margaretatankar.se

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Juli 2018

MånadskrönikaPosted by Ingegerd Bäckström Thu, August 02, 2018 14:07:06

En månad har gått

Juli 2018

Höstgentianan har snart blommat färdigt, i slutet av juli! Varma grader hela månaden, åska och regn någon timme senaste dagarna, skog för miljarder brinner upp, folk som plankar in på Yran, bönderna får nödslakta sina kor, sädesåkrarna är ett minne blott, gröna gräsmattor likadant, att åka bil längre än till affären är otänkbart, ingenting är roligt. Tänk om det här är framtiden mina vänner. Vad ger vi då våra barn och barnbarn?

Tänk om vi står inför nödår! Stora årskullar som inte vet vad det är att försöka få till av det lilla som finns. Så tänker jag att vi spolar våra toaletter med friskt drickbart vatten, varje dag, varje familjemedlem, dag efter dag, år efter år. Utan att vi tänker på det och utan att vi kan göra något åt det. Det bara är så inriktat vårt samhälle. Att det bara finns obegränsade tillgångar av det som naturen ger. Men en dag blir vi tagna i nackskinnet och något säger oss att det är bra skört det vi kallar liv. Både vårt liv och det vi lever av.

På tal om miljön, så var Herberts bensinräkning på 62 öre! Vi har varit så lyckligt lottade, så vi har inte behövt tanka så ofta som ni förstår. Vi måste inte åka miltals till jobbet utan klarar oss med resor till Kvantum och någon enstaka gång till stan för sjukgymnastik. Lyckligt lottade var ordet.

I dag, den sista dagen i juli, så har jag bara fått vräka ur mig allt som har gjort mig modstulen, gråtledsen och beklämd, men också några rader om ”glädjeämnet” bensinräkningar.

Juli har också haft en annan sida, det lovar jag. Besök av mitt barnbarn Anton från Arvika och hans mamma Ulla. Vi har grävt upp lite växter i vår trädgård, som Ulla skulle sätta ner hos sig. Växter som har sina ”rötter” från Antons farmorsfars trädgård. Kanske att de kan fortsätta att finnas i våra framtida släktingars grönska till glädje och lyst. Kanske att Anton en dag tar över där, Anton som ger så mycket värmlandsglädje trots sin bokstavskombination. Innerlighetsstunder och skrattstunder blir det när han är här.

Växter har också flyttats denna sommar till Rödön och som kommer att vattnas av Olle och Ebbe. Min pappas blodtopp bland annat, några funkia, och lammöron.

Olle och Ebbe har varit till Småland, där mormor och morfar inte har fått regndroppe sen i april. De talade om att björkar och ekar var alldeles bruna och vilda bär var inte att tala om.

Ebbe är en erfarenhet rikare efter den här månaden. Han har trillat i vår damm. Det var en överraskning. Först negativ men sen ganska positiv. Han slog sig inte och ombyte fanns med.

Ja, nu nästa månad då börjar Olle i skolan. Kan ni förstå att det har ”tidat” iväg så han blir skolpojke. Tänk när han börjar läsa, när han lägger ihop siffror till resultat. Han har även lärt sig simma någon meter utan armpuffar. Alla sjöar har ju varit bad- och människovänliga denna sommar.

De senaste gästerna var min yngste bror Alf och vår gode vän Stor-Mats. De kom, två grånade skäggprydda herrar i sportbilen. Alf är inte direkt trådsmal, men hade lyckats kränga på sig sin sittplats. Båda fulla av humor, så jag förstår att det har varit bra många skratt som lämnats i etern mellan Charlottenberg och Östersund både på ner och uppfärd. Vi fyra hälsade på småpojkarna en fikaeftermiddag och var till Mia på Frösön och åt en god middag. Det blev en familjesväng så att säga. För både Stor-Mats och Mia hör till oss.

Här har under några dagar pratats värmländska, berättats historier, druckits kaffe, ätits hembakad ”káak”, go-ost och kex, men se surströmming det är inte ät- och bjudbart för dem. Så jag har blivit lite jämtska med att längta efter det inimellanåt.

Jag brevväxlar ju med den unga flickan Maja, som jag har nämnt förut. Hon skrev utanpå sitt kuvert nu senast följande rader: Vi slutar inte leka för att vi blir gamla utan vi blir gamla om vi slutar leka.Så sant så sant. Men det är inte så lätt att leka skall jag säga. Nu när kroppen blir lite mer otålig när det blir varmt och inte bara kroppen utan också sinnet.

Jag undrar om ni som jag har ett minnesskåp. Ibland är dörrarna svåröppnade för då är det bara de där minnena som man inte vill befatta sig med. De där som gör ont eller bara är obehagliga. När man gjort bort sig eller någon har varit dum, men de går inte att bortse ifrån. Det finns andra minnen, som vi måste plocka fram för att uthärda eller bara för glädjens skull. Berömmet från ”fröken” i skolan över uppsatsen, den fina klänningen som jag ärvde av en av upptäcktsresande Sten Bergmans döttrar, när jag slutade sjätte klass. Den var av vit organza med blå blommor och gröna blad. En sommargranne gav en till mig och en till min syster, Å, vad vi var fina! Men, det finns bara minnen inga kort. Det går inte att ta kort av den glädje och kanske triumf som vi kände, vi skogsungar i något så fint.

Mitt minnesskåp har blå dörrar och är högt och smalt, där i min fantasi. Undrar var glädjehyllorna är placerade. Vet inte var sorger och skam ligger heller, men bakom de blå dörrarna finns de. Vad har ditt minnesskåp för färg? Fundera.

Vad gör man om man inte orkar varken städa eller baka? Jo, man letar fram ett korsord eller två. Sätter sig i ett lagom korsdrag med Allers-tidningen, som bjuder på olika nivåer av svårigheter. I de svåraste lyser det oftast många vita rutor, som jag måste spara tills Ida kommer. Då! Det gäller också i större grad Vi-tidningens korsord. Där är svårighetsgraden flera snäpp svårare. Roligt, roligt. Jag måste medge att de går långt över mitt förstånd, och som kyrkoherde Börjesson sa: ”Långt över mitt förstånd och långt inpå prästen.” Det blev ju roligt när han sa det, men inte om jag säger det. Har ni tänkt på att om man går bet på några ord i ett korsord, så kan man nästa dag lösa flera av dem. Är det, det undermedvetna eller kanske den där lilla räven bakom örat som har jobbat. Varför fanns det inte där när man funderade? Märkunnela! Man kanske har gnuggat geniknölarna i kudden. Varför heter det geniknölar? Är det någon som vet, är ni välkomna med svar.

I dag, den sista juli, har det kommit några millimeter regn men vi borde kanske gå ut och försöka en regndans. En regndans av det svåraste slaget har ju all brandmänniskor fått utöva de senaste veckorna och det är inte över än det slitet. Eldningsförbud skulle vara en självklarhet, men det har varit människor som inte kan leva utan grillat kött! Hur har de det med geniknölar? Det kanske är gropar där de skulle vara eller svarta hål. För det blir det av deras ovarsamhet.

Neeeej, nu har jag klagat igen, men den här månaden har inte liknat något annat i mitt liv. Just nu hör jag brandflyget cirkulera i luften. Måtte det inte brinna.

Om ni kan: Sätt er i lagom korsdrag och tänk på en ruskig höstdag. Det är räddningen.




Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.