margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Maj 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Wed, June 06, 2018 15:22:03

En månad har gått

Maj 2018

Ute skiner solen och har så gjort i en hel månad - skiner på allt grönt som har börjat spira och knoppas och har börjat blomma. Vi har vid vår lilla damm både vitsippor och gulsippor. Det konstigaste är, att där vid dammen har de blivit dubbla. På andra ställen i trädgården är de som vanliga sippor. Om det är något särskilt i jorden som gör dem dubbla eller vad det kan vara, förstår jag inte, men som vanligt är det bara att glädjas över dessa naturens under.

Ja, nu är det vårterminsavslutningar som väntar. Akvarellgruppen och luffarslöjdarna skall ha sommarlov. Herbert har beslutat att försöka än ett ”läsår” med sina ”gamla” elever. Han tycker att han kanske ska avsluta ”lärandet”, men han har roligt, hans elever har roligt och vi ser när vi hänger utställningarna av deras alster att de går framåt, tillgodogör sig fler aha-upplevelser under tidens gång. Träffarna är en stor social uppgift. Vi pratar om utställningar, böcker, personliga händelser, bekymmer, glädjeämnen, kändisskvaller, matrecept, pensionärsfrågor. Ja som ni ser vanligt mänskligt prat som förgyller och även lindrar ibland.

Jag har fått äran att vara med på barntimmarnas avslutning i kyrkan. Jag skall vara berättare för en Astrid Lindgrenskavalkad. När jag skriver det här, så skall vi ha genrep (visst låter det proffsigt). Personalen skall vara plussiluskor, kommandoror, Paradis-Oskar, Emil, Alfred och många av Astrids figurer. Underbara människa med sin fantasi. Jag fick då också räkna mig som personal i Odensalakyrkan. Där också med barnen, med akvarellen och vid gudstjänsterna tillsammans med Helen-präst och Ingrid-musiker. Känns som en tillhörighetstrygghet.

Nu till mina små-följetonger. Olle och Ebbe. Vi var hem till dem på Mors dag och där visade Ulrica att Olle hade hjälpt henne gräva en ny rabatt. Han hade grävt, kört bort grästorvor och djupgrävt, bara för att det var roligt. Han jobbar, svettig och andfådd, ivrig och glad. Hoppas att denna iver sitter i längre fram i åldrarna, men att han inte blir så att han skall prestera och prestera utan kommer ihåg att efter möda kommer vila.

Nu har Olle börjat hälsa på i riktiga skolan ett par halvdagar i veckan. Det har varit väldigt spännande. Tänk att nu börjar han skolan.

Ebbe var hos oss, bara han en dag. Då stod han med ramen där storebrors foto finns. Kramade den i famnen och sade: Jag älskar Olle! Den här tavlan vill jag ta med mig hem! Jag förklarade då att han hade ju Olle hemma hos sig varje dag, men vi hade bara den där bilden. Får vi ha den kvar, blir vi glada. Det fick vi. Tack!

Jag tänkte, när pojkarna skulle komma hit, att vi skulle ha haft en beige matta i badrummet i stället för en blå. Då hade inte Olle sett allt damm. Skrattande säger vi: ”Nu kommer Olle, då får vi städa.” Ebbe tittar inte med samma städpolisögon. Stöpta i samma form men inte med samma tankegångar. Visst är livets mysterier förunderliga.

På tal om barn, så tänkte jag på hur olika som vår tillvaro var mot vad deras är. När jag låg sjuk när jag var barn, så hände det ibland att jag fick låna knappburken. En ganska stor plåtburk med tusen millioner knappar. Stora och små. Några, vad jag trodde, var av guld. Några såg ut som en blomma. En del blå av glas - höll man upp dem mot ljuset så var det säkert en ädelsten. I dag leker troligen inga barn med knappburkars innehåll, om det överhuvud finns några. I dag är det säkert paddan eller teven som gäller för att få den långsamma tiden att gå. Olika tillvaro, olika förutsättningar men tröst och lugn gav och ger båda delarna. Konstigt.

Nu har det kommit en ny blom- och trädgårdsbutik till köpcentret vid Lillänge. Hur skall de små affärerna eller kanske även de lite större med samma utbud klara sig? Mycket billigare, mycket mer att välja på. De kunder som inte har tillgång till bil, hur skall de bära sig när allt dras från centrum? Det skulle från början bara vara större varor som skulle säljas i området, vad jag förstår. Nu finns det klädaffärer, leksaker, ja allt du kan behöva plus parkeringar som nästan aldrig är överfulla och som inget kostar. Det är väl att styra dem som ska handla från stan, eller hur?

Jag har svårt att förlika mig med att snart för allt skall man gå in på www. Tävlingar, recept, andra upplysningar. Skall jag säga, som sänder de här raderna på www. Det är ju tack vara att ”min” Ingegerd förmedlar mina tankar över sitt nätverk.

Jag måste väl snart foga mig och ställa mig i samma fåra som alla andra. Jag funderar skarpt på att skaffa mig en telefon, nej det heter mobil, som jag kan skicka tankar och bilder på till vänner, men än är jag inte redo som det känns. Hur det känns att vara en bakåtsträvare? Kanske jag är en sådan? Har aldrig flugit i hela mitt liv. Det måste ju glädja miljövänner. Det är rädslan som gör det. Inte att flyga, men att ramla ner. Jag är inte bara en bakåtsträvare, jag är en fegis också.

Men lite modig är jag också, för nu har jag snart lagt sista handen på mina nya diktsamlingar. De finns nu hos layout-tjejen Natalie för sista korrigeringen. Jag har beslutat att lanseringen av böckerna troligen kommer att ske i september. Lånar dig en stund. Så heter den lite större samlingen med runt 80 sidor. Den andra med kort-korta dikter får namnet Några ord. Den blir mindre. Känslorna, när boken kommer från tryckeriet, när man står där med sina tankar svart på vitt, så blir man glad, stolt och lite rädd.

Jag var på konfirmation på pingstdagen i Odensalakyrkan. En liten grupp på fem konfirmander. Åh, då sitter man där och jämför sin egen konfirmation med dagens. Lite tagna av stundens allvar tågade de in, men sen fick vi uppleva unga människor som deltog med säkerhet, med sång och glädje. Min egen konfirmation var präglad av att bara vara rädd. Tänk om jag gjorde fel, svarade tokigt. Skillnad på i går och i dag.

Jag började med att tala om trädgården, jag slutar med en trädgårdsiakttagelse som gör mig förbryllad. Min väninna Elisabeth som bodde i Gränna och som dog ifrån mig kommer i mina tankar i det som jag har noterat. I en rabatt, som vi skulle lägga igen, kom det en massa förgätmigej sommaren innan hon dog. Massor. Jag skrev en dikt till henne då, om att när hon far från denna jord, så kommer hon att fara i en sky av mina blå förgätmigej. Hon lovade. I år finns inga förgätmigej i rabatten. Fyra, fem stycken på en kant och lite mer i den andra änden. Hon for i den blå skyn! Hon tog med sig mina blåa förgätmigej!

Det finns något, som jag inte förstår, men som ger tröst. Med den funderingen slutar jag maj månads tankar.




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.