det hävdas att Sveriges äldsta äppelträd finns i Dalarna och skulle ha planterats 1614. Det skulle vara roligt att få se det, knotigt och grått och med en vishet av alla årtionden som ingen annan kan veta. Tanken svindlar.

Nu till en helt annan ålder. Vi har varit på 6-årskalas. Olle fyllde den 16:e. Tänk att det är 6 år sen Mats ringde och talade om att sjukhuspersonalen hade kunnat rädda livet på den lille gossen. Man blir så tacksam.

Jag pratade med Olle häromdagen och frågade om jag kunde få prata med hans mamma. Svaret blev: ”Hon sitter visserligen och äter, men jag tror nog att du kan få prata med henne en liten stund!” Visst ringde jag olämpligt!

Olle hade botaniserat i julkakelagret och valt ut de sorter som han ville att vi skulle bjudas på. Den gröna marsipantårtan hade dekorerats med en dinosaurie som han hade gjort med tårtpynt. Lite mindre än den som mamma hade fått i uppdrag att göra. Det är inte alla som får äta dinosaurier till eftermiddagskaffe.

Lille Ebbe skall snart ha kalas han också. Han pratar långa, långa meningar, men ibland behöver vi tolk och då måste Olle rycka in. Lätt som en plätt. Ebbes blonda lockar ser ut som klippta från en sagobok.

Vi fick i julklapp reflexer av pojkarna. Reflexer att sätta omkring benet eller armen. Jag fick en gul och Herbert en grön. Nu syns vi, när vi vistas ute i de mörka timmarna.

Nu blir det ljusare för varje dag. Vilken lycka. Den här vintern kan kallas vinter, vit och rimfrostig. En lycka till: vi har sluppit halkan!!! Tack!

Läste att Australiens ambassadör blev så imponerad, när han kom hit till Sverige, för här bär till och med hundarna reflexer.

På tal om hundar, nästan alla har väl sett, när en gammal hund försöker att lägga sig för natten. Hur den snurrar och snurrar, krafsar ett tag. Kliver upp, vänder sig, snurrar och till slut ser den ut att komma till ro. När jag ska lägga mig för kvällen, så finns det stora likheter med den gamla stövartiken Flora som fanns hemma, när jag var liten. Jag vänder och vrider, makar till kudden. Neeej, nu gör det ont i armen. Nytt försök som, om det går bra, blir det ett godtagbart försök att sova.

Jag har haft semester hela januari! Semester från mina gudstjänstdikter varannan söndagkväll i Odensalakyrkan. Före jul blev det lite väl mycket göra av alla slag, inte bara i kyrkan, utan många andra göromål. När jag då hörde att Helen-präst skulle vara ledig, så fick jag idén med att ta semester jag också. Jag börjar ju närma mig 80-årsstrecket och då kanske man kan unna sig någon dag ledig, eller hur?

Herbert travar runt Lillsjön mest varje dag. Han finner att han mår väldigt bra av att röra på sig. För mig känns det ibland övermäktigt att klä på sig och av sig och så det här med att jag fryser så lätt. I vinter har det varit ganska så besvärligt. Jag undrar också om inte latmasken får ta för stort utrymme i min tillvaro. Jag såg nu att det är något särskilt som det beror på, att framför allt kvinnor blir så frusna. Det känns som benmärgen fryser inne i mig. Händer och fötter är iskalla, inne i 23 graders värme! Vad det berodde på att det blir så, har jag naturligtvis glömt. Varför jag inte har lagt det på minnet? Jo, för i dag är det så, att jag måste skriva på små olikfärgade post it-lappar sånt som jag vill komma ihåg. Om jag nu visste var jag har lagt dem!

Jag såg i tidningen under Nyheter att det är brist på bostäder för äldre. Är det någon nyhet? Det skall byggas nya skriver de vidare. Ja, det blir nog bra, men vilken har råd att bo i de nyproducerade lägenheterna? De, som skulle vilja sälja sitt hus ute på landsbygden där prisnivåerna inte är så höga, kan ju inte tänka sig att få råd till att köpa en lägenhet här i stan. Inte ens en liten lägenhet för pensionärer. Ibland kommer det reklamblad från någon mäklarfirma, där de visar upp månadens skörd av försäljningsobjekt. (Oj, vad jag kan!) Smålägenheter kostar ju runt miljonen att köpa loss! En fattigpensionär kan inte klara av sådana lån, och blir den personen godkänd på banken, jag undrar.

Någon sorts ordning blev det ju, för alla de kommunala pensionärer som höll på att mista en hel del av sina pengar för att något sorts konstigt avtal hade trätt i kraft. Vad har de betalat dessa räknenissar, som låter ett sånt beslut träda i kraft? Inte verkade de ha sett hur det skulle avlöpa? De har säkert varit duktigare på att upphandla sin lön än att tänka på pensionärernas ”lön”!

Tänk att jag funderar på saker som gör mig, inte arg, men upprörd. Min pension påverkades inte, det lilla jag har ”gjort rätt för” - jag som har varit hemma med mina barn. Om jag hade sett till andras barn, och någon annan passat mina barn, så hade det lönat sig. För oss båda barnpassare.

Post it-lappar är en underbar uppfinning. En del har världens grällaste färger; för att jag skall se dem, så är det nog, men ibland blir jag rädd. Jag vet var jag har lagt saker, ändå är de bara borta. Så dyker de upp på de allra konstigaste ställen. Där hade jag ju inte lagt det jag letar efter. Det måste vara småfolket eller vittra som bor alldeles i närheten, som har behövt den där prylen ett tag. Jag får väl vara glad att jag har fått tillbaka den. Att skriva upp var jag har lagt sakerna, skriva upp på post it-lappar... det kanske jag skulle pröva!

Nu ska jag göra som jag gjorde, när jag hade en brevvän när jag var skolflicka. I brevet efter jul skrev jag: Vad har du fått i julklapp? Jag har fått… och så räknade man upp. Jag kan skriva så i dag också: Vad har ni fått i julklapp? Vi har fått ingenting! Rädda barnens julklapp för i år hette så.

Så här stod det på gåvobrevet:

Din julklapp är en gåva till Rädda Barnen och kan bli ett sovpaket med 8 filtar som skyddar barn mot vinterkylan, så att de kan sova varmt.

Den klappen värmde våra hjärtan skall jag säga.

Jag ville avsluta mina tankar för januari med att delge er alla möjliga och omöjliga tankevindlingar, som rör sig i mitt huvud, det som har nästan lika mycket lockar som lille Ebbes huvud, men på mig inte alls så gulligt!




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.